Cronhjelmsskolan, Larsmo 23.03.03

Människans bildskapande förmåga skiljer henne från alla andra levande varelser. Det är en farlig egenskap. Men endast med den kan hon bli människa.

Det berättas att HAN, den Högste såg att de bildverk som människorna skisserade i sina hjärtan var onda alltsedan begynnelsen (hela dagen) Inte så att människan var rutten, en dålig skapelse- Nej, efter det att HAN, den Högste fullkomnat skapelsen när HAN av jordens stoft skapade människan till sin bild och likhet utbrast HAN ju: se det är mycket gott! – nej HAN, den Högste såg att ondskan i människans handlingar härrörde från ondskan i de bildverk som människan planerade i sitt hjärta. Gränserna för det tillåtna överskreds. När ingen riktning finns, finns ingen väg tillbaka; ingen väg som leder framåt. Allt blev endast en lek med möjligheter, allt blev möjligt….”om Gud inte längre finns är allting möjligt”, sade långt senare Ivan i Bröderna Karamasov.

Människan virvlande omkring i möjligheternas malström.

Då ångrade Den Högste att han skapat människan, Den stora urvirvelns mörker bröt fram, väsnades och fradgades, och himmelens luckor öppnades och utplånade allt levande från jordens yta. Över människor och djur slöt sig sedan havet, såsom den Högste velat. Men Noa och hans familj undkom förintelsen. Noa var pålitlig; det han gjorde, gjorde han helhjärtat. När Noa återigen beträdde fast mark byggde han åt Honom, den Högste en slaktplats och lät rogivande dofter från de djur han offrade stiga upp mot skyn.

Herren över liv och död, HAN, den Högste, förnam röken och talade så: ”aldrig mer skall jag förbanna jorden för människans skull, därför att hon alltifrån begynnelsen i sitt hjärta skisserat bildverk, som är onda… aldrig mer skall alla varelser utplånas av störtfloder”. Han erinrade sig då, när allt blev till, det bildspel som liksom i en dröm utspelades i Evas hjärta (strax innan stormen blåste upp ur själva paradiset) och han mindes de bilder av möjligheter som målades upp i Kains hjärta, de febriga föreställningar som återspeglades i hans dysterfärgade ansikte och som ledde till det första brodermordet.

Sådan är människan som jag skapade till min bild och likhet. Skapelsens fullkomning. Han såg återigen på allt han skapande gjort, Han såg, och se: det var mycket gott.

Människans förmåga att föreställa sig är väsentlig för personens och mänsklighetens utveckling.

Bildkonsten

Bildkonsten intar en alldeles särskild plats i människans bildskapande förmåga. Här handlar det inte bara om bilder med åtföljande handling utan om konstnärlig gestaltning. Den konstnärliga gestaltningen utgår inte från fantasier; den är en gestaltningskraft som utgår från mötet och sammanför splitter till en helhet.

Bildkonst framställs medvetet av människor som engagerat sig med tanke, känsla och vilja. Bildkonst handlar om den för konstnären säregna viljeyttringen (att offra på formens slaktplats och låta röken stiga upp mot skyn), lidelsen att forma ett konkret ting för något annat än den praktiska användbarhetens skull. Arbetet bottnar i människans längtan efter den fullkomliga relationen, eller kanske snarare efter fullkomligheten i relationen. All livserfarenhet är en dröm om enande. Verkligheten är uppfyllelsen av denna dröm och verkligheten är relation. Buber säger att ”allt verkligt liv är möte”.

I den judiska traditionen finns begreppet ”de spruckna kärlen”, ”the broken vessels”, som innebär att hela världen splittrats och att skärvorna ligger utspridda utan sammanhang. Människans uppgift är att finna dem och återigen sammanföra dem. Chassiderna som var förtrogna med begreppet såg betydelsen av att helga (hela ) vardagen. Det sägs att när de talade om himmelska ting talade de om dem som om de funnes till i deras omedelbara närhet; när de återigen talade om vardagliga ting talade de om dem, som om de vore vävda av himmelskt garn. Världstiden mötte det tidlösa.

I samma anda säger David Bohm, en av 1900-talets största fysiker, att bakom den splittrade och begränsade världen finns en annan verklighet vars ljus flödar överallt. Den ryske filosofen Nikolaij Berdjajev säger att det konstnärliga skapandet inte är en gestaltning av det begränsade, utan ett avslöjande av det oändliga. Leonard Cohen tangerar temat i sin sång ”Anthem”: ”Ring the bells that still can ring: Forget your perfect offering: There is a crack in everything. That’s where the light gets in”

Wassily Kandinsky menar att konstnären aldrig själv kan skapa något nytt – han kan endast avtäcka mer och mer av ett existerande kosmos. Kandinsky använder i likhet med Martin Buber ord som avtäcka, blotta, upptäcka… aldrig använder de orden skapa eller uppfinna.

Den konstnärliga gestaltningen handlar inte om att konstnären tillverkar föremål eller kalkerar eller efterapar verkligheten. Ett konstverk är inte heller en symbolisk notering av en inhämtad eller insedd kunskap. Konstnären gestaltar det han skådat, den gestalt som kom honom till mötes i själva mötet. Konstens kännetecken är ”förkroppsligandet”, något osynligt tar form. När den unge mannen från paleoliticum målade en rödbrun bisonoxe i grottans tak, en bild vars uttryckskraft knappast överträffats under de följande årtusendena, handlade det inte bara om jägarens iver att beskriva sitt byte. Bakom allt kan vi skönja ett oklart, förmedvetet begär hos honom att nå fram till den fördolda och sällsamma kärnan hos det väsen han mött.

Så utgår varje sann konstnärlig gestaltning från mötet, ur en genuin relation. Mötet är inte andligt, och bildskapandet är inte ett uttryck för människans andlighet. Människan är visserligen bestämd som ande (Kierkegaard), men det är inte anden som gör henne till Guds bild och likhet. Det är hela människan, som kroppsligt, själsligt, andligt väsen, och det är denna enhet som satsas i mötet med världen i en genuin dialogisk relation. Bildskapandet är verk och vittnesbörd av förhållanden som äger rum MELLAN det väsentligt mänskliga och det väsentligt tingliga (mellan substantia  humanum och substantia rerum).

Bildkonsten (liksom all konst) gör det möjligt för oss att övervinna vårt främlingsskap i världen. Konstens mening ligger nämligen även däri att den förutskickar nygestaltning av världen, vilket omvittnats av många, bl.a. Georg Henrik v. Wright. Wassily Kandinsky ser konstnären som en profet, en skådare, som ser och visar väg. Konstnären vill gärna avstå från sin högsta gåva, som känns som ett tungt kors. Men det är omöjligt. Den som ser, ser, och hans jublande vision motsvaras av en lika omåttlig inre sorg

På 1800-talet var världen färdigt förklarad i enlighet med Descartes filosofi och de lagar som Newton upptäckt och beskrivit. Det var en fragmenterad, reduktionistisk och deterministisk värld, där människan i ett värdetomrum alltmer blev del av en stor apparat.

Då framträdde skådarna. Dostojevskijs polyfona romaner bar vittnesbörd om djupet i det mänskliga.

 Munch hörde naturens skrik vid en tidpunkt då naturen uppfattades som en maskin. Van Goghs universum brann och sjöng. Picasso och Braque beskrev en ny förståelse av rummet och blottlade världen som en komplicerad väv av händelser i vilka samband av olika slag alternerar, överlappar varandra och ingår en mångfald av kombinationer. Helheten bestäms av vårt sätt att iaktta dessa händelser.

Först därefter uppenbarade sig vetenskapsmännen: Einstein, Bohr, Heisenberg, Bohm och litet senare Prigogine som för egen del påvisade att denna förenklade, passiva värld hör till det förgågna. Den tidigare världsbilden dödades- inte med filosofisk kritik, utan genom vetenskapens egen interna utveckling. Men det var konsten som förutskickade vetenskapens nya förståelse av världen. Konsten sätter oss i rörelse mot ett harmoniskt mål som ligger utanför oss och framför oss. I grunden handlar det om – som Dostojevskij säger det -törsten efter skönhet. Enligt honom går ett folk utan visioner mot sin undergång. Längtan efter skönhet, däremot, formar folken, och sätter dem i rörelse. Det är en kraft som får dem att gå till vägens ända och som samtidigt får dem att inse att det inte finns något slut. Men längtan efter skönhet innehåller alltid lidande, eftersom denna törst aldrig kan släckas. Konsten har därför en katharsiseffekt, en renande inverkan, men också en befriande sådan. Kanske Dostojevskijs hemlighetsfyllda ord ”skönheten som skall frälsa världen” får en del av sitt svar just i detta.

Sanna konstnärer är skådare.

Samhällets ansvar är att överallt bereda rum för skapande processer. Detta för sin egen skull.

I synnerhet och med hänvisning till det jag förut sagt, gäller samhällets ansvar konsten. Konstnärer har alltid varit beroende av sådana messenater, som varit medvetna om att friheten och leken är nödvändiga element i de kreativa processerna – konsten kan och får inte styras. Därför är det också viktigt att messenatansvaret fördelas. Det räcker inte med enbart ett statligt eller kommunalt engagemang. .Alla parter i samhällsprocesserna – även de som verkar inom det vi kallar näringslivet – bör ta sitt ansvar för konsten…. vilket på sikt innebär ett ansvar för samhällets sociala, kulturella och ekonomiska utveckling.

I dag får vi speciellt vara tacksamma för att de finlandssvenska fonderna förvaltats skickligt och vist.

Jag vill påminna oss än en gång att bildskapandet är en tung börda att bära. Den är tung men tung av mening. Men just denna förmåga gör oss till människor.

Avslutningsvis citerar jag Wassily Kandinsky när han angående bildkonstnärerna talar om ”den inre nödvändighetens princip”, den han även kallar ärlighet, autenticitet… allt detta som karakteriserade Noa, han som var pålitlig. Han som gjorde allting helhjärtat, för det som man gör helhjärtat kan inte vara av ondo.

Konstnärens ansvar är trefaldigt säger Kandinsky

1. konstnären måste återgälda det pund han givits att förvalta (i evangeliets mening)
2. konstnärens handlingar, känslor och tankar inverkar omedelbart på den andliga atmosfären; han kan bidra till att förpesta den eller rensa den
3. samma handlingar, känslor och tankar ingår också i hans konst, och därigenom skall de verka långt efter hans död

Konstnären är verkligen en konung – inte endast därför att hans makt är stor, utan också därför att hans plikter är många och tunga.

Varje skapande handling grundar sig på ett möte. Så är det inom konsten, så är det generellt. Konstnären möter det som vill bli till och han ger det gestalt. Han avbildar det inte. Han begär det oerhörda: att nå fram till den fördolda och sällsamma kärnan hos det ting eller väsen han mött, och att ge det en form. Varje möte förutsätter därför vördnad och respekt för det väsentliga hos det man möter. Varje skapande process måste besjälas av ansvar – dvs av förmågan att ge ett verkligt svar, ett personligt svar- samt av koncentration, disciplin och uthållighet. 

Konst föds inte ur försök att efterlikna de stora mästarna. Den som vill bli en ny Chagall kommer aldrig att måla en bra tavla och den som vill skriva dikt som Edith Södergrahn, kommer aldrig att skriva en enda bra vers. Den som vill skriva visor som Evert Taube kommer att misslyckas. Ingen kommer på domens dag att fråga mig: ”varför var du inte som Alvar Aalto, eller som Erna Tauro”? I stället kommer jag kanske att höra frågan: varför var du inte dig själv litet mer?

I min familj har vi alltid spelat och sjungit. Min farfar var körledare i Saronkyrkan i Forsby. Min far var körledare i Betaniakyrkan i Jakobstad. Jag och min bror har fortsatt traditonerna, och de fortsätter hos de yngre släktleden, nu i professionell form. Jag har växt upp med strängmusik och körsång, med hänförelse och harmoni. Som gymnasist spelade jag kontrabas i Jakobstads orkester. Under studietiden betogs jag av Bod Dylans poesi, senare av Leonard Cohens gamlatestamentliga, mustiga bildspråk. Alltmer berörs jag av den puls och och de komplexa harmonier jag funnit i jazzen.

En vändpunkt i min musikaliska utveckling var mötet med min gamle folkskollärare, dåvarande chefredaktören vid Jakobstads tidning, Ole Jakobsson. Vi flög en eftermiddag tillsammans från Helsingfors och började tala om det som visade sig vara vårt gemensamma intresse, musiken. Jag visade en sång jag gjort; han gav mig ett häfte med dikter han skrivit till sin 50-årsdag. Detta häfte,”I stället för”,  blev mitt första möte med dikt som ville bli sång och det blev upptakten till ett unikt samarbete som fortgått i över två decennier.

Jag började inse att det inte gällde att ”förstå” orden, eller att fråga vad Ole kan ha menat med det han skrivit. Först när jag berördes på samma sätt som varje fiber i en violin vibrerar när stråken berör strängarna, var jag redo att ge ett äkta svar. Jag måste låta mig drabbas av ordens förborgade hemlighet och tolka denna hemlighet i melodi och harmoni. För mig var och är detta alltfort ett mödosamt arbete. Jag har aldrig fått någon sång gratis. Varje sång har jag hämtat fram i ansträngd handling, vilket delvis beror på att jag inte behärskar  de konstnärliga medlen tillräckligt. Men det är inte hela sanningen. Konsten ligger inte i flinkhet och rutin, även om konsten inte klarar sig utan teknisk och teoretisk färdighet, och hantverket hela tiden måste uppövas för att man skall kunna övervinna materialets tröghet. Konstens väsen finns i mötet med ”det andra” och i begäret att nå fram till det gåtfulla väsen hos detta andra, som kommer till mötes, i mitt fall dikten. Väsentligt handlar framhämtandet därför om att söka, om att känna vittringen eller ana ljuset och bära vittnesbörd om detta, inte om att tänka ut och prestera. Det är inte någon produkt av den egna själen. Men sökandet är inte lätt. I själva verket är det ett mycket krävande arbete, ett arbete som till en början utförs i blindo, uteslutande på känn. Men i stunder av oförtjänt gunst besannas att ”den som söker han finner”.  I mitt famlande har jag dessutom ofta kunnat konstatera, att endast den som går vilse finner nya stigar.

De erfarenheter samarbetet med Ole Jakobsson gett mig, har även förändrat mitt sätt att arbeta som dirigent. Texten har för mig blivit nycklar till frasering av sångerna. Dessutom har jag lärt mig att de ”färdiga” sångerna aldrig får bli kultbilder. I mötet mellan ord, musik, kör och musiker – och inte minst med publiken – kan ny skapelse äga rum. Här gäller samma regel: den som söker, han finner. Då kan sången få liv på nytt. Metamorfosens under kan ske. Det som blivit ett ting och förpuppats genom notskrivna arrangemang, kan i samarbete med kör och musiker förvandlas till en fjäril som lösgör sig från dogmens höljen och lyfter på färgstarka vingar.

Som nybliven körsångare i sångarbröderna vet jag att jag måste vara delaktig i denna process, där sången i varje enskilt sammanhang får en delvis ny innebörd på samma sätt som en färg reagerar i förhållande till andra färger. Jag måste därför som enskild sångare ta mitt ansvar. Det räcker inte att jag är en del av en flock som viljelöst låter sig drivas av ledaren. Jag måste även här i sångargemenskapen ge mitt personliga svar på de frågor varje sång och varje tillfälle ställer och detta begär åter igen min koncentration, min disciplin och min uthållighet. Framför allt kräver det min hängivelse.

Jakobstad som unik stad i världen är som en del av den universella staden huvudbäraren av civilisationens alla form- och värdesystem. Staden är kulturens vagga och dess fulländning. Människans  sociala  och kulturella utveckling har väsentligt varit sammanbunden med stadsutvecklingen och med den förtätning och den tilltagande  sammanflätning av såväl sociala mönster som bebyggelsestrukturer som detta inneburit. I Bibeln förliknas staden vid kvinnan. Detta får mig att tänka på Leonard Cohens beskrivning av fem olika kvinnotyper. Jag citerar ett avsnitt ur hans bok  ”Älsklingsleken”

Somliga kvinnor (läs städer) äger sin skönhet på samma sätt som de äger sin sportvagn eller en fullblodshäst. De kör den hårt till varje möte och beviljar intervjuer fån sadeln. De lyckliga råkar ut för små missöden och lär sig gå på gatan, eftersom ingen vill höra på en gammal imbilsk, påstridig gumma.

Somliga kvinnor (läs fortfarande städer) bär mossa över sin skönhet och ibland kommer någon och sliter bort den – en älskare, ett havandeskap, kanske ett dödsfall – och ett otroligt leende lyser igenom, djupa lyckliga ögon, fulländad hy, men det är bara tillfälligt och snart växer mossan ut igen.

Somliga kvinnor (städer) studerar och efterapar skönheten. Industrier har startats för att betjäna dessa kvinnor, (dessa städer) och männen uppfodras att hylla dem.

Somliga kvinnor (städer) ärver skönheten som ett släktdrag och lär sig uppskatta den långsamt, precis som en ättling av en berömd släkt blir stolt över en ovanlig haka därför att så många ryktbara män har burit den.

Och slutligen….

Somliga kvinnor, tänkte Brewman, kvinnor som Shell (städer som Jakobstad), skapar skönheten under sin väg, genom att förändra inte så mycket sina ansikten som luften omkring dem. De bryter ner gamla lagar för ljuset och kan inte tolkas eller jämföras. De gör varje rum originellt.

Käraste Shell! Käraste Jakobstad!

Ditt jadeörhänge med de fina silvertrådarna. Jag tecknade det på ditt öra. Sedan tecknade jag din ansiktshalva och luftens vägar genom ditt hår. Sedan ditt ansikte. Till slut hela din skönhet.

Sedan kom jag ihåg dina misstankar mot allt lovprisande av skönheten, och därför lovprisade jag din själ, eftersom din är den enda jag tror på.

Jag upptäckte då att dina ögons och din kropps skönhet bara var din själs vardagskläder. Den förvandlades till musik när jag frågade vad den gick klädd i på sabbatsdagen.

LEDARSKOLNING 2.4. 1997

Grupp

Ingmar
Krister
Staffan
Bernt
Roger

VARFÖR TEAM-WORK PÅ TEKNISKA VERKET

Gruppen utgick från två skilda sätt att se på verkligheten

• mekaniskt
• organiskt

I den förra uppfattas Tekniska verket som en maskin som producerar; i den senare som en organism, d.v.s. som levande system, som bestäms av sina processer.

I den förra kommer produkten ut i förädlat tillstånd, men människan i förnedrat: i den senare förmänskligas människan.

Den förra karakteriseras av att människan måste ledas, hon är endast en del av automaten; den senare karakteriseras  av att människan själv i djupaste mening är ansvarig,, hon är i grunden kreativ och förmögen till skapande handlingar.

I den förra härskar ett värdetomrum, där den egna fördelen lätt prioriteras. I den senare råder insikten att levande processer är beroende av energi: hos enklare organismer i huvudsak solljus; hos människan dessutom meningsfullhet . Mening och meningsfullhet i liv och arbete kan inte definieras men meningen uppenbarar sig i ansvaret, gemenskapen och kreativiteten, eller med andra ord: bl.a. i och genom team- work. Ett team består av individer som samtidigt är en del av ett större sammanhang, vilket i sin tur är en del av ett ännu sörre sammanhang osv.

För att förstå detta kan man studera hur levande system är uppbyggda.

Om levande system (organismer)

Levande system är organiserade på sådant sätt att de utformar mångskiktade strukturer; varje skikt består av subsystem vilka är helheter i förhållande till sina delar, och delar i förhållande till större helheter. På så sätt förenas molekyler till celler: Cellerna bildar vävnader och organ, vilka i sin tur bildar större system, såsom matsmältningssystemet eller nervsystemet. Till slut kombineras allt detta på ett sådant sätt att en man eller kvinna bildas. Men den skiktade ordningen upphör inte i och med detta. Människor bildar familjer, stammar, samhällen, nationer. Alla dessa självständiga enheter- från molekylen till människan och till de sociala systemen- kan uppfattas som helheter i den meningen att de är integrerade strukturer, men även som delar av större enheter på en högre nivå av komplexitet. I

själva verket är det så att det i absolut mening inte förekommer vare sig delar eller helheter. ArthurKoestler har myntat begreppet ”holoner” för de subsystem som på samma gång är både delar ochhelheter. Varje holon har två motstridiga tendenser: en integrerande tendens att fungera som delar av en större helhet, och en själv- inriktad tendens enligt vilken den strävar efter att bevara sin in-

dividuella självständighet. Dessa tendenser är motstridiga och komplementära. I ett friskt system – en individ, samhället, eller ett ekosystem- finns en balans mellan integration och självbestämmelse. Denna balans är inte statisk, utan består av ett dynamiskt samspel mellan de två komplementära

tendenserna, och det är detta som gör hela systemet flexibelt och öppet för förändringar.

Utgående från denna metafor kan teamet uppfattas som en holon, ett subsystem som på samma gång är både del och helhet. Ett enskilt team  ( som enligt handboken består av en liten grupp människor,med varandra kompletterande förmågor och förbundna vid samma uppgift) är sålunda samtidigt  en integrerad  del av tekniska verket som är en integrerad del del av förvaltningen, som är en integrerad  del av staden, som i sin tur  är en integrerad del……..Och endast där det finns en balans mellan integration och självbestämmelse kan man tala om ett friskt system, som är flexibelt och öppet för förändringar. Med andra ord: när någon av dessa tendenser tar överhanden är systemet sjukt.

HUR SKALL TEAMEN ARBETA

Uppdraget måste vara fyllt av mening. Endast mening utöser energi. Men bakom begreppet mening ( som uppenbaras i gemenskapen, ansvaret och kreativiteten ) finns ingenting annat än kärleken, den enda verkande kraften i universum. För att citera generalplanen, sid 17: Med kärlekens krafter söker världens fragment varandra så att världen fullkomnas. Detta är ingen liknelse – och det är mer än dikt.

Erich Fromm säger i sin bok Kärlekens konst att konsten att älska kräver tre saker:

disciplin 
koncentration
utållighet…

d.v.s allt från tidtabeller till arbetsro. Fotbollen utvecklas inte utan en väl definierad spelplan och klara bestämmelser. Samma gäller för schack, dam, etc…..

på gruppens vägnar

roger