Varje skapande handling grundar sig på ett möte. Så är det inom konsten, så är det generellt. Konstnären möter det som vill bli till och han ger det gestalt. Han avbildar det inte. Han begär det oerhörda: att nå fram till den fördolda och sällsamma kärnan hos det ting eller väsen han mött, och att ge det en form. Varje möte förutsätter därför vördnad och respekt för det väsentliga hos det man möter. Varje skapande process måste besjälas av ansvar – dvs av förmågan att ge ett verkligt svar, ett personligt svar- samt av koncentration, disciplin och uthållighet.
Konst föds inte ur försök att efterlikna de stora mästarna. Den som vill bli en ny Chagall kommer aldrig att måla en bra tavla och den som vill skriva dikt som Edith Södergrahn, kommer aldrig att skriva en enda bra vers. Den som vill skriva visor som Evert Taube kommer att misslyckas. Ingen kommer på domens dag att fråga mig: ”varför var du inte som Alvar Aalto, eller som Erna Tauro”? I stället kommer jag kanske att höra frågan: varför var du inte dig själv litet mer?
I min familj har vi alltid spelat och sjungit. Min farfar var körledare i Saronkyrkan i Forsby. Min far var körledare i Betaniakyrkan i Jakobstad. Jag och min bror har fortsatt traditonerna, och de fortsätter hos de yngre släktleden, nu i professionell form. Jag har växt upp med strängmusik och körsång, med hänförelse och harmoni. Som gymnasist spelade jag kontrabas i Jakobstads orkester. Under studietiden betogs jag av Bod Dylans poesi, senare av Leonard Cohens gamlatestamentliga, mustiga bildspråk. Alltmer berörs jag av den puls och och de komplexa harmonier jag funnit i jazzen.
En vändpunkt i min musikaliska utveckling var mötet med min gamle folkskollärare, dåvarande chefredaktören vid Jakobstads tidning, Ole Jakobsson. Vi flög en eftermiddag tillsammans från Helsingfors och började tala om det som visade sig vara vårt gemensamma intresse, musiken. Jag visade en sång jag gjort; han gav mig ett häfte med dikter han skrivit till sin 50-årsdag. Detta häfte,”I stället för”, blev mitt första möte med dikt som ville bli sång och det blev upptakten till ett unikt samarbete som fortgått i över två decennier.
Jag började inse att det inte gällde att ”förstå” orden, eller att fråga vad Ole kan ha menat med det han skrivit. Först när jag berördes på samma sätt som varje fiber i en violin vibrerar när stråken berör strängarna, var jag redo att ge ett äkta svar. Jag måste låta mig drabbas av ordens förborgade hemlighet och tolka denna hemlighet i melodi och harmoni. För mig var och är detta alltfort ett mödosamt arbete. Jag har aldrig fått någon sång gratis. Varje sång har jag hämtat fram i ansträngd handling, vilket delvis beror på att jag inte behärskar de konstnärliga medlen tillräckligt. Men det är inte hela sanningen. Konsten ligger inte i flinkhet och rutin, även om konsten inte klarar sig utan teknisk och teoretisk färdighet, och hantverket hela tiden måste uppövas för att man skall kunna övervinna materialets tröghet. Konstens väsen finns i mötet med ”det andra” och i begäret att nå fram till det gåtfulla väsen hos detta andra, som kommer till mötes, i mitt fall dikten. Väsentligt handlar framhämtandet därför om att söka, om att känna vittringen eller ana ljuset och bära vittnesbörd om detta, inte om att tänka ut och prestera. Det är inte någon produkt av den egna själen. Men sökandet är inte lätt. I själva verket är det ett mycket krävande arbete, ett arbete som till en början utförs i blindo, uteslutande på känn. Men i stunder av oförtjänt gunst besannas att ”den som söker han finner”. I mitt famlande har jag dessutom ofta kunnat konstatera, att endast den som går vilse finner nya stigar.
De erfarenheter samarbetet med Ole Jakobsson gett mig, har även förändrat mitt sätt att arbeta som dirigent. Texten har för mig blivit nycklar till frasering av sångerna. Dessutom har jag lärt mig att de ”färdiga” sångerna aldrig får bli kultbilder. I mötet mellan ord, musik, kör och musiker – och inte minst med publiken – kan ny skapelse äga rum. Här gäller samma regel: den som söker, han finner. Då kan sången få liv på nytt. Metamorfosens under kan ske. Det som blivit ett ting och förpuppats genom notskrivna arrangemang, kan i samarbete med kör och musiker förvandlas till en fjäril som lösgör sig från dogmens höljen och lyfter på färgstarka vingar.
Som nybliven körsångare i sångarbröderna vet jag att jag måste vara delaktig i denna process, där sången i varje enskilt sammanhang får en delvis ny innebörd på samma sätt som en färg reagerar i förhållande till andra färger. Jag måste därför som enskild sångare ta mitt ansvar. Det räcker inte att jag är en del av en flock som viljelöst låter sig drivas av ledaren. Jag måste även här i sångargemenskapen ge mitt personliga svar på de frågor varje sång och varje tillfälle ställer och detta begär åter igen min koncentration, min disciplin och min uthållighet. Framför allt kräver det min hängivelse.