Jakobstad som unik stad i världen är som en del av den universella staden huvudbäraren av civilisationens alla form- och värdesystem. Staden är kulturens vagga och dess fulländning. Människans  sociala  och kulturella utveckling har väsentligt varit sammanbunden med stadsutvecklingen och med den förtätning och den tilltagande  sammanflätning av såväl sociala mönster som bebyggelsestrukturer som detta inneburit. I Bibeln förliknas staden vid kvinnan. Detta får mig att tänka på Leonard Cohens beskrivning av fem olika kvinnotyper. Jag citerar ett avsnitt ur hans bok  ”Älsklingsleken”

Somliga kvinnor (läs städer) äger sin skönhet på samma sätt som de äger sin sportvagn eller en fullblodshäst. De kör den hårt till varje möte och beviljar intervjuer fån sadeln. De lyckliga råkar ut för små missöden och lär sig gå på gatan, eftersom ingen vill höra på en gammal imbilsk, påstridig gumma.

Somliga kvinnor (läs fortfarande städer) bär mossa över sin skönhet och ibland kommer någon och sliter bort den – en älskare, ett havandeskap, kanske ett dödsfall – och ett otroligt leende lyser igenom, djupa lyckliga ögon, fulländad hy, men det är bara tillfälligt och snart växer mossan ut igen.

Somliga kvinnor (städer) studerar och efterapar skönheten. Industrier har startats för att betjäna dessa kvinnor, (dessa städer) och männen uppfodras att hylla dem.

Somliga kvinnor (städer) ärver skönheten som ett släktdrag och lär sig uppskatta den långsamt, precis som en ättling av en berömd släkt blir stolt över en ovanlig haka därför att så många ryktbara män har burit den.

Och slutligen….

Somliga kvinnor, tänkte Brewman, kvinnor som Shell (städer som Jakobstad), skapar skönheten under sin väg, genom att förändra inte så mycket sina ansikten som luften omkring dem. De bryter ner gamla lagar för ljuset och kan inte tolkas eller jämföras. De gör varje rum originellt.

Käraste Shell! Käraste Jakobstad!

Ditt jadeörhänge med de fina silvertrådarna. Jag tecknade det på ditt öra. Sedan tecknade jag din ansiktshalva och luftens vägar genom ditt hår. Sedan ditt ansikte. Till slut hela din skönhet.

Sedan kom jag ihåg dina misstankar mot allt lovprisande av skönheten, och därför lovprisade jag din själ, eftersom din är den enda jag tror på.

Jag upptäckte då att dina ögons och din kropps skönhet bara var din själs vardagskläder. Den förvandlades till musik när jag frågade vad den gick klädd i på sabbatsdagen.