Publicerat i Mst april 2006

1999 översatte jag Höga Visan till svenska utgående från Bubers tyska översättning. Enligt vedertagen uppfattning inom judendomen är ”sångernas sång” den mest andliga av alla böcker i gamla testamentet.

Under arbetet lärde jag mig att bibeln måste läsas som en bok. Ingen av delarna får förbli sluten; varje del måste hållas öppen mot alla andra delar. För att genomskinligheten skall äga bestånd får ingen bok förvisas till en viss sfär: till det religiösa, det estetiska, det historiska eller det filosofiska. Bibeln handlar om det mänskliga livet – människornas samliv – och hur Gud i historien och genom historien uppenbarar sig själv och meningen med detta liv. Sångernas sång får därför inte läsas isolerat. Den är inte enbart en sanslöst vacker kärleksdikt. Den korresponderar med alla andra böcker i Bibeln, inte bara med de gammaltestamentliga, utan även med böckerna i det Nya Testamentet.

Förhållandet mellan man och kvinna är ett centralt tema i Bibeln. Vi finner det för första gången i berättelsen om hur allting började, och temat återkommer ständigt, ända till Bibelns sista blad. Hur kunde det annat vara. Sammanvävda är man och kvinna Guds bild och likhet.

På samma sätt som man och kvinna är ett, är Gud och världen ett – eller borde vara det. Liksom det inte var gott för mannen att vara allena, vill Gud inte vara allena. Han söker sin ”hjälp” i människan, som i likhet med kvinnan i ”Sångernas sång” förlöser honom. På samma sätt som mannen behöver ett motstycke, kvinnan, behöver således Gud sitt motstycke, människan och hennes verk, för att skapelsen skall fullbordas.

Därför utmålar Bibeln konsekvent förhållandet mellan Gud och det mänskliga i bilder av man och kvinna. Det judiska folket i dess socio-kulturella sammansättningar och manifestationer, beskrivs som Guds hustru; den heliga staden, det nya Jerusalem, skönhetens fullkomning, som Kristi brud. I dessa metaforer framträder alltid renhetens och trohetens motbild: Hoseas liderliga hustru Gomer, Den promiskuösa Oholiba ( Jerusalem) hos Hesekiel, och den prostituerade, det stora Babylon hos Johannes.

Sångernas sång visar på kärleken som just genom sinnligheten blir fattbar. Kärleken behöver könsligheten för att kunna förkroppsligas, och könsligheten behöver kärleken för att förandligas.

I ”Sångernas sång” finns två ord för kärlek. Kärleken som vi känner den, men även ett ord som beskriver ett kärleksfullt förhållningssätt: en förärande, hyllande, tjänande kärlek med stark erotisk prägel. Den som äger detta förhållningssätt dyrkar, älskar hyllar, tjänar sin älskade samtidigt som hon förlöser honom.

”Sångernas sång” handlar om djup och innerlig samlevnad mellan man och kvinna, men även om ett innerligt förhållande mellan Gud och det mänskliga.

I evangelierna berättas om hur Jesus förhåller sig till utsatta kvinnor som tilltufsats av livet.

Vid brunnen invid Sykar ser vi kvinnan som avverkat fem män och nu levde ihop med en som inte var hennes egen. Jesus bejakar hennes törst, men säger till henne att det vatten hon försöker släcka den med inte duger. Han erbjuder henne ett vatten som gör att hon aldrig någonsin skall törsta.

När de religiösa ledarna förde fram en gift kvinna, som under själva akten ertappats med en annan man, vände Jesus strålkastarljuset mot dem själva och uppmanade den som är utan synd att kasta första stenen. Ingen vågade detta. Inte heller Jesus fördömde henne, men han uppmanade henne att inte göra om det. Rättegångsprotokollet skrev han i sanden för att plånas ut av vind och regn.

Maria från Magdala var ett offer för självförintelsens och icke-varats ande, dessa demoner som inifrån fräter sönder personligheten. I sin trasighet längtade hon efter befrielse och satte sin tillit till Jesus. I Simons hus vätte hon Jesu fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår. Hon kysste hans fötter och smörjde hans huvud med balsam. Jesus förlät hennes synder och befriade henne.

Kvinnan vid brunnen återfick människovärdet, äktenskapsbryterskan undslapp att bli stenad och Maria från Magdala befriades från fördärvsmakterna i tillvaron

På samma sätt förhåller sig Gud till världen, den värld som han älskade så högt att han offrade sin enfödde son på världens slaktplats, för att var och en som sätter sin tillit till honom inte skall försvinna i intet likt agnar som vinden blåser bort, utan leva för evigt. På samma sätt som Jesus inte dömde människor i trångmål, dömer Gud inte världen, hur hemsk och hur söndersliten av passioner och nedsölad av laster den än är.

Gud dyrkar, älskar hyllar, tjänar sin älskade värld samtidigt som den förlöser honom. Förunderligt.

Människans framtid finns i Jahweh Shammah, det nya Jerusalem. Denna nya värld är inte bara himmelsk utan också en transformerad jordisk verklighet. Denna värld är en kvinna, Jesu älskade, hans syster och brud. Tillsammans är de ett. Ja, vi ser henne redo som en brud, nardusdoftande, smyckad för sin man. Bedårande är hennes kedjehängen, hennes hals i flätverk av pärlor.  ”Hon bryter fram som morgonrodnadens glans, skön såsom månen, klar såsom glödklotet”. Och hon säger:

”Jag är min älskades, till mig står hans åtrå.

Arkitekturens framtid finns inte i arkitekturen själv, lika litet som konstens framtid finns i konsten. Konstens framtid är beroende av människans speciella förmåga att ge gestalt åt det hon möter: att gestalta själva mötet, dvs materialisera det levande väsen som uppstår mellan henne och tingen. Byggnadskonstens framtid är beroende av vår förmåga att ge gestalt åt det mellanmänskliga: gestalta det som finns mellan människor. Detta förutsätter att vi måste tro på det specifikt mänskliga: på människans längtan efter att förenas med andra mänskliga varelser. ”För om människan är död, vem skall vi då bygga för. Om meningen och ändamålet försvinner, om vi inte kan uttrycka dem i praxis längre, då är ingenting vare sig av betydelse eller intresse” (Lefebvre)

Det som finns mellan människor  – det som vi kallar gemenskap, detta väsensfyllda vi –  är inte primärt känslor. Även där det är känsla är det ändå alltid en känsla av författning, det är praktiskt påtagligt. Äktenskapet exempelvis är inte känsla, det är kontrakt. På basen av denna överenskommelse bildas hem, byggs hus och själva processen där detta sker, föder känslor och produkten, eller snarare verket, utlöser känslor. Vår uppgift som arkitekter är att finnas med i de processer där den mänskliga gemenskapen gestaltas, där människan hem utformas, konsolideras och får sin identitet. Människans hem är emellertid inte bostaden; människans hem är staden. Inte så att staden är ett av människans hem. Staden är människans hem, det mänskligas hem; den är kulturens vagga och dess fulländning.  Staden – det urbana –  är en process som i djupaste mening inte producerar ting utan människor. Denna produktion och reproduktion av mänskliga varelser genom mänskliga varelser, förutsätter emellertid praktiska påtagliga handlingar: byggande av hus, gator, torg och parker. I denna process kan det förflutna, det närvarande och det möjliga inte åtskiljas.

Av den anledningen får staden aldrig uppfattas som en produkt. Den är en socio-kulturell process, ett konstverk som stadsborna tillsammans ständigt måste arbeta på. Staden får inte påtvingas dem som ett system: som en redan avslutad bok. Den expertstyrda samhällsplaneringen är därför i alla avseenden ett förfallsfenomén.

Jag har sagt att arkitekturens framtid inte finns i arkitekturen utan i det mellanmänskliga  – i det urbana. Nu är det emellertid så att vår tids kris är det mellanmänskligas kris och i denna kris har vi förlorat det urbana. Vi har förlorat konsten att bygga städer och konsten att leva i dem och i och med detta har generationer av arkitekter gått vilse eller förskansat sig i estetiska elfenbenstorn från vilka de nya trenderna utropas som bönetimmarna från minareterna.

Vår uppfattning om verkligheten styr vårt handlande. Den världsbild som fortfarande dominerar vårt tänkande har sina rötter i Descartes filosofi och i de lagar Newton utvecklade för mekaniken. Enligt denna är kosmos likt ett urverk där delarna är mekaniskt förbundna med varandra. Så har vi byggt våra städer som man bygger maskiner och inte förstått av vi samtidigt skapat och omskapat oss själva. Vi har utvecklat stadsbyggnadsmetoder som i sina tillämpningar gjort oss till främlingar i den värld vi själva producerat. Platslösa grips vi av världsvånda och livsångest.

Våra gamla föreställningar måste ge plats för nya insikter. Världen är inte ett urverk, den är förveckling, en helhetsrörelse där allt sammanhänger med allt och allting och där individen får värde endast i relationen och där relationernas mångfald bestämmer livskvaliteten. Vi kan därför inte längre förlita oss på Newton. Vi måste söka svaren hos den nya biologin och fysiken – framför allt hos detta mikrokosmos som kallas människa.

Jag hävdar att staden inte kan planeras som man planerar en maskin. Men inte desto mindre har det urbana en form. Denna form är den formerande princip som gör att ett samhälle blir en stad på samma sätt som en ek växer fram enligt de principer som finns inskrivna i ett ekollon. Den urbana formen är SAMTIDIGHET, MÖTE, SAMLING: genomskinlighet mellan skikten i tidrummet, täta massor som möjliggör beröringar och kontakter. Den förutsätter mångstämmighet, jämlikhet-olikhet och fria energiflöden och den förutsätter vidare komplexa strukturer och kvalificerade simultanrum: platser för möte verk och lek, platser där utbytet inte är beroende av varan, kommersen eller profiten.

Här och endast här finns näring för arkitekturen.

Publicerat i MST augusti 2008

Denna krönika får så här på sensommaren bli ett collage.

Världen är inte ett vara utan ett vardande. Av den anledningen måste människan inte endast ta emot världen; hon skapar den ständigt. Alla ting befinner sig ännu i dag i skapelse. Att skapa är mödosamt.

Vad får människan ut av all sin möda under solen frågar sig Salomo församlaren, han som samlade större visdom än någon annan före honom i Jerusalem, och som insåg att stor visdom är stor sorg och mer kunskap mer plåga, att vishet och kunskap är galenskap och narraktighet, att allting är tomhet, ett jagande efter vind. Dimmornas dimma… allt är dimma. Ja vad får människan ut av all sin möda när varje dag är smärta, var syssla förtretlighet, när natten inte ger ro och tröttnadens tvivel förtär.

Salomo är inte ensam.

När vi föds, säger Plinius den äldre, kastas vi nakna ut på den nakna jorden för att endast gny och gråta; och han fortsätter:

”Inget annat djur föds till tårar….Så kommer sjukdomarna och alla dessa medikamenter som uttänks mot krämporna och som genast blir överspelade av nya krämpor… människan kan inget (när hon föds) utan måste lära allt: hon kan inte tala, gå, äta, kort sagt – hon har ingen annan medfödd färdighet än gråten”

 I samma melankoliska tonläge skaldar Dan Andersson:

”till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka, ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud. Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka, och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud”.

och Ole Jakobsson:

Vi kommer från ingenstans och skall ingenstans, men ändå längtar vi både därifrån och dit. Längtan liksom vindar över gräset….

Texterna handlar om insikter om människans unika väsen och om en längtan som i vissa perioder gränsar till otålighet. Som för mitt barnbarn Tyra, då 3 år, när hon betraktar sig i spegeln

…”aaahh, mina bjöst äj så små ja baja väntaj å väntaj. De taj så länge tills man blij gammal å böjaj skolan å ajbeta, tills man blij lika gammal som gamla famo Maggit…”

Gamla farmor Margit är 92 år och mycket har hon älskat och mycket är hon älskad och hon sjunger inifrån glömskan innerligt med i Hultmans sång ”morgonrodnaden” en sång jag minns henne sjunga en nyårsvaka i sent 40-tal:

”Och högt över vågor hör jag de samlade måsarnas skri

De säger att land är nära, att färden är snart förbi

Då springer jag uppför stäven och hälsar med jubelsång

Den ljuvliga stilla hamnen jag såg i min dröm en gång”

Tyra har ännu mycket att lära. (just nu har hon lärt sig säga rrr); hon har förhoppningsvis en lång färd framför sig och hon har mycket att längta efter och kämpa för.

Ty längtan är människans arvedel och längtan är kamp och kärlek. Längtan driver skapelsen framåt, säger Dostojevskij, inte vishet och kunskap, utan längtan, ”skönhetslängtan”. Dan Andersson beskriver den som något som är ”utanför alla hjärtan och en stjärnbana ovan allt vett”.

Att följa Honom som säger sig vara ”vägen” är vettlöst; det är inte som att åka BMW 730 på motorväg. Det gäller att vandra genom osannolikheternas land och stöta på sällsamma varelser i ett enda stort och oerhört äventyr.

I orons konungadöme skall man söka Honom som säger sig vara ”sanningen”, inte i bokstavens diktatur där dessa uniformsklädda med blodfattiga läppar härskar. I helig osäkerhet når man så fram till en stor stad som år efter år väntat ens återkomst

Om man vill ”livet” skall man älska honom i köttets värld, honom som förkroppsligade ordet, och på bröllopet skall alla stunder dansa av glädje.

När den store konung Salomo, församlat staden, byggt befästningar, anlagt dammar, vingårdar, byggt hus åt Herren och det största huset åt sig själv, hopat silver och guld, befrämjat kultur och skaffat sig det som är mannens lust: ett fruntimmer – ja många fruntimmer – inser han att hans liv ändå inte handlat om vad han åstadkommit eller hur många kvinnor han haft. Allt blev till av jord och till jord skall allt varda och efter döden kan ingen återvända för att inspektera. Det enda verkligt goda åt människor givet, är därför glädjen i själva arbetet och den som är glad i sitt arbete deltar i skapelsen och den som deltar i den möter den skapande och överlämnar sig åt honom som medhjälpare fastän han eller hon kanske inte ens vet det. För när såg vi dig Herre…

Vi kommer från ingenstans och skall ingenstans , men ändå längtar vi både därifrån och dit… och ändå glöder vingen i trons eldar och kärleken öppnar mörkret som ännu är kvar tills vi är framme.