Om hjärtinfarkt

Tre stora svenska fall-studier har visat att risken för hjärtinfarkt för snusare inte är högre än bland icke-tobaksanvändare (Huhtasaari et al 1992, Huhtasaari et al 1999, Hergens et al 2005)

Om stroke säger rapporten ingenting, men

Två stora svenska studier har visat att risken bland snusare inte är högre än bland icke-snusare (Bolinder et al 1994, Asplund et al 2005)

Om cancer i bukspottskörteln.

Två kända och erkända tobaksforskare (Jonathan Foulds och Lynn Kozlovski ) tar fallstudien som grund för en uppmärksammad ledare i den världsledande medicintidskriften ”The Lancet” (maj 2007), och påpekar att forskningen gäller en situation före 1980 och att sedan dess har de cancerogena ämnena i det svenska snuset reducerats.

Faktum är att förekomsten av cancer i bukspottskörteln har minskat hos svenska män med hälften sedan 1980 trots att användningen av snus samtidigt kraftigt ökat.

Trots de risker som fallstudien uppdagat, skriver Jonathan Foulds och Lynn Kozlovski i The Lancet:

Jag köpte hela artikeln till ett pris om 37 dollar att användas för egen räkning. Sådant är avtalet med ”The Lancet”.

Om magcancer och strupcancer sägs ingenting i konklusionen.I en svensk undersökning Ye et al 1999 har det inte framkommit bevis för att svenskt snus ökar risken för magkancer, inte heller för strupcancer

Om munhålecancer

(Insändare publicerad i Österbottens Tidning den 6 januari 2009)

Öppet brev till bastrygghetsminister Risikko!

Fru minister,
Jag varken snuser eller röker. Jag vill ändå tala, för jag vet hur man kan öka folkhälsan, minska sjukvårdskostnader och lindra pinsam och stundtals olidlig smärta.

Förbjud alla toalettstolar!

Jag påstår att toalettstolar drastiskt ökar risken för hemorrojder. Så tror jag. Allt klarnar när man jämför befolkningen på Afrikas savanner med befolkningen i Finland. Hos befolkningen på savannerna förekommer sjukdomen överhuvudtaget inte; i Finland är sjukdomen tämligen vanlig. Varför? Jo, på savannerna i Afrika finns inga toalettstolar. Inte heller hemorrojder.

Så förbjud dem i Finland…jag menar toalettstolarna. I alla händelser: förbjud!

Så tänker jag, men jag kan ju ha fel.

Nu har jag ju inte läst den rapport om snuset som skall klarlägga ALLT, men jag har i radio och TV både lyssnat till och iakttagit dessa som fått ditt uppdrag, dessa som följer dig och blickar ned på oss andra – ömsom med milda flickaktiga, nästan moderliga och förlåtande blickar, ömsom med av faderlig omsorg präglade litet barska leenden – dessa som vaktar ”mysteriet” och låter kättarbålen spraka. Jag har lyssnat till dem som i TV gav smakprov av vad som komma skall och är av den anledningen böjd att säga som Nalle Puh:

”det bästa är att veta vad man letar efter innan man början leta efter det”,

 i annat fall hittar man endast som Arja Karhuvaara i A-talk (18.12.2008):

 ”[…] öh …klontar- som luktar och smakar som kattpiss å katt.. öh… vem vet vilka andra… lämningar – i din mun […]

 
Men eftersom dina tjänare och tjänarinnor inte kände frågan, eller kanske gjorde det men inte ville höra svaret, eller aldrig ens behövt höra frågan eftersom de redan visste – vad vet jag – hursomhelst var det uppenbarligen lätt för dem att svara. Svaret var: ”vi har rätt, vi har rätt! Tro på oss för vi har rätt”! Enligt dig, fru minister, fick arbetsgruppen helt fria händer och rapporten är noggrann och välunderbyggd. Detta gläder mig. Nu väntar jag med olidlig spänning på sakargumenten. 

Rapportens förespråkare projicerade i radio och TV sina innersta tankar för oss liksom när man visar ljusbilder på väggen. Vi förstod plötsligt att så tänker de ”på sant”, som min sondotter Tyra, 4 år, skulle säga. En flock människor med grumliga, ännu inte identifierade intressen, renodlar liksom i ett eko av någon som ropat i en skog sitt självbedrägeri i hemligt samförstånd och skapar en skenbild. Magi! Så uppstår en sorglig men också mycket farlig situation; blinda leder blinda, sjuka sköter sjuka och de starka härskar över de svaga.

Skrämmande är att man i deras tals andedräkt förnam den omisskännliga stanken av ”den fasansvärde och allvise anden, självförintelsens och ickevarats ande” (Dostojevskij)

Framläggande av bevisen (”vi har rätt och snus är äckligt”) i radio och TV grundar sig (förutom på uppdraget) på en uppfattning av verkligheten  som till väsentliga delar bygger på Descartes filosofi och på de lagar Newton utvecklade för mekaniken. I kölvattnet av dessa tankar har det skett en allmän fragmentering i hela vår inställning till verkligheten. Vi koncentrerar oss på separata problem, även när dessa endast utgör delar av ett större sammanhang, i detta fall folkhälsan. En klyfta har öppnat sig mellan det vi kallar vishet och det som vi gett namnet kunskap – sålunda kan det vara toalettstolarnas fel att vi har hemorrojder. Vi vet mycket men besitter inte förmågan att använda kunskapen på ett adekvat sätt. Nalle Puh uttrycker saken så här:

”Kanin är begåvad och han har hjärna. Jag antar att det är därför han aldrig begriper någonting”

Det djupt tragiska är att vi som medborgare kan förledas att tro att det är makthavarnas sak att ombesörja vårt välbefinnande. Den cartesiska världsbilden har så småningom lett till vanföreställningen att människan måste ledas, att hon är en del av en automat och att hon för sitt välbefinnande är beroende av experter. Etter värre blir det när makthavarna som företrädare för det grova, mekaniska och likgiltiga samhället i storinkvisitorns anda inbillar sig att det är deras skyldighet att leda oss rätt, eftersom vi ju inte kan hantera vår frihet och i själva verket kommer att glädjas över att drivas som en hjord.

Så är det inte fru bastrygghetsminister. Friheten är andens primat över materien, individens befrielse är i Kierkegaards anda personlighetens företräde framom samhället. Förståelsen för livet och dess mening föds endast i frihet – i sann gemenskap, i ansvar (förmågan att själv ge svar) och i kreativitet. ”Mening” är liktydig med energi (David Bohm) och ett meningslöst verkande ett värre straff än döden. Friheten är inte inåtvändhet och isolering, utan friheten är öppenhet och skapande. Yttermera förvisso höjer den hälsonivån hos medborgarna. Så är det fru bastrygghetsminister.

Arja Karhuvaara kopplade i A-talk ihop snuset med de av snus stinkande finlandssvenskarna och förespråkade listigt en rashygienisk lösning genom segregation. Det är skrämmande och jag förnimmer stöveltramp från 30-talet. Jag kommer att återkomma till detta ärende.

Nu handlar emellertid inte snusfrågan om finlandssvenskar, utan om folkhälsan i Finland. Jag påstår att folkhälsan ytterst marginellt är beroende av att man slutar snusa. Så tror jag, men jag kan ju ha fel. Ett vet jag: folkhälsan är väsentligt beroende av det sociala kapitalet – friheten är förutsättningen för det sociala kapitalet och det sociala kapitalet utgör källan till all energi och basen för all samhällsutveckling. Här kan finlandssvenskarna i Österbotten tjäna som exempel, eftersom de lever längre och är friskare än sina finskspråkiga grannar. Trots snus, tobak och alkohol!  Så är det. Läs sakargumenten! Läs uppmärksamt!

Hjärnforskaren, neurologen och författaren Markku T Hyyppä konstaterar att finlandssvenskarna i Österbotten hör till dem som lever längst i världen, i strid med den förutfattade meningen att minoriteter mår sämre. Enligt de epidemiologiska studier forskaren och hans grupp gjort spelar inte renlevnad, utan de sociala nätverken den avgörande rollen. Således lever den svenskspråkiga kvinnan i Österbotten statistiskt sett 4,5 år längre än sin finskspråkiga grannfru och hennes man 9 år längre än sin finskspråkige granne. De har gemensamma gener, äter samma mat och bor bredvid varandra. Livselixiret heter enligt Hyyppä ”ömsesidigt förtroende”, livsmening, finlandssvensk kultur. Detta har en bakgrund.

I dessa frihetens trakter forsade folkrörelserna fram från mitten av 1800-talet, frihetens förkämpar smugglade in vapen och smusslade ut dem till byarna så att vi nu kan leva i ett självständigt Finland. Här röker man, snusar man, super man – på gott och ont. Larsmo, där jag bor, präglas av en tät väv av sammanslutningar, där det ömsesidiga förtroendet frodas, livskvaliteten är hög och folkhälsan god. Larsmo är 2008 enligt Iltasanomat den lyckligaste kommunen i Finland.

Ärade fru bastrygghetsminister Risikko. Skjut inte mygg med kanon; använd litet snusförnuft!

Roger Wingren, pensionär

ARKITEKTURPOLITISKA PROGRAM – ARBETSREDSKAP FÖR DEN OFFENTLIGA SEKTORN
FORUM 4
KONKURRENSKRAFT OCH IDENTITET – BETYDELSEN AV GOD PLANERING
Roger Wingren, ordförande

Under sessionen framhölls att arkitekterna bör finnas med i beslutsprocesserna som gäller byggande, att medborgarinflytandet bör öka, att spelplanen där planerings- och byggnadsprocesserna äger rum, skall synliggöras och spelreglerna definieras. Vidare framkom att ekonomiska intressen i allt högre grad styr utvecklingen mot ett tillstånd där hela världen för många blir en enda stor supermarket.

Jag vill ytterligare fästa uppmärksamheten vid följande:

Låt oss anta att arkitekturpolitiska program kan utvecklas till verksamma redskap för den offentliga sektorn. Låt oss anta att arkitekturpolitiska program främjar polyfon planering och konsoliderar samhället. Låt oss anta att arkitekturpolitiska program bidrar till att gynna kvalitet. Låt oss anta att god arkitektur förstärker samhällets identitet.

Våra antaganden är kanske sanna, men de förutsätter insikter och måste sättas in i sina sammanhang.

Låt oss börja med att inse, att vår tid – som Marshall Berman (1940-) säger det – är faustisk, att den kännetecknas av andlös fart, vibrerande energi och drastiska förändringar, men samtidigt av ett grunt och tillplattat perspektiv, en förenklad, banaliserad skaparkraft och tafatta försök att skapa en helhetssyn och ansvar. Den moderna människan personifieras enligt Berman i Faust-gestalten, som i omättat hunger hela tiden jagar bilder i ständig förvandling. Faust är handlingsmänniska, de stora idéernas man, som befriad från alla moraliska bojor säljer sin själ och beträder själförverkligandets öppna väg, där allt är tillåtet. I dag skulle man benämna honom psykopat. Naturen, den bebyggda miljön behandlar han som han behandlar människorna, även Gretchen, som han inbillar sig älska. Han bemöter allt och alla på samma sätt: åt honom har givits makt att härska och njuta. Han är förslavad av tre fenomén: fart sex och pengar, framför allt farten. ”Sag nie zu der Stunde: verbleibe doch, Du bist so schön” (säg aldrig åt stunden: bliv du hos mig, du är så ljuvlig)

Den ryske filosofen, Nikolaj Berdjajev (1874-1948) beskriver vår tid så här: ”en total och exkluderande dynamik, en hektisk aktivitet som river sönder människan i bitar, eller förvandlar henne till en maskin. Här är vår tids förskräcklighet förborgad”. Utvecklingen har enligt Georg Henrik von Wright (1916-2003) lett till att ”i extrema fall uppfattas människan som en sämre sorts dator. Detta förknippas med den konsekventa avhumaniseringsprocess som pågår i samhället”.

När jag talar om samhället avser jag dess främsta exponent, staden. Staden är huvudbäraren av civilisationens alla form- och värdesystem. Världens kulturella och sociala utveckling eller avveckling är intimt förbunden med stadsutvecklingen, eller stadsavvecklingen, det som von Wright kallar ”avhumaniseringsprocessen”. Världen med sin mångfald finns i varje stad och varje stad med sin speciella form av mångfald finns i världen.

Staden har i enlighet med Descartes filosofi och Newtons upptäckter sedan länge uppfattats som en maskin, där delarna ytligt sett är kopplade till varandra. Endast ytligt och därför utbytbara. I takt med att det mekaniska och fragmentariska sättet att tänka alltmer utgör grund för civilisationen, triumferar tekniken över anden. Kulturen, inkluderande byggnadskonsten, förlorar sin livsbärande funktion och blir en dekoration till det organiserade livet.  Idéerna ersätter livet. Estetiken tappar kontakten med etiken och blir endast yta. Varje djup har ju sin yta, men varje yta har inte nödvändigtvis djup. Den heliga osäkerheten i en innerlig sanning, detta som karakteriserar etiken,  ersätts av objektivitet, normer och trender.

Den sanna staden är ingen maskin. Den är levande organism, en tät massa av förmänskligad substans. Organism är förveckling, livsprocesser i rörelse mot ständigt rikare former. Det finns ingen andlig utveckling som inte är beroende av materiella förutsättningar. Stadsliv kräver stadsbyggande. Ett högre stadsliv förutsätter ett rikare sammansatt stadsbygge.

Varje process kräver energi, men vad är då energi? Energi är rätt och slätt förmågan att utföra ett arbete, en verksam kraft. Enligt fysikern David Bohm (1917-1992) har all energi sitt utflöde ur mening (meaning) och meningen har sin källa i den verksamma kraft som vi kallar kärlek. Detta gäller enligt Bohm, hela universum, samhället och den enskilda människan. Där mening saknas uppstår meningslöshet. Meningslösheten åstadkommer likgiltighet och likgiltigheten destruktivitet. Bohm talar därför om två rörelser: en kontinuerlig skapande rörelse och en destruktiv rörelse, en rörelse mot förintelse.

Helt klart är att de rationella planeringsmetoder som vi omhuldat och förfinat sedan renässansens dagar har haft en destruktiv inverkan på stadsutvecklingen. Världen är mer än logik,  eller som Martin Buber (1878-1965) uttrycker saken: ”En ordnad värld är inte världsordningen”. Ett på funktionalism baserat stadsbyggande åstadkommer ingen verklig stad. Det är hög tid nu att ge plats för ett tänkande som samverkar med jordens organiska processer: de biologiska men framför allt med de sociala, med livsprocesserna – de kreativa processerna. En väsentlig fråga i detta sammanhang är därför huruvida arkitekturpolitiska program kan främja dessa processer.

Låt oss konstatera att byggnadskonstens framtid inte finns i själva byggnadskonsten, lika litet som konstens framtid finns i konsten. Konstens framtid är uteslutande beroende av människans speciella förmåga att ge gestalt åt det hon möter: att gestalta själva mötet, dvs materialisera det levande väsen som uppstår mellan henne och tingen. Konsten är främmande för iakttagelser och åhörande – konstnären är en som varit delaktig i den händelse han skall beskriva – som en som mött det andra och fått kunskap om det andra. Det hebreiska ordet för kunskap betyder inte teoretisk kunskap utan en ömsesidig kännedom om den andra, en kännedom som växer fram i ett dynamiskt flöde mellan två subjekt. Som när Abraham kände Sara.

Byggnadskonsten – den som de arkitekturpolitiska programmen skall befordra – är aldrig fri från sina betingelser, aldrig fri från ekonomi och teknik. Framför allt får den inte negligera den primära uppgiften att främja ett sant mänskligt liv. Den är därför beroende av att stadsplanerarna går in i en ny roll, en barnmorskeroll för att, som Henri Lefebvre (1901-1991) uttrycker saken, ”förlösa vid det möjligas barnsäng” och att arkitekterna uppövar förmåga att ge gestalt åt det mellanmänskliga: att gestalta det som finns mellan människor, att ge synlig form åt de krafter som håller samhället samman. (Jag vill med skärpa inflika att ingen annan yrkesgrupp äger eller kan äga denna förmåga). På samma sätt som energiflödena mellan partiklarna i en sten ger stenen soliditet och identitet, uppstår soliditet och identitet i staden endast i den mån det förekommer energiflöden mellan människor som individer och i sina sammanslutningar – genom det gemensamma arbete, som Lefebvre kallar ”med det mänskliga som verk”. På samma sätt som den materiella verkligheten (enligt fysikerna) endast är en liten krusning på ytan av ett ofantligt hav, är den verklighet som vi uttrycker i byggnader, lagar och system – explicit i våra städer – väsentligt beroende av den bakomliggande energi som finns i meningsfullheten: i gemenskapen, ansvaret och kreativiteten – ytterst i kärleken. Vi måste därför tro på det specifikt mänskliga: på människans längtan efter att förenas med andra mänskliga varelser. ”Liksom jagets uppgift” enligt Sören Kierkegaard (1813-1855), ”inte är att forma sig själv utan att verka, och dock på samma gång formar sig själv” , är stadens uppgift inte att forma sig själv, utan att förverkligas genom ett skapande arbete som inbegriper alla stadsbor. Kreativiteten är enligt Nikolaj Berdjajev starkt förbunden med individens personlighetsdaning – med de processer som utbildar personen och håller den samman. Skapandet är enligt honom ingen mänsklig rättighet, snarare en skyldighet. I likhet med Kierkegaard och Buber säger han att när människan skapar förvandlas hon. Endast den som skapar blir skapad.

Jag hävdar alltså att arkitekturens framtid  finns i det mellanmänskliga  – i det urbana. Nu är det emellertid så att vår tids kris är det mellanmänskligas kris och i denna kris har vi förlorat det urbana. Den sociala världen kännetecknas nu av individualism och kollektivism. Individualismen förstår endast en del av människan, kollektivismen förstår människan endast som en del. Buber menar att individualismen och kollektivismen är uttryck för en och samma mänskliga betingelse, endast olika stadier. Detta tillstånd, säger han, kännetecknas av en förening av kosmisk och social hemlöshet, skräck för universum och fruktan för livet. Resultatet är ett tillstånd av oändlig ensamhet.

I det mellanmänskligas  kris har vi förlorat konsten att bygga städer och konsten att leva i dem och i och med detta har generationer av arkitekter gått vilse eller förskansat sig i estetiska elfenbenstorn från vilka de nya trenderna utropas som bönetimmarna från minareterna.

Vår stora utmaning som arkitekter är därför att åter träda in i de processer där den mänskliga gemenskapen gestaltas, där människan hem (staden) utformas, konsolideras och får sin identitet. Lefebvre är tydlig på denna punkt. Allt stadsbyggande måste utgå från det sant mänskliga, från människans specifika behov. ”För om människan är död, vem skall vi då bygga för. Om meningen och ändamålet försvinner, om vi inte kan uttrycka dem i praxis längre, då är ingenting vare sig av betydelse eller intresse”.  Lefebvre är inte speciellt välvilligt inställd till oss arkitekter. Han menar att vi ständigt tenderar att missförstå vår uppgift.  ”Nya samhällsformer skapas inte genom planer eller system. Det har hänt att någon briljant hjärna försökt göra det; uppfattat sig själv som världens arkitekt, som en mänsklig bild av skapelsens gud. Le Corbusier försökte det i en ungdomlig tro på tekniken. Ebenezer Howard försökte det i en av socialt patos präglad faderlig omsorg. Slutresultatet detsamma som för Frankenstein: monstret”

Bohm menar att en verklig förändring endast kan ske genom en kreativ process, där vi ser på oss själva som socio-kulturella och kosmiska varelser och där vi på nytt söker vägarna till livskällorna. Han menar att människan är en omistlig del av den ständigt fortgående process som pågår i världsalltet. Det som sker i kosmos, sker i människan. Människan är väsentligt ett mikrokosmos. I henne finns hela skapelsen som relationer och värden. Vi kan som människor veta allt eftersom allt finns i oss som möjligheter. Han säger vidare att det funnits perioder i mänsklighetens historia, vilka mer än andra karakteriserats av kreativitet. En utmärkande egenskap för dessa sammanhang är att människan där sökt hemligheten i sitt förhållande till medmänniskan, naturen och till varats mysterium.

Staden – det urbana – är en process som i djupaste mening inte producerar ting utan människor. Staden är produktion och reproduktion av mänskliga varelser genom mänskliga varelser. I denna process kan det förflutna, det närvarande och det möjliga inte åtskiljas.

Av den anledningen får staden aldrig uppfattas som en produkt. Den är en socio-kulturell process, ett konstverk som stadsborna tillsammans ständigt måste arbeta på. Staden får inte påtvingas dem som ett system: som en redan avslutad bok. Den expertstyrda samhällsplaneringen är därför i alla avseenden ett förfallsfenomén.

Stadsplanerarna har varit fogliga redskap för de faustiska krafter som fragmenterat och atomiserat samhället. Och arkitekterna har blivit upptäckare i effekter, i exponeringar, i skyltningskonst; virtuosa alltigenom med hemliga tillgångar till allt som förför, lockar tvingar, kullkastar; lystna efter det främmande, det exotiska, det vidunderliga.

Vi lever i en tid i vilken skådespelare – alla slag av skådespelare (politiker, journalister, lärare, jurister, tjänsteinnehavare inom stat och kommun…) – innehar den reella makten. Även arkitekten blir en skådespelare, vars konst alltmer utvecklar sig som en talang att ljuga. I stället för att finnas med i de processer, där den fragmenterade mänskliga gemenskapen helas – där människans hem repareras och ges ny form – tenderar han att isolera sig i sin egen disciplin.

Människans hem är slaget i spillror, eller som Lewis Mumford (1895-1990) skulle uttrycka saken: staden har exploderat och fragmenten av den ligger utsprängda i terrängen. Effekten av detta är förödande. Den svenske sociologen Johan Asplund hävdar att processen lett till att människan blivit platslös – inte rotlös eller hemlös – utan just platslös. Han säger att ”platslöshet” är olust därför att man inte kan lära känna sin miljö i djupare bemärkelse. Det är en stum värld som man varken kan lära sig känna eller känna igen. En äkta plats är en plats är där man känner igen sig själv, blir igenkänd och bekräftad. Den djupa platskänslan är därför alltid mellanmänsklig. När miljön talar, så talar den med kollektiv stämma. En äkta plats måste ha en viss permanens; den måste vara tillgänglig flera på varandra följande generationer. Därför finns inga ”instant-platser”, sådana hör till ”liksom-världen”. En platslös person, säger Asplund i Martin Bubers anda, är inte bara hem- och rotlös; han saknar del i livet, saknar empatisk förmåga och han ersätter behovet av en responsiv milö med surrogat: passiv konsumtion av ljud och bilder, levererade av nöjesindustrin; ständigt nya varufetisher, och det stummaste av alla surrogat, TV:n. I en tragisk landsflykt från livet har han gjort sig livegen under skenbildernas herravälde.  I hans spegelrum  försvinner syn, hörsel, smak, beröringskänsla och förmågan att känna dofter; försvunnen är estetisk och etisk känslighet, värderingar, känslor, intentioner, själ och ande.

Jag hävdar att staden inte kan planeras som man planerar en maskin. Den är inte att förlikna vid en produkt; den är enligt Lefebvre snarlik konstverket, där varje handling blir anledning till andra handlingar, beslut och tankar och där allt som sker oskiljaktigt knyts samman med allt som kommer att ske. Staden kan inte planeras, men inte desto mindre har det urbana en form. Denna form är den formerande princip som gör att ett samhälle blir en stad på samma sätt som en ek växer fram enligt de principer som finns inskrivna i ett ekollon. Den urbana formen, eller om vi vill, stadens DNA, är enligt Lefebvre  SAMTIDIGHET, MÖTE, SAMLING: genomskinlighet mellan skikten i tid-rummet, täta massor som möjliggör beröringar och kontakter. Den innebär polyfoni, jämlikhet-olikhet och fria energiflöden,  och den förutsätter vidare komplexa strukturer och kvalificerade simultanrum: platser för möte verk och lek, platser där utbytet inte är beroende av varan, kommersen eller profiten. Den yttre strukturella komplexiteten – stadsbygget med dess gator och torg och dess manifestationer i byggnadsverk kan bli uttryck för och bärare av andlig energi. Rummet, som är uppfyllt av tallösa enheter förblir under inga omständigheter en passiv behållare. Det påverkar allt som ett aktivt riktnings- och transportmedium i vilket stadens mångfald organiserar sig.

Ifall staden är ett konstverk krävs, enligt Erich Fromm (1900-1980), det som gäller för all konstutövning: För det första behövs disciplin. Utan disciplin förblir livet utan sammanhang, förvirrat och splittrat. För det andra krävs koncentration, en inre samling som kanske kan förliknas vid kontemplation (”med tempel”). För det tredje krävs tålamod och uthållighet. Vill man ha omedelbara resultat, kommer man ingen vart.

Lewis Mumford efterlyser en rekapitulering (”med huvudet före”)  av den implosion ur vilken staden föddes ur byn. En ny implosion skulle enligt honom vara motgiftet mot den förödande explosion som slagit staden i spillror. Nikolaj Berdjajev efterlyser i samma anda en ny medeltid då krafterna på nytt sammanförs och konsolideras.

Historien kan lära oss mycket. Bland annat att allt tar sin tid; att äkta platser – riktiga gator och torg – inte kan byggas i ett huj; att det behövs goda arkitekter för att åstadkomma god arkitektur och att god arkitektur kräver tid: att entydiga rum skapar enfald och att mångtydiga rum förlöser kreativitet. Historien kan berätta att god arkitektur och god stadsbyggnadskonst är beroende av samfund som hyllar principen att glömma det privata och sörja för det gemensamma. Historien berättar för oss att byggnadskonstens framtid är beroende av vår förmåga att ge gestalt åt det mellanmänskliga, att gestalta det som finns mellan människor. Historien berättar att det som finns mellan människor, detta ”väsensfyllda vi”  bygger på kontrakt.  På basen av överenskommelser byggs gudshus och människohus och förbinds med gator och torg – stadsrum där visheten låter höra sin röst – och processen där detta sker föder känslor och själva verket utlöser känslor. Historien berättar att ingen samhällsbyggnadsidé ännu lyckats överträffa den sanna staden med dess gator och torg; att torget en gång var platsen för allt mänskligt och att det fortfarande kan vara så; att gatan en gång var rummet där alla ekonomiska, sociala och andliga krafter möttes, konfronterades och blandade sina definitiva innebörder och öden, och att det alltjämt kan vara så.  Låt oss alltså tro på det specifikt mänskliga: på människans längtan efter att förenas med andra mänskliga varelser.

Låt oss hoppas på att de arkitekturpolitiska programmen kan bidra att något av förmänskligande börjar äga rum.

Kyrkodagarna i Helsingfors, 23-25.05.2003

Jerusalem och Babylon
Uppenbarelseboken 17, 18, 21

Bibeln beskriver mänsklighetens öde i form av en stadsprocess. Processen tar sin början i en stad, den försiggår i en stad, och det som skall komma är stad. Så skriver Hesekiel och de övriga profeterna; så beskriver Johannes framtiden. Johannes ser himlen öppna sig för en ny inkarnation, det nya Jerusalem, där Gud bor.

Människans första myter berättar om en gyllene tid, en nu försvunnen guldålder, ett paradis. I de flesta religioner finns visionen om ett evigt paradis; de sälla jaktmarkerna, trädgårdarna, ett ideal, där naturen bringat fred; en väntan på den dag, då mäniskan inte längre behöver kämpa för att överleva i naturen. I alla dessa dominerar en rörelse tillbaka mot det som en gång var gott, en längtan efter ett liv, fritt från de bekymmer och lidanden som hör det verkliga livet till.

Hos andra finns föreställningen om en evig livsförnyelse, en rening, det obefläckade utan varje tillsats av det historiska. Här finns inget slut, endast en evigt ny början.

Hos andra finns ingen framtida värld, ingen slutlig rättvisa, det magiska behärskar varat.

Endast den judisk-kristna uppfattningen är historisk. Endast i denna ande finns medvetenheten om en historisk förveckling.

Paulus antyder det när han säger att  ”Gud  i Jesus Kristus skall sammanfatta allt i himmel och på jord”.

Johannes är tydligare och talar om staden som skall komma, om staden som skall inkarneras.  Han knyter an till den judiska uppfattningen att det mänskliga ödet är en jäsningsprocess som har en början och ett slut. Genom att historien har ett slut får det mänskliga ödet en mening.

Det Paulus och Johannes säger uppenbarar en annan sanning, samtidigheten:

människans öde är sammankopplat med ett gudomligt öde. Den jordiska historien är sammankopplad med den himmelska. Gud är inte ointresserad av vad människan gör. Tvärtom. Han är nyfiken på vad hans skapade varelse hittar på.

Från himlen blickar HAN ned
han ser alla adamsbarn,
från sitt sätes fäste beskådar han
alla dem som på jorden satt sitt bo ( jordens bosättare…Siedler)
dem, vilkas hjärtan han formar
han urskiljer i synnerhet alla deras verk (Gemähte..allt de gjort…åstadkommit)

 
Gud är intresserad, isynnerhet av människans verk, därför att människans verk är råmaterialet för en ny skapelse, en himmelsk.

Mänsklighetens öde är förbundet med stadsprocessen. Staden är jäskärlet

Staden:

• psykofysisk enhet med en oerhörd formerande kraft. När staden produceras handlar det inte primärt om produktion av ting utan om produktion av mänskliga varelser.
• huvudbäraren av alla civilisationens form och värdesystem
• kulturens vagga och dess fulländning. Förverkligandet av nya värden: Varje kultur är andliga produkter av Andens skapande arbete med naturelementen. ”Ett framhämtande umgänge med naturen” (Buber)

Jäsningsprocessen tar sin början i Kajins stad Chanoch och avslutas genom fullständig destruktion i Babylon. När allt är krossat öppnar sig himlen och en ny skapelse, det Nya Jerusalem, Kristi brud, Yahweh Schammah, Guds stad, ”skönhetens fulländning”, sänker sig ner.

Jag vill än en gång påpeka, att det inte är paradiset, de sälla jaktmarkerna eller himlarna som sänker sig ned på jorden. Inte det diffusa ”all ena”, inte heller församlingen eller kyrkan är den brud som Johannes beskriver.

Johannes ser en stad, en stad sänker sig ned. Staden stannar inte ”ovan molnen, ovan jordiska dimhöljda länder”. Den landar. Gud bor nu bland människorna i sin stad,  Inte i sitt tempel som i Hesekiels Jerusalem. I skönhetens fulländning finns inget tempel.

Men denna nya skapelse, ett verk av den himmelska processen, är väsentligt beroende av den jordiska historien. I djup innerlig mening är den ett resultat av interaktionen mellan människa och Gud. Den är, för att tala med Berdjajev ”inte bara himmelsk utan också en transformerad jordisk verklighet”

Det Nya Jerusalem, Kristi hustru, är resultatet av mänskliga strävanden, Guds nåd och skapande kraft. Ängeln som guidar Johannes, säger att bruden är klädd i de heligas rättfärdiga gärningar (åt henne har blivit givet att klä sig). Vi kunde interpretera det och säga: Bruden är iklädd allt som människan helhjärtat och ansvarsfullt gjort i tillit till livet  (inte på grund av religiösa eller moraliska diktat) i det komplicerade samspelet mellan nödvändighetens, frihetens och nådens förvandlande element.

Det hebreiska ordet för nåd är Chessed.  Ordet innebär innerlig förbundenhet med den Högste, och denna relation är liv och tjänst. Genom nåden uppenbaras för människan meningen med hennes uppgift i världen. Att vi behöver Gud, mer än allt, vet vi alltid i våra hjärtan, men inte alltid vågar vi som plågas av skam och tyngs av skuld, tro att Gud behöver oss. Vi behöver Gud för att bli verkliga; Gud behöver den enskilda människan – till just det som är hennes livs mening. Världen består i kraft av omvändelsen och den byggs upp av nåd.

Mika: ”det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud”. Detta är nog för att Gud skall bygga sin stad. Buber: ”… och ödmjukt vandrar med din Gud”.

Vandring. Herren känner den pålitliges väg, säger psalmisten. Gud har intimt umgänge med den trogne.

Djupast är processen beroende av KÄRLEKEN, ”överlevnadens enda drivverk” (Leonard Cohen) eller med Paulus:”men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”. Det enda som består är kärleken. Det nya Jerusalem är ett kärleksverk.

Historien går mot ett faktum och utgår från ett faktum: Uppenbarelsen av Jesus Kristus, hans lidande, hans död och uppståndelse. I honom förenas den jordiska och den himmelska historien (Paulus)

Jesus Kristus lider, dör och uppstår. Ständigt…. i allt. Gud själv låter sig slaktas på världens slaktbänk….. och uppstår.

Utan Jesus Kristus funnes ingen rörelse och ingen rörelse skulle vara möjlig att uppfatta.

När vi i nattvarden bryter brödet och dricker vinet förenas himmel och jord, och den som har öron förnimmer evighetens sådd på tidens åker.

Min gode vän Ole Jakobsson skrev några rader strax innan han dog

”Jordens skugga och himlens hetta
möttes i ett famntag
 i en måltidsfest med helgat bröd och vin
så skapade Gud kärleken och gav den åt människorna
att bära till varandra”.

 Nattvarden: brödet och vinet är varats kärna, den sanna verkligheten. Enligt Irenaeus, biskopen från Lyon ( som förinkarnationen, i kamp mot gnosticismen medverkade till att den bibel vi nu läser kom till) menar att nattvarden gäller just interaktionen mellan Gud och människa, detta att människan i tillgivenhet odmjukt vandrar med sin Gud.

• 1. Gud, skaparen, låter vinstocken bära frukt och vetekornet mångfaldigt uppstå.
• 2. Människan förvandlar genom Guds vishet druvsaften till vin och kornen till bröd. Den mänskliga insatsen är kultur, det framhämtande umgänget med naturen.
• 3. Liksom Jesus Kristus uppstod, skall i sinom tid allt detta uppstå till ny skapelse. Allt som har haft sann existens uppväcks. Här föds lovsången.

 
Vintillverkning innebär att en ny skapelse uppstår genom jäsprocesser. Druvsaft som jäser är inte vin, men vin i vardande.

Varje ny skapelse förutsätter jäsning. När jäsningen upphört och vinet klarnat hälls bottensatsen i slasken. 

Utan jäsningen i historien finns ingen skapande rörelse. Utan skapande rörelse  – utan vardandet – skulle det mänskliga varat vara ett ofullständigt vara.

Det Nya Jerusalem är i likhet med vinet en ny skapelse

Babylon är bottensatsen som hälls ut på avträdet.

Historien handlar om kampen mellan gott och ont. Det onda är den gudagivna friheten att göra som Gud inte vill. Det goda är hänvändelsen till honom.

Ont och gott handlar väsentligt om det innersta i själva varat; om livsnerven: om trohet eller trolöshet. Trohet eller trolöshet mot skapelsen och mot skaparen… om att träda in i nåden eller att förkasta den.

Den historiska förvecklingen innebär en komplexifiering och en stegring av motsatserna mellan gott och ont, mellan ”självförintelsens och ickevarats ande” (Mefistofeles i Faust) och helhetens ande, den Helige Anden som verkar i relationerna och i fullheten av relationerna

I Bibeln träder staden emot oss som kvinna. Först som Jerusalem, sedan som två städer eller mer precist, som två kvinnor, vars bilder genomtränger varandra och gör anspråk på helheten, Babylon, horan, och det nya Jerusalem, bruden. Det onda och det goda. Babylon finns hos oss liksom Jerusalem. ”Det onda kan inte finnas i världen om det inte först finns hos oss” (Jaakob Jiijzac i ”Gog iund Magog, Zwischen Zeit und Ewigkeit”, ”For the sake of Heaven”)

BABYLON

Johannes Babylon är ickevarats stad, en illusion av verklighet, en pseudohändelse, ett bländverk, magi. Förhärskande är relationslösheten. Allt och alla har förvandlats till varor som kan köpas och säljas. Babylon kännetecknas av ett svindlande, förvirrande tempo, könsfixering och pengar, av varan , kommersen och profiten. Hon är horan med härjad skönhet som ”skrevade med benen för alla som närmade sig” (Hesekiel),  och som i en kättja utan kärlek, grovt och skamlöst börjar med det, som är den sanna kärlekens fullbordan”.

Hänsynslöst utnyttjas hon av stat och marknad. Hennes invånare är nerdrogade av konsumism, en modern Baalsdyrkan, eudemoni. Hennes omättliga livstörst har kastat henne i möjligheternas malström och slitit sönder hennes väsen. Den kaotiskt flammande elden inom henne förtär henne. Trots att något av Guds ande kanske svävar över denna kraft, känner hon inte igen den i vinden.

Johannes ser staden Babylon, den stora skökan som bor vid stora vatten  ”Henne har jordens kungar horat med och jordens invånare har berusat sig med hennes otukts vin”. Hon sitter som en drottning på det scharlakansröda vilddjuret, klädd i purpur och scharlakan, smyckad med guld, ädelstenar och pärlor…Babylon, den stora staden: köpmanskap, industri, skeppsfart, lyx, skönhet, makt…. Allting till salu, allt och alla har förvandlats till varor: ting, människor, kroppar, själar….framstegskult: en dödskult och inte en uppståndelskult….”jag är inte änka och skall aldrig behöva sörja

Johannes: ”Jordens kungar har bedrivit otukt med henne och jordens köpmän  har blivit rika genom hennes omåttliga lyx”.

Hon är köpt, hela hon är köpt, och varför skulle man söka vinna hennes kärlek när allt är så lättköpt utan den.

Babylon, staden där allting slirar i varje riktning och där ingenting finns som längre kan mätas. Babylon, staden där världens ökenstorm har överträtt sin gräns och förryckt själens ordning. Babylon.

JERUSALEM

Det nya Jerusalem är livsbejakelse, verklighet, fullheten av  relationerna. Här flödar livsströmmarna som hos den unga flickan i ”Sångernas sång”. En trädgårdskälla är hon, en brunn med levande vatten, porlande ned från Libanon. Hon drivs inte av kättja; hennes åtrå är fylld av oskuld, hennes hänryckning av innerlighet.

”Om jag då fann dig i gränden, skulle jag kyssa dig
och de skulle inte få håna mig,
jag skulle leda dig
jag skulle föra dig
in i min moders hus,
du skulle få lov att lära mig” 

-”    Så skön och så mjuk är du,
kärlek, i njutningen!”

 Kärleken, den verkande kraften i tillvaron – våldsam såsom döden, obarmhärtig såsom dödsriket -.har förvandlat hennes mörka flammande eld till en ljus och klar låga.

Hennes livstörst är riktad och hon blir i sin älskares ögon som en, vars törst blev släckt.

Hon är ”som en lilja bland törnen”.

Babylon och Jerusalem är STADEN. Babylon druvsaften som jäser, vinet i vardande; Jerusalem vinet. De är inte åtskilda i tiden; de existerar samtidigt. Babylon är relationslöshetens värld, Detets värld, Jerusalem relationernas värld, Duets. Babylon är förhärskande; Jerusalem finns hos oss som längtan efter skönhet, den ”skönhet som skall frälsa världen”. Jerusalem vill bli till.

Simone Weil, den franska mystikern, menar att vår längtan efter det goda, det rena och det sanna – vår längtan efter skönhet – alltid innebär ett lidande, eftersom denna längtan aldrig helt kan tillfredsställas. Men hon säger också att vår törst efter detta oerhörda samtidigt sätter oss i rörelse mot ett mål som ligger utanför och framför oss. Dostjevskij uttrycker samma sak så här: ”Om ett folk har bevarat skönhetens ideal och behovet av skönhet, är detta en garanti för detta folks högsta utveckling”….

Det finns skönhet i livet och det är bara genom att älska livet, att älska sin värld, som människan kan fatta livets mening: Det enda Gud begär av oss är därför att vi gör det rätta, lever i kärlek och troget håller oss till honom……”Å små gossar, å kära små vänner. Frukta inte livet. Hur skönt är inte livet om man bara vill göra något som är gott och rätt”” (Aljosja i Bröderna Karamasov)

Vi lever alltmer i en tid som präglas av ”självförintelsens och ickevarats ande” Babylon är bibelns metafor för detta. Men längtan efter ”den skönhet som skall frälsa världen” finns hos oss som hopp och därmed som kraft. Vår törst efter detta oerhörda sätter oss i rörelse mot ett mål som ligger utanför och framför oss…vägens slut, skönhetens fulländning…samtidigt som den får oss att förneka att det finns något slut.

Vi måste därför lära oss älska vår värld, älska den i all dess förskräcklighet.

För att kunna älska sin värld ( staden ) måste man lära känna den och att lära känna innebär något helt annat än att inhämta kunskaper om något. Man måste lära känna världen (staden) som Abraham kände Sara. Man måste ha intimt umgänge med den. Man måste i handling uppleva enheten med den. Bara den som samtycker till dess existens; bara den som inser att det inte bara är så att Gud finns i staden, utan fastmer så, att staden finns i Gud; bara den som innerst inne vet att Gud älskar staden som brudgummen älskar sin brud (Joh 3:16); bara den som tror på världen (staden)…. såsom Gud tror på den kan skapa och bli skapad. ”Och om hon ger sig in i detta kan hon heller inte förbli gudlös” säger Buber. ”Älskar vi den verkliga världen, som aldrig vill låta sig utplånas – om vi älskar den i all dess förskräcklighet, om vi bara vågar lägga vår andes armar om den – då skall våra händer möta de händer som håller den…. Skapelse – vi deltar i den, vi möter den Skapande, överlämnar oss åt honom, medhjälpare och medarbetare”.

Och den som har öron hör vardandets röst från de djupa ravinerna och förnimmer evighetens sådd i tidens åker.

Så blir ”skönhetens fulländning” till, puppan som metamorferats till en fjäril som brett ut sina vingar. Den jäsande livssaften som transformerats till vin, klarnat, och befriats från alla slaggprodukter. Liksom mörker är för att ljus skall bli till, finns Babylon för att Jerusalem skall bli till. Den nya verkligheten är därför inte bara himmelsk utan också en transformerad jordisk verklighet. Och vi ser henne ”redo som en brud som är smyckad för sin man”…Hon bryter fram som morgorodnadens glans, skön såsom månen, klar såsom glödklotet”. Och hon säger: ”Jag är min älskades, till mig står hans åtrå….

Och han…

”Se, nu står han ju
bakom vår mur,
spejar in genom fönstret
blickar in genom gallret.

 Min älskade stämmer upp
han säger till mig:
”Gör dig i ordning
min käresta,
min sköna
och skynda dig hit!”

”-   Vad du är skön
min käresta,
du är skön”

”om att tillreda bröd och bereda vin” 
Betania 25.04.2004      

Eskatologi: (grek: e´schatos = sist, ytterst), läran om de yttersta tingen

Formulering och gestaltning av den känsla av annalkande katastrof och av världens undergång som känneteckat den judiskt-kristna anden. Denna känsla hänger samman med att allt förefaller bräckligt ( allt som är fast förflyktigas), att människorna är utsatta för dödsfara och att allt i historien är övergående och liksom hängande över en avgrund.

Eskatologin tillmäts en avgörande betydelse för kristendomens väsen

Två förhållningssätt:

1. Vi kan inte ungå ödet. det som profeterna förutsagt. Det som Johannes skriver kommer att ske därför att det är förutbestämt att ske.
2. Ödet är inte oundvikligt – och just detta är profeternas tro. Vi är kallade att med oss själva som insats – i skapande handlingar skapa påtagliga förändringar, påverka ödet – förverkliga gudsriket

 
Det första betraktelsesättet  är passivt; det stannar vid återlösningen och frälsningen. Människan tror sig undkomma förintelsen genom att bege sig  till väntrummet, där hon isolerar sig i väntan på apokalypsen som ett oundvikligt  öde, som hon kanske, kanske – måhända skall kunna undkomma…. om hon koncentrerar sig på sin egen helgelse, en helgelse som hela tiden undflyr henne

Belfrage, Thorell och planscherna, upphängda i krokar på väggarna……ce ce ra, ce ra….  katastrofen som ordnad verklighet. Hemligheten förklarad.???… men den som känner hemligheten angående tidens slut kan inte förkunna den. Den som förespeglar att han känner den avslöjar att han inte har en aning om den.

Josef Wingren beskriver sin egen barndom och de eskatologiskia predikningarna, fulla av helvetesskildringar…. ”frågan är om dessa möten alltid var så lämpliga för ett känsligt barnasinne”. Den avgörande frågan blir om man är med bland de utvalda som undkommer vedermödan. Denna frågeställning leder till ängslig självbetraktelse och därifrån till passivitet och förnekande av  skapande uppgifter.

Vi har som Jona alltid haft mycket lätt att förkunna världens undergång och att utifrån grumliga ambitioner spela på känslor, och affektioner. Grogrunden för en sådan ideologi finns i apatin, kraftlösheten och rädslan. Ur sådant kan inget positivt komma.  Samtidigt är det ett lätt liv. ”Det är lätt att vara pilgrim om man inte behöver förändras av det, om man får bli densamme som förr i alla fall”, säger pilgrimen i Pär Lagerkvists ”Det Heliga Landet”

Det andra förhållningssättet innebär en skapande eskatologi, vars syfte är att omdana världen… och detta sker som Jesus säger det genom att ”söka gudsriket”.  Denna aktivitet koncentreras på gudsriket och inte på den egna helgelsen. Gudsriket är platsen där vi bor och verkar: staden, hemmet, kontoret, laboratoriet, sjukhuset, fabriken, skolan.  Den skapande eskatologin är fylld av energi därför att människan här går ut ur sig själv; den åstadkommer ny materia i världen, och den helgar människan. Hon omskapas. En sådan pilgrimsfärd är inte lätt, men den är fylld av mening, och här dricker pilgrimen ur livets källa, ”som inte har smak av mossa eller jord, ingen metallsmak, ingen smak av berghäll eller av någonting annat, inte av någonting jordiskt. Inte heller såvitt han kunde förstå av någonting icke-jordiskt. Det var bara rent och svalt och gott att släcka törsten med. Och den som dricker av det förstod att han aldrig skulle törsta mer” (Lagerkvist)

I den skapande eskatologin är världens slut beroende av människans aktivitet. De apokalyptiska profetiorna är betingade, och inte fatala ( de implicerar möjligheter; ödet är inte obönhörligt) Kristi andra tillkommelse – då när han kommer i makt och härlighet –  är beroende av människans skapande aktivitet. Människan är kallad att förbereda Hans andra tillkommelse; hon måste aktivt gå den till mötes. Gud vill inte uppenbara sitt rike innan vi lagt grunden till det. Jesus Kristus tar emot sin krona som världens konung först när han mottagit den av oss. Det är så Gud i Kristus sammanfattar all i himmel och på jord.

Två exempel beroende av människans aktivitet

Trons fader…. Sodom…. deras synd är mycket stor. ”Vill du förgöra den trogne tillsamman med den onde: 50, 45, 40, 30, 20, 10…….Tio trogna finns inte: Gud verkställde domen.

Profeten Jona och den stora staden Nineve, den stora staden inför Gud ( som självförhärligande som Nimrod – den väldige jägaren – hade rest sig upp mot livet och livets Herre)….Jona förkunnar domen, men konungen  och folket gör bot och bättring och Jona känner sig lurad. ”jag visste ju att du är en nådig Gud, jag visste att du var barmhärtig…..det var därför jag inte ville predika förintelsen….det var därför jag flydde…..Vad jag känner mig lurad…..jag vill hellre vara död än leva… så jag skäms”. 

Han bygger sig en hydda ( ett väntrum) på en kulle österom staden och Gud låter en ricinbuske växa upp för att ge honom skydd för solens hetta. Men förintelsen inträffade aldrig och ricinbusken åts upp av maskar och vissnade och Jona blev alltmer bitter, men Gud sade åt honom att han verkligen älskade dessa syndare i Nineve, dessa som inte kunde skilja på höger och vänster.

Nineve, staden där folket inte kunde skilja på höger och vänster. Å vad Gud älskade dessa människor…. så mycket att han utgav sin enfödde son.l

STADEN

Bibeln beskriver mänsklighetens öde i form av en stadsprocess. Processen tar sin början i en stad, den försiggår i en stad, och det som skall komma är stad. Så skriver Hesekiel och de övriga profeterna; så beskriver Johannes framtiden. Johannes ser himlen öppna sig för en ny inkarnation, det nya Jerusalem, där Gud bor.

Människans första myter berättar om en gyllene tid, en nu försvunnen guldålder, ett paradis. I de flesta religioner finns visionen om ett evigt paradis; de sälla jaktmarkerna, trädgårdarna, ett ideal, där naturen bringat fred; en väntan på den dag, då mäniskan inte längre behöver kämpa för att överleva i naturen. I alla dessa dominerar en rörelse tillbaka mot det som en gång var gott, en längtan efter ett liv, fritt från de bekymmer och lidanden som hör det verkliga livet till.

Hos andra finns föreställningen om en evig livsförnyelse, en rening, det obefläckade utan varje tillsats av det historiska. Här finns inget slut, endast en evigt ny början.

Hos andra finns ingen framtida värld, ingen slutlig rättvisa, det magiska behärskar varat.

Endast den judisk-kristna uppfattningen är historisk. Endast i denna ande finns medvetenheten om en historisk förveckling.

Paulus antyder det när han säger att  ”Gud  i Jesus Kristus skall sammanfatta allt i himmel och på jord”.

Johannes är tydligare och talar om staden som skall komma, om staden som skall inkarneras.  Han knyter an till den judiska uppfattningen att det mänskliga ödet är en jäsningsprocess som har en början och ett slut. Genom att historien har ett slut får det mänskliga ödet en mening.

Det Paulus och Johannes säger uppenbarar en annan sanning, nämligen samtidigheten, eller mera precist: människans öde är i Kristus sammankopplat med ett gudomligt öde. Den jordiska historien är i Honom sammankopplad med den himmelska. Gud är därför inte ointresserad av vad människan gör. Tvärtom. Han är nyfiken på vad hans skapade varelse hittar på. Upptäcker…….. avslöjar …. Och omsätter, såsom människan kan skapat

Från himlen blickar HAN ned
han ser alla adamsbarn,
från sitt sätes fäste beskådar han
alla dem som på jorden satt sitt bo ( jordens bosättare…Siedler)
dem, vilkas hjärtan han formar
han urskiljer i synnerhet alla deras verk (Gemähte..allt de gjort…åstadkommit)

 Konst, vetenskap – och deras omsättningar – politik, men i synnerhet alla de vardagliga handlingarna, då människa möter människa.

Gud är intresserad, därför att människans handlingar är råmaterialet för en ny skapelse, den himmelska, den nya staden, det nya Jerusalem.

Mänsklighetens öde är förbundet med stadsprocessen. Staden är liksom ett jäskärl, där vin blir till. Den är kulturens vagga och dess fulländning.

Jäsningsprocessen tar sin början i Kajins stad Chanoch och avslutas genom fullständig destruktion i Babylon, den stora skökan som bor vid stora vatten. När allt är krossat öppnar sig himlen och en ny skapelse, det Nya Jerusalem, Kristi brud, Yahweh Schammah, Guds stad, ”skönhetens fulländning”, sänker sig ner.

Jag vill än en gång påpeka, att det inte är paradiset, de sälla jaktmarkerna eller himlarna som sänker sig ned på jorden. Inte det diffusa ”all ena”, inte heller församlingen eller kyrkan är den brud som Johannes beskriver.

Johannes ser en stad, en stad sänker sig ned. Staden stannar inte ”ovan molnen, ovan jordiska dimhöljda länder”. Den landar. Gud bor nu bland människorna i sin stad,  Inte i sitt tempel som i Hesekiels Jerusalem. I skönhetens fulländning finns inget tempel.

Men denna nya skapelse, ett verk av den himmelska processen, är väsentligt beroende av den jordiska historien. I djup innerlig mening är den ett resultat av interaktionen ( samverkan) mellan människa och Gud. Den är, för att tala med Berdjajev ”inte bara himmelsk utan också en transformerad jordisk verklighet”

Gud känner de trognas väg ( alla tankar, alla handlingar, alla verk), de är hans verk, resultatet av att Hans vilja sker på jorden som den sker i himlen.

Ps 1

”Ty HAN känner de tillförlitligas väg
men de ondsinnades väg förgås”
Den rättfärdiges väg äger bestånd

Det Nya Jerusalem, Kristi brud, är resultatet av mänskliga strävanden, Guds nåd och skapande kraft. Ängeln som guidar Johannes, säger att bruden är klädd i de heligas rättfärdiga gärningar (åt henne har blivit givet att klä sig). Vi kunde interpretera det och säga: Bruden är iklädd allt som människan helhjärtat och ansvarsfullt gjort i tillit till livet  (inte på grund av religiösa eller moraliska diktat) i det komplicerade samspelet mellan nödvändighetens, frihetens och nådens förvandlande element.

Det hebreiska ordet för nåd är Chessed.  Ordet innebär innerlig förbundenhet med den Högste, och denna relation är liv och tjänst. I mötet med Gud och i benådningen – förlåtelsen och upprättelsen –  uppenbaras för människan meningen med hennes uppgift i världen. Att vi behöver Gud, mer än allt, vet vi alltid i våra hjärtan, men inte alltid vågar vi som plågas av skam och tyngs av skuld, tro att Gud behöver oss. Vi behöver Gud för att bli verkliga; Gud behöver den enskilda människan – till just det som är hennes livs mening. Världen består i kraft av omvändelsen och den byggs upp av nåd… i samspelet mellan människa och Gud.

Mika: ”det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och ödmjukt vandrar med din Gud”.

Detta är nog för att Gud skall bygga sin stad.

Vandring. Herren känner den pålitliges väg, säger psalmisten. Gud har intimt umgänge med den som håller sig till Honom. Och pilgrimen förvandlas.

Djupast är processen beroende av KÄRLEKEN, ”överlevnadens enda drivverk” (Leonard Cohen) eller med Paulus:”men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”. Det enda som består är kärleken. Det nya Jerusalem är ett kärleksverk som ständigt byggs när Hans vilja sker på jorden såsom i himlen. Detta sker varje gång vi gör något helhjärtat.

Historien går mot ett faktum och utgår från ett faktum: Uppenbarelsen av Jesus Kristus, hans lidande, hans död och uppståndelse. I honom förenas den jordiska och den himmelska historien (Paulus)

Jesus Kristus lider, dör och uppstår. Ständigt…. i allt. Gud själv låter sig slaktas på världens slaktbänk….. och uppstår.

Utan Jesus Kristus funnes ingen rörelse och ingen rörelse skulle vara möjlig att uppfatta. 

När vi i nattvarden – metaforen för samspelet mellan människa och Gud –  bryter brödet och dricker vinet förenas himmel och jord, och den känslige förnimmer evighetens sådd på tidens åker.

Min gode vän Ole Jakobsson skrev några rader strax innan han dog

”Jordens skugga och himlens hetta
möttes i ett famntag 
i en måltidsfest med helgat bröd och vin
så skapade Gud kärleken och gav den åt människorna
att bära till varandra”.

Nattvarden: brödet och vinet är varats kärna, den sanna verkligheten. Enligt Irenaeus, biskopen från Lyon ( som för inkarnationen, i kamp mot gnosticismen ( antikroppslighet…. Antimänsklighet…. Antikrist) medverkade till att den bibel vi nu läser kom till) menar att nattvarden gäller just interaktionen mellan Gud och människa, detta att människan i tillgivenhet odmjukt vandrar med sin Gud.

1. Gud, skaparen, låter vinstocken bära frukt och vetekornet mångfaldigt uppstå (den skapande kraften i naturen…detta förunderliag samspel)
2. Människan förvandlar genom Guds vishet druvsaften till vin och kornen till bröd. Den mänskliga insatsen är kultur, det framhämtande umgänget med naturen.
3. Liksom Jesus Kristus uppstod, skall i sinom tid allt detta uppstå till ny skapelse. Allt som har haft sann existens uppväcks. Här föds lovsången. Detta är eukaristi

Vinberedning innebär att en ny skapelse uppstår genom jäsprocesser. Druvsaft som jäser är inte vin, men väl vin i vardande.

Varje ny skapelse förutsätter jäsning -kaos…. kamp och kärlek…. Vilja- motvilja. Ångest, passioner(svart eld)- kärleksljus. Vintillblivelse är kamp, lidande och död. När jäsningen upphört och vinet klarnat hälls bottensatsen i slasken. Men utur denna process sker uppståndelsen. Något nytt har blivit till.

Utan jäsningen i historien finns ingen skapande rörelse. Utan skapande rörelse  – utan vardandet – skulle det mänskliga varat vara ett ofullständigt vara.

Det Nya Jerusalem är i likhet med vinet en ny skapelse
Babylon är bottensatsen som hälls ut på avträdet.

Så handlar historien om kampen mellan gott och ont. Det onda är den gudagivna friheten att göra som Gud inte vill. Det goda är hänvändelsen till honom.

Ont och gott handlar väsentligt om det innersta i själva varat; om livsnerven: om trohet eller trolöshet. Trohet eller trolöshet mot skapelsen och mot skaparen… om att träda in i nåden eller att förkasta den.

Den historiska förvecklingen innebär en komplexifiering och en stegring av motsatserna mellan gott och ont, mellan ”självförintelsens och ickevarats ande”  och helhetens ande, den Helige Anden som verkar i relationerna och i fullheten av relationerna

I Bibeln träder staden emot oss som kvinna. Först som Jerusalem, sedan som två städer eller mer precist, som två kvinnor, vars bilder genomtränger varandra och gör anspråk på helheten, Babylon, horan, och det nya Jerusalem, bruden. Det onda och det goda. Babylon finns hos oss liksom Jerusalem. ”Det onda kan inte finnas i världen om det inte först finns hos oss” (Jaakob Jiijzac i ”Gog und Magog, Zwischen Zeit und Ewigkeit”, ”For the sake of Heaven”)

BABYLON

Johannes Babylon är ickevarats stad, en illusion av verklighet, en pseudohändelse, ett bländverk, magi. Förhärskande är relationslösheten. Allt och alla har förvandlats till varor som kan köpas och säljas. Babylon kännetecknas av ett svindlande, förvirrande tempo, könsfixering och pengar, av varan , kommersen och profiten. Hon är horan med härjad skönhet som ”skrevade med benen för alla som närmade sig”

Georg Henrik v Wright beskriver vår situation som ett andligt kaos, ett värdetomrum som uppkommit i den sekulariseringsprocess, som pågår sedan flera århundranden. Den kristna moralen, som tidigare hållit samhället samman, förfaller gradvist när trosföreställningarna förvittrar, dvs när vi börjar tala om Gud i stället för att samtala med honom. Det jag talar om är inte en allmän sekularisering, utan den anti-etiska sekularisering som karaokelikt söker instant- upplevelser: ögonblickliga sensationer, ögonblickliga fakta, ögonblickliga känslor. I denna värld baseras allting på immansens koder i stället för på transcendens. I en sådan värld räknas allting, därför att allting kan vara något att räkna med. I en sådan värld är allting möjligt – för att tala med Raskolnikov i Brott och straff. I denna värld sugs människan ned i möjligheternas malström och sjunker allt djupare i bortvändhet. Hon är inte död, men saknar del i livet ( som Robert Musil låter ”mannen utan egenskaper” säga: ”Ich bin nicht tot, im Leben hab’ich nicht teil”).

Johannes ser staden Babylon, den stora skökan som bor vid stora vatten  ”Henne har jordens kungar horat med och jordens invånare har berusat sig med hennes otukts vin”. Hon sitter som en drottning på det scharlakansröda vilddjuret – människodjuret, kollektivet, flocken, den mänskliga myrstacken…. dessa som inte är döda, men som saknar del i livet  Hon är klädd i purpur och scharlakan, smyckad med guld, ädelstenar och pärlor…Babylon, den stora staden: köpmanskap, industri, skeppsfart, lyx, skönhet, makt…. Allting till salu, allt och alla har förvandlats till varor: ting, människor, kroppar, själar….framstegskult: en dödskult och inte en uppståndelskult….”jag är inte änka och skall aldrig behöva sörja”

Babylon, staden där allting slirar i varje riktning, där människorna inte kan skilja mellan höger och vänster,  och där ingenting finns som längre kan mätas. Babylon, staden där världens ökenstorm har överträtt sin gräns och förryckt själens ordning. Babylon. Å, vad Gud älskar denna stad. Han älskade den så att han utgav sin enfödde son på det att var och en som tror på honom inte skall förgås, utan ha evigt liv.

JERUSALEM

Det nya Jerusalem är staden som redan är men ännu inte: Gudsriket. Den är livsbejakelse, verklighet, fullheten av  relationerna. Här flödar livsströmmarna som hos den unga flickan i ”Sångernas sång”. En trädgårdskälla är hon, en brunn med levande vatten, porlande ned från Libanon. Hon drivs inte av kättja; hennes åtrå är fylld av oskuld, hennes hänryckning av innerlighet.

Kärleken, den verkande kraften i tillvaron – våldsam såsom döden, obarmhärtig såsom dödsriket -.har förvandlat hennes mörka flammande eld till en ljus och klar låga.

Hennes livstörst är riktad och hon blir i sin älskares ögon som en, vars törst blev släckt.

Hon är ”som en lilja bland törnen”.

Babylon och Jerusalem är STADEN, världen som gud så älskade.  Babylon druvsaften som jäser, vinet i vardande; Jerusalem vinet. De är inte åtskilda i tiden; de existerar samtidigt. Babylon är relationslöshetens värld, Detets värld, Jerusalem relationernas värld, Duets. Babylon är förhärskande; Jerusalem finns hos oss som längtan efter skönhet, den ”skönhet som skall frälsa världen”. Jerusalem vill bli till.

Simone Weil, den franska mystikern, menar att vår längtan efter det goda, det rena och det sanna – vår längtan efter skönhet – alltid innebär ett lidande, eftersom denna längtan aldrig helt kan tillfredsställas. Men hon säger också att vår törst efter detta oerhörda samtidigt sätter oss i rörelse mot ett mål som ligger utanför och framför oss. Dostjevskij uttrycker samma sak så här: ”Om ett folk har bevarat skönhetens ideal och behovet av skönhet, är detta en garanti för detta folks högsta utveckling”….

Det finns skönhet i livet och det är bara genom att älska livet, att älska sin värld, som människan kan fatta livets mening: Det enda Gud begär av oss enligt Mika är därför att vi gör det rätta, lever i kärlek och troget håller oss till honom……”Å små gossar, å kära små vänner. Frukta inte livet. Hur skönt är inte livet om man bara vill göra något som är gott och rätt” (Aljosja i Bröderna Karamasov)….. när man finns till där man behövs och när man är sådan att man kan brukas.

Vi lever alltmer i en tid som präglas av ”självförintelsens och ickevarats ande” Babylon är bibelns metafor för detta. Men längtan efter ”den skönhet som skall frälsa världen” finns hos oss som hopp och därmed som kraft. Vår törst efter detta oerhörda sätter oss i rörelse mot ett mål som ligger utanför och framför oss…vägens slut, skönhetens fulländning…samtidigt som den får oss att förneka att det finns något slut.

Det är därför nödvändigt att  låta läran om de yttersta tingen – eskatologin, medvetenheten om tidens slut –   uppfodra till aktivt skapande.

Detta är en plikt och ett moraliskt mandat. I varje handling av kärlek, barmhärtighet, offer, i varje skapande akt, i varje helhjärtad närvaro nalkas slutet för Babylon, där hatet, grymheten och girigheten råder och där nödvändigheten, trögheten, trälbundenheten härskar…. Och en ny värld blir till. Evangeliet är det glada budskapet om tillkomsten av Gudsriket…. Tillkomsten av den nya staden, det nya Jerusalem. Vi är kallade att förbereda Kristi andra tillkomst; att aktivt gå den till mötes. Passiv förväntan i fruktan och apati inför ett annalkande fruktansvärt slut, duger inte att förbereda den andra tillkomsten – det duger endast att förbereda den yttersta domen.

Låt oss därför lära oss älska vår värld, älska den i all dess förskräcklighet. Vi får inte dra oss undan i väntan på himlen

För att kunna älska sin värld ( staden ) måste man lära känna den och att lära känna innebär något helt annat än att inhämta kunskaper om något. Man måste lära känna världen (staden) som Abraham kände Sara. Man måste ha intimt umgänge med den. Man måste i handling uppleva enheten med den. Bara den som samtycker till dess existens; bara den som inser att det inte bara är så att Gud finns någonstans i staden, utan fastmer så, att staden finns i Gud; bara den som innerst inne vet att Gud älskar staden som brudgummen älskar sin brud (Joh 3:16); bara den som tror på världen (staden)…. såsom Gud tror på den kan skapa och bli skapad. ”Och om hon ger sig in i detta kan hon heller inte förbli gudlös” säger Buber. ”Älskar vi den verkliga världen, som aldrig vill låta sig utplånas – om vi älskar den i all dess förskräcklighet, om vi bara vågar lägga vår andes armar om den – då skall våra händer möta de händer som håller den…. Skapelse – vi deltar i den, vi möter den Skapande, överlämnar oss åt honom, medhjälpare och medarbetare”.

Och den som har öron hör vardandets röst från de djupa ravinerna och förnimmer evighetens sådd i tidens åker.

Skapande eskatologi innebär att i varje handlig av kärlek,  i varje skapande akt,  i varje sann relation, nalkas slutet på denna värld. Gud tar sin boning i varje rum vi öoonar för honom. ”Platsen där vi bor blir en ny jord” (Ylva Eggehorn)

Så blir ”skönhetens fulländning” till…. Det nya Jerusalem, puppan som metamorferats till en fjäril som brett ut sina vingar. Den jäsande livssaften som transformerats till vin, klarnat, och befriats från alla slaggprodukter. Liksom mörker är för att ljus skall bli till, finns Babylon för att Jerusalem skall bli till. Den nya verkligheten är därför inte bara himmelsk utan också en transformerad jordisk verklighet. Och vi ser henne, den nya staden, det nya Jerusalem ”redo som en brud som är smyckad för sin man”…Hon bryter fram som morgorodnadens glans, skön såsom månen, klar såsom glödklotet”. Och hon säger: ”Jag är min älskades, till mig står hans åtrå….