Cronhjelmsskolan, Larsmo 23.03.03
Människans bildskapande förmåga skiljer henne från alla andra levande varelser. Det är en farlig egenskap. Men endast med den kan hon bli människa.
Det berättas att HAN, den Högste såg att de bildverk som människorna skisserade i sina hjärtan var onda alltsedan begynnelsen (hela dagen) Inte så att människan var rutten, en dålig skapelse- Nej, efter det att HAN, den Högste fullkomnat skapelsen när HAN av jordens stoft skapade människan till sin bild och likhet utbrast HAN ju: se det är mycket gott! – nej HAN, den Högste såg att ondskan i människans handlingar härrörde från ondskan i de bildverk som människan planerade i sitt hjärta. Gränserna för det tillåtna överskreds. När ingen riktning finns, finns ingen väg tillbaka; ingen väg som leder framåt. Allt blev endast en lek med möjligheter, allt blev möjligt….”om Gud inte längre finns är allting möjligt”, sade långt senare Ivan i Bröderna Karamasov.
Människan virvlande omkring i möjligheternas malström.
Då ångrade Den Högste att han skapat människan, Den stora urvirvelns mörker bröt fram, väsnades och fradgades, och himmelens luckor öppnades och utplånade allt levande från jordens yta. Över människor och djur slöt sig sedan havet, såsom den Högste velat. Men Noa och hans familj undkom förintelsen. Noa var pålitlig; det han gjorde, gjorde han helhjärtat. När Noa återigen beträdde fast mark byggde han åt Honom, den Högste en slaktplats och lät rogivande dofter från de djur han offrade stiga upp mot skyn.
Herren över liv och död, HAN, den Högste, förnam röken och talade så: ”aldrig mer skall jag förbanna jorden för människans skull, därför att hon alltifrån begynnelsen i sitt hjärta skisserat bildverk, som är onda… aldrig mer skall alla varelser utplånas av störtfloder”. Han erinrade sig då, när allt blev till, det bildspel som liksom i en dröm utspelades i Evas hjärta (strax innan stormen blåste upp ur själva paradiset) och han mindes de bilder av möjligheter som målades upp i Kains hjärta, de febriga föreställningar som återspeglades i hans dysterfärgade ansikte och som ledde till det första brodermordet.
Sådan är människan som jag skapade till min bild och likhet. Skapelsens fullkomning. Han såg återigen på allt han skapande gjort, Han såg, och se: det var mycket gott.
Människans förmåga att föreställa sig är väsentlig för personens och mänsklighetens utveckling.
Bildkonsten
Bildkonsten intar en alldeles särskild plats i människans bildskapande förmåga. Här handlar det inte bara om bilder med åtföljande handling utan om konstnärlig gestaltning. Den konstnärliga gestaltningen utgår inte från fantasier; den är en gestaltningskraft som utgår från mötet och sammanför splitter till en helhet.
Bildkonst framställs medvetet av människor som engagerat sig med tanke, känsla och vilja. Bildkonst handlar om den för konstnären säregna viljeyttringen (att offra på formens slaktplats och låta röken stiga upp mot skyn), lidelsen att forma ett konkret ting för något annat än den praktiska användbarhetens skull. Arbetet bottnar i människans längtan efter den fullkomliga relationen, eller kanske snarare efter fullkomligheten i relationen. All livserfarenhet är en dröm om enande. Verkligheten är uppfyllelsen av denna dröm och verkligheten är relation. Buber säger att ”allt verkligt liv är möte”.
I den judiska traditionen finns begreppet ”de spruckna kärlen”, ”the broken vessels”, som innebär att hela världen splittrats och att skärvorna ligger utspridda utan sammanhang. Människans uppgift är att finna dem och återigen sammanföra dem. Chassiderna som var förtrogna med begreppet såg betydelsen av att helga (hela ) vardagen. Det sägs att när de talade om himmelska ting talade de om dem som om de funnes till i deras omedelbara närhet; när de återigen talade om vardagliga ting talade de om dem, som om de vore vävda av himmelskt garn. Världstiden mötte det tidlösa.
I samma anda säger David Bohm, en av 1900-talets största fysiker, att bakom den splittrade och begränsade världen finns en annan verklighet vars ljus flödar överallt. Den ryske filosofen Nikolaij Berdjajev säger att det konstnärliga skapandet inte är en gestaltning av det begränsade, utan ett avslöjande av det oändliga. Leonard Cohen tangerar temat i sin sång ”Anthem”: ”Ring the bells that still can ring: Forget your perfect offering: There is a crack in everything. That’s where the light gets in”
Wassily Kandinsky menar att konstnären aldrig själv kan skapa något nytt – han kan endast avtäcka mer och mer av ett existerande kosmos. Kandinsky använder i likhet med Martin Buber ord som avtäcka, blotta, upptäcka… aldrig använder de orden skapa eller uppfinna.
Den konstnärliga gestaltningen handlar inte om att konstnären tillverkar föremål eller kalkerar eller efterapar verkligheten. Ett konstverk är inte heller en symbolisk notering av en inhämtad eller insedd kunskap. Konstnären gestaltar det han skådat, den gestalt som kom honom till mötes i själva mötet. Konstens kännetecken är ”förkroppsligandet”, något osynligt tar form. När den unge mannen från paleoliticum målade en rödbrun bisonoxe i grottans tak, en bild vars uttryckskraft knappast överträffats under de följande årtusendena, handlade det inte bara om jägarens iver att beskriva sitt byte. Bakom allt kan vi skönja ett oklart, förmedvetet begär hos honom att nå fram till den fördolda och sällsamma kärnan hos det väsen han mött.
Så utgår varje sann konstnärlig gestaltning från mötet, ur en genuin relation. Mötet är inte andligt, och bildskapandet är inte ett uttryck för människans andlighet. Människan är visserligen bestämd som ande (Kierkegaard), men det är inte anden som gör henne till Guds bild och likhet. Det är hela människan, som kroppsligt, själsligt, andligt väsen, och det är denna enhet som satsas i mötet med världen i en genuin dialogisk relation. Bildskapandet är verk och vittnesbörd av förhållanden som äger rum MELLAN det väsentligt mänskliga och det väsentligt tingliga (mellan substantia humanum och substantia rerum).
Bildkonsten (liksom all konst) gör det möjligt för oss att övervinna vårt främlingsskap i världen. Konstens mening ligger nämligen även däri att den förutskickar nygestaltning av världen, vilket omvittnats av många, bl.a. Georg Henrik v. Wright. Wassily Kandinsky ser konstnären som en profet, en skådare, som ser och visar väg. Konstnären vill gärna avstå från sin högsta gåva, som känns som ett tungt kors. Men det är omöjligt. Den som ser, ser, och hans jublande vision motsvaras av en lika omåttlig inre sorg
På 1800-talet var världen färdigt förklarad i enlighet med Descartes filosofi och de lagar som Newton upptäckt och beskrivit. Det var en fragmenterad, reduktionistisk och deterministisk värld, där människan i ett värdetomrum alltmer blev del av en stor apparat.
Då framträdde skådarna. Dostojevskijs polyfona romaner bar vittnesbörd om djupet i det mänskliga.
Munch hörde naturens skrik vid en tidpunkt då naturen uppfattades som en maskin. Van Goghs universum brann och sjöng. Picasso och Braque beskrev en ny förståelse av rummet och blottlade världen som en komplicerad väv av händelser i vilka samband av olika slag alternerar, överlappar varandra och ingår en mångfald av kombinationer. Helheten bestäms av vårt sätt att iaktta dessa händelser.
Först därefter uppenbarade sig vetenskapsmännen: Einstein, Bohr, Heisenberg, Bohm och litet senare Prigogine som för egen del påvisade att denna förenklade, passiva värld hör till det förgågna. Den tidigare världsbilden dödades- inte med filosofisk kritik, utan genom vetenskapens egen interna utveckling. Men det var konsten som förutskickade vetenskapens nya förståelse av världen. Konsten sätter oss i rörelse mot ett harmoniskt mål som ligger utanför oss och framför oss. I grunden handlar det om – som Dostojevskij säger det -törsten efter skönhet. Enligt honom går ett folk utan visioner mot sin undergång. Längtan efter skönhet, däremot, formar folken, och sätter dem i rörelse. Det är en kraft som får dem att gå till vägens ända och som samtidigt får dem att inse att det inte finns något slut. Men längtan efter skönhet innehåller alltid lidande, eftersom denna törst aldrig kan släckas. Konsten har därför en katharsiseffekt, en renande inverkan, men också en befriande sådan. Kanske Dostojevskijs hemlighetsfyllda ord ”skönheten som skall frälsa världen” får en del av sitt svar just i detta.
Sanna konstnärer är skådare.
Samhällets ansvar är att överallt bereda rum för skapande processer. Detta för sin egen skull.
I synnerhet och med hänvisning till det jag förut sagt, gäller samhällets ansvar konsten. Konstnärer har alltid varit beroende av sådana messenater, som varit medvetna om att friheten och leken är nödvändiga element i de kreativa processerna – konsten kan och får inte styras. Därför är det också viktigt att messenatansvaret fördelas. Det räcker inte med enbart ett statligt eller kommunalt engagemang. .Alla parter i samhällsprocesserna – även de som verkar inom det vi kallar näringslivet – bör ta sitt ansvar för konsten…. vilket på sikt innebär ett ansvar för samhällets sociala, kulturella och ekonomiska utveckling.
I dag får vi speciellt vara tacksamma för att de finlandssvenska fonderna förvaltats skickligt och vist.
Jag vill påminna oss än en gång att bildskapandet är en tung börda att bära. Den är tung men tung av mening. Men just denna förmåga gör oss till människor.
Avslutningsvis citerar jag Wassily Kandinsky när han angående bildkonstnärerna talar om ”den inre nödvändighetens princip”, den han även kallar ärlighet, autenticitet… allt detta som karakteriserade Noa, han som var pålitlig. Han som gjorde allting helhjärtat, för det som man gör helhjärtat kan inte vara av ondo.
Konstnärens ansvar är trefaldigt säger Kandinsky
- konstnären måste återgälda det pund han givits att förvalta (i evangeliets mening)
- konstnärens handlingar, känslor och tankar inverkar omedelbart på den andliga atmosfären; han kan bidra till att förpesta den eller rensa den
- samma handlingar, känslor och tankar ingår också i hans konst, och därigenom skall de verka långt efter hans död
Konstnären är verkligen en konung – inte endast därför att hans makt är stor, utan också därför att hans plikter är många och tunga.