Författararkiv: Roger

Om örnar och kråkor

Publicerat av
Svara

Efter att ha läst PO Enqvists bok ”Lewis resa”, kände jag ett starkt behov av att än en gång läsa en roman som jag gång efter annan återkommer till, ”Gog och Magog” med undertiteln ”Mellan tid och evighet”. Den är skriven på hebreiska och finns översatt till en del språk, tyvärr inte till svenska. Den engelska titelns undertitel lyder: ”För himlens skull”. På holländska: ”Innan Messias kommer”. Författaren är Martin Buber.

 I likhet med ”Levis resa” handlar ”Gog och Magog” om en väckelserörelse, som, då när berättelsen utspelas, var i sin fulla kraft. Ordet levde och formerna hade ännu inte blivit karrikerade åtbörder av det ursprungligt äkta.

Bägge romanerna bygger på  verkliga förvecklingar. ”Lewis resa” beskriver en folkrörelse på 1900-talet; ”Gog och Magog” en judisk fromhetsrörelse som föddes i början av 1700-talet. Händelserna i ”Gog och Magog” utspelas under tiden från den franska revolutionen till Napoleons slutliga nederlag. 

”Lewis resa” handlar om pingströrelsen; ”Gog och Magog” om chassidismen. Bägge rörelserna karakteriserades av stark messianism

De kännetecknades också av starka karismatiska ledare och hängivna församligsmedlemmar. I förhållandet mellan ledare och församling kan emellertid en skillnad skönjas.  ”Levis resa” skildrar förhållandet mellan de stora predikanterna och ”gumhavet”. I ”Gog och Magog” finns förhållandet mellan Zaddickerna och deras lärjungar. I pingströrelsen talade predikanten från en upphöjd plattform, uppbackad av ”de äldste”; i chassidernas församlingar satt man tillsammans vid  måltidsborden. Här delade man brödet. Här undervisade man. Här predikade man. Framför allt samtalade man.

I dessa samtal finns en doft av bördig mylla och en hög, klar och frisk rymd. Man talade om himmelska ting som om de fanns i ens omedelbara närhet och om jordiska ting som om de var vävda av himmelskt garn. Däremellan teg man, men man teg tillsammans.

En av huvudpersonerna var Jaakob Jizschak. Han kallades ”Skådaren”, därför att han såg. Den andra huvudpersonen hade samma namn, men kallades ”Juden” för att undvika förväxlingar. Mellan dessa båda fanns en stor kärlek, men från ”Skådarens” sida även misstro och en svartsjuka som stundom gränsade till hat. I ”Skådaren” fanns nämligen Sauls själ; i ”Juden” Davids. Medveten om detta bar ”Skådaren” i sin ficka en bön, som han fått av sin vän rebbe Israel från Kosnitz. Rebbe Israel som också kallades ”predikanten” kände sin vän väl. På papperslappen stod att läsa: ”…. bevara oss från avfall och högmod, från vrede, från sorgmod och förtal och alla andra dåliga seder, och från allt som gör det omöjligt att utföra din heliga och rena tjänst, som är oss så dyrbar…”

I ett samtal mellan ”Skådaren” och hans lärjunge Naftali utspinner sig följande i anledning av händelserna i ländernas huvudstad Paris, det som kallas ”det stora folkupproret”:

” Örnen var tvungen att överlåta fältet åt gamarna”, sade rebben. ”Snart är det kråkornas tur”

”Skall man då helt förakta kråkorna?”, frågade Naftali.

”Kråkorna”, svarade rebben, ” skall man inte förakta. De är mycket livfulla. Men de har tre betänkliga egenskaper. För det första: ”ingen ickekråka kan umgås med dem. Ingen hör vad  de säger,  de blir överröstade. För det andra: kråkorna menar att det i själva verket inte finns ickekråkor i fågelvärlden. Alla fåglar som påstår sig tillhöra en annan art, är egentligen förklädda kråkor, och genom skrik och skrän måste man tvinga dem att uppenbara sitt sanna väsen. För det tredje: ingen kråka står ut med att vara allena med sig själv; kråkor som förirrar sig från flocken, dör av ensamhet”

 Samtalet fortsätter utifrån frågan om det är möjligt att örnar och kråkor kan leva i en gemenskap. De kommer överens om att om det vore möjligt, så skulle det vara svårare för kråkorna. Däremot menade de att det skulle vara svårare för örnen att lämna gemenskapen. Kråkorna har ju i alla händelser varandra. För örnen skulle kontakten till andra levande väsen brytas.

 Efter en stunds tystnad flyter samtalet liksom omärkligt från världshändelserna till det som håller på att hända inom församlingarna i rörelsen, där en polarisering mellan ”Skådaren” och ”Juden” alltmer börjar skönjas. Bilden av örnar och kråkor bildar emellertid fortfarande bakgrund till det som sägs. Naftali, som kände allt som rörde sig i lärjungakretsen (de hemliga kamperna, intrigerna, fridsförbunden, fridsbrotten) tar upp ”problemen” som gällde mannen från Apta, ”Juden”, som enligt honom döljer sitt verkliga väsen i sin lärdom. Medveten om bönen i sin ficka tar ”Skådaren” ”Juden” i försvar.  Detta leder till att Naftali blir allt dristigare i sina insinuationer. Han beskriver kretsen kring ”Juden” och säger ”att deras hjärtan brinner mer än någonsin förr… ”och självfallet får man inte neka de fåkunniga möjligheten att samlas tillsammans med de sina… men att varje samtal, även samtal där de bästa deltar, av något dumhuvud dras ned till dennes nivå…..”

”Naftali”, sade rebben långsamt och betonade varje ord: ”här handlar det inte om örnar och kråkor. Alla är vi vilsegångna söner till en och samme fader…. alla är vi belastade av fel. Om felen är större eller mindre spelar ingen roll – , alla är vi söner och bröder”.

Scharaffenlandet

Publicerat av
Svara

Det är skönt att vara lat. Det är till och med nyttigt. Det finns en hedersam lättja ur vilken all intellektuell förkovran uppkommer, säger Samuel Johnson. I likhet med Sören Kierkegaard menar han att det inte är lättjan som är alla lasters moder, utan ledan, meningslösheten. I den välsignade lättjan kan vilan och kreativiteten låta sig finnas; i ledan jäser oron.

Under semestern, då när ekorrhjulet stannade för ett ögonblick, kom jag att tänka på leda och lättja, och jag tänkte på Shlaraffenlandet, landet där varma kakor växer på lindarna och söt honung flyter som vatten från de djupa dalarna upp mot de höga bergen. I Shlaraffenlandet ser man en mager gammal get med hundra kilo flott och sextio kilo salt i kroppen. Här ser man två möss viga en biskop och här hör man två dibarn säga åt sin sin mor att hålla truten, medan en gammal skinkmärr står bredvid och säger att det var rätt. Schlaraffenlandet, besynnerligheternas land, den förvrängda världen. Överflödets land, lättingarnas hemvist, lyckohjulens och dubbelvinsternas förlovade land. Landet, där man ropar bingo var gång talet 666 utropas. Schlaraffenlandet, självförintelsens och icke-varats land, ledans land.

Ett är klart. Vi behöver vilan. Vi måste regelbundet lämna våra ansträngningar för att lättjefullt sträcka ut oss på det gräs med betesrätt psalmisten talar om. Livets Herde vill föra oss till lugnets vatten, där han på nytt låter själen komma hem.

Men vilan förutsätter anspänning, aktion. Härlighetens berg implicerar uppdrag i dalen. Vi är inte kallade att bygga hyddor åt Mose och Elia, inte kallade att befatta oss med vad ovan är. Vi är kallade till det liv vi fått att leva. Vi är kallade till meningsfullhet. Vår kallelse gäller bröd och vin. Inte att existera, utan att bli verkliga. Inte ledan, utan kampen… och kärleken. Hemligheten består inte i att leva, utan att ha något att leva för.

Ett av engelskans ord för semester är ”vacation”. Ordet kommer från latinets ”dies vacantes”, de tomma dagarna. Så kallades i det antika Rom dagarna i grottekvarnen, de dagar som inte innehöll några religiösa fester eller offentliga spel. Motsatsen till de tomma dagarna är de fyllda dagarna, de fulla dagarna, de heliga dagarna; dagarna fulla av plikter men även av firande, fulla av saker att göra, fest, dans, ritualer, den fulla gemenskapens dagar, vilans fullhet

Efter det att Gud skapat himlen och jorden pustade han ut. I våra översättningar sägs att han vilade: ”och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort”, står det. Det hebreiska ordet Schabbat betyder emellertid inte enbart ”vila”. I likhet med det tyska ordet ”feiern” (från latinets ”feriae”; jfr vårt ”ferie”) har ordet en dubbel betydelse. Dels innebär det att avhålla sig från arbete, dels att fira. ”Feiern” betyder att man anordnar en fest i anslutning till en betydande händelse. Efter det att Gud skapade himlen och jorden ställde han således till med ett gästabud. Arbetet hade upphört; helgdagen ringts in, nu var festens tid, fullhetens tid.

Semestern är en vara: vi måste köpa den. Semestern förutsätter arbete. Utan arbete ingen betald tid som vi själva kan förfoga över. Men befrielse från ekorrhjulet garanterar ingen välsignelse. Den känsla av fullhet vi längat efter infinner sig kanske inte. Intigheten drabbar med full kraft. Och sedan ekorrhjulet på nytt.

Också sabbaten är knuten till ett arbete som utförts, men sabbaten, eller riktigare festdagen, kan ingen göra sig förtjänt av. Den är gratis. Liksom nåden är den en gåva av en nådig Gud. Nåden kan inte köpas eller ärvas, inte heller påtvingas. Nåden tar man emot. Som nåden är fri är sabbaten fri. Sabbaten, festdagen, är installerad i skapelseordningen som ”den gemensamma egendomen för alla” (Buber). Det enda vi kan göra är att ta emot den… i dess fullhet. Men fullheten implicerar en skyldighet. Vi är uppfodrade att fira skapelsen tillsammans med skaparen. Herren över himlarna och jorden kallar sina medhjälpare och medarbetare till fest ”Tänk på festdagen, så att ni helgar den” påbjuder han. Endast i fullheten avslöjar den sitt djupaste innehåll. Utan helgelsen blir den blott och bart ett oidentifierbart brottstycke av individuell semester.

Åt de judar som vänt hem från exilen i Babylonien och på nytt upptäckt Toran säger Nehemja om festdagen: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud… Gå nu hem och njut av god mat och sött vin och dela med er åt dem som inte kunnat förbereda någonting… Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka”.

På festdagen firar vi Guds skapelse. Men inte endast det som var när allting började. Vi firar också den skapelse som pågår. Skapelsen är inte fullbordad, den fortgår, den sker ständigt. Och detta skeende ”sammanhänger”, som Martin Buber säger det, ”med mig, mitt liv mitt verk, min tjänst”, dvs hur vår relation till världen påverkar världen så att verkligt liv uppstår. Ett sådant förhållningssätt förutsätter ansvar, och ansvar betyder ingenting annat än att människan ger egna svar på de frågor som ställs till henne under hennes livsvandring. Egna svar, ty varje människan får de frågor endast hon kan besvara. En människas uppgift i tillvaron är lika unik som hon själv. För att hon skall bli den människa som det bästa inom henne förutbestämt henne att bli, måste hon därför överlåta sig åt Livets Herre och undfå hans nåd. Och nåd är tjänst; nåd är kallelse och uppdrag; nåd är att baka bröd och brygga vin.

Skapelsen är inte fullbordad men fullkomnas i Jesus Kristus. Och vi är i honom. Vi är Kristi kropp. Således fullbordas skapelsen genom oss. I Jesus Kristus. Genom den frihet han skänker och genom den kraft han ger oss i glädjen vi får. Vi är inte kallade att leva i Schlaraffenlandet. Vi är kallade att att odla säd och anlägga vingårdar. Och den som försökt detta vet att detta är kamp och att kampen även gäller tistlar och törnen. Men också att Gud uppenbarar sig just där. I törnbusken. Som för Mose.

Den eviga festdag vi väntar på är ingen betald semester. Den som började arbeta i vingården vid dagens början får inte mer än den som kom vid elfte timmen. Ändå bottnar vilans fullhet i det uppdrag han gett och i den gemenskap som bildats av dem som svarat på hans kallelse och tagit emot hans befrielse. Festen bortom tid och rum är ett gästabud, där Herren firar den nya skapelsen tillsammans med sina trogna. Varje gång vi delar bröd och vin deltar vi i den högtid som ”är redan nu men ännu inte”. Den glädje Herren ger blir vår styrka.

Den 4.juli lämnade Ole Jakobsson, min vän, det jordiska för att träda in i det som ligger bortom det som ögat ser och örat hör, för att, som han skrev i en av sina dikter, sjunga ”psalmernas psalm”, och tillade: ”där orden blir som ett festtal och Herren ler när han ser mig fast jag står sist i kön”

Jag sörjer Ole.

En dryg vecka innan han trädde in i den fulla välsignelsens tid, fullbordade han i sex kortdikter något som liknar ett testamente. Dikterna betitlade han ”Mellan himmel och jord”. Här ser han i Jakob Böhmes anda människan som ett mikrokosmos, skapad av havets skugga och rymdens hetta. Varför Gud skapade jorden så skön och oss till sin avbild, vet vi inte. Att Gud gjorde oss till något som liknade honom själv är kanske den yttersta hemligheten, skriver han. Likt Maximos Bekännaren såg han människan som en mediator mellan Gud och hans skapelse, en varelse med en kallelse och ett uppdrag.
Den sista av dessa kortdikter med mottot ”Mellan himmel och jord”, gav han namnet ”kärleken”

Havets skugga
och rymdens hetta
mötes i ett famntag
i en måltidsfest med bröd och vin

Så skapade Gud
kärleken och gav den
åt människorna
att bära
till varandra


* Schlaraffenlandet: ett lyckoland, där ingen behäver anstränga sig. Myten har funnits i folksagorna alltsedan antiken. Bröderna Grimm tar upp temat i ”Sagan om Schlaraffenlandet”

När dikt blir sång

Publicerat av
Svara

Varje skapande handling grundar sig på ett möte. Så är det inom konsten, så är det generellt. Konstnären möter det som vill bli till och han ger det gestalt. Han avbildar det inte. Han begär det oerhörda: att nå fram till den fördolda och sällsamma kärnan hos det ting eller väsen han mött, och att ge det en form. Varje möte förutsätter därför vördnad och respekt för det väsentliga hos det man möter. Varje skapande process måste besjälas av ansvar – dvs av förmågan att ge ett verkligt svar, ett personligt svar- samt av koncentration, disciplin och uthållighet. 

Konst föds inte ur försök att efterlikna de stora mästarna. Den som vill bli en ny Chagall kommer aldrig att måla en bra tavla och den som vill skriva dikt som Edith Södergrahn, kommer aldrig att skriva en enda bra vers. Den som vill skriva visor som Evert Taube kommer att misslyckas. Ingen kommer på domens dag att fråga mig: ”varför var du inte som Alvar Aalto, eller som Erna Tauro”? I stället kommer jag kanske att höra frågan: varför var du inte dig själv litet mer?

I min familj har vi alltid spelat och sjungit. Min farfar var körledare i Saronkyrkan i Forsby. Min far var körledare i Betaniakyrkan i Jakobstad. Jag och min bror har fortsatt traditonerna, och de fortsätter hos de yngre släktleden, nu i professionell form. Jag har växt upp med strängmusik och körsång, med hänförelse och harmoni. Som gymnasist spelade jag kontrabas i Jakobstads orkester. Under studietiden betogs jag av Bod Dylans poesi, senare av Leonard Cohens gamlatestamentliga, mustiga bildspråk. Alltmer berörs jag av den puls och och de komplexa harmonier jag funnit i jazzen.

En vändpunkt i min musikaliska utveckling var mötet med min gamle folkskollärare, dåvarande chefredaktören vid Jakobstads tidning, Ole Jakobsson. Vi flög en eftermiddag tillsammans från Helsingfors och började tala om det som visade sig vara vårt gemensamma intresse, musiken. Jag visade en sång jag gjort; han gav mig ett häfte med dikter han skrivit till sin 50-årsdag. Detta häfte,”I stället för”,  blev mitt första möte med dikt som ville bli sång och det blev upptakten till ett unikt samarbete som fortgått i över två decennier.

Jag började inse att det inte gällde att ”förstå” orden, eller att fråga vad Ole kan ha menat med det han skrivit. Först när jag berördes på samma sätt som varje fiber i en violin vibrerar när stråken berör strängarna, var jag redo att ge ett äkta svar. Jag måste låta mig drabbas av ordens förborgade hemlighet och tolka denna hemlighet i melodi och harmoni. För mig var och är detta alltfort ett mödosamt arbete. Jag har aldrig fått någon sång gratis. Varje sång har jag hämtat fram i ansträngd handling, vilket delvis beror på att jag inte behärskar  de konstnärliga medlen tillräckligt. Men det är inte hela sanningen. Konsten ligger inte i flinkhet och rutin, även om konsten inte klarar sig utan teknisk och teoretisk färdighet, och hantverket hela tiden måste uppövas för att man skall kunna övervinna materialets tröghet. Konstens väsen finns i mötet med ”det andra” och i begäret att nå fram till det gåtfulla väsen hos detta andra, som kommer till mötes, i mitt fall dikten. Väsentligt handlar framhämtandet därför om att söka, om att känna vittringen eller ana ljuset och bära vittnesbörd om detta, inte om att tänka ut och prestera. Det är inte någon produkt av den egna själen. Men sökandet är inte lätt. I själva verket är det ett mycket krävande arbete, ett arbete som till en början utförs i blindo, uteslutande på känn. Men i stunder av oförtjänt gunst besannas att ”den som söker han finner”.  I mitt famlande har jag dessutom ofta kunnat konstatera, att endast den som går vilse finner nya stigar.

De erfarenheter samarbetet med Ole Jakobsson gett mig, har även förändrat mitt sätt att arbeta som dirigent. Texten har för mig blivit nycklar till frasering av sångerna. Dessutom har jag lärt mig att de ”färdiga” sångerna aldrig får bli kultbilder. I mötet mellan ord, musik, kör och musiker – och inte minst med publiken – kan ny skapelse äga rum. Här gäller samma regel: den som söker, han finner. Då kan sången få liv på nytt. Metamorfosens under kan ske. Det som blivit ett ting och förpuppats genom notskrivna arrangemang, kan i samarbete med kör och musiker förvandlas till en fjäril som lösgör sig från dogmens höljen och lyfter på färgstarka vingar.

Som nybliven körsångare i sångarbröderna vet jag att jag måste vara delaktig i denna process, där sången i varje enskilt sammanhang får en delvis ny innebörd på samma sätt som en färg reagerar i förhållande till andra färger. Jag måste därför som enskild sångare ta mitt ansvar. Det räcker inte att jag är en del av en flock som viljelöst låter sig drivas av ledaren. Jag måste även här i sångargemenskapen ge mitt personliga svar på de frågor varje sång och varje tillfälle ställer och detta begär åter igen min koncentration, min disciplin och min uthållighet. Framför allt kräver det min hängivelse.

Arkitekturtendenser

Publicerat av
Svara

Seminarium i Arkitektens Hus i Oslo 20.11.1997

 

Arkitekturens framtid finns inte i arkitekturen själv, lika litet som konstens framtid finns i konsten. Konstens framtid är beroende av människans speciella förmåga att ge gestalt åt det hon möter: att gestalta själva mötet, dvs materialisera det levande väsen som uppstår mellan henne och tingen. Byggnadskonstens framtid är beroende av vår förmåga att ge gestalt åt det mellanmänskliga: gestalta det som finns mellan människor. Detta förutsätter att vi måste tro på det specifikt mänskliga: på människans längtan efter att förenas med andra mänskliga varelser. ”För om människan är död, vem skall vi då bygga för. Om meningen och ändamålet försvinner, om vi inte kan uttrycka dem i praxis längre, då är ingenting vare sig av betydelse eller intresse” (Lefebvre)

Det som finns mellan människor  – det som vi kallar gemenskap, detta väsensfyllda vi –  är inte primärt känslor. Även där det är känsla är det ändå alltid en känsla av författning, det är praktiskt påtagligt. Äktenskapet exempelvis är inte känsla, det är kontrakt. På basen av denna överenskommelse bildas hem, byggs hus och själva processen där detta sker, föder känslor och produkten, eller snarare verket, utlöser känslor. Vår uppgift som arkitekter är att finnas med i de processer där den mänskliga gemenskapen gestaltas, där människan hem utformas. Människans hem är emellertid inte bostaden; människans hem är staden. Inte så att staden är ett av människans hem. Staden är människans hem, det mänskligas hem; den är kulturens vagga och dess fulländning.  Staden – det urbana –  är en process som i djupaste mening inte producerar ting utan människor. Denna produktion och reproduktion av mänskliga varelser genom mänskliga varelser, förutsätter emellertid praktiska påtagliga handlingar: byggande av hus, gator, torg och parker. I denna process kan det förflutna, det närvarande och det möjliga inte åtskiljas.

Av den anledningen får staden aldrig uppfattas som en produkt. Den är en socio-kulturell process, ett konstverk som stadsborna ständigt måste arbeta på. Staden får inte påtvingas dem som ett system: som en redan avslutad bok. Den expertstyrda samhällsplaneringen är därför i alla avseenden ett förfallsfenomén.

Jag har sagt att arkitekturens framtid inte finns i arkitekturen utan i det mellanmänskliga  – i det urbana. Nu är det emellertid så att vi har förlorat det urbana. Vi har förlorat konsten att bygga städer och konsten att leva i dem och i och med detta har generationer av arkitekter gått vilse eller förskansat sig i estetiska elfenbenstorn från vilka de nya trenderna utropas som bönetimmarna från minareterna.

Vår uppfattning om verkligheten styr vårt handlande. Den världsbild som fortfarande dominerar vårt tänkande har sina rötter i Descartes filosofi och i de lagar Newton utvecklade för mekaniken. Enligt denna är kosmos likt ett urverk där delarna är mekaniskt förbundna med varandra. Så har vi byggt våra städer som man bygger maskiner och inte förstått av vi samtidigt skapat och omskapat oss själva. Vi har utvecklat stadsbyggnadsmetoder som i sina tillämpningar gjort oss till främlingar i den värld vi själva skapat åt oss. Platslösa grips vi av världsvånda och livsångest.

Våra gamla föreställningar måste ge plats för nya insikter. Världen är inte ett urverk, den är förveckling, en helhetsrörelse där allt sammanhänger med allt och allting och där individen får värde endast i relationen och där relationernas mångfald bestämmer livskvaliteten.

En verklig utveckling av arkitekturen är möjlig endast ifall den sammankopplas med en utveckling av det mellanmänskliga och det  kulturella, och detta å andra sidan förutsätter ett rikare sammansatt stadsbygge som stadsborna ges rätt och skyldighet att påverka.

Det gäller för oss arkitekter att finnas med i  de processer som förvandlar staden utifrån den urbana formen. Här är det inte fråga om stadens yttre form, stadsbilden. Här handlar det primärt inte om estetik, utan om etik. Det handlar om en generativ ordning som gör att ett samhälle blir stad på samma sätt som det ur ett ekollon växer en ek. Den urbana formen är SAMTIDIGHET, MÖTE, SAMLING. Genomskinlighet mellan skikten i tidrummet, äkthet i relationerna, täta massor som möjliggör beröringar och kontakter. Den förutsätter mångstämmighet, jämlikhet-olikhet och fria energiflöden och den förutsätter vidare komplexa strukturer, högklassiga platser, platser för möte verk och lek, platser där utbytet inte är beroende av varan, kommersen eller profiten.

Late Jakob 1997

Publicerat av
Svara

Jakobstad som unik stad i världen är som en del av den universella staden huvudbäraren av civilisationens alla form- och värdesystem. Staden är kulturens vagga och dess fulländning. Människans  sociala  och kulturella utveckling har väsentligt varit sammanbunden med stadsutvecklingen och med den förtätning och den tilltagande  sammanflätning av såväl sociala mönster som bebyggelsestrukturer som detta inneburit. I Bibeln förliknas staden vid kvinnan. Detta får mig att tänka på Leonard Cohens beskrivning av fem olika kvinnotyper. Jag citerar ett avsnitt ur hans bok  ”Älsklingsleken”

Somliga kvinnor (läs städer) äger sin skönhet på samma sätt som de äger sin sportvagn eller en fullblodshäst. De kör den hårt till varje möte och beviljar intervjuer fån sadeln. De lyckliga råkar ut för små missöden och lär sig gå på gatan, eftersom ingen vill höra på en gammal imbilsk, påstridig gumma.

Somliga kvinnor (läs fortfarande städer) bär mossa över sin skönhet och ibland kommer någon och sliter bort den – en älskare, ett havandeskap, kanske ett dödsfall – och ett otroligt leende lyser igenom, djupa lyckliga ögon, fulländad hy, men det är bara tillfälligt och snart växer mossan ut igen.

Somliga kvinnor (städer) studerar och efterapar skönheten. Industrier har startats för att betjäna dessa kvinnor, (dessa städer) och männen uppfodras att hylla dem.

Somliga kvinnor (städer) ärver skönheten som ett släktdrag och lär sig uppskatta den långsamt, precis som en ättling av en berömd släkt blir stolt över en ovanlig haka därför att så många ryktbara män har burit den.

Och slutligen….

Somliga kvinnor, tänkte Brewman, kvinnor som Shell (städer som Jakobstad), skapar skönheten under sin väg, genom att förändra inte så mycket sina ansikten som luften omkring dem. De bryter ner gamla lagar för ljuset och kan inte tolkas eller jämföras. De gör varje rum originellt.

Käraste Shell! Käraste Jakobstad!

Ditt jadeörhänge med de fina silvertrådarna. Jag tecknade det på ditt öra. Sedan tecknade jag din ansiktshalva och luftens vägar genom ditt hår. Sedan ditt ansikte. Till slut hela din skönhet.

Sedan kom jag ihåg dina misstankar mot allt lovprisande av skönheten, och därför lovprisade jag din själ, eftersom din är den enda jag tror på.

Jag upptäckte då att dina ögons och din kropps skönhet bara var din själs vardagskläder. Den förvandlades till musik när jag frågade vad den gick klädd i på sabbatsdagen.