Det är skönt att vara lat. Det är till och med nyttigt. Det finns en hedersam lättja ur vilken all intellektuell förkovran uppkommer, säger Samuel Johnson. I likhet med Sören Kierkegaard menar han att det inte är lättjan som är alla lasters moder, utan ledan, meningslösheten. I den välsignade lättjan kan vilan och kreativiteten låta sig finnas; i ledan jäser oron.

Under semestern, då när ekorrhjulet stannade för ett ögonblick, kom jag att tänka på leda och lättja, och jag tänkte på Shlaraffenlandet, landet där varma kakor växer på lindarna och söt honung flyter som vatten från de djupa dalarna upp mot de höga bergen. I Shlaraffenlandet ser man en mager gammal get med hundra kilo flott och sextio kilo salt i kroppen. Här ser man två möss viga en biskop och här hör man två dibarn säga åt sin sin mor att hålla truten, medan en gammal skinkmärr står bredvid och säger att det var rätt. Schlaraffenlandet, besynnerligheternas land, den förvrängda världen. Överflödets land, lättingarnas hemvist, lyckohjulens och dubbelvinsternas förlovade land. Landet, där man ropar bingo var gång talet 666 utropas. Schlaraffenlandet, självförintelsens och icke-varats land, ledans land.

Ett är klart. Vi behöver vilan. Vi måste regelbundet lämna våra ansträngningar för att lättjefullt sträcka ut oss på det gräs med betesrätt psalmisten talar om. Livets Herde vill föra oss till lugnets vatten, där han på nytt låter själen komma hem.

Men vilan förutsätter anspänning, aktion. Härlighetens berg implicerar uppdrag i dalen. Vi är inte kallade att bygga hyddor åt Mose och Elia, inte kallade att befatta oss med vad ovan är. Vi är kallade till det liv vi fått att leva. Vi är kallade till meningsfullhet. Vår kallelse gäller bröd och vin. Inte att existera, utan att bli verkliga. Inte ledan, utan kampen… och kärleken. Hemligheten består inte i att leva, utan att ha något att leva för.

Ett av engelskans ord för semester är ”vacation”. Ordet kommer från latinets ”dies vacantes”, de tomma dagarna. Så kallades i det antika Rom dagarna i grottekvarnen, de dagar som inte innehöll några religiösa fester eller offentliga spel. Motsatsen till de tomma dagarna är de fyllda dagarna, de fulla dagarna, de heliga dagarna; dagarna fulla av plikter men även av firande, fulla av saker att göra, fest, dans, ritualer, den fulla gemenskapens dagar, vilans fullhet

Efter det att Gud skapat himlen och jorden pustade han ut. I våra översättningar sägs att han vilade: ”och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort”, står det. Det hebreiska ordet Schabbat betyder emellertid inte enbart ”vila”. I likhet med det tyska ordet ”feiern” (från latinets ”feriae”; jfr vårt ”ferie”) har ordet en dubbel betydelse. Dels innebär det att avhålla sig från arbete, dels att fira. ”Feiern” betyder att man anordnar en fest i anslutning till en betydande händelse. Efter det att Gud skapade himlen och jorden ställde han således till med ett gästabud. Arbetet hade upphört; helgdagen ringts in, nu var festens tid, fullhetens tid.

Semestern är en vara: vi måste köpa den. Semestern förutsätter arbete. Utan arbete ingen betald tid som vi själva kan förfoga över. Men befrielse från ekorrhjulet garanterar ingen välsignelse. Den känsla av fullhet vi längat efter infinner sig kanske inte. Intigheten drabbar med full kraft. Och sedan ekorrhjulet på nytt.

Också sabbaten är knuten till ett arbete som utförts, men sabbaten, eller riktigare festdagen, kan ingen göra sig förtjänt av. Den är gratis. Liksom nåden är den en gåva av en nådig Gud. Nåden kan inte köpas eller ärvas, inte heller påtvingas. Nåden tar man emot. Som nåden är fri är sabbaten fri. Sabbaten, festdagen, är installerad i skapelseordningen som ”den gemensamma egendomen för alla” (Buber). Det enda vi kan göra är att ta emot den… i dess fullhet. Men fullheten implicerar en skyldighet. Vi är uppfodrade att fira skapelsen tillsammans med skaparen. Herren över himlarna och jorden kallar sina medhjälpare och medarbetare till fest ”Tänk på festdagen, så att ni helgar den” påbjuder han. Endast i fullheten avslöjar den sitt djupaste innehåll. Utan helgelsen blir den blott och bart ett oidentifierbart brottstycke av individuell semester.

Åt de judar som vänt hem från exilen i Babylonien och på nytt upptäckt Toran säger Nehemja om festdagen: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud… Gå nu hem och njut av god mat och sött vin och dela med er åt dem som inte kunnat förbereda någonting… Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka”.

På festdagen firar vi Guds skapelse. Men inte endast det som var när allting började. Vi firar också den skapelse som pågår. Skapelsen är inte fullbordad, den fortgår, den sker ständigt. Och detta skeende ”sammanhänger”, som Martin Buber säger det, ”med mig, mitt liv mitt verk, min tjänst”, dvs hur vår relation till världen påverkar världen så att verkligt liv uppstår. Ett sådant förhållningssätt förutsätter ansvar, och ansvar betyder ingenting annat än att människan ger egna svar på de frågor som ställs till henne under hennes livsvandring. Egna svar, ty varje människan får de frågor endast hon kan besvara. En människas uppgift i tillvaron är lika unik som hon själv. För att hon skall bli den människa som det bästa inom henne förutbestämt henne att bli, måste hon därför överlåta sig åt Livets Herre och undfå hans nåd. Och nåd är tjänst; nåd är kallelse och uppdrag; nåd är att baka bröd och brygga vin.

Skapelsen är inte fullbordad men fullkomnas i Jesus Kristus. Och vi är i honom. Vi är Kristi kropp. Således fullbordas skapelsen genom oss. I Jesus Kristus. Genom den frihet han skänker och genom den kraft han ger oss i glädjen vi får. Vi är inte kallade att leva i Schlaraffenlandet. Vi är kallade att att odla säd och anlägga vingårdar. Och den som försökt detta vet att detta är kamp och att kampen även gäller tistlar och törnen. Men också att Gud uppenbarar sig just där. I törnbusken. Som för Mose.

Den eviga festdag vi väntar på är ingen betald semester. Den som började arbeta i vingården vid dagens början får inte mer än den som kom vid elfte timmen. Ändå bottnar vilans fullhet i det uppdrag han gett och i den gemenskap som bildats av dem som svarat på hans kallelse och tagit emot hans befrielse. Festen bortom tid och rum är ett gästabud, där Herren firar den nya skapelsen tillsammans med sina trogna. Varje gång vi delar bröd och vin deltar vi i den högtid som ”är redan nu men ännu inte”. Den glädje Herren ger blir vår styrka.

Den 4.juli lämnade Ole Jakobsson, min vän, det jordiska för att träda in i det som ligger bortom det som ögat ser och örat hör, för att, som han skrev i en av sina dikter, sjunga ”psalmernas psalm”, och tillade: ”där orden blir som ett festtal och Herren ler när han ser mig fast jag står sist i kön”

Jag sörjer Ole.

En dryg vecka innan han trädde in i den fulla välsignelsens tid, fullbordade han i sex kortdikter något som liknar ett testamente. Dikterna betitlade han ”Mellan himmel och jord”. Här ser han i Jakob Böhmes anda människan som ett mikrokosmos, skapad av havets skugga och rymdens hetta. Varför Gud skapade jorden så skön och oss till sin avbild, vet vi inte. Att Gud gjorde oss till något som liknade honom själv är kanske den yttersta hemligheten, skriver han. Likt Maximos Bekännaren såg han människan som en mediator mellan Gud och hans skapelse, en varelse med en kallelse och ett uppdrag.
Den sista av dessa kortdikter med mottot ”Mellan himmel och jord”, gav han namnet ”kärleken”

Havets skugga
och rymdens hetta
mötes i ett famntag
i en måltidsfest med bröd och vin

Så skapade Gud
kärleken och gav den
åt människorna
att bära
till varandra

* Schlaraffenlandet: ett lyckoland, där ingen behäver anstränga sig. Myten har funnits i folksagorna alltsedan antiken. Bröderna Grimm tar upp temat i ”Sagan om Schlaraffenlandet”