Efter att ha läst PO Enqvists bok ”Lewis resa”, kände jag ett starkt behov av att än en gång läsa en roman som jag gång efter annan återkommer till, ”Gog och Magog” med undertiteln ”Mellan tid och evighet”. Den är skriven på hebreiska och finns översatt till en del språk, tyvärr inte till svenska. Den engelska titelns undertitel lyder: ”För himlens skull”. På holländska: ”Innan Messias kommer”. Författaren är Martin Buber.

 I likhet med ”Levis resa” handlar ”Gog och Magog” om en väckelserörelse, som, då när berättelsen utspelas, var i sin fulla kraft. Ordet levde och formerna hade ännu inte blivit karrikerade åtbörder av det ursprungligt äkta.

Bägge romanerna bygger på  verkliga förvecklingar. ”Lewis resa” beskriver en folkrörelse på 1900-talet; ”Gog och Magog” en judisk fromhetsrörelse som föddes i början av 1700-talet. Händelserna i ”Gog och Magog” utspelas under tiden från den franska revolutionen till Napoleons slutliga nederlag. 

”Lewis resa” handlar om pingströrelsen; ”Gog och Magog” om chassidismen. Bägge rörelserna karakteriserades av stark messianism

De kännetecknades också av starka karismatiska ledare och hängivna församligsmedlemmar. I förhållandet mellan ledare och församling kan emellertid en skillnad skönjas.  ”Levis resa” skildrar förhållandet mellan de stora predikanterna och ”gumhavet”. I ”Gog och Magog” finns förhållandet mellan Zaddickerna och deras lärjungar. I pingströrelsen talade predikanten från en upphöjd plattform, uppbackad av ”de äldste”; i chassidernas församlingar satt man tillsammans vid  måltidsborden. Här delade man brödet. Här undervisade man. Här predikade man. Framför allt samtalade man.

I dessa samtal finns en doft av bördig mylla och en hög, klar och frisk rymd. Man talade om himmelska ting som om de fanns i ens omedelbara närhet och om jordiska ting som om de var vävda av himmelskt garn. Däremellan teg man, men man teg tillsammans.

En av huvudpersonerna var Jaakob Jizschak. Han kallades ”Skådaren”, därför att han såg. Den andra huvudpersonen hade samma namn, men kallades ”Juden” för att undvika förväxlingar. Mellan dessa båda fanns en stor kärlek, men från ”Skådarens” sida även misstro och en svartsjuka som stundom gränsade till hat. I ”Skådaren” fanns nämligen Sauls själ; i ”Juden” Davids. Medveten om detta bar ”Skådaren” i sin ficka en bön, som han fått av sin vän rebbe Israel från Kosnitz. Rebbe Israel som också kallades ”predikanten” kände sin vän väl. På papperslappen stod att läsa: ”…. bevara oss från avfall och högmod, från vrede, från sorgmod och förtal och alla andra dåliga seder, och från allt som gör det omöjligt att utföra din heliga och rena tjänst, som är oss så dyrbar…”

I ett samtal mellan ”Skådaren” och hans lärjunge Naftali utspinner sig följande i anledning av händelserna i ländernas huvudstad Paris, det som kallas ”det stora folkupproret”:

” Örnen var tvungen att överlåta fältet åt gamarna”, sade rebben. ”Snart är det kråkornas tur”

”Skall man då helt förakta kråkorna?”, frågade Naftali.

”Kråkorna”, svarade rebben, ” skall man inte förakta. De är mycket livfulla. Men de har tre betänkliga egenskaper. För det första: ”ingen ickekråka kan umgås med dem. Ingen hör vad  de säger,  de blir överröstade. För det andra: kråkorna menar att det i själva verket inte finns ickekråkor i fågelvärlden. Alla fåglar som påstår sig tillhöra en annan art, är egentligen förklädda kråkor, och genom skrik och skrän måste man tvinga dem att uppenbara sitt sanna väsen. För det tredje: ingen kråka står ut med att vara allena med sig själv; kråkor som förirrar sig från flocken, dör av ensamhet”

 Samtalet fortsätter utifrån frågan om det är möjligt att örnar och kråkor kan leva i en gemenskap. De kommer överens om att om det vore möjligt, så skulle det vara svårare för kråkorna. Däremot menade de att det skulle vara svårare för örnen att lämna gemenskapen. Kråkorna har ju i alla händelser varandra. För örnen skulle kontakten till andra levande väsen brytas.

 Efter en stunds tystnad flyter samtalet liksom omärkligt från världshändelserna till det som håller på att hända inom församlingarna i rörelsen, där en polarisering mellan ”Skådaren” och ”Juden” alltmer börjar skönjas. Bilden av örnar och kråkor bildar emellertid fortfarande bakgrund till det som sägs. Naftali, som kände allt som rörde sig i lärjungakretsen (de hemliga kamperna, intrigerna, fridsförbunden, fridsbrotten) tar upp ”problemen” som gällde mannen från Apta, ”Juden”, som enligt honom döljer sitt verkliga väsen i sin lärdom. Medveten om bönen i sin ficka tar ”Skådaren” ”Juden” i försvar.  Detta leder till att Naftali blir allt dristigare i sina insinuationer. Han beskriver kretsen kring ”Juden” och säger ”att deras hjärtan brinner mer än någonsin förr… ”och självfallet får man inte neka de fåkunniga möjligheten att samlas tillsammans med de sina… men att varje samtal, även samtal där de bästa deltar, av något dumhuvud dras ned till dennes nivå…..”

”Naftali”, sade rebben långsamt och betonade varje ord: ”här handlar det inte om örnar och kråkor. Alla är vi vilsegångna söner till en och samme fader…. alla är vi belastade av fel. Om felen är större eller mindre spelar ingen roll – , alla är vi söner och bröder”.