Författararkiv: Roger

Var hälsad du högt benådade

Publicerat av
Svara

Femme fatale är per definition en kvinna som medvetet eller omedvetet utövar ett fördärvbringande inflytande på männen. Historien är fylld av dessa  ödesdigra kvinnor. Den första är Eva. Utan henne skulle ingen historia finnas.

Historien tar sin början efter det att Gud förvisat människan från lustgården och satt keruber och lågan i det svingande svärdet att vakta livets träd. Mannen döms till att med stor möda bruka jorden. Hans plikt är hädanefter att hålla ordning på kvinnan som lockat dem båda in i eländet; kvinnans endast att åtrå honom och att under stor vedermöda och vånda föda sina barn. Bägge deporteras till den väg, där döden blir livets viktigaste innehåll. Människan landsförvisas, men domen döljer en välsignelse. Hon sänds ut på en väg, hennes egen, människans väg. Öster om Eden träder hon in i historien. Och historien har en mening.

Orsaken till utvisningen känner vi. Kvinnan leker i ett demoniskt drömspel med det mest förbjudna, och med orden – liksom ormen, listigast av alla vilda djur,  lekte med orden. Den gamle ormen från urtiden, han som förför hela världen, talar som om han endast hade en vag föreställning om vad han, av allt att döma, exakt kände till…”om nu Gud sade…uttryckte han det så?…att ni skulle dö, dö?…nej.. nej, inte så….nej…om ni äter av frukten kommer ni att bli lika Gud och kan umgås förtroligt med gott och ont, som han… som Gud…. bli lika Gud!”… ”bli lika Gud?” Och kvinnan ser i sitt tillstånd mellan dröm och verklighet, att umgänge med gott och ont smakar vällust. Hon fylls av lystnad, tar som i trans av trädet, äter och ger av frukten åt mannen och även han äter. I ett nu ser de sig sjäva så som i en spegel och verkligheten drabbar dem med hänsynslös kraft. De är inga gudar, inga människogudar, endast erbarmliga, av gyttja nedsölade varelser, snarlika djur.

Mannen skyllde på Kvinnan; Kvinnan skyllde på ormen. Men mannen och kvinnan hade bägge förlorat sin oskuld, och oskuld förloras endast genom skuld. Så Gud lät domen falla. Gud förbannade marken och han förbannade ormen, men sade att kvinnans avkomma härefter ständigt skall söka förverkliga sig själv genom att behärska det onda, men att sanningen då skall förvandlas liksom till feberyrsel. När människobarnen trampar på hans huvud skall han åter och återigen hugga dem i hälen, sade Gud, och han skall spruta in sina hallucinogener, som söver dem, framkallar skenbilder och lockar dem att avvika från den väg som är den enda sanna. Och aldrig, aldrig skulle människor betrakta sig som så kloka och så i sanning orubbliga som just dessa förgiftade.

Efter domen anropade Adam sin kvinna med ett stön: ”Chawwa”, (Eva,”liv”). Liv var det namn han gav henne). Som ett otröstligt barn kröp han ihop i hennes famn och med Guds hjälp gav hon sedan liv åt en verklig man, Kain. Kain blev den första mördaren.

Efter detta handlar historien endast om män, om riktiga karlar som avlade söner som domderade, härjade och skoningslöst tog livet av varandra, om machos som dräpte en man för ett sår och en pojkvasker för en skråma, om Kush, som avlade Nimrod, den förste härskaren på jorden. Han var en väldig jägare, så mäktig att han utmanade Gud själv.

Genom Abraham fick äntligen tre kvinnor namn. Två femme fatale: Sara, den älskade, drottninglik och åtrådd av konungar, hon som sent omsider födde Isak – och Saras egyptiska slavflicka Hagar, som gav liv åt Ismael, som mer liknade en vildåsna än en människa. Han skulle slåss med alla och alla med honom, och han skulle komma att bo öster om sina bröders boplatser. På Saras inrådan fördrev den kloke och rättvise Abraham Hagar och Ismael ut i öknen, där Guds budbärare visade dem en brunn med vatten och, som historien senare förtäljer, källor med olja. Striden mellan bröderna fortgår och ormens gift förpestar sinnena.

Men en verklig människa skulle födas. en människoson, en gudason. Han skulle en gång för alla krossa ormens huvud. I hans släktregister nämns följande ödesdigra kvinnor.

Den första är Tamar. Tamar var hustru till Er, Judas förstfödde. Jakob var hans farfar. Er var en usling så Gud lät honom dö. Enligt seden om svågeräktenskap, skulle följande son Onan skaffa avkomma åt änkan, men han uppfyllde inte sina plikter till fullo, så Gud lät även honom dö. Yngste sonen Shela var bara ett barn. Juda skickade därför hem Tamar till hennes föräldrar för att invänta att han skulle bli vuxen. Juda fruktade att också Shela skulle dö. Så Juda, så till sägandes, glömde bort Tamar. Tiden gick och ingenting hände. En dag fick Tamar nys om att Juda var på resa. Hon tog av sig änkekläderna och klädde sig som hora i gräll utstyrsel, smycken och slöja och allt som hör yrket till, och liksom av en händelse råkade han, hennes svärfar, som just blivit änkling, stöta på henne och han kände inte igen henne bakom slöjan. ”Får jag gå in till dig”, mumlade han. Mötet mellan dem resulterade i ett tvillingpar, Peres och Serach.

Den andra hette Rut. Hon var invandrare från Moab, änka efter Elimelek, en efratit från Betlehem. Trogen sin svärmor Noomi följde hon med tillbaka till Betlehem och under axplockning träffade hon Boas, en förmögen släkting till Noomi. En afton förberedde hon på Noomis inrådan, en rendezvous med Boas. Hon badade, smorde in sig med välluktande olja, satte på sig finkläderna, gick till tröskplatsen och bidade sin tid. Boas hade ätit och druckit och var på ett strålande humör. När han vid midnatt hade slumrat in, smög hon sig intill honom, lyfte på täcket vid fotändan och lade sig där, vid hans fötter. ”Jag är Rut, din slavinna”, sade hon när han förundrad vaknade, ”bred ut din mantel över mig”. Kan det sägas vackrare. Boas gifte sig med Rut och hon gav liv åt Obed, Davids farfar.

Den tredje femme fatale är Batseba, Urias hustru. David hade vid middagstid sett henne njutningsfullt utsträckt i ett solglittrande, azurblänkande bad på taket nedanför sitt palats och tappade omedelbart balansen. Hon bröt fram genom hans murar som morgonrodnadens glans, skön såsom månen, härlig såsom solen. På natten lät han kalla henne till sig. Hon kom villigt och liksom svävande mot honom, och han såg hennes skönhet när alla vittnen avlägsnat sig. Hennes man lät han i hemlighet döda. När han blev avslöjad murknade hans ben av snyftningar. Herrens hand tryckte ned honom och hans livssaft förvandlades till sommartorka. Då bekände han sin trolöshet för Herren och fick uppleva lyckan att hans försyndelse blev överskyld. Dubbelsängens dans hade likafullt varit en dödsdans. Barnet, som den natten avlades, levde endast sju dagar. Men från sin ödsliga höjd sjöng David återigen sitt Hallelujah. Han upphöjde Batseba till drottning och hon gav liv åt Salomo.

Alla dessa kvinnor har genom män inverkat avgörande på historiens förlopp.

Annorlunda förhåller det sig med Maria, välsignad är hon mer än andra kvinnor. Ingen har så förändrat historien som hon. Utan man. Den unga flickan från Nasaret tror Guds budbärare och låter Gud själv breda ut sin mantel över henne. ”Jag är din ringa tjänarinna,ske din vilja”, viskar hon ödmjukt, och den Mäktige gör stora ting med henne. Ordet, genom vilket allt blivit till som är till och som skall varda, blir kött. Gud blir människa. Jesus är hans namn. Gud är med oss. Ormens huvud krossas och skenbilderna ersätts av verklighet. Och åt alla dem som sätter sin tillit till honom, ger han rätt att bli Guds barn, alla som låter sig födas av Gud, inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja.

När Maria ger liv åt gudamänniskan i den fräna boskapslukten i ett fähus, hörs ingen sång från änglars kör, bara ängsliga rop och ett förlösande skrik. I blodets ström och i smärtfylld kamp tänds gudalivet på jorden. Maria föder sin son, den förstfödde, lindar honom och lägger honom i en matho. Vad Josef gör vet vi inte.

Välsignad vare du Maria. Alla släkten prisar dig salig. Var hälsad du högt benådade, du som trodde.

Härlig är jorden

Publicerat av
Svara

Den religiösa romanlitteraturen saknar rumslighet och sinnlighet. Detta påstår professorn, litteraturvetaren Markku Ihonen. Här saknas beskrivning av gator, hus, träd och blommor, av  havsvind och bränning, binas surr, koltrastens morgonrop, doften av ros, av nybakat bröd och söndagsstek, syner av purpurfärgad himmel och grå makadam, här närmar sig inte älskaren sin älskade omdunstad av myrra och offerök medan dagen svinner hän och skuggorna veknar, här äter man inte, dricker man inte och berusar sig inte med kärlek (nej, Gud bevare oss!).

Enligt Ihonen kan detta bero på den känsla av främlingskap i världen som leder till att livet uppfattas som ett väntrum till till himlen. 

För ett antal år sedan kontaktades jag av en amerikansk kollega som ville värva mig till en sammanslutning för kristna arkitekter. När han kom till tro, berättade han, insåg han att arkitektur och stadsplanering styrdes av demoniska krafter och att enda möjligheten var att hoppa av processerna. Hans nya mission var att upplysa sina kristna kolleger om detta.

Jag tackade nej.

Varför? Jo, för att skulle betyda att förneka Gud, hans skapelse och hans frälsningsverk.

Den ideologiska bakgrunden till rädslan för rumslighet och sinnlighet hos många kristna rörelser finns i Platons idéer om att världen egentligen inte är verklig, den är endast som en skugga på grottväggen. Verkligheten finns i idéernas värld, i kunskapen.

Den kristna formen av Platons idér kallar vi ”gnosticism”. Här gäller att kunskapen är det enda verkliga, inte skapelsen med dess förvirrade motsättningar, dess kamper, lidelser och lidanden. Jesu lidande på korset var följaktligen inget verkligt lidande.

Ivan i bröderna Karamazov utbrister i gnostisk anda: ”alltså accepterar jag Gud… jag accepterar hans allvishet, också hans mål och syften…. men ser du, när det kommer till kritan accepterar jag inte denna Guds värld, även om jag vet att den existerar”. ”För Ivan existerar ingen Gud, kommenterar brodern Aljosa, ”han har bara sin egen idé.

Vår uppfattning av verkligheten vilar fortfarande huvudsakligen på den världsbild som utformades på 1500-1700-talen. Till väsentliga delar bygger denna på René Descartes´ (1596-1650) filosofi och på de lagar Newton utvecklade för mekaniken. Ande och materia representerar här två skilda världar som inte kan förenas, världsalltet är som en maskin. En maskin kan utnyttjas och den som känner världen som något att använda sig av och bruka, känner inte heller Gud på annat sätt. Sven Lidman ironiserar och menar att många ”frommas” liv karakteriseras av att de ”äter bakelser och väntar Jesus”.

Sällsamt klingar här Johannes ord om Jesus: ” i världen var han och genom honom har världen blivit till”…och Jesu egna ord: ”ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son på det att var och en som tror på honom inte skall förgås, utan ha evigt liv”.

Det är svårt att älska en värld som är motbjudande och förskräcklig – och hur svårt är det inte att älska sig själv. Men de två världarna, den jordiska och den himmelska – den fullkomliga – är väsentligt en och skall i verklighet bli en. Och det är här i det oheliga landet som gnistan skall bestå provet. Gud längtar efter att komma till sin värld och han vill komma dit genom människan. Detta är hemligheten med vår existens. Och Gud bor där man låter honom komma in.

Vi ryser under främlingsskapet mellan våra jag och världen. Vi mår illa av tingens herravälde och människornas intighet. Men i stället för att rätta till förhållandena drömmer vi oss bort till den värld som skall komma och sjunger: ”Jorden har ej den frid jag söker…nej jag längtar till Guds stad”.  ”Och aldrig förmådde jordens ledsamma visor ersätta himlalåten”, säger ryssen Lermontov.

Det är sant: Ifall denna längtan efter den fullkomliga skönheten inte finns hos oss som ljus och hopp är vi förlorade. Men längtan får inte leda bort. Vi behöver en skapande eskatologi som omdanar världen. Därför bör vi bejaka Gudsbruset över den jordiska primitiva urkraften i oss, lyssna till det skapande ordet och ta emot den genomträngande och förvandlande kraft som finns i detta ljus – i detta hopp – och välsigna varje rum som hyst oss och varje rum som vi ännu kommer att intaga….och sjunga lovsången, sjunga: ”härlig är jorden, härlig är Guds himmel”… aldrig förstummas tonen från himlen….”

Svenska Österbottens kulturfond

Publicerat av
Svara

Cronhjelmsskolan, Larsmo 23.03.03

 

Människans bildskapande förmåga skiljer henne från alla andra levande varelser. Det är en farlig egenskap. Men endast med den kan hon bli människa.

Det berättas att HAN, den Högste såg att de bildverk som människorna skisserade i sina hjärtan var onda alltsedan begynnelsen (hela dagen) Inte så att människan var rutten, en dålig skapelse- Nej, efter det att HAN, den Högste fullkomnat skapelsen när HAN av jordens stoft skapade människan till sin bild och likhet utbrast HAN ju: se det är mycket gott! – nej HAN, den Högste såg att ondskan i människans handlingar härrörde från ondskan i de bildverk som människan planerade i sitt hjärta. Gränserna för det tillåtna överskreds. När ingen riktning finns, finns ingen väg tillbaka; ingen väg som leder framåt. Allt blev endast en lek med möjligheter, allt blev möjligt….”om Gud inte längre finns är allting möjligt”, sade långt senare Ivan i Bröderna Karamasov.

Människan virvlande omkring i möjligheternas malström.

Då ångrade Den Högste att han skapat människan, Den stora urvirvelns mörker bröt fram, väsnades och fradgades, och himmelens luckor öppnades och utplånade allt levande från jordens yta. Över människor och djur slöt sig sedan havet, såsom den Högste velat. Men Noa och hans familj undkom förintelsen. Noa var pålitlig; det han gjorde, gjorde han helhjärtat. När Noa återigen beträdde fast mark byggde han åt Honom, den Högste en slaktplats och lät rogivande dofter från de djur han offrade stiga upp mot skyn.

Herren över liv och död, HAN, den Högste, förnam röken och talade så: ”aldrig mer skall jag förbanna jorden för människans skull, därför att hon alltifrån begynnelsen i sitt hjärta skisserat bildverk, som är onda… aldrig mer skall alla varelser utplånas av störtfloder”. Han erinrade sig då, när allt blev till, det bildspel som liksom i en dröm utspelades i Evas hjärta (strax innan stormen blåste upp ur själva paradiset) och han mindes de bilder av möjligheter som målades upp i Kains hjärta, de febriga föreställningar som återspeglades i hans dysterfärgade ansikte och som ledde till det första brodermordet.

Sådan är människan som jag skapade till min bild och likhet. Skapelsens fullkomning. Han såg återigen på allt han skapande gjort, Han såg, och se: det var mycket gott.

Människans förmåga att föreställa sig är väsentlig för personens och mänsklighetens utveckling.

 

 

Bildkonsten

Bildkonsten intar en alldeles särskild plats i människans bildskapande förmåga. Här handlar det inte bara om bilder med åtföljande handling utan om konstnärlig gestaltning. Den konstnärliga gestaltningen utgår inte från fantasier; den är en gestaltningskraft som utgår från mötet och sammanför splitter till en helhet.

Bildkonst framställs medvetet av människor som engagerat sig med tanke, känsla och vilja. Bildkonst handlar om den för konstnären säregna viljeyttringen (att offra på formens slaktplats och låta röken stiga upp mot skyn), lidelsen att forma ett konkret ting för något annat än den praktiska användbarhetens skull. Arbetet bottnar i människans längtan efter den fullkomliga relationen, eller kanske snarare efter fullkomligheten i relationen. All livserfarenhet är en dröm om enande. Verkligheten är uppfyllelsen av denna dröm och verkligheten är relation. Buber säger att ”allt verkligt liv är möte”.

I den judiska traditionen finns begreppet ”de spruckna kärlen”, ”the broken vessels”, som innebär att hela världen splittrats och att skärvorna ligger utspridda utan sammanhang. Människans uppgift är att finna dem och återigen sammanföra dem. Chassiderna som var förtrogna med begreppet såg betydelsen av att helga (hela ) vardagen. Det sägs att när de talade om himmelska ting talade de om dem som om de funnes till i deras omedelbara närhet; när de återigen talade om vardagliga ting talade de om dem, som om de vore vävda av himmelskt garn. Världstiden mötte det tidlösa.

I samma anda säger David Bohm, en av 1900-talets största fysiker, att bakom den splittrade och begränsade världen finns en annan verklighet vars ljus flödar överallt. Den ryske filosofen Nikolaij Berdjajev säger att det konstnärliga skapandet inte är en gestaltning av det begränsade, utan ett avslöjande av det oändliga. Leonard Cohen tangerar temat i sin sång ”Anthem”: ”Ring the bells that still can ring: Forget your perfect offering: There is a crack in everything. That’s where the light gets in”

Wassily Kandinsky menar att konstnären aldrig själv kan skapa något nytt – han kan endast avtäcka mer och mer av ett existerande kosmos. Kandinsky använder i likhet med Martin Buber ord som avtäcka, blotta, upptäcka… aldrig använder de orden skapa eller uppfinna.

Den konstnärliga gestaltningen handlar inte om att konstnären tillverkar föremål eller kalkerar eller efterapar verkligheten. Ett konstverk är inte heller en symbolisk notering av en inhämtad eller insedd kunskap. Konstnären gestaltar det han skådat, den gestalt som kom honom till mötes i själva mötet. Konstens kännetecken är ”förkroppsligandet”, något osynligt tar form. När den unge mannen från paleoliticum målade en rödbrun bisonoxe i grottans tak, en bild vars uttryckskraft knappast överträffats under de följande årtusendena, handlade det inte bara om jägarens iver att beskriva sitt byte. Bakom allt kan vi skönja ett oklart, förmedvetet begär hos honom att nå fram till den fördolda och sällsamma kärnan hos det väsen han mött.

Så utgår varje sann konstnärlig gestaltning från mötet, ur en genuin relation. Mötet är inte andligt, och bildskapandet är inte ett uttryck för människans andlighet. Människan är visserligen bestämd som ande (Kierkegaard), men det är inte anden som gör henne till Guds bild och likhet. Det är hela människan, som kroppsligt, själsligt, andligt väsen, och det är denna enhet som satsas i mötet med världen i en genuin dialogisk relation. Bildskapandet är verk och vittnesbörd av förhållanden som äger rum MELLAN det väsentligt mänskliga och det väsentligt tingliga (mellan substantia  humanum och substantia rerum).

Bildkonsten (liksom all konst) gör det möjligt för oss att övervinna vårt främlingsskap i världen. Konstens mening ligger nämligen även däri att den förutskickar nygestaltning av världen, vilket omvittnats av många, bl.a. Georg Henrik v. Wright. Wassily Kandinsky ser konstnären som en profet, en skådare, som ser och visar väg. Konstnären vill gärna avstå från sin högsta gåva, som känns som ett tungt kors. Men det är omöjligt. Den som ser, ser, och hans jublande vision motsvaras av en lika omåttlig inre sorg

På 1800-talet var världen färdigt förklarad i enlighet med Descartes filosofi och de lagar som Newton upptäckt och beskrivit. Det var en fragmenterad, reduktionistisk och deterministisk värld, där människan i ett värdetomrum alltmer blev del av en stor apparat.

Då framträdde skådarna. Dostojevskijs polyfona romaner bar vittnesbörd om djupet i det mänskliga.

 Munch hörde naturens skrik vid en tidpunkt då naturen uppfattades som en maskin. Van Goghs universum brann och sjöng. Picasso och Braque beskrev en ny förståelse av rummet och blottlade världen som en komplicerad väv av händelser i vilka samband av olika slag alternerar, överlappar varandra och ingår en mångfald av kombinationer. Helheten bestäms av vårt sätt att iaktta dessa händelser.

Först därefter uppenbarade sig vetenskapsmännen: Einstein, Bohr, Heisenberg, Bohm och litet senare Prigogine som för egen del påvisade att denna förenklade, passiva värld hör till det förgågna. Den tidigare världsbilden dödades- inte med filosofisk kritik, utan genom vetenskapens egen interna utveckling. Men det var konsten som förutskickade vetenskapens nya förståelse av världen. Konsten sätter oss i rörelse mot ett harmoniskt mål som ligger utanför oss och framför oss. I grunden handlar det om – som Dostojevskij säger det -törsten efter skönhet. Enligt honom går ett folk utan visioner mot sin undergång. Längtan efter skönhet, däremot, formar folken, och sätter dem i rörelse. Det är en kraft som får dem att gå till vägens ända och som samtidigt får dem att inse att det inte finns något slut. Men längtan efter skönhet innehåller alltid lidande, eftersom denna törst aldrig kan släckas. Konsten har därför en katharsiseffekt, en renande inverkan, men också en befriande sådan. Kanske Dostojevskijs hemlighetsfyllda ord ”skönheten som skall frälsa världen” får en del av sitt svar just i detta.

Sanna konstnärer är skådare.

Samhällets ansvar är att överallt bereda rum för skapande processer. Detta för sin egen skull.

I synnerhet och med hänvisning till det jag förut sagt, gäller samhällets ansvar konsten. Konstnärer har alltid varit beroende av sådana messenater, som varit medvetna om att friheten och leken är nödvändiga element i de kreativa processerna – konsten kan och får inte styras. Därför är det också viktigt att messenatansvaret fördelas. Det räcker inte med enbart ett statligt eller kommunalt engagemang. .Alla parter i samhällsprocesserna – även de som verkar inom det vi kallar näringslivet – bör ta sitt ansvar för konsten…. vilket på sikt innebär ett ansvar för samhällets sociala, kulturella och ekonomiska utveckling.

I dag får vi speciellt vara tacksamma för att de finlandssvenska fonderna förvaltats skickligt och vist.

Jag vill påminna oss än en gång att bildskapandet är en tung börda att bära. Den är tung men tung av mening. Men just denna förmåga gör oss till människor.

Avslutningsvis citerar jag Wassily Kandinsky när han angående bildkonstnärerna talar om ”den inre nödvändighetens princip”, den han även kallar ärlighet, autenticitet… allt detta som karakteriserade Noa, han som var pålitlig. Han som gjorde allting helhjärtat, för det som man gör helhjärtat kan inte vara av ondo.

Konstnärens ansvar är trefaldigt säger Kandinsky

  1. konstnären måste återgälda det pund han givits att förvalta (i evangeliets mening)
  2. konstnärens handlingar, känslor och tankar inverkar omedelbart på den andliga atmosfären; han kan bidra till att förpesta den eller rensa den
  3. samma handlingar, känslor och tankar ingår också i hans konst, och därigenom skall de verka långt efter hans död

Konstnären är verkligen en konung – inte endast därför att hans makt är stor, utan också därför att hans plikter är många och tunga.

LT-päivät

Publicerat av
Svara
Muotoiluosaston avajaiset

”Ihminen on ainut olento jota äiti luonto peittelee muitten varoista”, sanoo Plinius vanhempi, ja jatkaa: ”Kaikille muille hän on antanut juuri heille tarkoitetut vaatteet: kuoren, kaarnan, korkin, suomut, karvat, höyhenet, turkin …jotka kaikki suojaavat niitä kuumuutta ja kylmyyttä vastaan. Ainoastaan ihminen heitetään alastomana alastoman maan päälle sinä päivänä kun hän syntyy, ainoana tehtävänään ruikuttaminen ja itkeminen…….

eli Dan Anderssonin mukaan:

till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka, ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud. Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka, och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Muut eläimet tuntevat luonteensa, ne voivat luottaa nopeuteensa, taikka kykyynsä lentää tai uida. Syntyessään ihminen ei osaa mitään. Hänen täytyy oppia kaikki; hän ei pysty puhumaan, ei kävelemään, syömään, lyhyesti: hän ei pysty muuhun kuin itkemään. Ainoana eläimenä hän on saanut surun osakseen.”

Surun  olemme saaneet osaksemme…. ja kyvyn hahmottaa….muotoilemisvoiman, ja siinäkin on tuskaa. Eläimillä voi olla mielikuvituksen voima, mutta niillä ei ole muotoilemisvoimaa. Muotoilemisvoimassa on ihmisen suuruus … ja tragiikka. Hahmottamiskyky on nimittäin kytketty uhkapeliin….On kysymys elämästä ja kuolemasta.  ”Suuri oli ihmisen pahuus maan päällä, ja kaikki kuvat, jotka hän sydämessään on suunnitellut ainoastaan pahoja kaiken aikaa” , totesi Jumala, ja antoi tulvan tulvia. Pystytettyään sateenkaaren hän lupaa, ettei enää koskaan tuhoa maailmaa, koska ”kaikki ne kuvat, jotka ihmiset sydämissään ovat suunnitelleet, ovat pahoja ihan heidän syntymisestänsä saakka”…. Ihminen on nyt sellainen. Hän ruikuttaa, itkee ja hahmottaa, ja hahmottaminen on uhkapeli, riski.

Kettu ei koskaan kysy: ”Miten voisin olla kettumaisempi?” Kettu on kettuna täydellinen. Kettu on. Ihminen ei ole. Hän on tulossa joksikin. Ihminen asettaa juuri hänelle olennaiset kysymykset: mistä olen tullut, missä olen, mihin olen menossa…. ja hän yrittää hahmottaa maailmaansa… ja hahmottuu itse hahmottaessaan … ja ne kuvat joita hän muodostaa ja toteuttaa ovat enemmän kun esineiden tuotanto. Materia, jota muokataan ei ole neutraali. ”Kaikki materia sisältää energia, joko destruktiivista taikka konstruktiivista” , sanoo tunnettu ydinfyysikko David Bohm. Hahmottaminen on sen takia uhkapeliä.

Kaupunki on merkityksellisin artefakti, jonka olemme hahmottaneet ja tuottaneet

Lefebre: ”Kun tuotamme kaupunkia ei ole ensisijaisesti kysymys siitä, että tuotamme katuja, toreja, puistoja, rakennuksia, putkia, järjestelmiä jne…Me tuotamme ihmisiä ihmisten kautta”.

Niinisalo: ”Ihminen kehittää kaupunkia, joka muovaa ihmistä”.

Me olemme suunnittelijoita. Me muokkaamme kaupunkeja. Minkä tyyppisiä ihmisiä tuotamme silloin kuin muokkaamme? Onko kysymys pelkästä suunnittelemisesta, vai onko myös kysymys mahdollisesta luomisesta?  Mikä on ylipäänsä suunnittelemisen ja luomisen ero?

Suunnitteleminen perustuu järjen uskoon ja hallitsemiseen…… luominen perustuu kohtaamiseen, pyhään epävarmuuteen.

Suunnittelussa lähdetään siitä, että maailma voidaan järjestää. Luomisessa on lähtökohtana, että maailma on prosessi ….että järjestetty maailma ei ole maailmanjärjestys.

Suunnittelussa tehdään kuvia oman mielen mukaan….. ilman vastenmielisyyttä.

Suunnittelussa tuotetaan mielikuvituksien, trendien, tyylisuuntien ja normien kuvia. Suunnittelu on näin ollen turvallista ja rauhallista. Suunnittelu alkaa aamulla kello 8 ja loppuu iltapäivällä kello 16. Taas yksi päivä työssä.

Luomisessa  on kysymys kaipuusta… ja taistelusta….vastenmielisestä ja ihanasta taistelusta… att kastas på ” berg och slätter för  att tumla om och leka”…lemmenleikistä, joka asettaa kaikki asiat liikkeeseen ja joka ei ole muuta kuin syvä kaipuu, ”en vild och evig längtan”, villi ja ikuinen kaipuu. Kun ihminen luo maailmaansa hän ruikuttaa ja itkee .”Hänen tahtonsa kohtaa vastatahtoa, hänen mielensä vastenmielisyyttä, ja tämä aversio aikaansaa hänessä liikettä ja primitiivisen etsimisen mielentilaa, sillä tavalla että ahdistus etsii rauhaa, mutta etsiessään tulee ainoastaan yhä tulehtuneemmaksi”, niin kuin Jakob Böhme sen ilmaisee 1500- luvulla. Hän kutsuu tätä mielentilan mustaksi tuleksi, kalvavaksi, hivuttavaksi intohimoksi.  Se on kaaos, energiaa täynnä oleva alkupyörre. Ja niin kuin aikoinaan tapahtui, tapahtuu kerta kerran jälkeen armosta: jumalallinen sana: Fiat Lux; valo syttyy, ja ihminen pystyy puhuttelemaan kohtaamansa hahmoa sen oikealla nimellä, ”with the proper name” niin kuin T. S. Elliot asian ilmaisisi.

Totta on. Ilman suunnittelua emme pysty elämään maailmassamme. Mutta se joka ainoastaan suunnittelee, hänellä ei ole maailmaa.

Koko olemassaolon tarkoitus on lemmenleikissä ja luovassa taistelussa. Maailmassa ei ole muuta merkitystä kuin juuri tämä. ”Oändlig vedermöda led jag för min oro, otro och min heta kärleks skull”.

Muotoilijan rooli

Muotoilun  tulevaisuus ei ole itse muotoilussa, yhtä vähän kuin taiteen tulevaisuus on taiteessa. Taiteen tulevaisuus on riippuvainen ihmisen erikoisesta kyvystä antaa hahmo sille, mitä hän kohtaa ….hahmottaa juuri kohtaamista…..materialisoida sitä elävää olentoa, joka nousee esiin taiteilijan ja esineitten välissä.

Muotoilun tulevaisuus on riippuvainen muotoilijan kyvystä antaa hahmo sille, mitä on ihmisten välillä. Tästä seuraa, että meidän täytyy uskoa siihen mikä on aidosti inhimillistä: siihen, että ihminen kaipaa toista ihmistä, ”sillä mikäli ihminen on kuollut, ketä varten silloin rakennamme. Mikäli merkitys ja tarkoitusperä katoaa, mikäli emme enää käytännössä pysty niitä ilmaisemaan, silloin kaikki on täysin vailla mielenkiintoa.”(Lefebvre)

Se mitä on ihmisten välillä, – se jota me kutsumme yhteisöllisyydeksi, tämä oleellisuutta täynnä oleva me – ei ole tunteita. Avioliitto esimerkiksi ei ole tunteita, se on sopimus. Sen sopimuksen varaan muodostetaan koteja, rakennetaan taloja, ja itse prosessi ja teokset synnyttävät tunteita. Muotoilijan tehtävänä on olla mukana niissä prosesseissa, joissa ihmisen koti muodostetaan, saa soliditeettiaan ja identiteettiään….. eli  siinä astiassa joka kutsumme kaupungiksi,  paikassa ”jossa voimat leikkivät itsensä kanssa taistelua täynnä olevassa lemmenleikissään”. (Jakob Böhme). Ja nämä prosessit edellyttävät käytännöllisiä, kouraantuntuvia tekoja: talojen, katujen, torien, puistojen, esineiden toteuttamista. Näissä prosesseissa ei menneisyyttä, läsnä olevaa ja mahdollista voida erottaa toisistaan.

Toivon perustetulle osastolle taistelua täynnä olevaa lemmenleikkiä, omtumlande lekar. Ruikuttaminen ja itkeminen on sallittua.

SKYLL INTE ALLT PÅ FAN

Publicerat av
Svara

”ta ditt ansvar som människa”

 Petrus skriver att ”djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att uppsluka”. Det är säkert sant, men jag tror att han är mycket farligare när han inte ryter, när han gör sig osynlig och tyst ligger i försåt. Nu tänker jag emellertid i första hand inte tala om djävulen. Jag vill till och med påstå, att vi är alldeles för benägna att skylla allt på Fan. När vi gör så frånkänner vi oss skyldigheten och rätten att bära ansvar för det liv vi har att leva. Människan är inte bara en biologisk eller social varelse. Människan är framför allt Homo Eticus. Friheten är grunden för hennes existens, ansvarigheten hennes adelsmärke; behovet av straff för begågna brott ett vitalt andligt behov, behovet av sanning heligare än något annat.

Låt mig tala om Kain.

Berättelsen om Kain är en koncis beskrivning av vad som händer i en människa som genom obeslutsamhet låter sig demoniseras. Berättelsen är en urbild; den handlar samtidigt om dig och mig.

Bibelöversättningen är från Buber. Arkaisk, rak och avskalad.

Gud, som rannsakar våra hjärtan, ser att Kains själ stod i lågor. ”Han talade till Kain: Varför är du så uppblossad, varför har ditt ansikte sjunkit. Är det inte så här:  menar du gott , bär det högt, menar du inte gott: invid dörren synden, en som ligger på lur, till dig hans begär – men du, råd över honom”…. Passa dig, synden väntar på dig som ett vildjur tyst och kamouflerad inväntar sitt byte.  En demon ligger på lur vid tröskeln till din själs kammare. Den åtrår dig. Ge den inte chansen. Beslut dig för det goda. Vänd dig mot mig…. lyft upp ditt ansikte.

I vår nya översättning läser vi inte ”om du menar väl”, utan ”om du handlar rätt”. Jag tror att översättarna inte riktigt förstått djupet i berättelsen. Vid denna tidpunkt hade nämligen Kain inte skridit till aktion. Endast hans dysterfärgade ansikte speglade dramat i hans själ.

Den hebreiska grundtexten rör sig på ett djupare plan. Den ger en fingervisning om vad som försiggår i Kains själ innan han mördar, vad som äger rum i själen före själva handlingen, intoneringen till dråpslaget.  ”Om du menar väl… om du inte menar väl ” antyder tankelek, fantasier, ett drömlikt upphetsande spel med möjligheter.

Vi vet inte vilka tankebilder  Kain producerade när han i sin febriga sinnesstämning lät fantasin spela. Vi vet inte heller varifrån impulsen till dessa tankar härstammar. Det är i själva verket onödigt att här spekulera i denna sak. Vad Kain tänkte och varför han tänkte så, saknar relevans för berättelsen. Väsentligt är att hans fantasier genomsyrades av allt annat än välvilja. Väsentligt är att han därmed utsätter sig för demonisk attack. Så står det. Här uppenbaras verkligheten.

 Processen tar sin början i själens förkammare. Här finns motsatserna gott och ont. Gott är att vilja det goda; ont att inte vilja det goda. Å ena sidan längtar vi efter det högsta goda. Vi längtar efter den relation där vi, som Jesus uttrycker det, i full frihet utbrister ”Abba Fader”. Å  andra sidan finns hos oss en disposition i riktning mot frånvaron av det goda, mot frånvaron av positiv energi, negationen, en riktning mot de destruktiva instinkter som finns dolda i varje människas själ, eller som Dostojevskij uttrycker saken: ”I varje människa döljer sig ett vilddjur, ett lättretar vilddjur som blir vällustigt upptänt av de plågade offrens skrik, ett otämjt vilddjur som släpps loss”. Så har Gud i sin stora vishet skapat oss och ”allt vad Gud har skapat är gott”, läser vi. Efter att ha skapat människan utbrister han till och med: ”det är mycket gott”. Det är mycket gott, när människan i full frihet vänder sig till Gud, som fullbordar hennes vilja och lik en herde visar väg. Men där gudstillvändheten saknas suddas gränserna ut; allting blir möjligt och människan blir skyddslös. Då ligger demonen på lur för att fånga och uppsluka sitt byte. 

Vi känner igen oss. Vi känner verkligen det onda när vi känner oss själva, eller rättare sagt, känner igen processerna inom oss. Fantasierna, tankeleken, upphetsningen, känslan av att sväva i fara; skräckens njutning när man närmar sig mörkrets hjärta – det onda; ”för att riktigt njuta av min skräck”, som Mitja säger i Bröderna Karamasov. Alla andra namn med vilka vi benämner ont, är blott och bart speglad illusion.

När vi slår dövörat till för den röst som varnar, ligger demonen på lur i förmaket till vår själ. Den åtrår oss. Kättjefull, lysten och skamlöst begär den oss. Och när den, i en stund vi inte kunnat förutse, fått oss i sitt våld, har vår spännande, fantasieggande tankelek förvandlats till tvångstankar som driver oss mot självförintelsen, mot döden, eller mot döden mitt i livet, relationslösheten.  Det onda har valt oss.

Gud var närvarande i den process Kain genomgick. Liksom Gud tilltalade Kain, varnar han oss och råder oss att vända oss till honom. För att räddas ur bakhållet måste vi svälja vår stolthet  och i full frihet vända oss till Gud. Helhjärtat, ty ingen kan inte tvingas till godhet. Med allt vad vi är. Allt, ty ”det finns inte den mänskliga last eller irring som inte i sig bär evighetens tungomål” (Emilia Fogelklou),  eller som Simone Weil uttrycker saken: ”allt detta (alla laster) rymmer en strävan efter ett tillstånd, där världens skönhet är påtaglig, sinnligt förnimbar”. Vi tar vårt ansvar när vi med allt vad vi är och i full frihet vänder oss till Gud. Ty den som skapat oss kan inte frälsa oss utan oss. Vi måste alltså besluta oss. När vår obeslutsamhet intensifieras och förstärks avgör vi oss i praktiken för det onda…. eller mera precist: det onda väljer oss, uppslukar oss. Som för Kain.

Kain lyssnade inte på Guds varning utan fortsatte sin tankelek, piskad av njutningen. Lik en fördömd går han nedför en avgrundstrappa utan räcke och lykta och överlämnar sig så åt demonens åtrå. Och han dräper sin bror. Knappast ens medvetet. Det var tillfället. I obeslutsamhetens malström, vid den största provokationen och det minsta motståndet slår Kain ihjäl Abel. Han mördar inte; plötsligt har han mördat. Framgent är han häktad av sina demoner, överlämnad åt bödelsdrängarna. Hans liv blir ett förkroppsligande av det som ägde rum i hans själ den gången han inte menade väl, utan berusade sig med sina fantasier. Fördriven från åkerjorden irrar han ostadig, obeslutsam och lismande omkring utan mål i landet Nod, öster om Eden. Kain vågar inte lita på Guds löfte om beskydd, Kain litar på ingen. När han dräpte sin bror, slog han ihjäl sig själv med ett enda slag och för all tid. Han förlorade förmågan att älska och därmed att leva. Skulden trampar han som man trampar gyttjeslam. Hans samvetskval livnär sig på honom som jordens maskar på kadavret ( för att tala med Baudelaire). Ständigt beredd att försvara sig och sin familj bepansrar han sig, och slutligen bygger han murar runt sina hus. ìyr re´em är de hebreiska orden för stad. De innehåller betydelserna ”skyddsängel”, ”hämnd”, ”terror”. Kain blir den första stadsbyggaren.