Femme fatale är per definition en kvinna som medvetet eller omedvetet utövar ett fördärvbringande inflytande på männen. Historien är fylld av dessa  ödesdigra kvinnor. Den första är Eva. Utan henne skulle ingen historia finnas.

Historien tar sin början efter det att Gud förvisat människan från lustgården och satt keruber och lågan i det svingande svärdet att vakta livets träd. Mannen döms till att med stor möda bruka jorden. Hans plikt är hädanefter att hålla ordning på kvinnan som lockat dem båda in i eländet; kvinnans endast att åtrå honom och att under stor vedermöda och vånda föda sina barn. Bägge deporteras till den väg, där döden blir livets viktigaste innehåll. Människan landsförvisas, men domen döljer en välsignelse. Hon sänds ut på en väg, hennes egen, människans väg. Öster om Eden träder hon in i historien. Och historien har en mening.

Orsaken till utvisningen känner vi. Kvinnan leker i ett demoniskt drömspel med det mest förbjudna, och med orden – liksom ormen, listigast av alla vilda djur,  lekte med orden. Den gamle ormen från urtiden, han som förför hela världen, talar som om han endast hade en vag föreställning om vad han, av allt att döma, exakt kände till…”om nu Gud sade…uttryckte han det så?…att ni skulle dö, dö?…nej.. nej, inte så….nej…om ni äter av frukten kommer ni att bli lika Gud och kan umgås förtroligt med gott och ont, som han… som Gud…. bli lika Gud!”… ”bli lika Gud?” Och kvinnan ser i sitt tillstånd mellan dröm och verklighet, att umgänge med gott och ont smakar vällust. Hon fylls av lystnad, tar som i trans av trädet, äter och ger av frukten åt mannen och även han äter. I ett nu ser de sig sjäva så som i en spegel och verkligheten drabbar dem med hänsynslös kraft. De är inga gudar, inga människogudar, endast erbarmliga, av gyttja nedsölade varelser, snarlika djur.

Mannen skyllde på Kvinnan; Kvinnan skyllde på ormen. Men mannen och kvinnan hade bägge förlorat sin oskuld, och oskuld förloras endast genom skuld. Så Gud lät domen falla. Gud förbannade marken och han förbannade ormen, men sade att kvinnans avkomma härefter ständigt skall söka förverkliga sig själv genom att behärska det onda, men att sanningen då skall förvandlas liksom till feberyrsel. När människobarnen trampar på hans huvud skall han åter och återigen hugga dem i hälen, sade Gud, och han skall spruta in sina hallucinogener, som söver dem, framkallar skenbilder och lockar dem att avvika från den väg som är den enda sanna. Och aldrig, aldrig skulle människor betrakta sig som så kloka och så i sanning orubbliga som just dessa förgiftade.

Efter domen anropade Adam sin kvinna med ett stön: ”Chawwa”, (Eva,”liv”). Liv var det namn han gav henne). Som ett otröstligt barn kröp han ihop i hennes famn och med Guds hjälp gav hon sedan liv åt en verklig man, Kain. Kain blev den första mördaren.

Efter detta handlar historien endast om män, om riktiga karlar som avlade söner som domderade, härjade och skoningslöst tog livet av varandra, om machos som dräpte en man för ett sår och en pojkvasker för en skråma, om Kush, som avlade Nimrod, den förste härskaren på jorden. Han var en väldig jägare, så mäktig att han utmanade Gud själv.

Genom Abraham fick äntligen tre kvinnor namn. Två femme fatale: Sara, den älskade, drottninglik och åtrådd av konungar, hon som sent omsider födde Isak – och Saras egyptiska slavflicka Hagar, som gav liv åt Ismael, som mer liknade en vildåsna än en människa. Han skulle slåss med alla och alla med honom, och han skulle komma att bo öster om sina bröders boplatser. På Saras inrådan fördrev den kloke och rättvise Abraham Hagar och Ismael ut i öknen, där Guds budbärare visade dem en brunn med vatten och, som historien senare förtäljer, källor med olja. Striden mellan bröderna fortgår och ormens gift förpestar sinnena.

Men en verklig människa skulle födas. en människoson, en gudason. Han skulle en gång för alla krossa ormens huvud. I hans släktregister nämns följande ödesdigra kvinnor.

Den första är Tamar. Tamar var hustru till Er, Judas förstfödde. Jakob var hans farfar. Er var en usling så Gud lät honom dö. Enligt seden om svågeräktenskap, skulle följande son Onan skaffa avkomma åt änkan, men han uppfyllde inte sina plikter till fullo, så Gud lät även honom dö. Yngste sonen Shela var bara ett barn. Juda skickade därför hem Tamar till hennes föräldrar för att invänta att han skulle bli vuxen. Juda fruktade att också Shela skulle dö. Så Juda, så till sägandes, glömde bort Tamar. Tiden gick och ingenting hände. En dag fick Tamar nys om att Juda var på resa. Hon tog av sig änkekläderna och klädde sig som hora i gräll utstyrsel, smycken och slöja och allt som hör yrket till, och liksom av en händelse råkade han, hennes svärfar, som just blivit änkling, stöta på henne och han kände inte igen henne bakom slöjan. ”Får jag gå in till dig”, mumlade han. Mötet mellan dem resulterade i ett tvillingpar, Peres och Serach.

Den andra hette Rut. Hon var invandrare från Moab, änka efter Elimelek, en efratit från Betlehem. Trogen sin svärmor Noomi följde hon med tillbaka till Betlehem och under axplockning träffade hon Boas, en förmögen släkting till Noomi. En afton förberedde hon på Noomis inrådan, en rendezvous med Boas. Hon badade, smorde in sig med välluktande olja, satte på sig finkläderna, gick till tröskplatsen och bidade sin tid. Boas hade ätit och druckit och var på ett strålande humör. När han vid midnatt hade slumrat in, smög hon sig intill honom, lyfte på täcket vid fotändan och lade sig där, vid hans fötter. ”Jag är Rut, din slavinna”, sade hon när han förundrad vaknade, ”bred ut din mantel över mig”. Kan det sägas vackrare. Boas gifte sig med Rut och hon gav liv åt Obed, Davids farfar.

Den tredje femme fatale är Batseba, Urias hustru. David hade vid middagstid sett henne njutningsfullt utsträckt i ett solglittrande, azurblänkande bad på taket nedanför sitt palats och tappade omedelbart balansen. Hon bröt fram genom hans murar som morgonrodnadens glans, skön såsom månen, härlig såsom solen. På natten lät han kalla henne till sig. Hon kom villigt och liksom svävande mot honom, och han såg hennes skönhet när alla vittnen avlägsnat sig. Hennes man lät han i hemlighet döda. När han blev avslöjad murknade hans ben av snyftningar. Herrens hand tryckte ned honom och hans livssaft förvandlades till sommartorka. Då bekände han sin trolöshet för Herren och fick uppleva lyckan att hans försyndelse blev överskyld. Dubbelsängens dans hade likafullt varit en dödsdans. Barnet, som den natten avlades, levde endast sju dagar. Men från sin ödsliga höjd sjöng David återigen sitt Hallelujah. Han upphöjde Batseba till drottning och hon gav liv åt Salomo.

Alla dessa kvinnor har genom män inverkat avgörande på historiens förlopp.

Annorlunda förhåller det sig med Maria, välsignad är hon mer än andra kvinnor. Ingen har så förändrat historien som hon. Utan man. Den unga flickan från Nasaret tror Guds budbärare och låter Gud själv breda ut sin mantel över henne. ”Jag är din ringa tjänarinna,ske din vilja”, viskar hon ödmjukt, och den Mäktige gör stora ting med henne. Ordet, genom vilket allt blivit till som är till och som skall varda, blir kött. Gud blir människa. Jesus är hans namn. Gud är med oss. Ormens huvud krossas och skenbilderna ersätts av verklighet. Och åt alla dem som sätter sin tillit till honom, ger han rätt att bli Guds barn, alla som låter sig födas av Gud, inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja.

När Maria ger liv åt gudamänniskan i den fräna boskapslukten i ett fähus, hörs ingen sång från änglars kör, bara ängsliga rop och ett förlösande skrik. I blodets ström och i smärtfylld kamp tänds gudalivet på jorden. Maria föder sin son, den förstfödde, lindar honom och lägger honom i en matho. Vad Josef gör vet vi inte.

Välsignad vare du Maria. Alla släkten prisar dig salig. Var hälsad du högt benådade, du som trodde.