Författararkiv: Roger

Jerusalem och Babylon

Publicerat av
Svara

Kyrkodagarna i Helsingfors, 23-25.05.2003

Jerusalem och Babylon
Uppenbarelseboken 17, 18, 21

Bibeln beskriver mänsklighetens öde i form av en stadsprocess. Processen tar sin början i en stad, den försiggår i en stad, och det som skall komma är stad. Så skriver Hesekiel och de övriga profeterna; så beskriver Johannes framtiden. Johannes ser himlen öppna sig för en ny inkarnation, det nya Jerusalem, där Gud bor.

Människans första myter berättar om en gyllene tid, en nu försvunnen guldålder, ett paradis. I de flesta religioner finns visionen om ett evigt paradis; de sälla jaktmarkerna, trädgårdarna, ett ideal, där naturen bringat fred; en väntan på den dag, då mäniskan inte längre behöver kämpa för att överleva i naturen. I alla dessa dominerar en rörelse tillbaka mot det som en gång var gott, en längtan efter ett liv, fritt från de bekymmer och lidanden som hör det verkliga livet till.

Hos andra finns föreställningen om en evig livsförnyelse, en rening, det obefläckade utan varje tillsats av det historiska. Här finns inget slut, endast en evigt ny början.

Hos andra finns ingen framtida värld, ingen slutlig rättvisa, det magiska behärskar varat.

Endast den judisk-kristna uppfattningen är historisk. Endast i denna ande finns medvetenheten om en historisk förveckling.

Paulus antyder det när han säger att  ”Gud  i Jesus Kristus skall sammanfatta allt i himmel och på jord”.

Johannes är tydligare och talar om staden som skall komma, om staden som skall inkarneras.  Han knyter an till den judiska uppfattningen att det mänskliga ödet är en jäsningsprocess som har en början och ett slut. Genom att historien har ett slut får det mänskliga ödet en mening.

Det Paulus och Johannes säger uppenbarar en annan sanning, samtidigheten:

människans öde är sammankopplat med ett gudomligt öde. Den jordiska historien är sammankopplad med den himmelska. Gud är inte ointresserad av vad människan gör. Tvärtom. Han är nyfiken på vad hans skapade varelse hittar på.

Från himlen blickar HAN ned
han ser alla adamsbarn,
från sitt sätes fäste beskådar han
alla dem som på jorden satt sitt bo ( jordens bosättare…Siedler)
dem, vilkas hjärtan han formar
han urskiljer i synnerhet alla deras verk (Gemähte..allt de gjort…åstadkommit)

 
Gud är intresserad, isynnerhet av människans verk, därför att människans verk är råmaterialet för en ny skapelse, en himmelsk.

Mänsklighetens öde är förbundet med stadsprocessen. Staden är jäskärlet

Staden:

  • psykofysisk enhet med en oerhörd formerande kraft. När staden produceras handlar det inte primärt om produktion av ting utan om produktion av mänskliga varelser.
  • huvudbäraren av alla civilisationens form och värdesystem
  • kulturens vagga och dess fulländning. Förverkligandet av nya värden: Varje kultur är andliga produkter av Andens skapande arbete med naturelementen. ”Ett framhämtande umgänge med naturen” (Buber)

 

Jäsningsprocessen tar sin början i Kajins stad Chanoch och avslutas genom fullständig destruktion i Babylon. När allt är krossat öppnar sig himlen och en ny skapelse, det Nya Jerusalem, Kristi brud, Yahweh Schammah, Guds stad, ”skönhetens fulländning”, sänker sig ner.

Jag vill än en gång påpeka, att det inte är paradiset, de sälla jaktmarkerna eller himlarna som sänker sig ned på jorden. Inte det diffusa ”all ena”, inte heller församlingen eller kyrkan är den brud som Johannes beskriver.

Johannes ser en stad, en stad sänker sig ned. Staden stannar inte ”ovan molnen, ovan jordiska dimhöljda länder”. Den landar. Gud bor nu bland människorna i sin stad,  Inte i sitt tempel som i Hesekiels Jerusalem. I skönhetens fulländning finns inget tempel.

Men denna nya skapelse, ett verk av den himmelska processen, är väsentligt beroende av den jordiska historien. I djup innerlig mening är den ett resultat av interaktionen mellan människa och Gud. Den är, för att tala med Berdjajev ”inte bara himmelsk utan också en transformerad jordisk verklighet”

Det Nya Jerusalem, Kristi hustru, är resultatet av mänskliga strävanden, Guds nåd och skapande kraft. Ängeln som guidar Johannes, säger att bruden är klädd i de heligas rättfärdiga gärningar (åt henne har blivit givet att klä sig). Vi kunde interpretera det och säga: Bruden är iklädd allt som människan helhjärtat och ansvarsfullt gjort i tillit till livet  (inte på grund av religiösa eller moraliska diktat) i det komplicerade samspelet mellan nödvändighetens, frihetens och nådens förvandlande element.

Det hebreiska ordet för nåd är Chessed.  Ordet innebär innerlig förbundenhet med den Högste, och denna relation är liv och tjänst. Genom nåden uppenbaras för människan meningen med hennes uppgift i världen. Att vi behöver Gud, mer än allt, vet vi alltid i våra hjärtan, men inte alltid vågar vi som plågas av skam och tyngs av skuld, tro att Gud behöver oss. Vi behöver Gud för att bli verkliga; Gud behöver den enskilda människan – till just det som är hennes livs mening. Världen består i kraft av omvändelsen och den byggs upp av nåd.

Mika: ”det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud”. Detta är nog för att Gud skall bygga sin stad. Buber: ”… och ödmjukt vandrar med din Gud”.

Vandring. Herren känner den pålitliges väg, säger psalmisten. Gud har intimt umgänge med den trogne.

Djupast är processen beroende av KÄRLEKEN, ”överlevnadens enda drivverk” (Leonard Cohen) eller med Paulus:”men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”. Det enda som består är kärleken. Det nya Jerusalem är ett kärleksverk.

Historien går mot ett faktum och utgår från ett faktum: Uppenbarelsen av Jesus Kristus, hans lidande, hans död och uppståndelse. I honom förenas den jordiska och den himmelska historien (Paulus)

Jesus Kristus lider, dör och uppstår. Ständigt…. i allt. Gud själv låter sig slaktas på världens slaktbänk….. och uppstår.

Utan Jesus Kristus funnes ingen rörelse och ingen rörelse skulle vara möjlig att uppfatta.

När vi i nattvarden bryter brödet och dricker vinet förenas himmel och jord, och den som har öron förnimmer evighetens sådd på tidens åker.

Min gode vän Ole Jakobsson skrev några rader strax innan han dog

”Jordens skugga och himlens hetta
möttes i ett famntag
 i en måltidsfest med helgat bröd och vin
så skapade Gud kärleken och gav den åt människorna
att bära till varandra”.


 Nattvarden: brödet och vinet är varats kärna, den sanna verkligheten. Enligt Irenaeus, biskopen från Lyon ( som förinkarnationen, i kamp mot gnosticismen medverkade till att den bibel vi nu läser kom till) menar att nattvarden gäller just interaktionen mellan Gud och människa, detta att människan i tillgivenhet odmjukt vandrar med sin Gud.

  • 1. Gud, skaparen, låter vinstocken bära frukt och vetekornet mångfaldigt uppstå.
  • 2. Människan förvandlar genom Guds vishet druvsaften till vin och kornen till bröd. Den mänskliga insatsen är kultur, det framhämtande umgänget med naturen.
  • 3. Liksom Jesus Kristus uppstod, skall i sinom tid allt detta uppstå till ny skapelse. Allt som har haft sann existens uppväcks. Här föds lovsången.

 
Vintillverkning innebär att en ny skapelse uppstår genom jäsprocesser. Druvsaft som jäser är inte vin, men vin i vardande.

Varje ny skapelse förutsätter jäsning. När jäsningen upphört och vinet klarnat hälls bottensatsen i slasken. 

Utan jäsningen i historien finns ingen skapande rörelse. Utan skapande rörelse  – utan vardandet – skulle det mänskliga varat vara ett ofullständigt vara.

Det Nya Jerusalem är i likhet med vinet en ny skapelse

Babylon är bottensatsen som hälls ut på avträdet.

Historien handlar om kampen mellan gott och ont. Det onda är den gudagivna friheten att göra som Gud inte vill. Det goda är hänvändelsen till honom.

Ont och gott handlar väsentligt om det innersta i själva varat; om livsnerven: om trohet eller trolöshet. Trohet eller trolöshet mot skapelsen och mot skaparen… om att träda in i nåden eller att förkasta den.

Den historiska förvecklingen innebär en komplexifiering och en stegring av motsatserna mellan gott och ont, mellan ”självförintelsens och ickevarats ande” (Mefistofeles i Faust) och helhetens ande, den Helige Anden som verkar i relationerna och i fullheten av relationerna

I Bibeln träder staden emot oss som kvinna. Först som Jerusalem, sedan som två städer eller mer precist, som två kvinnor, vars bilder genomtränger varandra och gör anspråk på helheten, Babylon, horan, och det nya Jerusalem, bruden. Det onda och det goda. Babylon finns hos oss liksom Jerusalem. ”Det onda kan inte finnas i världen om det inte först finns hos oss” (Jaakob Jiijzac i ”Gog iund Magog, Zwischen Zeit und Ewigkeit”, ”For the sake of Heaven”)

 

BABYLON

Johannes Babylon är ickevarats stad, en illusion av verklighet, en pseudohändelse, ett bländverk, magi. Förhärskande är relationslösheten. Allt och alla har förvandlats till varor som kan köpas och säljas. Babylon kännetecknas av ett svindlande, förvirrande tempo, könsfixering och pengar, av varan , kommersen och profiten. Hon är horan med härjad skönhet som ”skrevade med benen för alla som närmade sig” (Hesekiel),  och som i en kättja utan kärlek, grovt och skamlöst börjar med det, som är den sanna kärlekens fullbordan”.

Hänsynslöst utnyttjas hon av stat och marknad. Hennes invånare är nerdrogade av konsumism, en modern Baalsdyrkan, eudemoni. Hennes omättliga livstörst har kastat henne i möjligheternas malström och slitit sönder hennes väsen. Den kaotiskt flammande elden inom henne förtär henne. Trots att något av Guds ande kanske svävar över denna kraft, känner hon inte igen den i vinden.

Johannes ser staden Babylon, den stora skökan som bor vid stora vatten  ”Henne har jordens kungar horat med och jordens invånare har berusat sig med hennes otukts vin”. Hon sitter som en drottning på det scharlakansröda vilddjuret, klädd i purpur och scharlakan, smyckad med guld, ädelstenar och pärlor…Babylon, den stora staden: köpmanskap, industri, skeppsfart, lyx, skönhet, makt…. Allting till salu, allt och alla har förvandlats till varor: ting, människor, kroppar, själar….framstegskult: en dödskult och inte en uppståndelskult….”jag är inte änka och skall aldrig behöva sörja

Johannes: ”Jordens kungar har bedrivit otukt med henne och jordens köpmän  har blivit rika genom hennes omåttliga lyx”.

Hon är köpt, hela hon är köpt, och varför skulle man söka vinna hennes kärlek när allt är så lättköpt utan den.

Babylon, staden där allting slirar i varje riktning och där ingenting finns som längre kan mätas. Babylon, staden där världens ökenstorm har överträtt sin gräns och förryckt själens ordning. Babylon.

 

JERUSALEM

Det nya Jerusalem är livsbejakelse, verklighet, fullheten av  relationerna. Här flödar livsströmmarna som hos den unga flickan i ”Sångernas sång”. En trädgårdskälla är hon, en brunn med levande vatten, porlande ned från Libanon. Hon drivs inte av kättja; hennes åtrå är fylld av oskuld, hennes hänryckning av innerlighet.

”Om jag då fann dig i gränden, skulle jag kyssa dig
och de skulle inte få håna mig,
jag skulle leda dig
jag skulle föra dig
in i min moders hus,
du skulle få lov att lära mig” 

-”    Så skön och så mjuk är du,
kärlek, i njutningen!”

 Kärleken, den verkande kraften i tillvaron – våldsam såsom döden, obarmhärtig såsom dödsriket -.har förvandlat hennes mörka flammande eld till en ljus och klar låga.

Hennes livstörst är riktad och hon blir i sin älskares ögon som en, vars törst blev släckt.

Hon är ”som en lilja bland törnen”.

Babylon och Jerusalem är STADEN. Babylon druvsaften som jäser, vinet i vardande; Jerusalem vinet. De är inte åtskilda i tiden; de existerar samtidigt. Babylon är relationslöshetens värld, Detets värld, Jerusalem relationernas värld, Duets. Babylon är förhärskande; Jerusalem finns hos oss som längtan efter skönhet, den ”skönhet som skall frälsa världen”. Jerusalem vill bli till.

Simone Weil, den franska mystikern, menar att vår längtan efter det goda, det rena och det sanna – vår längtan efter skönhet – alltid innebär ett lidande, eftersom denna längtan aldrig helt kan tillfredsställas. Men hon säger också att vår törst efter detta oerhörda samtidigt sätter oss i rörelse mot ett mål som ligger utanför och framför oss. Dostjevskij uttrycker samma sak så här: ”Om ett folk har bevarat skönhetens ideal och behovet av skönhet, är detta en garanti för detta folks högsta utveckling”….

Det finns skönhet i livet och det är bara genom att älska livet, att älska sin värld, som människan kan fatta livets mening: Det enda Gud begär av oss är därför att vi gör det rätta, lever i kärlek och troget håller oss till honom……”Å små gossar, å kära små vänner. Frukta inte livet. Hur skönt är inte livet om man bara vill göra något som är gott och rätt”” (Aljosja i Bröderna Karamasov)

Vi lever alltmer i en tid som präglas av ”självförintelsens och ickevarats ande” Babylon är bibelns metafor för detta. Men längtan efter ”den skönhet som skall frälsa världen” finns hos oss som hopp och därmed som kraft. Vår törst efter detta oerhörda sätter oss i rörelse mot ett mål som ligger utanför och framför oss…vägens slut, skönhetens fulländning…samtidigt som den får oss att förneka att det finns något slut.

Vi måste därför lära oss älska vår värld, älska den i all dess förskräcklighet.

För att kunna älska sin värld ( staden ) måste man lära känna den och att lära känna innebär något helt annat än att inhämta kunskaper om något. Man måste lära känna världen (staden) som Abraham kände Sara. Man måste ha intimt umgänge med den. Man måste i handling uppleva enheten med den. Bara den som samtycker till dess existens; bara den som inser att det inte bara är så att Gud finns i staden, utan fastmer så, att staden finns i Gud; bara den som innerst inne vet att Gud älskar staden som brudgummen älskar sin brud (Joh 3:16); bara den som tror på världen (staden)…. såsom Gud tror på den kan skapa och bli skapad. ”Och om hon ger sig in i detta kan hon heller inte förbli gudlös” säger Buber. ”Älskar vi den verkliga världen, som aldrig vill låta sig utplånas – om vi älskar den i all dess förskräcklighet, om vi bara vågar lägga vår andes armar om den – då skall våra händer möta de händer som håller den…. Skapelse – vi deltar i den, vi möter den Skapande, överlämnar oss åt honom, medhjälpare och medarbetare”.

Och den som har öron hör vardandets röst från de djupa ravinerna och förnimmer evighetens sådd i tidens åker.

Så blir ”skönhetens fulländning” till, puppan som metamorferats till en fjäril som brett ut sina vingar. Den jäsande livssaften som transformerats till vin, klarnat, och befriats från alla slaggprodukter. Liksom mörker är för att ljus skall bli till, finns Babylon för att Jerusalem skall bli till. Den nya verkligheten är därför inte bara himmelsk utan också en transformerad jordisk verklighet. Och vi ser henne ”redo som en brud som är smyckad för sin man”…Hon bryter fram som morgorodnadens glans, skön såsom månen, klar såsom glödklotet”. Och hon säger: ”Jag är min älskades, till mig står hans åtrå….

 

Och han…

”Se, nu står han ju
bakom vår mur,
spejar in genom fönstret
blickar in genom gallret.

 Min älskade stämmer upp
han säger till mig:
”Gör dig i ordning
min käresta,
min sköna
och skynda dig hit!”

”-   Vad du är skön
min käresta,
du är skön”

Skapande eskatologi

Publicerat av
Svara

”om att tillreda bröd och bereda vin” 
Betania 25.04.2004      

Eskatologi: (grek: e´schatos = sist, ytterst), läran om de yttersta tingen

Formulering och gestaltning av den känsla av annalkande katastrof och av världens undergång som känneteckat den judiskt-kristna anden. Denna känsla hänger samman med att allt förefaller bräckligt ( allt som är fast förflyktigas), att människorna är utsatta för dödsfara och att allt i historien är övergående och liksom hängande över en avgrund.

Eskatologin tillmäts en avgörande betydelse för kristendomens väsen

Två förhållningssätt:

  1. Vi kan inte ungå ödet. det som profeterna förutsagt. Det som Johannes skriver kommer att ske därför att det är förutbestämt att ske.
  2. Ödet är inte oundvikligt – och just detta är profeternas tro. Vi är kallade att med oss själva som insats – i skapande handlingar skapa påtagliga förändringar, påverka ödet – förverkliga gudsriket

 
Det första betraktelsesättet  är passivt; det stannar vid återlösningen och frälsningen. Människan tror sig undkomma förintelsen genom att bege sig  till väntrummet, där hon isolerar sig i väntan på apokalypsen som ett oundvikligt  öde, som hon kanske, kanske – måhända skall kunna undkomma…. om hon koncentrerar sig på sin egen helgelse, en helgelse som hela tiden undflyr henne

Belfrage, Thorell och planscherna, upphängda i krokar på väggarna……ce ce ra, ce ra….  katastrofen som ordnad verklighet. Hemligheten förklarad.???… men den som känner hemligheten angående tidens slut kan inte förkunna den. Den som förespeglar att han känner den avslöjar att han inte har en aning om den.

Josef Wingren beskriver sin egen barndom och de eskatologiskia predikningarna, fulla av helvetesskildringar…. ”frågan är om dessa möten alltid var så lämpliga för ett känsligt barnasinne”. Den avgörande frågan blir om man är med bland de utvalda som undkommer vedermödan. Denna frågeställning leder till ängslig självbetraktelse och därifrån till passivitet och förnekande av  skapande uppgifter.

Vi har som Jona alltid haft mycket lätt att förkunna världens undergång och att utifrån grumliga ambitioner spela på känslor, och affektioner. Grogrunden för en sådan ideologi finns i apatin, kraftlösheten och rädslan. Ur sådant kan inget positivt komma.  Samtidigt är det ett lätt liv. ”Det är lätt att vara pilgrim om man inte behöver förändras av det, om man får bli densamme som förr i alla fall”, säger pilgrimen i Pär Lagerkvists ”Det Heliga Landet”

Det andra förhållningssättet innebär en skapande eskatologi, vars syfte är att omdana världen… och detta sker som Jesus säger det genom att ”söka gudsriket”.  Denna aktivitet koncentreras på gudsriket och inte på den egna helgelsen. Gudsriket är platsen där vi bor och verkar: staden, hemmet, kontoret, laboratoriet, sjukhuset, fabriken, skolan.  Den skapande eskatologin är fylld av energi därför att människan här går ut ur sig själv; den åstadkommer ny materia i världen, och den helgar människan. Hon omskapas. En sådan pilgrimsfärd är inte lätt, men den är fylld av mening, och här dricker pilgrimen ur livets källa, ”som inte har smak av mossa eller jord, ingen metallsmak, ingen smak av berghäll eller av någonting annat, inte av någonting jordiskt. Inte heller såvitt han kunde förstå av någonting icke-jordiskt. Det var bara rent och svalt och gott att släcka törsten med. Och den som dricker av det förstod att han aldrig skulle törsta mer” (Lagerkvist)

I den skapande eskatologin är världens slut beroende av människans aktivitet. De apokalyptiska profetiorna är betingade, och inte fatala ( de implicerar möjligheter; ödet är inte obönhörligt) Kristi andra tillkommelse – då när han kommer i makt och härlighet –  är beroende av människans skapande aktivitet. Människan är kallad att förbereda Hans andra tillkommelse; hon måste aktivt gå den till mötes. Gud vill inte uppenbara sitt rike innan vi lagt grunden till det. Jesus Kristus tar emot sin krona som världens konung först när han mottagit den av oss. Det är så Gud i Kristus sammanfattar all i himmel och på jord.

 

Två exempel beroende av människans aktivitet

Trons fader…. Sodom…. deras synd är mycket stor. ”Vill du förgöra den trogne tillsamman med den onde: 50, 45, 40, 30, 20, 10…….Tio trogna finns inte: Gud verkställde domen.

Profeten Jona och den stora staden Nineve, den stora staden inför Gud ( som självförhärligande som Nimrod – den väldige jägaren – hade rest sig upp mot livet och livets Herre)….Jona förkunnar domen, men konungen  och folket gör bot och bättring och Jona känner sig lurad. ”jag visste ju att du är en nådig Gud, jag visste att du var barmhärtig…..det var därför jag inte ville predika förintelsen….det var därför jag flydde…..Vad jag känner mig lurad…..jag vill hellre vara död än leva… så jag skäms”. 

Han bygger sig en hydda ( ett väntrum) på en kulle österom staden och Gud låter en ricinbuske växa upp för att ge honom skydd för solens hetta. Men förintelsen inträffade aldrig och ricinbusken åts upp av maskar och vissnade och Jona blev alltmer bitter, men Gud sade åt honom att han verkligen älskade dessa syndare i Nineve, dessa som inte kunde skilja på höger och vänster.

Nineve, staden där folket inte kunde skilja på höger och vänster. Å vad Gud älskade dessa människor…. så mycket att han utgav sin enfödde son.l

 

STADEN

Bibeln beskriver mänsklighetens öde i form av en stadsprocess. Processen tar sin början i en stad, den försiggår i en stad, och det som skall komma är stad. Så skriver Hesekiel och de övriga profeterna; så beskriver Johannes framtiden. Johannes ser himlen öppna sig för en ny inkarnation, det nya Jerusalem, där Gud bor.

Människans första myter berättar om en gyllene tid, en nu försvunnen guldålder, ett paradis. I de flesta religioner finns visionen om ett evigt paradis; de sälla jaktmarkerna, trädgårdarna, ett ideal, där naturen bringat fred; en väntan på den dag, då mäniskan inte längre behöver kämpa för att överleva i naturen. I alla dessa dominerar en rörelse tillbaka mot det som en gång var gott, en längtan efter ett liv, fritt från de bekymmer och lidanden som hör det verkliga livet till.

Hos andra finns föreställningen om en evig livsförnyelse, en rening, det obefläckade utan varje tillsats av det historiska. Här finns inget slut, endast en evigt ny början.

Hos andra finns ingen framtida värld, ingen slutlig rättvisa, det magiska behärskar varat.

Endast den judisk-kristna uppfattningen är historisk. Endast i denna ande finns medvetenheten om en historisk förveckling.

Paulus antyder det när han säger att  ”Gud  i Jesus Kristus skall sammanfatta allt i himmel och på jord”.

Johannes är tydligare och talar om staden som skall komma, om staden som skall inkarneras.  Han knyter an till den judiska uppfattningen att det mänskliga ödet är en jäsningsprocess som har en början och ett slut. Genom att historien har ett slut får det mänskliga ödet en mening.

Det Paulus och Johannes säger uppenbarar en annan sanning, nämligen samtidigheten, eller mera precist: människans öde är i Kristus sammankopplat med ett gudomligt öde. Den jordiska historien är i Honom sammankopplad med den himmelska. Gud är därför inte ointresserad av vad människan gör. Tvärtom. Han är nyfiken på vad hans skapade varelse hittar på. Upptäcker…….. avslöjar …. Och omsätter, såsom människan kan skapat

Från himlen blickar HAN ned
han ser alla adamsbarn,
från sitt sätes fäste beskådar han
alla dem som på jorden satt sitt bo ( jordens bosättare…Siedler)
dem, vilkas hjärtan han formar
han urskiljer i synnerhet alla deras verk (Gemähte..allt de gjort…åstadkommit)

 Konst, vetenskap – och deras omsättningar – politik, men i synnerhet alla de vardagliga handlingarna, då människa möter människa.

Gud är intresserad, därför att människans handlingar är råmaterialet för en ny skapelse, den himmelska, den nya staden, det nya Jerusalem.

Mänsklighetens öde är förbundet med stadsprocessen. Staden är liksom ett jäskärl, där vin blir till. Den är kulturens vagga och dess fulländning.

Jäsningsprocessen tar sin början i Kajins stad Chanoch och avslutas genom fullständig destruktion i Babylon, den stora skökan som bor vid stora vatten. När allt är krossat öppnar sig himlen och en ny skapelse, det Nya Jerusalem, Kristi brud, Yahweh Schammah, Guds stad, ”skönhetens fulländning”, sänker sig ner.

Jag vill än en gång påpeka, att det inte är paradiset, de sälla jaktmarkerna eller himlarna som sänker sig ned på jorden. Inte det diffusa ”all ena”, inte heller församlingen eller kyrkan är den brud som Johannes beskriver.

Johannes ser en stad, en stad sänker sig ned. Staden stannar inte ”ovan molnen, ovan jordiska dimhöljda länder”. Den landar. Gud bor nu bland människorna i sin stad,  Inte i sitt tempel som i Hesekiels Jerusalem. I skönhetens fulländning finns inget tempel.

Men denna nya skapelse, ett verk av den himmelska processen, är väsentligt beroende av den jordiska historien. I djup innerlig mening är den ett resultat av interaktionen ( samverkan) mellan människa och Gud. Den är, för att tala med Berdjajev ”inte bara himmelsk utan också en transformerad jordisk verklighet”

 

Gud känner de trognas väg ( alla tankar, alla handlingar, alla verk), de är hans verk, resultatet av att Hans vilja sker på jorden som den sker i himlen.

 

Ps 1

”Ty HAN känner de tillförlitligas väg
men de ondsinnades väg förgås”
Den rättfärdiges väg äger bestånd

 

Det Nya Jerusalem, Kristi brud, är resultatet av mänskliga strävanden, Guds nåd och skapande kraft. Ängeln som guidar Johannes, säger att bruden är klädd i de heligas rättfärdiga gärningar (åt henne har blivit givet att klä sig). Vi kunde interpretera det och säga: Bruden är iklädd allt som människan helhjärtat och ansvarsfullt gjort i tillit till livet  (inte på grund av religiösa eller moraliska diktat) i det komplicerade samspelet mellan nödvändighetens, frihetens och nådens förvandlande element.

 

Det hebreiska ordet för nåd är Chessed.  Ordet innebär innerlig förbundenhet med den Högste, och denna relation är liv och tjänst. I mötet med Gud och i benådningen – förlåtelsen och upprättelsen –  uppenbaras för människan meningen med hennes uppgift i världen. Att vi behöver Gud, mer än allt, vet vi alltid i våra hjärtan, men inte alltid vågar vi som plågas av skam och tyngs av skuld, tro att Gud behöver oss. Vi behöver Gud för att bli verkliga; Gud behöver den enskilda människan – till just det som är hennes livs mening. Världen består i kraft av omvändelsen och den byggs upp av nåd… i samspelet mellan människa och Gud.

Mika: ”det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och ödmjukt vandrar med din Gud”.

Detta är nog för att Gud skall bygga sin stad.

Vandring. Herren känner den pålitliges väg, säger psalmisten. Gud har intimt umgänge med den som håller sig till Honom. Och pilgrimen förvandlas.

Djupast är processen beroende av KÄRLEKEN, ”överlevnadens enda drivverk” (Leonard Cohen) eller med Paulus:”men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”. Det enda som består är kärleken. Det nya Jerusalem är ett kärleksverk som ständigt byggs när Hans vilja sker på jorden såsom i himlen. Detta sker varje gång vi gör något helhjärtat.

 

Historien går mot ett faktum och utgår från ett faktum: Uppenbarelsen av Jesus Kristus, hans lidande, hans död och uppståndelse. I honom förenas den jordiska och den himmelska historien (Paulus)

Jesus Kristus lider, dör och uppstår. Ständigt…. i allt. Gud själv låter sig slaktas på världens slaktbänk….. och uppstår.

Utan Jesus Kristus funnes ingen rörelse och ingen rörelse skulle vara möjlig att uppfatta. 

När vi i nattvarden – metaforen för samspelet mellan människa och Gud –  bryter brödet och dricker vinet förenas himmel och jord, och den känslige förnimmer evighetens sådd på tidens åker.

Min gode vän Ole Jakobsson skrev några rader strax innan han dog

”Jordens skugga och himlens hetta
möttes i ett famntag 
i en måltidsfest med helgat bröd och vin
så skapade Gud kärleken och gav den åt människorna
att bära till varandra”.

Nattvarden: brödet och vinet är varats kärna, den sanna verkligheten. Enligt Irenaeus, biskopen från Lyon ( som för inkarnationen, i kamp mot gnosticismen ( antikroppslighet…. Antimänsklighet…. Antikrist) medverkade till att den bibel vi nu läser kom till) menar att nattvarden gäller just interaktionen mellan Gud och människa, detta att människan i tillgivenhet odmjukt vandrar med sin Gud.

  1. Gud, skaparen, låter vinstocken bära frukt och vetekornet mångfaldigt uppstå (den skapande kraften i naturen…detta förunderliag samspel)
  2. Människan förvandlar genom Guds vishet druvsaften till vin och kornen till bröd. Den mänskliga insatsen är kultur, det framhämtande umgänget med naturen.
  3. Liksom Jesus Kristus uppstod, skall i sinom tid allt detta uppstå till ny skapelse. Allt som har haft sann existens uppväcks. Här föds lovsången. Detta är eukaristi

Vinberedning innebär att en ny skapelse uppstår genom jäsprocesser. Druvsaft som jäser är inte vin, men väl vin i vardande.

Varje ny skapelse förutsätter jäsning -kaos…. kamp och kärlek…. Vilja- motvilja. Ångest, passioner(svart eld)- kärleksljus. Vintillblivelse är kamp, lidande och död. När jäsningen upphört och vinet klarnat hälls bottensatsen i slasken. Men utur denna process sker uppståndelsen. Något nytt har blivit till.

Utan jäsningen i historien finns ingen skapande rörelse. Utan skapande rörelse  – utan vardandet – skulle det mänskliga varat vara ett ofullständigt vara.

Det Nya Jerusalem är i likhet med vinet en ny skapelse
Babylon är bottensatsen som hälls ut på avträdet.

Så handlar historien om kampen mellan gott och ont. Det onda är den gudagivna friheten att göra som Gud inte vill. Det goda är hänvändelsen till honom.

Ont och gott handlar väsentligt om det innersta i själva varat; om livsnerven: om trohet eller trolöshet. Trohet eller trolöshet mot skapelsen och mot skaparen… om att träda in i nåden eller att förkasta den.

Den historiska förvecklingen innebär en komplexifiering och en stegring av motsatserna mellan gott och ont, mellan ”självförintelsens och ickevarats ande”  och helhetens ande, den Helige Anden som verkar i relationerna och i fullheten av relationerna

I Bibeln träder staden emot oss som kvinna. Först som Jerusalem, sedan som två städer eller mer precist, som två kvinnor, vars bilder genomtränger varandra och gör anspråk på helheten, Babylon, horan, och det nya Jerusalem, bruden. Det onda och det goda. Babylon finns hos oss liksom Jerusalem. ”Det onda kan inte finnas i världen om det inte först finns hos oss” (Jaakob Jiijzac i ”Gog und Magog, Zwischen Zeit und Ewigkeit”, ”For the sake of Heaven”)

 

BABYLON

Johannes Babylon är ickevarats stad, en illusion av verklighet, en pseudohändelse, ett bländverk, magi. Förhärskande är relationslösheten. Allt och alla har förvandlats till varor som kan köpas och säljas. Babylon kännetecknas av ett svindlande, förvirrande tempo, könsfixering och pengar, av varan , kommersen och profiten. Hon är horan med härjad skönhet som ”skrevade med benen för alla som närmade sig”

Georg Henrik v Wright beskriver vår situation som ett andligt kaos, ett värdetomrum som uppkommit i den sekulariseringsprocess, som pågår sedan flera århundranden. Den kristna moralen, som tidigare hållit samhället samman, förfaller gradvist när trosföreställningarna förvittrar, dvs när vi börjar tala om Gud i stället för att samtala med honom. Det jag talar om är inte en allmän sekularisering, utan den anti-etiska sekularisering som karaokelikt söker instant- upplevelser: ögonblickliga sensationer, ögonblickliga fakta, ögonblickliga känslor. I denna värld baseras allting på immansens koder i stället för på transcendens. I en sådan värld räknas allting, därför att allting kan vara något att räkna med. I en sådan värld är allting möjligt – för att tala med Raskolnikov i Brott och straff. I denna värld sugs människan ned i möjligheternas malström och sjunker allt djupare i bortvändhet. Hon är inte död, men saknar del i livet ( som Robert Musil låter ”mannen utan egenskaper” säga: ”Ich bin nicht tot, im Leben hab’ich nicht teil”).

Johannes ser staden Babylon, den stora skökan som bor vid stora vatten  ”Henne har jordens kungar horat med och jordens invånare har berusat sig med hennes otukts vin”. Hon sitter som en drottning på det scharlakansröda vilddjuret – människodjuret, kollektivet, flocken, den mänskliga myrstacken…. dessa som inte är döda, men som saknar del i livet  Hon är klädd i purpur och scharlakan, smyckad med guld, ädelstenar och pärlor…Babylon, den stora staden: köpmanskap, industri, skeppsfart, lyx, skönhet, makt…. Allting till salu, allt och alla har förvandlats till varor: ting, människor, kroppar, själar….framstegskult: en dödskult och inte en uppståndelskult….”jag är inte änka och skall aldrig behöva sörja”

Babylon, staden där allting slirar i varje riktning, där människorna inte kan skilja mellan höger och vänster,  och där ingenting finns som längre kan mätas. Babylon, staden där världens ökenstorm har överträtt sin gräns och förryckt själens ordning. Babylon. Å, vad Gud älskar denna stad. Han älskade den så att han utgav sin enfödde son på det att var och en som tror på honom inte skall förgås, utan ha evigt liv.

  

JERUSALEM

Det nya Jerusalem är staden som redan är men ännu inte: Gudsriket. Den är livsbejakelse, verklighet, fullheten av  relationerna. Här flödar livsströmmarna som hos den unga flickan i ”Sångernas sång”. En trädgårdskälla är hon, en brunn med levande vatten, porlande ned från Libanon. Hon drivs inte av kättja; hennes åtrå är fylld av oskuld, hennes hänryckning av innerlighet.

 

Kärleken, den verkande kraften i tillvaron – våldsam såsom döden, obarmhärtig såsom dödsriket -.har förvandlat hennes mörka flammande eld till en ljus och klar låga.

Hennes livstörst är riktad och hon blir i sin älskares ögon som en, vars törst blev släckt.

Hon är ”som en lilja bland törnen”.

Babylon och Jerusalem är STADEN, världen som gud så älskade.  Babylon druvsaften som jäser, vinet i vardande; Jerusalem vinet. De är inte åtskilda i tiden; de existerar samtidigt. Babylon är relationslöshetens värld, Detets värld, Jerusalem relationernas värld, Duets. Babylon är förhärskande; Jerusalem finns hos oss som längtan efter skönhet, den ”skönhet som skall frälsa världen”. Jerusalem vill bli till.

Simone Weil, den franska mystikern, menar att vår längtan efter det goda, det rena och det sanna – vår längtan efter skönhet – alltid innebär ett lidande, eftersom denna längtan aldrig helt kan tillfredsställas. Men hon säger också att vår törst efter detta oerhörda samtidigt sätter oss i rörelse mot ett mål som ligger utanför och framför oss. Dostjevskij uttrycker samma sak så här: ”Om ett folk har bevarat skönhetens ideal och behovet av skönhet, är detta en garanti för detta folks högsta utveckling”….

Det finns skönhet i livet och det är bara genom att älska livet, att älska sin värld, som människan kan fatta livets mening: Det enda Gud begär av oss enligt Mika är därför att vi gör det rätta, lever i kärlek och troget håller oss till honom……”Å små gossar, å kära små vänner. Frukta inte livet. Hur skönt är inte livet om man bara vill göra något som är gott och rätt” (Aljosja i Bröderna Karamasov)….. när man finns till där man behövs och när man är sådan att man kan brukas.

Vi lever alltmer i en tid som präglas av ”självförintelsens och ickevarats ande” Babylon är bibelns metafor för detta. Men längtan efter ”den skönhet som skall frälsa världen” finns hos oss som hopp och därmed som kraft. Vår törst efter detta oerhörda sätter oss i rörelse mot ett mål som ligger utanför och framför oss…vägens slut, skönhetens fulländning…samtidigt som den får oss att förneka att det finns något slut.

Det är därför nödvändigt att  låta läran om de yttersta tingen – eskatologin, medvetenheten om tidens slut –   uppfodra till aktivt skapande.

Detta är en plikt och ett moraliskt mandat. I varje handling av kärlek, barmhärtighet, offer, i varje skapande akt, i varje helhjärtad närvaro nalkas slutet för Babylon, där hatet, grymheten och girigheten råder och där nödvändigheten, trögheten, trälbundenheten härskar…. Och en ny värld blir till. Evangeliet är det glada budskapet om tillkomsten av Gudsriket…. Tillkomsten av den nya staden, det nya Jerusalem. Vi är kallade att förbereda Kristi andra tillkomst; att aktivt gå den till mötes. Passiv förväntan i fruktan och apati inför ett annalkande fruktansvärt slut, duger inte att förbereda den andra tillkomsten – det duger endast att förbereda den yttersta domen.

Låt oss därför lära oss älska vår värld, älska den i all dess förskräcklighet. Vi får inte dra oss undan i väntan på himlen

För att kunna älska sin värld ( staden ) måste man lära känna den och att lära känna innebär något helt annat än att inhämta kunskaper om något. Man måste lära känna världen (staden) som Abraham kände Sara. Man måste ha intimt umgänge med den. Man måste i handling uppleva enheten med den. Bara den som samtycker till dess existens; bara den som inser att det inte bara är så att Gud finns någonstans i staden, utan fastmer så, att staden finns i Gud; bara den som innerst inne vet att Gud älskar staden som brudgummen älskar sin brud (Joh 3:16); bara den som tror på världen (staden)…. såsom Gud tror på den kan skapa och bli skapad. ”Och om hon ger sig in i detta kan hon heller inte förbli gudlös” säger Buber. ”Älskar vi den verkliga världen, som aldrig vill låta sig utplånas – om vi älskar den i all dess förskräcklighet, om vi bara vågar lägga vår andes armar om den – då skall våra händer möta de händer som håller den…. Skapelse – vi deltar i den, vi möter den Skapande, överlämnar oss åt honom, medhjälpare och medarbetare”.

Och den som har öron hör vardandets röst från de djupa ravinerna och förnimmer evighetens sådd i tidens åker.

Skapande eskatologi innebär att i varje handlig av kärlek,  i varje skapande akt,  i varje sann relation, nalkas slutet på denna värld. Gud tar sin boning i varje rum vi öoonar för honom. ”Platsen där vi bor blir en ny jord” (Ylva Eggehorn)

Så blir ”skönhetens fulländning” till…. Det nya Jerusalem, puppan som metamorferats till en fjäril som brett ut sina vingar. Den jäsande livssaften som transformerats till vin, klarnat, och befriats från alla slaggprodukter. Liksom mörker är för att ljus skall bli till, finns Babylon för att Jerusalem skall bli till. Den nya verkligheten är därför inte bara himmelsk utan också en transformerad jordisk verklighet. Och vi ser henne, den nya staden, det nya Jerusalem ”redo som en brud som är smyckad för sin man”…Hon bryter fram som morgorodnadens glans, skön såsom månen, klar såsom glödklotet”. Och hon säger: ”Jag är min älskades, till mig står hans åtrå….

 

 

Tori

Publicerat av
Svara

(Rakennettu Ympäristö-lehti 18.04.2004, käännös: Ilmari Heinonen)


Maailmassamme on paraikaa nyt käynnissä raju sosiaalinen, poliittinen ja kulttuurinen muutos.  Meitä ajavat eteenpäin samalla kertaa sekä muutoksen halu – joka kohdistuu sekä meihin itseemme että maailmaamme – että eksymisen ja hajaantumisen pelko.  Aavistamme paremmin kuin koskaan aiemmin  mitä Marx tarkoitti puhuessaan kaiken pysyvän katoavaisuudesta.  Kiinteät yhdyskuntamuodot: sosiaaliset rakenteet, jatkuvuuden perustana olevat kaupunkitilat – kaikki se jonka koimme pysyviksi – ovat hajoamassa, ”keskustan voima ei enää riitä”.  Georg Henrik von Wright kuvaa tilannetta henkisenä kaaoksena, arvotyhjiönä joka on syntynyt vuosisatoja jatkuneen maallistumisen seurauksena.  Yhdyskuntaa ennen koossa pitänyt kristillinen moraali hajoaa asteittain uskomuspohjan rapautuessa.  Tässä en tarkoita maallistumista yleensä, vaan sitä anti-eettistä  maallistumista joka karaoken tapaan etsii jatkuvasti uusia pikaelämyksiä: välittömiä sensaatioita, välittömiä totuuksia.  Tässä maailmassa kaikki perustuu kaikki läsnä olevan kokemiseen, joka on syrjäyttänyt kerroksellisen, läpikuultavan ja syvyysulottuvan maailmankuvan.  Tällaisessa pikamaailmassa kaikki nähdään heti koettavana, sillä kaikki katsotaan mahdolliseksi tempaista välittömästi koettavalle tasolle.  Kaikkea voidaan ostaa ja myydä, kyse on ennen muuta vaihtoarvosta – oli kyse sitten esineistä, rakennuksista tai ihmisistä.   Tässä maailmassa kaikki on mahdollista – kuin Rikoksen ja rangaistuksen Raskolnikoville.  Tässä maailmassa ihminen syöksyy mahdollisuuksien pyörrevirtaan ja vajoaa yhä syvemmälle omakeskeisyyteensä.  Olematta kuollut on hän kuitenkin vailla elämän osallisuutta (kuten Robert Musil antaa ”miehen vailla ominaisuuksia” sanoa: ”Ich bin nicht tot, im Leben hab’ich nicht teil”).

Kaupunkisuunnittelijat ovat tässä toimineet yhdyskuntaa fragmentoivien ja atomisoivien, faustisten voimien mukautuvaisina työkaluina.  Ja arkkitehdeista on tullut tehosteiden keksijöitä, näytteille ja tyrkylle panon spesialisteja, viettelyn, houkuttelun, pakottamisen ja kumoamisen salatiedon erityisosaajia sekä vieraan, eksoottisen ja hämmästyttävän halun voiman taitajia.  

Elämme ajassa jossa todellinen valta on näyttelijöillä – joka lajin näyttelijöillä (poliitikoilla, journalisteilla, opettajille, juristeilla, kunnan ja valtion viranhaltijoilla..).  Arkkitehtikin muuttuu näyttelijäksi, jonka taito kehittyy valehtelun kyvyksi.  Sen sijaan että hän osallistuisi sirpaloituneen ihmisyyden eheyttämiseen – jossa ihmisen koti korjattaisiin uuteen muotoon – hän linnoittautuu esteettiseen norsunluutorniin josta uudet trendit kuulutetaan kuin hartaushetket minareetista.

”Ihmisen kodilla” en tässä tarkoita asuntoa.  Ihmisen koti on kaupunki.  Ei niin, että kaupunki olisi vain eräs ihmisen kodeista vaan niin, että se todella on ihmisen ja ihmisyyden koti; sivistyksen kehto ja sen täydellistymä.

Nyt se koti on pirstottu, tai kuten Lewis Mumford sen sanoisi: kaupunki on räjäytetty ja se palaset ovat maastossa levällään.  Tämän vaikutus on tuhoava.  Ruotsalainen sosiologi Johan Asplund väittää ihmisen  tämän prosessin myötä muuttuneen paikattomaksi.  Ei siis juurettomaksi tai kodittomaksi, vaan kirjaimellisesti paikattomaksi – olennoksi jolta puuttuu suhde paikkaan.   Hän sanoo ”paikattomuutta” haluttomuudeksi jonka perusta on siinä, ettei ihminen enää voi kasvaa tuntemaan ympäristöään sanan syvemmässä tarkoituksessa.  Maailma on mykän joustamaton; sitä ei voi tunnistaa eikä oppia tuntemaan.  Aidossa paikassa ihminen tuntee itsensä, hänet tunnetaan ja hänen olomassaolonsa saa vahvistuksen.  Syvä paikan tunne on siksi aina ihmisten välinen.  Kun ympäristö puhuu, se puhuu kollektiivisella äänellä.  Aidolla paikalla tulee olla tietty pysyvyys; sen tulee olla siinä useita sukupolvia varten.  Siksi ei ole olemassa ”instant-paikkoja”, ne kuuluvat ”muka-maailmaan”.  Paikaton ihminen ei siksi ole vain koditon ja juureton; häneltä puuttuvat myös elämän osallisuus ja empatian kyky, ja hän tyydyttää siksi vuorovaikutteisen ympäristön tarpeen korvikkeilla:  viihdeteollisuuden tuottavien äänien ja kuvien kulutuksella, uusilla tavarafetisseillä (Marx) ja kaikista korvikkeista kuolleimmalla – eli televisiolla.  Elämänsä pakolaisena hän alistuu näennäiskuvien orjaksi jonka peilimaailmassa katoavat näkö, kuulo ja maku, kosketuksen tunto ja tuoksujen aistimisen kyky.  Niin katoavat myös esteettinen ja eettinen herkkyys, arvostukset, tunteet, pyrkimykset, sielu ja henki.  

Kaupunki on luomus, taideteoksen kaltainen.  Sillä on henkinen perusta.  Se on luonteeltaan henkinen.  Kun kaupunki rakennetaan ja kun se sosiaaliset olosuhteet syntyvät on syvimmillään kyse siitä, että ihmiset toteutuvat ihmistyön kautta.  Jokainen teko on seuraavien tekojen, päätösten ja ajatusten lähtökohta ja syy ja kaikki tapahtuva liittyy erottamattomasti kaikkeen tulevaisuudessa tapahtuvaan.  Fyysisesti pirstoutunut ”muka-maailma” synnyttää vierautuneita  ihmisiä.

Elämme merten yli kreikkalaiseen saaristoon 3000 vuotta sitten rantautuneen kulttuurin raunioilla.  Vuosituhansia aiemmin oli kaupunkeja rakennettu Mesopotamian ja Egyptin jokien varsille.  Eurooppa seurasi myöhään perässä, mutta täällä kaupunkikulttuuri sai omat erikoispiirteensä, erilaisten olosuhteitten ja edellytysten myötä.  Täällä ihmisestä tuli ”zoon politicon”, yhteisöeläin.  Oman tilanteemme ymmärtämiseksi ja ainakin osittaisten vastausten saamiseksi kysymyksiimme on syytä lyhyesti analysoida tätä kaupunkimuotoa.

Marcus Tullius Cicero (106-43 eKr) mainitsee kolme kaupungille tunnusomaista asiaa:

1.  Kaupunkia ympäröivät ja ulkopuolisia uhkia vastaan suojelevat muurit,

2.  Tori, paikka jolla kaupunkilaiset kokoontuvat ja jolla heistä tulee todellinen yhteisö, monesta muodostuva individuum.  Tällä tullaan ateenalaiseksi tai roomalaiseksi.

3.  Yhteinen kultti, uskonto – yhteen liittävä, aineeton perusta.

 

Torilla (agoralla, forumilla…piazzalla) kaupunki henkilöityi.  Mutta paikka kuvasti myös kaupungin elinvoimaa ja paljasti sen terveydentilan: kasvun, kypsymisen ja taantumisen.

Kaupunki paikkana oli kaiken inhimillisen näyttämö: elämä draamana ja nautintona, komediana, tragediana, ilona, suruna, kärsimyksenä ja tuskana, taisteluna ja rakkautena.  Täällä oli kyse jokapäiväisestä leivästä, tämä oli öisen suudelman ja vuorokauden läpi jatkuvan keskustelun paikka.   Täällä olivat kaikki neuvonpidon, keskustelun ja kaupan elementit: liha ja kala, juridiset prosessit, liiketoimet, politiikka.  Täällä kihlauduttiin ja mentiin avioliittoon.  Täällä tekivät työtään rautakasvoiset pyövelit, teloitettiin miekalla ja tulella.  Paikan läpi etenivät kulkueet: juhlaväet ja ruumissaatot.  Tänne kokoontuivat kaikki vihassa, hädässään yhteisiä päätöksiä varten, yhteisiin tekoihin.  Täällä yritettiin vakuuttaa muut omalle kannalle, muodostettiin  mielipiteitä, tultiin yhteen tai hajaannuttiin.  Kaikki osallistuivat elämän suureen näytelmään, eikä täällä mikään inhimillinen ollut vierasta.

Roomalainen arkkitehti ja keisari Augustuksen aikalainen Marcus Vitruvius Pollio määritteli maakuntakaupungin ihannetorin:

  • Sen pituuden suhteen leveyteen tulee olla 3:2.
  • Sen ympärillä tulee olla seuraavat rakennukset: Tuomioistuin, markkinahalli, rahavarasto, vankila, raadin talo (raatihuone), kaupungin suojelijan temppeli.
  • Aukiolle tuli pystyttää ansioituneitten kansalaisten patsaita
  • Siellä tuli pitää seuraavanlaisia tilaisuuksia: Valtiolliset hautajaiset, valtiolliset uhraustilaisuudet, verojen maksu, yleisten töiden jako, erilaisia esiintymisiä ja juhlia sekä kulttinäytelmiä.

 
Näiden ajan ja tilan järjestelyjen kautta liittyi ihmisen sosiaalinen ja sivistyksellinen kehitys kaupunkikehitykseen ja siihen tiivistyvään sekä sosiaalisten että yhdyskuntarakenteellisten järjestelmien verkottumiseen jota tämä kehitys merkitsi.

Tässä pätivät – ja pätevät edelleen – samat lait kuin elämän kehitykseen yleensä.  Biologit tietävät kertoa että elämä kehittyy polyfoniana; moniäänisesti, sekä pienuuden että monilukuisuuden kautta.  Tiedetään myös että elämä tarvitsee kehittyäkseen tiheän massan.  ” Vain niin se voi lisätä kosketuspyrkimyksensä kannalta niin välttämättömiä kontakteja ja moninkertaistaa rikkautensa”, sanoo ranskalainen tiedemies ja pappi Pierre Teilhard de Chardin. 

Mutta tiheys edellyttää järjestyksiä ja rakenteita.  Tiheys edellyttää katuja ja toreja – joista tärkein on nimenomaan tori.  Camillo Sitten mielestä torilla on sosiaalistavan voimansa ja palasista kokonaisuuksia muodostavan kykynsä vuoksi ratkaiseva merkitys yhteiskunnan jatkuvuudelle.  Marshall Berman sanoo yhdyskunnan kehityksen tapahtuvan lähes yksinomaan julkisten tilojen kautta.  ”Katu ja tori”, hän sanoo, ovat ”ne välittäjät joilla kaikki aineelliset, psyykkiset ja henkiset voimat kohtaavat ja törmäävät, ja joilla niiden ratkaisevimmat sisällöt ja kohtalot sekoittuvat”.

Tori pitää kaupunkiyhteisön yhteisönä.

Toreista merkittävin on Venetsian lumoava Piazza San Marco, aukioiden aukio, Euroopan salonki.  Idän ja lännen auringoissa kylpevän kuningattaren kaltaisena Venetsia leijuu yli laguunin Adrian merelle, ja kaksoistorillaan, piazzalla ja piazzettalla, se sitoo kaupungin yhdeksi, antaa sille sielun ja avautuu tulijoille.  Sillä Venetsialle on elintärkeätä osoittaa vieraanvaraisuutensa.  Kaupunkia ei rakennettu aseiden turvin, vaan kauppataidon varaan periaatteella, jonka mukaan yksityinen etu väistyy yhteisen edessä.  Venetsian suojaton maantieteellinen sijainti teki siitä haavoittuvan, minkä vuoksi sen oli turvauduttava viisauteen; opittava neuvottelun taito ja oltava kaikessa pragmaattinen.  Tähän käytännöllisyyteen kuului myös vieraanvaraisuus.   

Aukion rakentuminen kesti vuosisatoja, kunnes se 1500-luvun lopulla oli valmis,  sen viekoittelevat valeperspektiivit ja vastustamaton näkymä merelle.  Paikkaa hallitsee bysanttilaisvaikutteinen San Marcon kirkko, länsimainen Dogen palatsi ja Markuksen kirjasto.  Niiden sekä niiden ja aukioiden välissä on välittäviä aukkoja, arkadeja ja portaaleja, jotka eivät muodosta pelkkiä siirtymätaipaleita vaan ovat sinällään houkuttelevia, mukaansa tempaavia ja monikäsitteisiä tiloja.  Tämä yhdistävien välitilojen idea jäsentää koko tilayhteyden ja viittaa kaikkien aukioita ympäröivien rakennusten – myös kauppatalojen – monimuotoisiin ja kekseliäisiin tilallisiin järjestelyihin.  Sopusuhtaisten sisätilojen energia virtaa aukioille ja elähdyttää niitä, samalla kun väliosat ystävällisesti ja naisellisen viettelevästi johtavat aukioilta rakennusten sisimpään.  Piazzan ja Piazzettan erottavat ja yhdistävät campanile ja sen loggietta.

Elävää Venetsiaa ei enää ole.  Se ei enää käy kauppaa silkillä ja suolalla, eikä se  enää seurustele ruhtinaiden ja mahtimiesten kanssa.  Hengissä pysyäkseen kuningatar myy itseään ja nostaa helmojaan yhä ylemmäs kaupungin hitaasti vajotessa yhä syvemmälle Adrianmereen.  Suuruus on jo aikaa sitten pelkkä muisto, piazza San Marco ja piazzetta ovat muuttuneet paikoiksi joissa kulutetaan – ja joita kulutetaan. 

Sisällöltään riisuttuna sillä on kuitenkin meille paljon kerrottavaa, ja meillä siltä opittavaa.

Kuten se, että kaikki vaatii aikansa, ja että aitoja paikkoja – oikeita toreja – ei hujauksessa rakenneta, että hyvään arkkitehtuuriin tarvitaan hyviä arkkitehteja ja että hyvä arkkitehtuuri vaatii syntyäkseen aikaa.  Ja se, että yksiselitteiset tilat saavat aikaiseksi yksinkertaisuutta ja moniselitteiset vapauttavat luovuutta. Se voi kertoa meille sen, että hyvä arkkitehtuuri ja hyvä kaupunkirakennustaide edellyttävät yhteisöä joka arvostaa yksityisen unohtamista ja yhteisestä huolehtimista.  Ja että rakennustaiteen tulevaisuus riippuu kyvystämme antaa hahmo ihmisten yhteydelle, sille mitä on ihmisten välillä.  Venetsia opettaa meille ettei ihmisten välinen yhteys olekaan ensisijaisesti tunnetta.   Sillä vaikka mukana aina onkin tunnetta on siinä aina myös laaditun tuntu; että yhteisyys on käytännöllistä ja että siitä on sovittu.  Sopimusten pohjaltahan rakennetaan sekä Herran että herrojen ja muun väen huoneet ja yhdistetään ne kaduilla ja toreilla – kaupunkitiloilla joilla viisaus saa äänensä kuuluviin.  Tämän syntyprosessin kuluessa syntyy tunteita, ja tunnetta synnyttää myös valmistunut luomus.  Venetsia kertoo meille sen, ettei mikään kaupunkirakentamisen oivallus ole vielä ohittanut toria; että tori oli aikanaan kaiken inhimillisen näyttämö ja että näin voi vieläkin olla. 

Uskokaamme siis siihen mikä on leimallisesti inhimillistä: ihmisen kaipuuseen muiden ihmisten yhteyteen.  ”Sillä jos ihminen on kuollut, kenelle me sitten rakennamme?  Jos mieli ja tarkoitus katoavat, ja jos emme enää voi ilmaista niitä käytännössä, ei millään myöskään ole merkitystä sen enempää kuin kiinnostavuuttakaan” (Lefebvre).

Torget

Publicerat av
Svara

 (Publicerad i Rakennettu Ympäristö-lehti 18.04.2004)

Vi lever i en värld som just nu genomlever drastiska förändringar, socialt, politiskt, ekonomiskt. Vi drivs på en gång av en vilja till förändring – att omvandla oss själva och den värld vi lever i – och av en skräck för vilsenhet och upplösning. Tydligare än någonsin tidigare anar vi betydelsen av paradoxen i Marx´ kända ord: ”allt som är fast förflyktigas”.  De fasta samhällsformationerna runt omkring oss: de sociala mönstren, de upprätthållande stadsrummen – allt det som v i tidigare uppfattat som hållbart – visar sig falla isär; ”kraften från centrum förslår inte” .  Georg Henrik von Wright beskriver situationen som ett andligt kaos, ett värdetomrum som uppkommit i den sekulariseringsprocess, som pågår sedan flera århundranden. Den kristna moralen, som tidigare hållit samhället samman, förfaller gradvist när trosföreställningarna förvittrar. Det jag talar om är inte en allmän sekularisering, utan den anti-etiska sekularisering som karaokelikt söker instant- upplevelser: ögonblickliga sensationer, ögonblickliga fakta, ögonblickliga känslor. I denna värld baseras allting på immansens koder i stället för på transcendens. I en sådan värld räknas allting, därför att allting kan vara något att räkna med. I en sådan värld kan allt köpas och säljas, allt handlar om bytesvärdet – det må sedan gälla varor, byggnader, eller människor. I en sådan värld är allting möjligt – för att tala med Raskolnikov i Brott och straff. I denna värld sugs människan ned i möjligheternas malström och sjunker allt djupare i bortvändhet. Hon är inte död, men saknar del i livet ( som Robert Musil låter ”mannen utan egenskaper” säga: ”Ich bin nicht tot, im Leben hab’ich nicht teil”).

Stadsplanerarna har varit fogliga redskap för de faustiska krafter som fragmenterat och atomiserat samhället. Och arkitekterna har blivit upptäckare i effekter, i exponeringar, i skyltningskonst; virtuosa alltigenom med hemliga tillgångar till allt som förför, lockar tvingar, kullkastar; lystna efter det främmande, det exotiska, det vidunderliga.

Vi lever i en tid i vilken skådespelare – alla slag av skådespelare (politiker, journalister, lärare, jurister, tjänsteinnehavare inom stat och kommun…) – innehar den reella makten. Även arkitekten blir en skådespelare, vars konst alltmer utvecklar sig som en talang att ljuga. I stället för att finnas med i de processer, där den fragmenterade mänskliga gemenskapen helas – där människans hem repareras och ges ny form – förskansar han sig i estetiska elfenbenstorn, från vilka de nya trenderna ropas ut som bönetimmarna från minareterna.

Med ”människans hem” menar jag inte bostaden. Människans hem är staden. Inte så att staden är ett av människans hem. Staden är människans hem, det mänskligas hem; den är kulturens vagga och dess fulländning.

Detta hem är slaget i spillror, eller som Lewis Mumford skulle uttrycka saken: staden har exploderat och fragmenten av den ligger utsprängda i terrängen. Effekten av detta är förödande. Den svenske sociologen Johan Asplund hävdar att processen lett till att människan blivit platslös – inte rotlös eller hemlös – utan just platslös. Han säger att ”platslöshet” är olust därför att man inte kan lära känna sin miljö i djupare bemärkelse. Det är en stum värld som man varken kan lära sig känna eller känna igen. En äkta plats är en plats är där man känner igen sig själv, blir igenkänd och bekräftad. Den djupa platskänslan är därför alltid mellanmänsklig. När miljön talar, så talar den med kollektiv stämma. En äkta plats måste ha en viss permanens; den måste vara tillgänglig flera på varandra följande generationer. Därför finns därför inga ”instant-platser”, sådana hör till ”liksom-världen”. En platslös person, säger Asplund, är inte bara hem- och rotlös; han saknar del i livet, saknar empatisk förmåga och han ersätter behovet av en responsiv milö med surrogat: passiv konsumtion av ljud och bilder, leverade av nöjesindustrin; ständigt nya varufetisher (Marx); och det stummaste av alla surrogat, TV:n. I en tragisk landsflykt från livet har han gjort sig livegen under skenbildernas herravälde.  I hans spegelrum  försvinner syn, hörsel, smak, beröringskänsla och förmågan att känna dofter; försvunnen är estetisk och etisk känslighet, värderingar, känslor, intentioner, själ och ande.

Staden är verk, snarlik konstverket. Den har en andlig grundval. Den är transcendent. Då staden byggs och de sociala förhållandena i staden produceras handlar det djupast om att människor förverkligas genom människors verk. Varje handling blir anledning till andra handlingar, beslut och tankar, och allt som sker knyts oskiljaktigt samman med allt som kommer att ske. En fysiskt splittrad ”liksomvärld” åstadkommer alienerade, desintegrerade människor.

Vi lever i spillrorna av en kultur som med seglens hjälp landade i den grekiska övärlden för 3000 år sedan. Årtusenden tidigare hade man vid floderna i Mesopotamien och i Egypten byggt städer. Europa var en senkomling, men här fick staden sina speciella egenskaper tack vare andra förhållanden och annorlunda förutsättningar. Här blev människan zoon politicon, ett gemenskapsdjur.

För att förstå vår egen situation, och kanske finna något delsvar på de frågor vi ställer, eller bör ställa, är det skäl att kortfattat analysera denna stadsform.

Marcus Tullius Cicero (106-43 f.Kr.) nämner tre saker som kännetecknar staden

  • 1. Murarna som innesluter och omsluter gemenskapen och skyddar den mot yttre hot
  • 2. Torget, platsen där stadsborna församlas och talar sig samman till ett verkligt samfund, ett månghövdat individuum. Här blev man atenare, romare.
  • 3. Den gemensamma kulten, religionen, det sammanbindande, det immateriella fundamentet.

På torget (agoran, forum… piazzan) uppenbarade sig staden som person. Men platsen reflekterade även stadens vitalitet och avslöjade dess hälsotillstånd: växten, mognaden och regressessionen.

Stadsplatsen var skådeplatsen för allt mänskligt: livet som drama och njutning, som komedi, tragedi, som glädje, sorg, lidande och smärta, som kamp och som kärlek. Här handlade det om det dagliga brödet, den nattliga kyssen och om samtalet dygnet runt. Allt som förhandlades om förhandlades här: grönsaker och frukt, kött och fisk, juridiska processer, affärer, politik. Här förlovade man sig och här gifte man sig. Här torterades man av bödlar med järnansikten, här avrättades man med svärd och eld.  Över platsen skred processioner: festtåg och liktåg. Här kom alla tillsammans i vrede, i ångest till gemensamma beslut, till gemensam gärning. Här försökte man övertyga andra, här bildades opinioner; här förenades man eller splittrades man. Alla var delaktiga i livets stora drama. Inget mänskligt var här främmande. 

Den romerske arkitekten Marcus Vitruvius Pollio, som levde under kejsar Augustus tid postulerade det ideala torget, avsedd för en normal provinsstad:

  • Dess längd skall förhålla sig till dess bredd som 3 till 2
  • Följande byggnader skall omsluta torget
  • Domstol, marknadshall, skattkammare, fängelse, rådsbyggnad (rådhus), tempel för stadens skyddspatron
  • På platsen skall uppresas bildstoder av medborgare som utmärkt sig
  • Följande händelser skall äga rum på platsen
  • Statsbegravningar, statsoffer, inbetalning av skatter, utdelning av offentliga arbeten, uppträdanden av olika slag och festligheter, samt skådespel, som sammanhänger med kulten

Genom dessa ordningar i rum och tid, blev människans sociala och kulturella utveckling sammanbunden med stadsutvecklingen och med den tilltagande  sammanflätning av såväl sociala mönster som bebyggelsestrukturer som detta innebar. Här gällde och gäller fortfarande samma lagar som för livsutvecklingen generellt. Biologerna säger oss att livets utveckling sker genom polyfoni; det mångstämmiga: genom det lilla och mångfalden. Det är också bekant att livet utvecklas endast i täta massor.” Endast så kan det utöka de för sina beröringsförsök så nödvändiga kontakterna och uppstapla sina mångfaldiga rikedomar”, säger  den franske vetenskapsmannen och prästen Pierre Teilhard de Chardin.

Men tätheten kräver ordningar och strukturer. Täthet kräver gator och torg, viktigast av dem är torget. Camillo Sitte menade att det på grund av sin socialiserande kraft och sin förmåga att bringa samman fragment till helheter, har haft en avgörande betydelse för samhällets fortbestånd. Marshall Berman säger att samhällsutvecklingen närapå uteslutande sker i och genom de offentliga rummen. ”Gatan och torget är”, säger han, är ”medier där alla materiella, psykiska och andliga krafter möts, kolliderar och blandar sina definitiva innebörder och öden”.

Torget håller stadssamfundet samman.

Det främsta av torgen är den bedårande Piazza San Marco i Venedig, platsernas plats, Europas salong. Drottninglik, badande i morgonlandets och aftonlandets solar, liksom svävar Venedig över lagunen i det Adriatiska havet, och genom sina tvillingtorg, piazzan och piazzettan håller hon staden samman, besjälar den och öppnar sig för besökare. Ty Venedig är angelägen att visa gästfrihet. Hon byggdes inte upp med vapenmakt utan genom köpmannaskap och utifrån principen att glömma det privata och sörja för det gemensamma. Venedigs utsatta geografiska läge gjorde henne sårbar, så hon måste tillgripa list; hon lärde sig förhandlingskonst och hon var pragmatisk i allt. Till pragmatiken hörde även gästfriheten.

Platsbildningarna med de förförande skenperspektiven och den oemotståndliga utblicken mot havet, tog flera hundra år i anspråk. Sin slutliga form fick de i slutet av 1500-talet. Platserna domineras av den byzantinskt präglade San Marco, det västerländska Dogepalatset och Markusbiblioteket. Mellan dem och mellan dem och platserna finns förmedlande öppningar, arkader och portaler, vilka inte är transportsträckor, utan hänförande, för att inte säga hänryckande, mångtydiga rum. Denna idé om förmedlande mellanrum strukturerar hela rumssammanhanget och den implicerar en omfattande och sinnrik rumslig ordning hos alla byggnader som omger platserna, även hos handelshusen.  Energin i de välproportionerade interiörerna flödar ut mot platserna och besjälar dem, samtidigt som mellanrummen vänligt och kvinnligt förföriskt leder in från de öppna platserna till byggnadernas innersta. Piazzan och piazzettan förbinds och åtskiljs genom campanilen med dess loggietta.

Det levande Venedig finns inte mera. Venedig bedriver inte längre handel med salt och siden och umgås inte längre med jordens furstar. För överlevnads skull säljer hon sig själv, och medan hon sjunker allt längre ned i det Adriatiska havet, lyfter hon sin klänning allt högre. Hennes storhetstid är för länge sedan försvunnen, och piazza San Marco och piazzettan har förvandlats till en plats för konsumtion och en konsumtion av platsen.

Renad på sina innehåll hon har mycket att berätta, och vi har mycket att lära.

 Bland annat om att allt tar sin tid, om att äkta platser – riktiga torg – inte kan byggas i ett huj, om att det behövs goda arkitekter för att åstadkomma god arkitektur och att god arkitektur kräver tid: om att entydiga rum skapar enfald och att mångtydiga rum förlöser kreativitet. Hon kan berätta att god arkitektur och god stadsbyggnadskonst är beroende av samfund som hyllar principen att glömma det privata och sörja för det gemensamma. Hon berättar för oss att byggnadskonstens framtid är beroende av vår förmåga att ge gestalt åt det mellanmänskliga, att gestalta det som finns mellan människor. Hon berättar att det som finns mellan människor, detta ”väsensfyllda vi” inte primärt är känslor. Även där det är känsla är det ändå alltid en känsla av författning; att gemenskapen är pragmatisk och bygger på kontrakt. På basen av överenskommelser byggs gudshus och människohus och förbinds med gator och torg – stadsrum där visheten låter höra sin röst – och processen där detta sker föder känslor och själva verket utlöser känslor. Hon berättar att ingen stadsbyggnadsidé  ännu lyckats överträffa torgets; att torget en gång var platsen för allt mänskligt; att det fortfarande kan vara så. Låt oss alltså tro på det specifikt mänskliga: på människans längtan efter att förenas med andra mänskliga varelser. ”För om människan är död, vem skall vi då bygga för. Om meningen och ändamålet försvinner, om vi inte kan uttrycka dem i praxis längre, då är ingenting vare sig av betydelse eller intresse” (Lefebvre)

Lyckan är inte vad vi drömde om

Publicerat av
Svara

Strax innan påsk begav sig Jesus med sina lärjungar över Genesarets sjö till den andra sidan och gick upp på berget. Det skulle bli hans sista påsk. Hans öde höll på att fullbordas. Under denna högtid skulle världshistorien förändras i grunden. Vägen smalnade, avgörandet kom allt närmare. Korset hade börjat kasta sin skugga över hans liv och kärnan i hans uppdrag hade börjat skilja agnarna från vetet.

Mycket folk följde honom på grund av de mirakel han utförde.

Mitt under sin undervisning däruppe på berget såg han att en folkmassa som motsvarade Jakobstads befolkning – eller halva stadion i Helsingfors – hade samlats, och han såg att de var hungriga. Han provocerade Filippos och bad honom att gå och handla mat i byarna  Denne replikerade och sade att inte ens pengar som motsvarade 200 dagsverken skulle räcka till att ge en bit bröd åt alla.

Då förde Andreas fram en pojke med fem bröd och två fiskar.

Jesus visste vad som höll på att ske och vad som förväntades av honom. Han befann sig mitt i händelsernas centrum. Han utmanades av sitt eget öde men ondgjorde sig inte ett ögonblick över villkoren. Detta var han förberedd på. Två år tidigare hade han i öknen mött den ”fasansfulle och kloke anden, själförintelsens och icke-varats ande” (Dostojevskij). Denne hade uppmanat honom att förvandla stenar till bröd…”om du nu är Guds son… du är väl det?  Då skall hela mänskohopen komma springande efter dig, tacksam och lydig. Säg inte åt dem att du skall göra dem fria, säg inte så, då gör du ett misstag. Ser du, mänskorna vill inte frihet. Det har för människorna aldrig funnits något mer outhärdligt än frihet. De lägger underdånigt ned den för dens fötter som förespeglar dem lycka, välstånd, hälsa, ungdom, skönhet, bekymmerslöshet, nätter att minnas. Människorna orkar helt enkelt inte bära frihetens börda, de längtar efter att få underkasta sig en högre makt, en makt som ger dem bröd och organiserar deras liv som man organiserar barnens lekar. Människorna längtar inte efter frihet, de längtar efter själsro och lugn, ja rentav döden själv är dyrbarare för människan än det fria valet och kännedomen om gott och ont. Och kännedomen om det innersta i människans väsen vill de inte veta av: tarvligheten, lystnaden, högmodet, missunsamheten, inte heller sin innersta längtan, längtan efter korset, lidande och död, längtan efter uppståndelsen. Ser du: människorna söker inte Gud; människorna söker ett under. Alltså om du är Guds son så förvandla dessa stenar till bröd”.

Jesus visste vad som höll på att ske, men han visste även att situationen krävde svar, hans ansvar. Så han tackade för bröden och fiskarna och välsignade dem. Undret ägde rum och detta som den ”fasansfulle och kloke anden, själförintelsens och icke-varats ande” förespeglat honom skedde. Mänskohopen blev för ögonblicket tillfredsställd och ville göra honom till konung. De ville inte frihet och ansvar. De ville Schlaraffenlandet, där korvar, skinkor och bakelser växer på träden. Jesus avlägsnade sig i djup sorg, och drog sig undan in i ensamheten uppe på berget.

I Kafernaum följande dag sade han till hopen: ni har kommit till mig för att ni blev mätta i går. Men jag är inte Shlaraffenlandet, jag är inte mjölk och honung, jag är bröd och vin. Och den frid jag ger är inte den som världen ger. Den frid jag ger föds på slaktbänken, där blodet flyter. Där bygger svalan sitt bo. Jag är inte mjölk och honung. Jag är bröd och vin, livets bröd. Om ni äter mitt kött och dricker mitt blod skall ni leva för evigt, i tillvaron bortom tid och rum.

För människor som endast längtar efter undret och bekymmerslösheten var detta ett hårt tal. Folket och merparten av lärjungarna lämnade honom i besvikelse. Men Petrus sade: Herre till vem skulle vi gå. Du har det eviga livets ord, ordet som befriar och som skapar sann gemenskap, ansvar och förvandlande livsenergi, ordet som öppnar för den ande, som drömmer och verkar i oss och som är större än våra tankar. Så Herre till vem skulle vi gå. Vi förstår att undret inte är det viktiga, endast omvändelsen, omvändelsen som för oss ut ur illusionerna, ut ur liksomvärlden, karaokevärlden, ut ur Schlaraffenlandet. Omvändelsen som låter oss som Lasaros stå upp från de döda. Omvändelsen… och förlåtelsen. Förlåtelsen som är svaret på vår dröm om miraklet, genom vilket det som krossats och splittrats åter är helt och det solkiga och nedsölade alltjämt är rent. Vi vill inte längre Schlaraffenlandet. Vi vet att vardagens blod och smuts, svett och jord är grunden ur vilken vår livslåga stiger ren och rak mot dig som var, är och skall komma. Vi vet att


Lyckan är inte vad vi drömde om
Lyckan är inte längtan i vår sång
Lyckan är inte natten den vi minns
Lyckan är något som vi aldrig velat
Lyckan är något som vi svårt förstå
Lyckan är korset som blev rest för alla

(Edith Södergran) 

Lovad vare Du som förlåter så att det trasiga åter är helt och det fläckiga alltjämt är rent.
Lovad vare Du som bjuder syndare till bords med dig.
Ärat vare ditt namn i evighet