”ta ditt ansvar som människa”

 Petrus skriver att ”djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att uppsluka”. Det är säkert sant, men jag tror att han är mycket farligare när han inte ryter, när han gör sig osynlig och tyst ligger i försåt. Nu tänker jag emellertid i första hand inte tala om djävulen. Jag vill till och med påstå, att vi är alldeles för benägna att skylla allt på Fan. När vi gör så frånkänner vi oss skyldigheten och rätten att bära ansvar för det liv vi har att leva. Människan är inte bara en biologisk eller social varelse. Människan är framför allt Homo Eticus. Friheten är grunden för hennes existens, ansvarigheten hennes adelsmärke; behovet av straff för begågna brott ett vitalt andligt behov, behovet av sanning heligare än något annat.

Låt mig tala om Kain.

Berättelsen om Kain är en koncis beskrivning av vad som händer i en människa som genom obeslutsamhet låter sig demoniseras. Berättelsen är en urbild; den handlar samtidigt om dig och mig.

Bibelöversättningen är från Buber. Arkaisk, rak och avskalad.

Gud, som rannsakar våra hjärtan, ser att Kains själ stod i lågor. ”Han talade till Kain: Varför är du så uppblossad, varför har ditt ansikte sjunkit. Är det inte så här:  menar du gott , bär det högt, menar du inte gott: invid dörren synden, en som ligger på lur, till dig hans begär – men du, råd över honom”…. Passa dig, synden väntar på dig som ett vildjur tyst och kamouflerad inväntar sitt byte.  En demon ligger på lur vid tröskeln till din själs kammare. Den åtrår dig. Ge den inte chansen. Beslut dig för det goda. Vänd dig mot mig…. lyft upp ditt ansikte.

I vår nya översättning läser vi inte ”om du menar väl”, utan ”om du handlar rätt”. Jag tror att översättarna inte riktigt förstått djupet i berättelsen. Vid denna tidpunkt hade nämligen Kain inte skridit till aktion. Endast hans dysterfärgade ansikte speglade dramat i hans själ.

Den hebreiska grundtexten rör sig på ett djupare plan. Den ger en fingervisning om vad som försiggår i Kains själ innan han mördar, vad som äger rum i själen före själva handlingen, intoneringen till dråpslaget.  ”Om du menar väl… om du inte menar väl ” antyder tankelek, fantasier, ett drömlikt upphetsande spel med möjligheter.

Vi vet inte vilka tankebilder  Kain producerade när han i sin febriga sinnesstämning lät fantasin spela. Vi vet inte heller varifrån impulsen till dessa tankar härstammar. Det är i själva verket onödigt att här spekulera i denna sak. Vad Kain tänkte och varför han tänkte så, saknar relevans för berättelsen. Väsentligt är att hans fantasier genomsyrades av allt annat än välvilja. Väsentligt är att han därmed utsätter sig för demonisk attack. Så står det. Här uppenbaras verkligheten.

 Processen tar sin början i själens förkammare. Här finns motsatserna gott och ont. Gott är att vilja det goda; ont att inte vilja det goda. Å ena sidan längtar vi efter det högsta goda. Vi längtar efter den relation där vi, som Jesus uttrycker det, i full frihet utbrister ”Abba Fader”. Å  andra sidan finns hos oss en disposition i riktning mot frånvaron av det goda, mot frånvaron av positiv energi, negationen, en riktning mot de destruktiva instinkter som finns dolda i varje människas själ, eller som Dostojevskij uttrycker saken: ”I varje människa döljer sig ett vilddjur, ett lättretar vilddjur som blir vällustigt upptänt av de plågade offrens skrik, ett otämjt vilddjur som släpps loss”. Så har Gud i sin stora vishet skapat oss och ”allt vad Gud har skapat är gott”, läser vi. Efter att ha skapat människan utbrister han till och med: ”det är mycket gott”. Det är mycket gott, när människan i full frihet vänder sig till Gud, som fullbordar hennes vilja och lik en herde visar väg. Men där gudstillvändheten saknas suddas gränserna ut; allting blir möjligt och människan blir skyddslös. Då ligger demonen på lur för att fånga och uppsluka sitt byte. 

Vi känner igen oss. Vi känner verkligen det onda när vi känner oss själva, eller rättare sagt, känner igen processerna inom oss. Fantasierna, tankeleken, upphetsningen, känslan av att sväva i fara; skräckens njutning när man närmar sig mörkrets hjärta – det onda; ”för att riktigt njuta av min skräck”, som Mitja säger i Bröderna Karamasov. Alla andra namn med vilka vi benämner ont, är blott och bart speglad illusion.

När vi slår dövörat till för den röst som varnar, ligger demonen på lur i förmaket till vår själ. Den åtrår oss. Kättjefull, lysten och skamlöst begär den oss. Och när den, i en stund vi inte kunnat förutse, fått oss i sitt våld, har vår spännande, fantasieggande tankelek förvandlats till tvångstankar som driver oss mot självförintelsen, mot döden, eller mot döden mitt i livet, relationslösheten.  Det onda har valt oss.

Gud var närvarande i den process Kain genomgick. Liksom Gud tilltalade Kain, varnar han oss och råder oss att vända oss till honom. För att räddas ur bakhållet måste vi svälja vår stolthet  och i full frihet vända oss till Gud. Helhjärtat, ty ingen kan inte tvingas till godhet. Med allt vad vi är. Allt, ty ”det finns inte den mänskliga last eller irring som inte i sig bär evighetens tungomål” (Emilia Fogelklou),  eller som Simone Weil uttrycker saken: ”allt detta (alla laster) rymmer en strävan efter ett tillstånd, där världens skönhet är påtaglig, sinnligt förnimbar”. Vi tar vårt ansvar när vi med allt vad vi är och i full frihet vänder oss till Gud. Ty den som skapat oss kan inte frälsa oss utan oss. Vi måste alltså besluta oss. När vår obeslutsamhet intensifieras och förstärks avgör vi oss i praktiken för det onda…. eller mera precist: det onda väljer oss, uppslukar oss. Som för Kain.

Kain lyssnade inte på Guds varning utan fortsatte sin tankelek, piskad av njutningen. Lik en fördömd går han nedför en avgrundstrappa utan räcke och lykta och överlämnar sig så åt demonens åtrå. Och han dräper sin bror. Knappast ens medvetet. Det var tillfället. I obeslutsamhetens malström, vid den största provokationen och det minsta motståndet slår Kain ihjäl Abel. Han mördar inte; plötsligt har han mördat. Framgent är han häktad av sina demoner, överlämnad åt bödelsdrängarna. Hans liv blir ett förkroppsligande av det som ägde rum i hans själ den gången han inte menade väl, utan berusade sig med sina fantasier. Fördriven från åkerjorden irrar han ostadig, obeslutsam och lismande omkring utan mål i landet Nod, öster om Eden. Kain vågar inte lita på Guds löfte om beskydd, Kain litar på ingen. När han dräpte sin bror, slog han ihjäl sig själv med ett enda slag och för all tid. Han förlorade förmågan att älska och därmed att leva. Skulden trampar han som man trampar gyttjeslam. Hans samvetskval livnär sig på honom som jordens maskar på kadavret ( för att tala med Baudelaire). Ständigt beredd att försvara sig och sin familj bepansrar han sig, och slutligen bygger han murar runt sina hus. ìyr re´em är de hebreiska orden för stad. De innehåller betydelserna ”skyddsängel”, ”hämnd”, ”terror”. Kain blir den första stadsbyggaren.