”om att tillreda bröd och bereda vin”
Betania 25.04.2004
Eskatologi: (grek: e´schatos = sist, ytterst), läran om de yttersta tingen
Formulering och gestaltning av den känsla av annalkande katastrof och av världens undergång som känneteckat den judiskt-kristna anden. Denna känsla hänger samman med att allt förefaller bräckligt ( allt som är fast förflyktigas), att människorna är utsatta för dödsfara och att allt i historien är övergående och liksom hängande över en avgrund.
Eskatologin tillmäts en avgörande betydelse för kristendomens väsen
Två förhållningssätt:
- Vi kan inte ungå ödet. det som profeterna förutsagt. Det som Johannes skriver kommer att ske därför att det är förutbestämt att ske.
- Ödet är inte oundvikligt – och just detta är profeternas tro. Vi är kallade att med oss själva som insats – i skapande handlingar skapa påtagliga förändringar, påverka ödet – förverkliga gudsriket
Det första betraktelsesättet är passivt; det stannar vid återlösningen och frälsningen. Människan tror sig undkomma förintelsen genom att bege sig till väntrummet, där hon isolerar sig i väntan på apokalypsen som ett oundvikligt öde, som hon kanske, kanske – måhända skall kunna undkomma…. om hon koncentrerar sig på sin egen helgelse, en helgelse som hela tiden undflyr henne
Belfrage, Thorell och planscherna, upphängda i krokar på väggarna……ce ce ra, ce ra…. katastrofen som ordnad verklighet. Hemligheten förklarad.???… men den som känner hemligheten angående tidens slut kan inte förkunna den. Den som förespeglar att han känner den avslöjar att han inte har en aning om den.
Josef Wingren beskriver sin egen barndom och de eskatologiskia predikningarna, fulla av helvetesskildringar…. ”frågan är om dessa möten alltid var så lämpliga för ett känsligt barnasinne”. Den avgörande frågan blir om man är med bland de utvalda som undkommer vedermödan. Denna frågeställning leder till ängslig självbetraktelse och därifrån till passivitet och förnekande av skapande uppgifter.
Vi har som Jona alltid haft mycket lätt att förkunna världens undergång och att utifrån grumliga ambitioner spela på känslor, och affektioner. Grogrunden för en sådan ideologi finns i apatin, kraftlösheten och rädslan. Ur sådant kan inget positivt komma. Samtidigt är det ett lätt liv. ”Det är lätt att vara pilgrim om man inte behöver förändras av det, om man får bli densamme som förr i alla fall”, säger pilgrimen i Pär Lagerkvists ”Det Heliga Landet”
Det andra förhållningssättet innebär en skapande eskatologi, vars syfte är att omdana världen… och detta sker som Jesus säger det genom att ”söka gudsriket”. Denna aktivitet koncentreras på gudsriket och inte på den egna helgelsen. Gudsriket är platsen där vi bor och verkar: staden, hemmet, kontoret, laboratoriet, sjukhuset, fabriken, skolan. Den skapande eskatologin är fylld av energi därför att människan här går ut ur sig själv; den åstadkommer ny materia i världen, och den helgar människan. Hon omskapas. En sådan pilgrimsfärd är inte lätt, men den är fylld av mening, och här dricker pilgrimen ur livets källa, ”som inte har smak av mossa eller jord, ingen metallsmak, ingen smak av berghäll eller av någonting annat, inte av någonting jordiskt. Inte heller såvitt han kunde förstå av någonting icke-jordiskt. Det var bara rent och svalt och gott att släcka törsten med. Och den som dricker av det förstod att han aldrig skulle törsta mer” (Lagerkvist)
I den skapande eskatologin är världens slut beroende av människans aktivitet. De apokalyptiska profetiorna är betingade, och inte fatala ( de implicerar möjligheter; ödet är inte obönhörligt) Kristi andra tillkommelse – då när han kommer i makt och härlighet – är beroende av människans skapande aktivitet. Människan är kallad att förbereda Hans andra tillkommelse; hon måste aktivt gå den till mötes. Gud vill inte uppenbara sitt rike innan vi lagt grunden till det. Jesus Kristus tar emot sin krona som världens konung först när han mottagit den av oss. Det är så Gud i Kristus sammanfattar all i himmel och på jord.
Två exempel beroende av människans aktivitet
Trons fader…. Sodom…. deras synd är mycket stor. ”Vill du förgöra den trogne tillsamman med den onde: 50, 45, 40, 30, 20, 10…….Tio trogna finns inte: Gud verkställde domen.
Profeten Jona och den stora staden Nineve, den stora staden inför Gud ( som självförhärligande som Nimrod – den väldige jägaren – hade rest sig upp mot livet och livets Herre)….Jona förkunnar domen, men konungen och folket gör bot och bättring och Jona känner sig lurad. ”jag visste ju att du är en nådig Gud, jag visste att du var barmhärtig…..det var därför jag inte ville predika förintelsen….det var därför jag flydde…..Vad jag känner mig lurad…..jag vill hellre vara död än leva… så jag skäms”.
Han bygger sig en hydda ( ett väntrum) på en kulle österom staden och Gud låter en ricinbuske växa upp för att ge honom skydd för solens hetta. Men förintelsen inträffade aldrig och ricinbusken åts upp av maskar och vissnade och Jona blev alltmer bitter, men Gud sade åt honom att han verkligen älskade dessa syndare i Nineve, dessa som inte kunde skilja på höger och vänster.
Nineve, staden där folket inte kunde skilja på höger och vänster. Å vad Gud älskade dessa människor…. så mycket att han utgav sin enfödde son.l
STADEN
Bibeln beskriver mänsklighetens öde i form av en stadsprocess. Processen tar sin början i en stad, den försiggår i en stad, och det som skall komma är stad. Så skriver Hesekiel och de övriga profeterna; så beskriver Johannes framtiden. Johannes ser himlen öppna sig för en ny inkarnation, det nya Jerusalem, där Gud bor.
Människans första myter berättar om en gyllene tid, en nu försvunnen guldålder, ett paradis. I de flesta religioner finns visionen om ett evigt paradis; de sälla jaktmarkerna, trädgårdarna, ett ideal, där naturen bringat fred; en väntan på den dag, då mäniskan inte längre behöver kämpa för att överleva i naturen. I alla dessa dominerar en rörelse tillbaka mot det som en gång var gott, en längtan efter ett liv, fritt från de bekymmer och lidanden som hör det verkliga livet till.
Hos andra finns föreställningen om en evig livsförnyelse, en rening, det obefläckade utan varje tillsats av det historiska. Här finns inget slut, endast en evigt ny början.
Hos andra finns ingen framtida värld, ingen slutlig rättvisa, det magiska behärskar varat.
Endast den judisk-kristna uppfattningen är historisk. Endast i denna ande finns medvetenheten om en historisk förveckling.
Paulus antyder det när han säger att ”Gud i Jesus Kristus skall sammanfatta allt i himmel och på jord”.
Johannes är tydligare och talar om staden som skall komma, om staden som skall inkarneras. Han knyter an till den judiska uppfattningen att det mänskliga ödet är en jäsningsprocess som har en början och ett slut. Genom att historien har ett slut får det mänskliga ödet en mening.
Det Paulus och Johannes säger uppenbarar en annan sanning, nämligen samtidigheten, eller mera precist: människans öde är i Kristus sammankopplat med ett gudomligt öde. Den jordiska historien är i Honom sammankopplad med den himmelska. Gud är därför inte ointresserad av vad människan gör. Tvärtom. Han är nyfiken på vad hans skapade varelse hittar på. Upptäcker…….. avslöjar …. Och omsätter, såsom människan kan skapat
Från himlen blickar HAN ned
han ser alla adamsbarn,
från sitt sätes fäste beskådar han
alla dem som på jorden satt sitt bo ( jordens bosättare…Siedler)
dem, vilkas hjärtan han formar
han urskiljer i synnerhet alla deras verk (Gemähte..allt de gjort…åstadkommit)
Konst, vetenskap – och deras omsättningar – politik, men i synnerhet alla de vardagliga handlingarna, då människa möter människa.
Gud är intresserad, därför att människans handlingar är råmaterialet för en ny skapelse, den himmelska, den nya staden, det nya Jerusalem.
Mänsklighetens öde är förbundet med stadsprocessen. Staden är liksom ett jäskärl, där vin blir till. Den är kulturens vagga och dess fulländning.
Jäsningsprocessen tar sin början i Kajins stad Chanoch och avslutas genom fullständig destruktion i Babylon, den stora skökan som bor vid stora vatten. När allt är krossat öppnar sig himlen och en ny skapelse, det Nya Jerusalem, Kristi brud, Yahweh Schammah, Guds stad, ”skönhetens fulländning”, sänker sig ner.
Jag vill än en gång påpeka, att det inte är paradiset, de sälla jaktmarkerna eller himlarna som sänker sig ned på jorden. Inte det diffusa ”all ena”, inte heller församlingen eller kyrkan är den brud som Johannes beskriver.
Johannes ser en stad, en stad sänker sig ned. Staden stannar inte ”ovan molnen, ovan jordiska dimhöljda länder”. Den landar. Gud bor nu bland människorna i sin stad, Inte i sitt tempel som i Hesekiels Jerusalem. I skönhetens fulländning finns inget tempel.
Men denna nya skapelse, ett verk av den himmelska processen, är väsentligt beroende av den jordiska historien. I djup innerlig mening är den ett resultat av interaktionen ( samverkan) mellan människa och Gud. Den är, för att tala med Berdjajev ”inte bara himmelsk utan också en transformerad jordisk verklighet”
Gud känner de trognas väg ( alla tankar, alla handlingar, alla verk), de är hans verk, resultatet av att Hans vilja sker på jorden som den sker i himlen.
Ps 1
”Ty HAN känner de tillförlitligas väg
men de ondsinnades väg förgås”
Den rättfärdiges väg äger bestånd
Det Nya Jerusalem, Kristi brud, är resultatet av mänskliga strävanden, Guds nåd och skapande kraft. Ängeln som guidar Johannes, säger att bruden är klädd i de heligas rättfärdiga gärningar (åt henne har blivit givet att klä sig). Vi kunde interpretera det och säga: Bruden är iklädd allt som människan helhjärtat och ansvarsfullt gjort i tillit till livet (inte på grund av religiösa eller moraliska diktat) i det komplicerade samspelet mellan nödvändighetens, frihetens och nådens förvandlande element.
Det hebreiska ordet för nåd är Chessed. Ordet innebär innerlig förbundenhet med den Högste, och denna relation är liv och tjänst. I mötet med Gud och i benådningen – förlåtelsen och upprättelsen – uppenbaras för människan meningen med hennes uppgift i världen. Att vi behöver Gud, mer än allt, vet vi alltid i våra hjärtan, men inte alltid vågar vi som plågas av skam och tyngs av skuld, tro att Gud behöver oss. Vi behöver Gud för att bli verkliga; Gud behöver den enskilda människan – till just det som är hennes livs mening. Världen består i kraft av omvändelsen och den byggs upp av nåd… i samspelet mellan människa och Gud.
Mika: ”det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och ödmjukt vandrar med din Gud”.
Detta är nog för att Gud skall bygga sin stad.
Vandring. Herren känner den pålitliges väg, säger psalmisten. Gud har intimt umgänge med den som håller sig till Honom. Och pilgrimen förvandlas.
Djupast är processen beroende av KÄRLEKEN, ”överlevnadens enda drivverk” (Leonard Cohen) eller med Paulus:”men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”. Det enda som består är kärleken. Det nya Jerusalem är ett kärleksverk som ständigt byggs när Hans vilja sker på jorden såsom i himlen. Detta sker varje gång vi gör något helhjärtat.
Historien går mot ett faktum och utgår från ett faktum: Uppenbarelsen av Jesus Kristus, hans lidande, hans död och uppståndelse. I honom förenas den jordiska och den himmelska historien (Paulus)
Jesus Kristus lider, dör och uppstår. Ständigt…. i allt. Gud själv låter sig slaktas på världens slaktbänk….. och uppstår.
Utan Jesus Kristus funnes ingen rörelse och ingen rörelse skulle vara möjlig att uppfatta.
När vi i nattvarden – metaforen för samspelet mellan människa och Gud – bryter brödet och dricker vinet förenas himmel och jord, och den känslige förnimmer evighetens sådd på tidens åker.
Min gode vän Ole Jakobsson skrev några rader strax innan han dog
”Jordens skugga och himlens hetta
möttes i ett famntag
i en måltidsfest med helgat bröd och vin
så skapade Gud kärleken och gav den åt människorna
att bära till varandra”.
Nattvarden: brödet och vinet är varats kärna, den sanna verkligheten. Enligt Irenaeus, biskopen från Lyon ( som för inkarnationen, i kamp mot gnosticismen ( antikroppslighet…. Antimänsklighet…. Antikrist) medverkade till att den bibel vi nu läser kom till) menar att nattvarden gäller just interaktionen mellan Gud och människa, detta att människan i tillgivenhet odmjukt vandrar med sin Gud.
- Gud, skaparen, låter vinstocken bära frukt och vetekornet mångfaldigt uppstå (den skapande kraften i naturen…detta förunderliag samspel)
- Människan förvandlar genom Guds vishet druvsaften till vin och kornen till bröd. Den mänskliga insatsen är kultur, det framhämtande umgänget med naturen.
- Liksom Jesus Kristus uppstod, skall i sinom tid allt detta uppstå till ny skapelse. Allt som har haft sann existens uppväcks. Här föds lovsången. Detta är eukaristi
Vinberedning innebär att en ny skapelse uppstår genom jäsprocesser. Druvsaft som jäser är inte vin, men väl vin i vardande.
Varje ny skapelse förutsätter jäsning -kaos…. kamp och kärlek…. Vilja- motvilja. Ångest, passioner(svart eld)- kärleksljus. Vintillblivelse är kamp, lidande och död. När jäsningen upphört och vinet klarnat hälls bottensatsen i slasken. Men utur denna process sker uppståndelsen. Något nytt har blivit till.
Utan jäsningen i historien finns ingen skapande rörelse. Utan skapande rörelse – utan vardandet – skulle det mänskliga varat vara ett ofullständigt vara.
Det Nya Jerusalem är i likhet med vinet en ny skapelse
Babylon är bottensatsen som hälls ut på avträdet.
Så handlar historien om kampen mellan gott och ont. Det onda är den gudagivna friheten att göra som Gud inte vill. Det goda är hänvändelsen till honom.
Ont och gott handlar väsentligt om det innersta i själva varat; om livsnerven: om trohet eller trolöshet. Trohet eller trolöshet mot skapelsen och mot skaparen… om att träda in i nåden eller att förkasta den.
Den historiska förvecklingen innebär en komplexifiering och en stegring av motsatserna mellan gott och ont, mellan ”självförintelsens och ickevarats ande” och helhetens ande, den Helige Anden som verkar i relationerna och i fullheten av relationerna
I Bibeln träder staden emot oss som kvinna. Först som Jerusalem, sedan som två städer eller mer precist, som två kvinnor, vars bilder genomtränger varandra och gör anspråk på helheten, Babylon, horan, och det nya Jerusalem, bruden. Det onda och det goda. Babylon finns hos oss liksom Jerusalem. ”Det onda kan inte finnas i världen om det inte först finns hos oss” (Jaakob Jiijzac i ”Gog und Magog, Zwischen Zeit und Ewigkeit”, ”For the sake of Heaven”)
BABYLON
Johannes Babylon är ickevarats stad, en illusion av verklighet, en pseudohändelse, ett bländverk, magi. Förhärskande är relationslösheten. Allt och alla har förvandlats till varor som kan köpas och säljas. Babylon kännetecknas av ett svindlande, förvirrande tempo, könsfixering och pengar, av varan , kommersen och profiten. Hon är horan med härjad skönhet som ”skrevade med benen för alla som närmade sig”
Georg Henrik v Wright beskriver vår situation som ett andligt kaos, ett värdetomrum som uppkommit i den sekulariseringsprocess, som pågår sedan flera århundranden. Den kristna moralen, som tidigare hållit samhället samman, förfaller gradvist när trosföreställningarna förvittrar, dvs när vi börjar tala om Gud i stället för att samtala med honom. Det jag talar om är inte en allmän sekularisering, utan den anti-etiska sekularisering som karaokelikt söker instant- upplevelser: ögonblickliga sensationer, ögonblickliga fakta, ögonblickliga känslor. I denna värld baseras allting på immansens koder i stället för på transcendens. I en sådan värld räknas allting, därför att allting kan vara något att räkna med. I en sådan värld är allting möjligt – för att tala med Raskolnikov i Brott och straff. I denna värld sugs människan ned i möjligheternas malström och sjunker allt djupare i bortvändhet. Hon är inte död, men saknar del i livet ( som Robert Musil låter ”mannen utan egenskaper” säga: ”Ich bin nicht tot, im Leben hab’ich nicht teil”).
Johannes ser staden Babylon, den stora skökan som bor vid stora vatten ”Henne har jordens kungar horat med och jordens invånare har berusat sig med hennes otukts vin”. Hon sitter som en drottning på det scharlakansröda vilddjuret – människodjuret, kollektivet, flocken, den mänskliga myrstacken…. dessa som inte är döda, men som saknar del i livet Hon är klädd i purpur och scharlakan, smyckad med guld, ädelstenar och pärlor…Babylon, den stora staden: köpmanskap, industri, skeppsfart, lyx, skönhet, makt…. Allting till salu, allt och alla har förvandlats till varor: ting, människor, kroppar, själar….framstegskult: en dödskult och inte en uppståndelskult….”jag är inte änka och skall aldrig behöva sörja”
Babylon, staden där allting slirar i varje riktning, där människorna inte kan skilja mellan höger och vänster, och där ingenting finns som längre kan mätas. Babylon, staden där världens ökenstorm har överträtt sin gräns och förryckt själens ordning. Babylon. Å, vad Gud älskar denna stad. Han älskade den så att han utgav sin enfödde son på det att var och en som tror på honom inte skall förgås, utan ha evigt liv.
JERUSALEM
Det nya Jerusalem är staden som redan är men ännu inte: Gudsriket. Den är livsbejakelse, verklighet, fullheten av relationerna. Här flödar livsströmmarna som hos den unga flickan i ”Sångernas sång”. En trädgårdskälla är hon, en brunn med levande vatten, porlande ned från Libanon. Hon drivs inte av kättja; hennes åtrå är fylld av oskuld, hennes hänryckning av innerlighet.
Kärleken, den verkande kraften i tillvaron – våldsam såsom döden, obarmhärtig såsom dödsriket -.har förvandlat hennes mörka flammande eld till en ljus och klar låga.
Hennes livstörst är riktad och hon blir i sin älskares ögon som en, vars törst blev släckt.
Hon är ”som en lilja bland törnen”.
Babylon och Jerusalem är STADEN, världen som gud så älskade. Babylon druvsaften som jäser, vinet i vardande; Jerusalem vinet. De är inte åtskilda i tiden; de existerar samtidigt. Babylon är relationslöshetens värld, Detets värld, Jerusalem relationernas värld, Duets. Babylon är förhärskande; Jerusalem finns hos oss som längtan efter skönhet, den ”skönhet som skall frälsa världen”. Jerusalem vill bli till.
Simone Weil, den franska mystikern, menar att vår längtan efter det goda, det rena och det sanna – vår längtan efter skönhet – alltid innebär ett lidande, eftersom denna längtan aldrig helt kan tillfredsställas. Men hon säger också att vår törst efter detta oerhörda samtidigt sätter oss i rörelse mot ett mål som ligger utanför och framför oss. Dostjevskij uttrycker samma sak så här: ”Om ett folk har bevarat skönhetens ideal och behovet av skönhet, är detta en garanti för detta folks högsta utveckling”….
Det finns skönhet i livet och det är bara genom att älska livet, att älska sin värld, som människan kan fatta livets mening: Det enda Gud begär av oss enligt Mika är därför att vi gör det rätta, lever i kärlek och troget håller oss till honom……”Å små gossar, å kära små vänner. Frukta inte livet. Hur skönt är inte livet om man bara vill göra något som är gott och rätt” (Aljosja i Bröderna Karamasov)….. när man finns till där man behövs och när man är sådan att man kan brukas.
Vi lever alltmer i en tid som präglas av ”självförintelsens och ickevarats ande” Babylon är bibelns metafor för detta. Men längtan efter ”den skönhet som skall frälsa världen” finns hos oss som hopp och därmed som kraft. Vår törst efter detta oerhörda sätter oss i rörelse mot ett mål som ligger utanför och framför oss…vägens slut, skönhetens fulländning…samtidigt som den får oss att förneka att det finns något slut.
Det är därför nödvändigt att låta läran om de yttersta tingen – eskatologin, medvetenheten om tidens slut – uppfodra till aktivt skapande.
Detta är en plikt och ett moraliskt mandat. I varje handling av kärlek, barmhärtighet, offer, i varje skapande akt, i varje helhjärtad närvaro nalkas slutet för Babylon, där hatet, grymheten och girigheten råder och där nödvändigheten, trögheten, trälbundenheten härskar…. Och en ny värld blir till. Evangeliet är det glada budskapet om tillkomsten av Gudsriket…. Tillkomsten av den nya staden, det nya Jerusalem. Vi är kallade att förbereda Kristi andra tillkomst; att aktivt gå den till mötes. Passiv förväntan i fruktan och apati inför ett annalkande fruktansvärt slut, duger inte att förbereda den andra tillkomsten – det duger endast att förbereda den yttersta domen.
Låt oss därför lära oss älska vår värld, älska den i all dess förskräcklighet. Vi får inte dra oss undan i väntan på himlen
För att kunna älska sin värld ( staden ) måste man lära känna den och att lära känna innebär något helt annat än att inhämta kunskaper om något. Man måste lära känna världen (staden) som Abraham kände Sara. Man måste ha intimt umgänge med den. Man måste i handling uppleva enheten med den. Bara den som samtycker till dess existens; bara den som inser att det inte bara är så att Gud finns någonstans i staden, utan fastmer så, att staden finns i Gud; bara den som innerst inne vet att Gud älskar staden som brudgummen älskar sin brud (Joh 3:16); bara den som tror på världen (staden)…. såsom Gud tror på den kan skapa och bli skapad. ”Och om hon ger sig in i detta kan hon heller inte förbli gudlös” säger Buber. ”Älskar vi den verkliga världen, som aldrig vill låta sig utplånas – om vi älskar den i all dess förskräcklighet, om vi bara vågar lägga vår andes armar om den – då skall våra händer möta de händer som håller den…. Skapelse – vi deltar i den, vi möter den Skapande, överlämnar oss åt honom, medhjälpare och medarbetare”.
Och den som har öron hör vardandets röst från de djupa ravinerna och förnimmer evighetens sådd i tidens åker.
Skapande eskatologi innebär att i varje handlig av kärlek, i varje skapande akt, i varje sann relation, nalkas slutet på denna värld. Gud tar sin boning i varje rum vi öoonar för honom. ”Platsen där vi bor blir en ny jord” (Ylva Eggehorn)
Så blir ”skönhetens fulländning” till…. Det nya Jerusalem, puppan som metamorferats till en fjäril som brett ut sina vingar. Den jäsande livssaften som transformerats till vin, klarnat, och befriats från alla slaggprodukter. Liksom mörker är för att ljus skall bli till, finns Babylon för att Jerusalem skall bli till. Den nya verkligheten är därför inte bara himmelsk utan också en transformerad jordisk verklighet. Och vi ser henne, den nya staden, det nya Jerusalem ”redo som en brud som är smyckad för sin man”…Hon bryter fram som morgorodnadens glans, skön såsom månen, klar såsom glödklotet”. Och hon säger: ”Jag är min älskades, till mig står hans åtrå….