Författararkiv: Roger

Nåd

Publicerat av
Svara

Den 7 januari drabbades jag av en livshotande sjukdomsattack. En blödning under mellersta hjärnhinnan störtade mig ner i dödsskuggans avgrund. Här irrade jag omkring i tre dagar och tre nätter. I mitt omtöcknade tillstånd formades under denna tid längst inom mig, där djup ropar till djup, en lovprisning som – efter det att jag på nytt blev vid mina sinnen – fanns inristat i mitt medvetande som i den hårdaste sten: ”Du som ger liv och Du som tar liv, välsignat vare Ditt Namn”. Han tog inte mitt liv, inte ännu. Neurologerna betecknade utgången som ”en lottovinst”; en vän skrev på ett brevkuvert: ”den benådade Roger Wingren”.

Samtliga beskrev verkligheten. Läkarna beskrev det osannolika i att jag förblev helt oskadd. Min vän kanske snuddade vid hemligheten.

Benådad.

Nåd är innerlig förbundenhet med den Högste, och denna relation är liv och tjänst. Genom nåden uppenbaras för människan meningen med hennes uppgift i världen. För livet handlar om mer än att, som Sven Lidman sade det, ”äta bakelser och vänta Jesus”. Livet är tjänst och att vara i tjänst åt den Högste är nåd. Men Guds stora nåd är i grunden ett benådande.

Att vi behöver Gud, mer än allt, vet vi alltid i våra hjärtan, men inte alltid vågar vi som plågas av skam och tyngs av skuld, tro att Gud behöver oss. Vi behöver Gud för att bli verkliga; Gud behöver den enskilda människan – till just det som är hennes livs mening. Världen består i kraft av omvändelsen och den byggs upp av nåd.

Det hebreiska ordet för nåd, ”Chessed”, står, bildlikt talat,  för ett innerligt förhållande mellan länsherren och hans vasall, eller mellan konungen och hans riddare. Den blivande riddaren vänder sig mot sin herre, knäböjer inför honom och överlåter sig åt honom. Konungen sänker sitt svärd mot hans skuldra på så sätt att den rakbladsvassa eggen nuddar vid halspulsådern. Så uppstår den yttersta av faror. Ifall konungen lyfter svärdet är den knäböjande benådad. Han är insatt i tjänst, befullmäktigad. Så kallar Gud på den lilla människan, Adams son, Evas dotter, och ger henne uppdrag att vara hans biträde på jorden. Han undervisar henne hur hon skall göra de rätta bedömningarna, hur hon skall handla rätt, hur hon skall bli rättfärdig. För det är nu en gång så, att rättfärdig blir man endast genom nåden, och HAN är underbar när han ger råd.

Vi fruktar mötet med Gud lika mycket som vi längtar efter det. Vi fruktar domen och törstar efter liv. Korahs söner sjunger om själen som längtar efter Gud liksom hinden efter vattenbäddar. ”När får jag komma, låta mig ses inför Guds ansikte”, frågar de.

David träder in Guds hus genom fullheten av Guds ynnest, men i fruktan för Gud kastar han sig ner mot Guds heliga domstol.

Att bli benådad är att få liv och verklighet. Den som med svärdet mot sin halspulsåder står inför den Helige, den av härskaror omringade, vet att han är dömd att förintas tillsammans med dem vilkas väg försvinner. Inför heligheten inser han att han i alla sina försök att gripa in i tillvaron, bara bidragit med sin egen förvirring till människornas förvirrade värld; att hans läppar är pesthärdar och att han bor bland människor med smittbärande läppar. Han är skyldig och han ser sin skuld. Han inser att skulden inte är förhandlingsbar och att straffet är död. Och han vet, som de gamla judarna sade det, att ”Gud är fruktansvärd”. Men längst inne när han ett hopp och en förvissning: ”Han är rik på nåd”.  Och svärdet lyfts. Genomskådad – älskad.

Fruktansvärd och full av nåd.

Fruktan för Gud är den trånga och mörka port som leder in till det flödande kärleksljuset, till kallelse och uppdrag, till meningsfullhet.

Gudsfruktan är i dag inget populärt ord. Ändå är fruktan för Gud början till den vishet som i skapelsens gryning likt ett barn hade sin lust och sin lek inför Guds ansikte, och som hjälper oss att göra rätta bedömningar och att göra det som är rätt. Och för den som fruktar Gud uppenbaras Guds hemligheter.

Gudsfruktan. Gud befaller oss inte att komma till Honom. Han kallar på oss. Beslutet att träda inför Hans ansikte kan endast ske i full frihet. Endast när vi med hela den makt, med vilken vi förmår resa oss upp emot Gud, i stället vänder oss mot Honom, blir vi förbundna med Honom. Inför Gud träder man i full frihet om än i fruktan och bävan. Var och en som passerat den trånga port som heter omvändelse och vars väsensnamn är pånyttfödelse, minns sin fruktan, den bultande pulsen, skälvningarna,  värkarna, ångesten…minns sin längtan… minns ljuset, kärlekens milda ljus.

Vi inbillar oss ofta – alltför ofta – att Guds nåd är ett milt överseende, och i vår ”fromhet” transformerar vi Guds vitglödgade helighet till mysigt värmande brasor kring vilka vi värmer vårt ”religiösa sinne”. Vi leker ”tro på Gud” och ”tjänst åt Gud” på samma sätt som barnen leker krig med pistoler och gevär av plast. Det är liksom krig; det är liksom gudstjänst. Men i dessa lekar finns ingen fara. Här är kärleken aldrig våldsam såsom döden och obarmhärtig såsom dödsriket. Här kommer inte Guds budbärare mot oss för att kämpa med oss som han en gång kämpade med Jakob ända tills morgonrodnaden bröt fram, för att sedan skada honom. Här kommer aldrig den Helige emot oss, som han på vägen från Midjan till Egypten kom emot Mose för att döda honom. Här avkräver HAN aldrig att vi skall offra det som utlovats åt oss och som är oss allra kärast. Här finns inte lidelsen, kvalen, ångesten, nöden, avsägelsen – detta att uppgiva allt man omhuldar – här finns ingen korsfästelse och ingen död, och ingen förbannelse. Men här finns inte heller uppståndelsen… och inte lovsången, och inte välsignelsen. Här upplever man aldrig att fördärvaren ”hoppar över” (påsk= hoppa över) den vars ingång är bestruken med blod, och här tågar man aldrig med uppsträckt hand ut från slavlägret.

Att träda inför Gud är att utsätta sig för yttersta dödsfara, ty han är fruktansvärd. Inför den Helige är man skyldig och man vet det. Att bli benådad är att inte behöva dö, ty han är kärlek. Att bli benådad är att få leva, det är kallelse och uppdrag. Den 7.januari kallades jag till min Skapare. I tre dagar och tre nätter vilade svärdet mot min pulsåder. På morgonen den fjärde dagen lyftes det. Nu vet jag att, som Kierkegaard säger det, ”det är stort att gripa det eviga, men det är större att hålla fast vid det timliga efter att ha uppgivit det”

Välsignat vare Hans namn.

Polyfon planering

Publicerat av
Svara
ARKITEKTURPOLITISKA PROGRAM – ARBETSREDSKAP FÖR DEN OFFENTLIGA SEKTORN
FORUM 4
KONKURRENSKRAFT OCH IDENTITET – BETYDELSEN AV GOD PLANERING
Roger Wingren, ordförande

 

Under sessionen framhölls att arkitekterna bör finnas med i beslutsprocesserna som gäller byggande, att medborgarinflytandet bör öka, att spelplanen där planerings- och byggnadsprocesserna äger rum, skall synliggöras och spelreglerna definieras. Vidare framkom att ekonomiska intressen i allt högre grad styr utvecklingen mot ett tillstånd där hela världen för många blir en enda stor supermarket.

Jag vill ytterligare fästa uppmärksamheten vid följande:

Låt oss anta att arkitekturpolitiska program kan utvecklas till verksamma redskap för den offentliga sektorn. Låt oss anta att arkitekturpolitiska program främjar polyfon planering och konsoliderar samhället. Låt oss anta att arkitekturpolitiska program bidrar till att gynna kvalitet. Låt oss anta att god arkitektur förstärker samhällets identitet.

Våra antaganden är kanske sanna, men de förutsätter insikter och måste sättas in i sina sammanhang.

Låt oss börja med att inse, att vår tid – som Marshall Berman (1940-) säger det – är faustisk, att den kännetecknas av andlös fart, vibrerande energi och drastiska förändringar, men samtidigt av ett grunt och tillplattat perspektiv, en förenklad, banaliserad skaparkraft och tafatta försök att skapa en helhetssyn och ansvar. Den moderna människan personifieras enligt Berman i Faust-gestalten, som i omättat hunger hela tiden jagar bilder i ständig förvandling. Faust är handlingsmänniska, de stora idéernas man, som befriad från alla moraliska bojor säljer sin själ och beträder själförverkligandets öppna väg, där allt är tillåtet. I dag skulle man benämna honom psykopat. Naturen, den bebyggda miljön behandlar han som han behandlar människorna, även Gretchen, som han inbillar sig älska. Han bemöter allt och alla på samma sätt: åt honom har givits makt att härska och njuta. Han är förslavad av tre fenomén: fart sex och pengar, framför allt farten. ”Sag nie zu der Stunde: verbleibe doch, Du bist so schön” (säg aldrig åt stunden: bliv du hos mig, du är så ljuvlig)

Den ryske filosofen, Nikolaj Berdjajev (1874-1948) beskriver vår tid så här: ”en total och exkluderande dynamik, en hektisk aktivitet som river sönder människan i bitar, eller förvandlar henne till en maskin. Här är vår tids förskräcklighet förborgad”. Utvecklingen har enligt Georg Henrik von Wright (1916-2003) lett till att ”i extrema fall uppfattas människan som en sämre sorts dator. Detta förknippas med den konsekventa avhumaniseringsprocess som pågår i samhället”.

När jag talar om samhället avser jag dess främsta exponent, staden. Staden är huvudbäraren av civilisationens alla form- och värdesystem. Världens kulturella och sociala utveckling eller avveckling är intimt förbunden med stadsutvecklingen, eller stadsavvecklingen, det som von Wright kallar ”avhumaniseringsprocessen”. Världen med sin mångfald finns i varje stad och varje stad med sin speciella form av mångfald finns i världen.

Staden har i enlighet med Descartes filosofi och Newtons upptäckter sedan länge uppfattats som en maskin, där delarna ytligt sett är kopplade till varandra. Endast ytligt och därför utbytbara. I takt med att det mekaniska och fragmentariska sättet att tänka alltmer utgör grund för civilisationen, triumferar tekniken över anden. Kulturen, inkluderande byggnadskonsten, förlorar sin livsbärande funktion och blir en dekoration till det organiserade livet.  Idéerna ersätter livet. Estetiken tappar kontakten med etiken och blir endast yta. Varje djup har ju sin yta, men varje yta har inte nödvändigtvis djup. Den heliga osäkerheten i en innerlig sanning, detta som karakteriserar etiken,  ersätts av objektivitet, normer och trender.

Den sanna staden är ingen maskin. Den är levande organism, en tät massa av förmänskligad substans. Organism är förveckling, livsprocesser i rörelse mot ständigt rikare former. Det finns ingen andlig utveckling som inte är beroende av materiella förutsättningar. Stadsliv kräver stadsbyggande. Ett högre stadsliv förutsätter ett rikare sammansatt stadsbygge.

Varje process kräver energi, men vad är då energi? Energi är rätt och slätt förmågan att utföra ett arbete, en verksam kraft. Enligt fysikern David Bohm (1917-1992) har all energi sitt utflöde ur mening (meaning) och meningen har sin källa i den verksamma kraft som vi kallar kärlek. Detta gäller enligt Bohm, hela universum, samhället och den enskilda människan. Där mening saknas uppstår meningslöshet. Meningslösheten åstadkommer likgiltighet och likgiltigheten destruktivitet. Bohm talar därför om två rörelser: en kontinuerlig skapande rörelse och en destruktiv rörelse, en rörelse mot förintelse.

Helt klart är att de rationella planeringsmetoder som vi omhuldat och förfinat sedan renässansens dagar har haft en destruktiv inverkan på stadsutvecklingen. Världen är mer än logik,  eller som Martin Buber (1878-1965) uttrycker saken: ”En ordnad värld är inte världsordningen”. Ett på funktionalism baserat stadsbyggande åstadkommer ingen verklig stad. Det är hög tid nu att ge plats för ett tänkande som samverkar med jordens organiska processer: de biologiska men framför allt med de sociala, med livsprocesserna – de kreativa processerna. En väsentlig fråga i detta sammanhang är därför huruvida arkitekturpolitiska program kan främja dessa processer.

Låt oss konstatera att byggnadskonstens framtid inte finns i själva byggnadskonsten, lika litet som konstens framtid finns i konsten. Konstens framtid är uteslutande beroende av människans speciella förmåga att ge gestalt åt det hon möter: att gestalta själva mötet, dvs materialisera det levande väsen som uppstår mellan henne och tingen. Konsten är främmande för iakttagelser och åhörande – konstnären är en som varit delaktig i den händelse han skall beskriva – som en som mött det andra och fått kunskap om det andra. Det hebreiska ordet för kunskap betyder inte teoretisk kunskap utan en ömsesidig kännedom om den andra, en kännedom som växer fram i ett dynamiskt flöde mellan två subjekt. Som när Abraham kände Sara.

Byggnadskonsten – den som de arkitekturpolitiska programmen skall befordra – är aldrig fri från sina betingelser, aldrig fri från ekonomi och teknik. Framför allt får den inte negligera den primära uppgiften att främja ett sant mänskligt liv. Den är därför beroende av att stadsplanerarna går in i en ny roll, en barnmorskeroll för att, som Henri Lefebvre (1901-1991) uttrycker saken, ”förlösa vid det möjligas barnsäng” och att arkitekterna uppövar förmåga att ge gestalt åt det mellanmänskliga: att gestalta det som finns mellan människor, att ge synlig form åt de krafter som håller samhället samman. (Jag vill med skärpa inflika att ingen annan yrkesgrupp äger eller kan äga denna förmåga). På samma sätt som energiflödena mellan partiklarna i en sten ger stenen soliditet och identitet, uppstår soliditet och identitet i staden endast i den mån det förekommer energiflöden mellan människor som individer och i sina sammanslutningar – genom det gemensamma arbete, som Lefebvre kallar ”med det mänskliga som verk”. På samma sätt som den materiella verkligheten (enligt fysikerna) endast är en liten krusning på ytan av ett ofantligt hav, är den verklighet som vi uttrycker i byggnader, lagar och system – explicit i våra städer – väsentligt beroende av den bakomliggande energi som finns i meningsfullheten: i gemenskapen, ansvaret och kreativiteten – ytterst i kärleken. Vi måste därför tro på det specifikt mänskliga: på människans längtan efter att förenas med andra mänskliga varelser. ”Liksom jagets uppgift” enligt Sören Kierkegaard (1813-1855), ”inte är att forma sig själv utan att verka, och dock på samma gång formar sig själv” , är stadens uppgift inte att forma sig själv, utan att förverkligas genom ett skapande arbete som inbegriper alla stadsbor. Kreativiteten är enligt Nikolaj Berdjajev starkt förbunden med individens personlighetsdaning – med de processer som utbildar personen och håller den samman. Skapandet är enligt honom ingen mänsklig rättighet, snarare en skyldighet. I likhet med Kierkegaard och Buber säger han att när människan skapar förvandlas hon. Endast den som skapar blir skapad.

Jag hävdar alltså att arkitekturens framtid  finns i det mellanmänskliga  – i det urbana. Nu är det emellertid så att vår tids kris är det mellanmänskligas kris och i denna kris har vi förlorat det urbana. Den sociala världen kännetecknas nu av individualism och kollektivism. Individualismen förstår endast en del av människan, kollektivismen förstår människan endast som en del. Buber menar att individualismen och kollektivismen är uttryck för en och samma mänskliga betingelse, endast olika stadier. Detta tillstånd, säger han, kännetecknas av en förening av kosmisk och social hemlöshet, skräck för universum och fruktan för livet. Resultatet är ett tillstånd av oändlig ensamhet.

I det mellanmänskligas  kris har vi förlorat konsten att bygga städer och konsten att leva i dem och i och med detta har generationer av arkitekter gått vilse eller förskansat sig i estetiska elfenbenstorn från vilka de nya trenderna utropas som bönetimmarna från minareterna.

Vår stora utmaning som arkitekter är därför att åter träda in i de processer där den mänskliga gemenskapen gestaltas, där människan hem (staden) utformas, konsolideras och får sin identitet. Lefebvre är tydlig på denna punkt. Allt stadsbyggande måste utgå från det sant mänskliga, från människans specifika behov. ”För om människan är död, vem skall vi då bygga för. Om meningen och ändamålet försvinner, om vi inte kan uttrycka dem i praxis längre, då är ingenting vare sig av betydelse eller intresse”.  Lefebvre är inte speciellt välvilligt inställd till oss arkitekter. Han menar att vi ständigt tenderar att missförstå vår uppgift.  ”Nya samhällsformer skapas inte genom planer eller system. Det har hänt att någon briljant hjärna försökt göra det; uppfattat sig själv som världens arkitekt, som en mänsklig bild av skapelsens gud. Le Corbusier försökte det i en ungdomlig tro på tekniken. Ebenezer Howard försökte det i en av socialt patos präglad faderlig omsorg. Slutresultatet detsamma som för Frankenstein: monstret”

Bohm menar att en verklig förändring endast kan ske genom en kreativ process, där vi ser på oss själva som socio-kulturella och kosmiska varelser och där vi på nytt söker vägarna till livskällorna. Han menar att människan är en omistlig del av den ständigt fortgående process som pågår i världsalltet. Det som sker i kosmos, sker i människan. Människan är väsentligt ett mikrokosmos. I henne finns hela skapelsen som relationer och värden. Vi kan som människor veta allt eftersom allt finns i oss som möjligheter. Han säger vidare att det funnits perioder i mänsklighetens historia, vilka mer än andra karakteriserats av kreativitet. En utmärkande egenskap för dessa sammanhang är att människan där sökt hemligheten i sitt förhållande till medmänniskan, naturen och till varats mysterium.

Staden – det urbana – är en process som i djupaste mening inte producerar ting utan människor. Staden är produktion och reproduktion av mänskliga varelser genom mänskliga varelser. I denna process kan det förflutna, det närvarande och det möjliga inte åtskiljas.

Av den anledningen får staden aldrig uppfattas som en produkt. Den är en socio-kulturell process, ett konstverk som stadsborna tillsammans ständigt måste arbeta på. Staden får inte påtvingas dem som ett system: som en redan avslutad bok. Den expertstyrda samhällsplaneringen är därför i alla avseenden ett förfallsfenomén.

Stadsplanerarna har varit fogliga redskap för de faustiska krafter som fragmenterat och atomiserat samhället. Och arkitekterna har blivit upptäckare i effekter, i exponeringar, i skyltningskonst; virtuosa alltigenom med hemliga tillgångar till allt som förför, lockar tvingar, kullkastar; lystna efter det främmande, det exotiska, det vidunderliga.

Vi lever i en tid i vilken skådespelare – alla slag av skådespelare (politiker, journalister, lärare, jurister, tjänsteinnehavare inom stat och kommun…) – innehar den reella makten. Även arkitekten blir en skådespelare, vars konst alltmer utvecklar sig som en talang att ljuga. I stället för att finnas med i de processer, där den fragmenterade mänskliga gemenskapen helas – där människans hem repareras och ges ny form – tenderar han att isolera sig i sin egen disciplin.

Människans hem är slaget i spillror, eller som Lewis Mumford (1895-1990) skulle uttrycka saken: staden har exploderat och fragmenten av den ligger utsprängda i terrängen. Effekten av detta är förödande. Den svenske sociologen Johan Asplund hävdar att processen lett till att människan blivit platslös – inte rotlös eller hemlös – utan just platslös. Han säger att ”platslöshet” är olust därför att man inte kan lära känna sin miljö i djupare bemärkelse. Det är en stum värld som man varken kan lära sig känna eller känna igen. En äkta plats är en plats är där man känner igen sig själv, blir igenkänd och bekräftad. Den djupa platskänslan är därför alltid mellanmänsklig. När miljön talar, så talar den med kollektiv stämma. En äkta plats måste ha en viss permanens; den måste vara tillgänglig flera på varandra följande generationer. Därför finns inga ”instant-platser”, sådana hör till ”liksom-världen”. En platslös person, säger Asplund i Martin Bubers anda, är inte bara hem- och rotlös; han saknar del i livet, saknar empatisk förmåga och han ersätter behovet av en responsiv milö med surrogat: passiv konsumtion av ljud och bilder, levererade av nöjesindustrin; ständigt nya varufetisher, och det stummaste av alla surrogat, TV:n. I en tragisk landsflykt från livet har han gjort sig livegen under skenbildernas herravälde.  I hans spegelrum  försvinner syn, hörsel, smak, beröringskänsla och förmågan att känna dofter; försvunnen är estetisk och etisk känslighet, värderingar, känslor, intentioner, själ och ande.

Jag hävdar att staden inte kan planeras som man planerar en maskin. Den är inte att förlikna vid en produkt; den är enligt Lefebvre snarlik konstverket, där varje handling blir anledning till andra handlingar, beslut och tankar och där allt som sker oskiljaktigt knyts samman med allt som kommer att ske. Staden kan inte planeras, men inte desto mindre har det urbana en form. Denna form är den formerande princip som gör att ett samhälle blir en stad på samma sätt som en ek växer fram enligt de principer som finns inskrivna i ett ekollon. Den urbana formen, eller om vi vill, stadens DNA, är enligt Lefebvre  SAMTIDIGHET, MÖTE, SAMLING: genomskinlighet mellan skikten i tid-rummet, täta massor som möjliggör beröringar och kontakter. Den innebär polyfoni, jämlikhet-olikhet och fria energiflöden,  och den förutsätter vidare komplexa strukturer och kvalificerade simultanrum: platser för möte verk och lek, platser där utbytet inte är beroende av varan, kommersen eller profiten. Den yttre strukturella komplexiteten – stadsbygget med dess gator och torg och dess manifestationer i byggnadsverk kan bli uttryck för och bärare av andlig energi. Rummet, som är uppfyllt av tallösa enheter förblir under inga omständigheter en passiv behållare. Det påverkar allt som ett aktivt riktnings- och transportmedium i vilket stadens mångfald organiserar sig.

Ifall staden är ett konstverk krävs, enligt Erich Fromm (1900-1980), det som gäller för all konstutövning: För det första behövs disciplin. Utan disciplin förblir livet utan sammanhang, förvirrat och splittrat. För det andra krävs koncentration, en inre samling som kanske kan förliknas vid kontemplation (”med tempel”). För det tredje krävs tålamod och uthållighet. Vill man ha omedelbara resultat, kommer man ingen vart.

Lewis Mumford efterlyser en rekapitulering (”med huvudet före”)  av den implosion ur vilken staden föddes ur byn. En ny implosion skulle enligt honom vara motgiftet mot den förödande explosion som slagit staden i spillror. Nikolaj Berdjajev efterlyser i samma anda en ny medeltid då krafterna på nytt sammanförs och konsolideras.

Historien kan lära oss mycket. Bland annat att allt tar sin tid; att äkta platser – riktiga gator och torg – inte kan byggas i ett huj; att det behövs goda arkitekter för att åstadkomma god arkitektur och att god arkitektur kräver tid: att entydiga rum skapar enfald och att mångtydiga rum förlöser kreativitet. Historien kan berätta att god arkitektur och god stadsbyggnadskonst är beroende av samfund som hyllar principen att glömma det privata och sörja för det gemensamma. Historien berättar för oss att byggnadskonstens framtid är beroende av vår förmåga att ge gestalt åt det mellanmänskliga, att gestalta det som finns mellan människor. Historien berättar att det som finns mellan människor, detta ”väsensfyllda vi”  bygger på kontrakt.  På basen av överenskommelser byggs gudshus och människohus och förbinds med gator och torg – stadsrum där visheten låter höra sin röst – och processen där detta sker föder känslor och själva verket utlöser känslor. Historien berättar att ingen samhällsbyggnadsidé ännu lyckats överträffa den sanna staden med dess gator och torg; att torget en gång var platsen för allt mänskligt och att det fortfarande kan vara så; att gatan en gång var rummet där alla ekonomiska, sociala och andliga krafter möttes, konfronterades och blandade sina definitiva innebörder och öden, och att det alltjämt kan vara så.  Låt oss alltså tro på det specifikt mänskliga: på människans längtan efter att förenas med andra mänskliga varelser.

Låt oss hoppas på att de arkitekturpolitiska programmen kan bidra att något av förmänskligande börjar äga rum.

 

O, kom låt oss tillbedja

Publicerat av
Svara

”Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias”.

 Ju mer människan blir människa, desto viktigare är det för henne att kunna tillbe.

Efter det att herdarna den första julnatten mottagit budskapet från Guds budbärare sökte de sig ner till stallet för att betyga den nyfödde sin vördnad. Mitt bland kreaturen såg de barnet som var lindat och låg i en krubba. De såg Messias; de såg Kristus, de såg honom i vilken Gud sammanfattar allt i himmel och på jord. Allt var så som det hade sagts dem. Och de vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se.

De första stegen i riktning mot stallet var deras första steg mot det egna  människovardandet. Så är det för oss alla. Vägen till gudslikhet går alltid genom det sant jordiska. Här möter vi frälsaren. Genom stegvis förvandling, stegvis övergång från en värld till en annan, genom att lära känna nya och dittills helt okända verkligheter befrias vi. Fullkomnandet äger rum i tillbedjan. 

För att kunna vara frälsare och ge våra själar liv i den övernaturliga förlängning som vi kallar det eviga livet, måste Jesus uppfylla vissa villkor i förhållande till världen. Han måste födas av kvinna. Han måste leva och verka i världen. Han måste dö. Han måste uppstå. Endast så blev han Kristus.

Den värld som jag talar om är den påtagliga, kroppsliga världen, den naturliga världen, den som vi kan erfara genom våra sinnen: genom det vi smakar, ser, berör, hör, genom att känna dofter. Den som handlar om blod, svett och tårar. Jag talar om den värld som Gud så älskar.

Denna värld uppfattas i dag av vetenskapen som ett sammanhållet aktivt system där medvetenhet och frihet gradvis växer. Kännetecknande för processen är dess strävan mot ett högre medvetande, i vilket allt det som är väsentligt i livets oräkneliga kraftuppbåd, sammanförs och organiseras. Ett högre medvetande förutsätter alltid en rikare sammansatt materia. Det är i denna förädlingsprocess som mänskan är uppfordrad att ge sitt svar. Världen är stoft; människan är kallad att upphöja den till ande genom att ge form åt materien, genom att förädla köttet och låta ljuset genomtränga mörkret till dess själva mörkret skiner och det inte finns någon åtskillnad mellan dessa två.

David Bohm (1917-1992, en av samtidens största fysiker) talar om en implicit ordning som har en kosmisk dimension men som väsentligen utspelas på det socio-kulturella planet. Han namnger den inte, men säger att den är genomsyrad av kärlek. Paulus personaliserar denna generativa ordning. Han säger att Kristus är det universella kosmiska centrum där allting löper samman och allting blir förklarat (”Gud skall i Jesus Kristus sammanfatta allt i himmel och på jord”). I honom blir allt uppfattat och från honom kommer alla impulser. Himmel och jord är ett och i Honom skall de bli ett.

På samma sätt som Gud måste inkarneras, kan vi bli frälsta endast genom att acceptera världen, förenas med universum, bli ett med Hans skapelse. På samma sätt som Gud så älskade världen att han gav den sin ende son för att de som tror på honom inte skall upphöra att existera, når vi vår bestämmelse (blir Guds bild och likhet) endast genom älska världen. Vi måste lära känna världen som Abraham kände Sara. Vi måste ha intimt umgänge med den. Vi måste i handling uppleva enheten med den. Bara om vi samtycker till världens existens; bara om vi tror på världen kan vi bli Guds medhjälpare och medskapare och samtidigt själva omskapas och fullkomnas, frälsas. Bara om vi vågar lägga vår andes armar om världen, skall våra händer möta de händer som håller den. Då blir världen runtom oss gudomlig. Den är inte längre rymdens mörka och ödsliga kyla, inte bara töcken över urvirvelns anlete, inte endast frossande eld eller störtvågor från många vatten som väsnas och fradgas.

För många kristna är materien dödvikt och illusion. För dem gäller endast ”personliga relationer” i världen. De reducerar därmed Gud och hans skapelse till ”juridiska personer”. Samtidigt överbetonar de det andliga och det övernaturliga så till den grad att själen betraktas som en gäst i verkligheten och fånge i materien. Frälsningen blir en fråga för den enskilde, och den kosmiska utvecklingen, detta att Gud i Jesus Kristus i en skapande process sammanfattar allt i himmel och på jord, har man inget intresse av.

För den som påtagligt lärt känna Kristi nåd är anden en sammansatt enhet, i vilken mänskans helighet fullbordas på så sätt att hennes speciella egenskaper och resurser utvecklas så långt det är möjligt i processer, där någonting fullkomligt nytt kämpar sig fram. För en sådan människa är världen inte ett besvärande påhäng utan råmaterial för nya skapelser, helt igenom fylld av underbara möjligheter. För en sådan människa finns ingen plats och ingen tid i världen där Guds helighet inte låter sig finnas. En sådan människa var Mose som ombads ta av sig skorna därför platsen i ödemarken var helig. En sådan människa är lik en stege som ställts på jorden men som räcker ända upp till himlen. Allt vad han gör, allt vad han säger lämnar spår i himlen.

Livsglädje uppstår endast när vi medverkar, om än så litet, till att bygga upp världens slutgiltiga gestalt. Och ingenting annat får egentligen intressera oss än att få frigöra den mikroskopiskt lilla del av det absoluta som ligger på vårt ansvar. Att få förlösa något litet av varat, för alltid. Allt annat är betydelselöst, tomhet, idel tomhet

Ju mer människan blir människa, desto viktigare är det för henne att kunna tillbe. Låt oss acceptera Guds skapelse i Jesus Kristus. Låt oss tillsammans med Pierre Teilhard de Chardin hylla vår Herre och vår Gud. Kom låt oss tillbedja Honom som lät sig födas av kvinna.


Förklaringens Kristus
du är närvarande i materiens mitt,
strålande centrum av ljus,
i vilket mångfaldens otaliga linjer
löper samman.
Makt,
järnhård som världens lag
och ändå mjuk som livet.
Du, vars panna är av snö och vars ögon av
eld,
du, vars fötter skimrar ljusare än smältande guld,
du vars händer omspänner stjärnorna –
du är början och slutet,
den levande, den döde, den uppståndne.
Du som är ofantlig i rikedom
Omfattande varje smak, varje kraft, varje
tillstånd –
hela mitt väsen ropar efter dig med en
längtan
stor som universum:
Du är sannerligen min Herre och min Gud 

(La Messe sur le monde, 1923)

Onni Pena!

Publicerat av
Svara
Pena 29.10.2004, 70v

 

”Kenellä on tieto ihmisen hengestä, nouseeko se ylöspäin…. taikka karjan hengestä, laskeutuuko se maahan. Siis minä näin ettei mikään ylitä sitä että ihminen iloitsee työstään. Sillä tämä on hänen osuutensa. Kukaan ei pysty saattamaan häntä takaisin katsomaan mitä sen jälkeen on tapahtunut”. (Sarnaaja).

Todellinen työ, eli luova työ, tuntee siitä että se on jatkuva taistelu tyydytyksen ja kaipuun välillä. Kaipuusta oppia tuntemaan maailmaa, tuntemaan todellisuutta. Maailman rakastaminen on ihmisen suurin vaisto… hänen henkensä suurin mahdollisuus. Jos meillä olisi mahdollisuus rakastaa jotakin, emmekä toteuta tätä mahdollisuutta olemme menettäneet  oleellisinta elämässämme, usko elämään

Tyydytys, kylläisyys on katoavaista. Se johtaa haluttomuuteen ja vahingoittaa ihmishenkeä. Post coitum omne animal triste est…. yhdynnän jälkeen ovat kaikki eläimet surumielisiä.

Kylläinen päivä ei näin ollen ole päivistä suurin. Suurin päivä on janon päivä. ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den största dagen är en dag av törst”. (Karin Boye)

Siis maailman rakastaminen tarkoittaa toivo siitä, että on mahdollista rakastaa maailmaa…että tehtäisiin kaiken sen edestä että sitä voitasiin rakastaa.

Pietarsaaressa 80- luku ja 90-luku olivat ratkaisevia aikoja. Silloin me himoisina halusimme oppia tuntemaan maailmaa, tuntemaan Pietarsaarta niinkuin Abraham tunsi Saaran… , hellästi, palavasti, hartaasti… kihkeästi kaivattuna. Ja samalla tavalla kuin juurikuihtunut Saara synnytti kaivatun poikansa niin Pietarsaari synnytti tulevaisuutensa kaikkine toiveineen. Maailma oli hetkellisesti sovitettu. Sana ”happiness” tarkoittaa etymylogisesti että jotakin on ”adjusted”, soviteltu. Me olimme mukana tässä sovintoprosessissä. Harmonia syntyi vastakohtaisuuksien yhtymisestä. Tomusta kasvoi kuolematon henki niinkuin harmonia kasvaa musiikissa. Karkeus ja suloisuus, vilunväre ja mielihyvä liittyivät yhteen niinkuin Sibeliuksen sävellyksissä.

Penan rooli tässä prosessissa oli ratkaiseva. Me kutsuimme hänet Pietarsaareen ja hänelle annettiin tavallaan kapellimestarin rooli fyysisen ympäristön kehittämisprosessisa. Pena ei tyytynyt ainoastaan konduktöörin tehtävään, vaan otti tapansa mukaan myös kompostöörin roolin. Sanan ”kompositio” etymylooginen merkitys tulee latinan sanasta ”compostum” joka tarkoittaa lantakasa, komposti.  Ja lantakasasta oli kysymys. Energiaa täynnä oleva yhdiste…. palava yhdiste. Ja Pena oli varsinainen ”kompostööri”.

Näin syntyi 1989 keskustan liikenne-ja ympäristösuunnitelma, dokumentti,  joka oli pikemmin luovan ilmiön orgaaninen tulos kuin suunnittelutuote. Siellä me totesimme ett ”kaupunki on kooste historiaa, kehitystä ja muutosta. Näin keskusta tarjoaa mahdollisuuden jatkuvalle muutokselle myös tulevaisuudessa. ….Koko taloudellinen ja kulttuurinen kehitys perustuu luovuuteen, ja luovuudella on kehtonsa kaupungin sydämessä”.  Ensimmäinen konkreettinen hanke joka syntyi tästä asiakirjasta oli Kanavapuistikon muuttaminen kävelykaduksi. 13 vuoden aikana tämä katu on toiminnut kapunkielämägeneraattorina. Sen merkitys ei voida yliarvioida, se vahvistuu ja kasvaa yhä edelleen.

Sittemmin syntyi yleiskaavaprosessi, jonka käsitteet ”samanaikaisuus”, ”kohtaaminen” ja ”kokoaminen” toimivat kehityksen muotoilevina prinsiippeinä, tavallan kaupungin DNA:na.

Me olemme iloitseneet yhteistä työstämme. Se oli meidän osuutemme. Työssämme olimme onnellisia. Mutta kylläinen päivä ei ole päivistä suurin. Suurin päivä on kaikista huolimatta janon päivä. Me näemme edellenkin uusia mahdollisuuksia ja yhteistä työtä riittää. Niin kauan kuin olemme olemassa.

Knutby inom oss

Publicerat av
Svara

Domarna har fallit. Samhällets domar och folkets. De skyldiga har fått sitt straff. Kvar lämnar frågan hur detta kunde hända.

Vi som på avstånd följde händelserna som de beskrevs av media förfärades och förundrades. En del av oss bespottade dramat. Några av oss följde med skeendena som när tungan söker sig till en trasig tand. Några insåg att knutbydramat uppenbarade den möjlighet till försyndelse som finns i varje människa. Sanningen är att Knutby inte skulle finnas om inte Knutby fanns i var och en av oss.

Dostojevskijs beskriver i sitt stora epos ”Bröderna Karamasov” hur djävulen kämpar med Gud på det slagfält som är människohjärtat.  I inledningen av romanen utspinner sig ett samtal mellan bröderna Mitja och Aljosja. Mitja är en lättsinnig, vild och oregerlig rumlare. Aljosja hade valt att gå i kloster, eftersom han ansåg att detta var den ideala utvägen för hans själ att tränga ut ur den världsliga ondskans mörker fram till kärlekens ljus. Mitja bekänner för Aljosja hur han drogs till lasten, hur han tyckte om skammen i själva lasten, ja, hur han njöt av själva grymheten: ”för jag är ju en lus, en parasitmask, inte sant – en Karamazov!”. Han berättade om den insektvällust som han närde inom sig…”och alla Karamazovar är likadana, också i dig, lilla ängel, bor den där masken och väcker storm och oro i ditt blod… jag har alltid gillat gränder och mörka smågator… bli inte förvånad att jag inte skäms, när jag berättar det för dig, utan liksom gör det med nöje.”

Aljosja svarar: ”Det där tror du bara för att jag rodnade. Det var inte för det där du berättade som jag rodnade eller för det där du gjort, utan det var för att jag är likadan som du själv. Det här är bara frågan om olika steg på samma trappa. Jag befinner mig ännu på det allra nedersta, men du är högre upp, någonstans på det trettonde eller så. Det är så jag ser på det här, det är samma sak, helt och hållet samma sak. Den som beträtt det nedersta steget kommer också en gång ofelbart att stiga upp på det översta.” ”Kan du låta bli att beträda stegen”, frågar Mitja. ”Nej tydligen inte”, svarar Aljosja.

Innerst inne befinner vi oss alla på samma trappa som pastorn, barnflickan och Kristi brud i knutbydramat. Sorgespelet i Knutby handlar om dig och mig, om gott och ont, om våra hjärtan, slagfältet där djävulen kämpar med Gud. Innerst inne vet vi att skuld är något annat än bristande överensstämmelse med strafflagen och den offentliga meningen – så den som är utan skuld må kasta den första stenen. Innerst inne vet vi – hur präktiga vi än må vara – att vi alla har skuld inför alla och för allting, ”och kanske är jag mer skyldig än alla andra och sämre människa än alla andra människor i världen” (Zosima i bröderna Karamazov). Ifall vi inte inser detta bedrar vi oss själva och ”detta är förfärligt, därför att man – som Sokrates sade – alltid har bedragaren inom sig”.

Innerst inne vet vi att första uttrycket för frälsning är uppenbarelsen, bekännelsen. Innerst inne vet vi att endast den som bekänner blir förlåten. Innerst inne vet vi att endast den som vandrar i ljuset renas. Den avgörande frågan är om vi ens för oss själva vågar utsäga det som döljs bakom våra klosterfasader. Avgörande är om vi vågar låta ljuset lysa över våra mörka gränder och smågator. Avgörande är om vi bejakar det goda, ljuset. Uppenbarelsen är det goda, genomskinligheten är befriande. Avgörande är om vi vill låta oss frihalsas. Frälsning är att befrias från slavringen kring halsen. Frälsning är att försättas i frihet.

Motsatsen är slutenheten, det instängda, sekterismen, slavringen.  Det instängda är alltid ångest för det goda; sekterismen är demonisk. I Knutby var det väl så, att viljan till slutenhet var starkare än strävan efter öppenhet. Så lämnades fältet öppet för det demoniska spel som ledde till död och förintelse.

Vi är alla skyldiga. Men den som bestiger det fjortonde steget på trappan bestraffas av myndigheterna. Pastorn och barnflickan beträdde det fjortonde steget.

Jag kom nyligen av en händelse att se filmen ”O, brother where art thou gone”. Filmen handlar om tre straffångar som fastkedjade vid varandra rymt från fånglägret. På sin odyssé hamnar de mitt i en dopförrättning vid floden Missisippi. En av dem störtar ut i vattnet och låter sig döpas tillsammans med de vitklädda. ”Jag är återlöst” utropar han, jag är frälst, alla mina brott är förlåtna”.  ”Ja”, säger Ulysses (Odysseus), ”Gud har förlåtit dig, vi har förlåtit dig, men staten Missisippi är hårdare”.

Svenska staten har utdömt straff för försyndelserna i Knutby. Vi kan endast hoppas på att de inblandade för sin egen salighets skull bekänner sin synd inför Herren över liv och död.

Vår uppgift är inte att förfasa oss eller att döma. Vår utmaning är att bekänna vår egen skuld och leva i förlåtelsen. Gud sig förbarme!