Strax innan påsk begav sig Jesus med sina lärjungar över Genesarets sjö till den andra sidan och gick upp på berget. Det skulle bli hans sista påsk. Hans öde höll på att fullbordas. Under denna högtid skulle världshistorien förändras i grunden. Vägen smalnade, avgörandet kom allt närmare. Korset hade börjat kasta sin skugga över hans liv och kärnan i hans uppdrag hade börjat skilja agnarna från vetet.

Mycket folk följde honom på grund av de mirakel han utförde.

Mitt under sin undervisning däruppe på berget såg han att en folkmassa som motsvarade Jakobstads befolkning – eller halva stadion i Helsingfors – hade samlats, och han såg att de var hungriga. Han provocerade Filippos och bad honom att gå och handla mat i byarna  Denne replikerade och sade att inte ens pengar som motsvarade 200 dagsverken skulle räcka till att ge en bit bröd åt alla.

Då förde Andreas fram en pojke med fem bröd och två fiskar.

Jesus visste vad som höll på att ske och vad som förväntades av honom. Han befann sig mitt i händelsernas centrum. Han utmanades av sitt eget öde men ondgjorde sig inte ett ögonblick över villkoren. Detta var han förberedd på. Två år tidigare hade han i öknen mött den ”fasansfulle och kloke anden, själförintelsens och icke-varats ande” (Dostojevskij). Denne hade uppmanat honom att förvandla stenar till bröd…”om du nu är Guds son… du är väl det?  Då skall hela mänskohopen komma springande efter dig, tacksam och lydig. Säg inte åt dem att du skall göra dem fria, säg inte så, då gör du ett misstag. Ser du, mänskorna vill inte frihet. Det har för människorna aldrig funnits något mer outhärdligt än frihet. De lägger underdånigt ned den för dens fötter som förespeglar dem lycka, välstånd, hälsa, ungdom, skönhet, bekymmerslöshet, nätter att minnas. Människorna orkar helt enkelt inte bära frihetens börda, de längtar efter att få underkasta sig en högre makt, en makt som ger dem bröd och organiserar deras liv som man organiserar barnens lekar. Människorna längtar inte efter frihet, de längtar efter själsro och lugn, ja rentav döden själv är dyrbarare för människan än det fria valet och kännedomen om gott och ont. Och kännedomen om det innersta i människans väsen vill de inte veta av: tarvligheten, lystnaden, högmodet, missunsamheten, inte heller sin innersta längtan, längtan efter korset, lidande och död, längtan efter uppståndelsen. Ser du: människorna söker inte Gud; människorna söker ett under. Alltså om du är Guds son så förvandla dessa stenar till bröd”.

Jesus visste vad som höll på att ske, men han visste även att situationen krävde svar, hans ansvar. Så han tackade för bröden och fiskarna och välsignade dem. Undret ägde rum och detta som den ”fasansfulle och kloke anden, själförintelsens och icke-varats ande” förespeglat honom skedde. Mänskohopen blev för ögonblicket tillfredsställd och ville göra honom till konung. De ville inte frihet och ansvar. De ville Schlaraffenlandet, där korvar, skinkor och bakelser växer på träden. Jesus avlägsnade sig i djup sorg, och drog sig undan in i ensamheten uppe på berget.

I Kafernaum följande dag sade han till hopen: ni har kommit till mig för att ni blev mätta i går. Men jag är inte Shlaraffenlandet, jag är inte mjölk och honung, jag är bröd och vin. Och den frid jag ger är inte den som världen ger. Den frid jag ger föds på slaktbänken, där blodet flyter. Där bygger svalan sitt bo. Jag är inte mjölk och honung. Jag är bröd och vin, livets bröd. Om ni äter mitt kött och dricker mitt blod skall ni leva för evigt, i tillvaron bortom tid och rum.

För människor som endast längtar efter undret och bekymmerslösheten var detta ett hårt tal. Folket och merparten av lärjungarna lämnade honom i besvikelse. Men Petrus sade: Herre till vem skulle vi gå. Du har det eviga livets ord, ordet som befriar och som skapar sann gemenskap, ansvar och förvandlande livsenergi, ordet som öppnar för den ande, som drömmer och verkar i oss och som är större än våra tankar. Så Herre till vem skulle vi gå. Vi förstår att undret inte är det viktiga, endast omvändelsen, omvändelsen som för oss ut ur illusionerna, ut ur liksomvärlden, karaokevärlden, ut ur Schlaraffenlandet. Omvändelsen som låter oss som Lasaros stå upp från de döda. Omvändelsen… och förlåtelsen. Förlåtelsen som är svaret på vår dröm om miraklet, genom vilket det som krossats och splittrats åter är helt och det solkiga och nedsölade alltjämt är rent. Vi vill inte längre Schlaraffenlandet. Vi vet att vardagens blod och smuts, svett och jord är grunden ur vilken vår livslåga stiger ren och rak mot dig som var, är och skall komma. Vi vet att

Lyckan är inte vad vi drömde om
Lyckan är inte längtan i vår sång
Lyckan är inte natten den vi minns
Lyckan är något som vi aldrig velat
Lyckan är något som vi svårt förstå
Lyckan är korset som blev rest för alla

(Edith Södergran) 

Lovad vare Du som förlåter så att det trasiga åter är helt och det fläckiga alltjämt är rent.
Lovad vare Du som bjuder syndare till bords med dig.
Ärat vare ditt namn i evighet