Ein grosses Risiko!

Publicerat av
Svara

Samstämmigheten mellan de två stora tobakspolitiska rapporterna i Europa är iögonfallande. SCENHIR-rapporten och rapporten från The Royal College of Physicians (RCP). Grundmaterialet är i huvudsak detsamma men rapporterna skiljer sig från varandra på en väsentlig punkt. I SCENHIR- rapporten berörs endast snuset. Cigarretterna hörde liksom inte till uppdraget. Man säger att avändningen av snus är beroendeframkallande och medför risker för hälsan och att bevisen för att snus kan användas vid rökavslutning är otillräckliga. Risikkoanerna säger omtumlade av ordsvall och helt försänkta i mörker: O, så fint, o så samstämmigt, så entydigt. Mogens Thomsen ordförande i kommittén, skriver att åsikterna i SCENHIR rapporten inte nödvändigkvis reflekterar Europeiska kommissionens åsikt. Inte heller är det så att åsikterna i SCHENHIR rapporten nödvändigvis delas av alla medlemmear i kommittén. Just så skriver han

The Royal College of Physicians, som sedan 45 år tillbaka i tiden befunnit sig vid den yttersta fronten i de tobakspolitiska frågorna, analyserar under ledning av John Britton all tobak och intar därefter en tydlig, enad, kraftfull position. Det är  inte är nikotinet som dödar, utan röken. Tobaksmarknaden måste därför balanseras och eftersom det svenska snuset är det minst riskfyllda av alla  tobaksprodukter, bör detta tillhandahållas rökare som rökavvänjningsmedel.

I den första gruppen finns puritanerna och moralisterna som helt vill utrota nikotinet men som likt Faust ingår pakt med Fan själv, med cigarett-tillverkarna . I den andra gruppen finns läkarna som i praktiken följer HL Menckens råd  från 20-talet: ”Medicinens syfte är inte att göra människorna dygdiga, utan att skydda och rädda dem från följderna av deras laster. Den sanne läkaren predikar inte ånger; han erbjuder absolution.”

Risikko-kommittén stöder sig i sitt tobakspolitiska program väsentligt på en artikel i Suomen lääkärilehti 48/ 2008, författad av generaldirektörerna för de nordiska folhälsoinstituten. Vad säger generaldirektörerna? Jo, de nordiska generaldirektörerna sopar allt vetenskapligt material under mattan och börjar i kraft av dammigt material , undersökningar utan övertygande stöd i den vetenskapliga dokumentationen, och framför allt utifrån sina maktpositioner fritt  och grundlöst påstå.  SCENHIR-rapporten har de inte läst, inte heller RCP-rapporten. Vad gör då Risikko? Jo Risikko sammankallar en hop beschäftiga människor från ”hemtrakterna”, för att utifrån generaldirektörena fria påståenden formulera förbud mot lakritspipor,  andra tobaksliknande sötsaker och bilder på något som kanske kunde vara nånting som eventuellt liknar något som eggar lusten efter tobak, kanske en fabrikspipa, vad vet jag, och naturligtvis det svenska snuset. Risikkos hjälpredor skyndar sig dit liksom för att släcka en storbrand, dessa fjäskiga, med sina pytsor, slevar och lavemangsprutor. Och i deras följe privatdocenterna som nu upphöjt sig själva till experter, främst av dem Arja Karhuvaara. De hänvisar till SCENHIR- rapporten som de inte har läst eftersom den var på ett främmande språk, eller kanske bara för att den var 157 sidor lång, men inte till RTP-rapporten som de inte heller läst, därför att ingen hade sagt åt dem att den fanns, och så var  ju också den på ett främmande språk och 242 sidor lång, men det kunde de ju inte veta. Mest hänvisar de nog till generaldirektörernas artikel i Lääkärilehti. Den läste de snabbt för den var ju översatt till finska och så var den knappt två sidor lång.  Den dög bra som förbudsunderlag. Så de förbjuder lakritspipor etc etc  och det svenska snuset i sachets. De förbjuder men i själva verket förnekar de.  Generaldirektörerna,  Risikko kommitténs ordförande Ilkka Oksala, hela kommittén och Risikko själv, alla förnekar samvete (som är mer än ängslan för att mista ära och anseende), gott och ont, rätt och orätt, frihet och förtryck, förställning och uppriktighet. Tillsamman utgör de den verkliga faran för folkhälsan, ein grosses Risiko!

Alltnog, I RCP-rapporten vederläggs generaldirektörernas alla påståenden och mer än så: det grundläggande argumentet i RCP- rapporten är att det är perverst att tillåta cigarretter medan man förbjuder snus som är mer än 90% mindre riskfyllt än röktobaken. Situationen  är orättvis och strider mot individens rättskänsla, rätt till sin hälsa och intresse  för densamma; den är förljugen och äventyrar folkhälsan. Att inte sakligt och allsidigt informera konsumenten är propaganda och propagandans väsensnamn är lögn. Den strider, säger RCP, mot FN.s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Den strider även mot Finlands grundlag  där det stadgas att ”Till demokratin hör att den enskilde har rätt att ta del i och påverka samhällets och livsmiljöns utveckling”. Detta kan han göra endast om han har full insyn  i det materal som skall läggas till grund för förändringarna i samhället.  Materialet skall vara uppriktig och genomlyst; trovärdigt och tillgängligt på bägge officiella språken i Finland.

Snusförnuftigt

Publicerat av
1

 

Öppet brev till bastrygghetsminister Risikko!

Minister,

i Suomen Kuvalehti nr 5 2009 svarar du på en fråga som gäller snusets hälsorisker. Du skriver att du litar på experterna, dvs ledarna för de nordiska folkhälsoinstituten. Lita inte på dem! De är inga experter, de tillhör pulpetsittarväldet. En gång fattade de en ståndpunkt, sedan fattar de ingenting.

Jag har läst den tobakspolitiska slutrapporten som du beställt. Den är pinsamt naiv, osammanhängande, motstridig och vilseledande. Den saknar därutöver strategier för hur det tobakspolitiska programmet skall genomföras. Yttermera förvisso strider den mot tillgänglig vetenskaplig evidens och påminner sålunda närmast om konsten att avläsa ett solur med ficklampa.

Rapporten grundar sig på 1) den artikel i Suomen Lääkärilehti 48/2008 som du refererar till, och 2) Europeiska kommissionens SCENIHR – rapport från febr 2008. Dessa två strider sorglustigt nog mot varandra. Den vetenskapliga kommitténs rapport avfärdar punkt för punkt det som pulpetsittarna påstår i läkartidningen. Undantaget gäller cancer i bukspottskörteln. Jag återkommer till detta.

En sak är alla överens om.

Rökningen håller på att bli ett av de allt överskuggande hälsoproblemen i världen.

Cigarretterna utgör 96% av den globala försäljningen av tobakstillverkade produkter. Förtidig död i de utvecklade länderna drabbade år 2005 5,4 miljoner människor. I Finland dör nu årligen mellan 5000 – 6000 människor på grund av rökning.

Man har försökt lösa problemet utifrån två sätt att se på verkligheten.

Den första uppfattningen innebär att all tobak är skadlig och att all tobak skall utrotas. Enligt kritikerna bygger den inställningen på ”en orealistisk fundamentalistisk renlevnadsfilosofi som snedvrider hälsoarbetet och gynnar tobaksindustrin” (Ramström-Foulds).

Det andra betraktelsesättet bygger på insikten att det visserligen är eftersträvansvärt att åstadkomma en helt tobaksfri värld, men att det inte är realistiskt. Man ser därför inte snuset som en del av problemet utan som en lösning på problemet. Man föreslår att snus tillsammans med andra rökavvänjningsmetoder skall användas i kampen mot de dödsbringande cigarretterna. Strategin handlar om att minska riskerna (”harm reduction”). Motståndarna säger: ”ni har inte tillräckliga bevis”.

Minister Risikko. Din arbetsgrupp föreslår att det svenska snuset skall förbjudas (torrsnus och tuggtobak är ju tillåtna i EU). Ifall förslaget blir lag spelar du cigarrettindustrin i händerna och löper risk att kasta ut barnet med badvattnet.

I maj 2007 publicerade den världsledande medicintidskriften ”The Lancet” två artiklar angående det svenska snusets effekter på folkhälsan. Sverige är det enda land som uppnått WHO:s mål att minska cigarrettrökningen till under 20% av den vuxna befolkningen. Snuset har haft en avgörande betydelse.

Den ena artikeln var författad av Juhua Luo et al. De rapporterade om risken att i Sverige få cancer av snus. Den andra skrevs av Coral Gartner et al. De uppskattade de möjliga effekterna på folkhälsan ifall Australien så att säga skulle ta modell av Sverige.

Luo et al noterar att risken att drabbas av cancer i bukspottkörteln är dubbelt så stor för snusare än för sådana som inte snusar, men ändå avsevärt mindre än för dem som röker.

För snusarnas del var risken 8…9 personer /100000 människoår. Undersökningen gällde en period före 1980. Sedan dess har cancerformen hos de svenska männen halverats, trots att användningen av snus kraftigt ökat samtidigt som rökningen minskat. Tillsammans med Island har Sverige nu den lägsta siffran i Europa.

Gartner et al uppskattade bl.a. vad olika typer av tobaksbruk har för effekt på förväntad livslängd. För 40-åringar gäller följande:

  • Nuvarande rökare som fortsätter att röka – 5,04 år
  • Nuvarande rökare som slutar med sitt tobaksbruk – 0,53 år
  • Nuvarande rökare som övergår till snus – 0,77 år
  • Nuvarande snusare som aldrig rökt – 0,28 år

Artiklarna i The Lancet kommenterades på ledarplats av två framstående forskare Jonathan Foulds och Lynn Kozlovski. Deras (och tidskriftens) åsikt var att det i praktiken endast finns en väg, nämligen riskreduktion. De säger vidare att snuset gör skillnaden.

Så här skriver de:

Snuset är inte riskfritt, men Jonathan Foulds och Lynn Kozlovski uppskattar att skaderiskerna för snus är 90% mindre än för cigarretter.

De avslutar sin ledare så här:

”Det forskningsmaterial som publicerats i dag, indikerar att vi inte får dröja med att tillåta snus att tävla om marknadsandelar med cigarretter…. I ljuset av all tillgänglig forskning är förbud, eller en förstärkning av motståndet mot snus i miljöer där cigarrettrökning är vanlig, inte sund folkhälsopolitik”

”… ”Det är en pervers folkhälsopolitik som gör en beroendeframkallande drog vitt och brett tillgänglig i dess mest skadliga form, samtidigt som man förbjuder eller underlåter att på ett vederbörligt sätt informera konsumenterna om att samma drog är tillgänglig i en form där skaderiskerna är avsevärt mindre.

Professor Brad Rodu och professor emeritus Philip Cole tar avstamp i ”den svenska erfarenheten” och fastslår i artkeln ”The Burden of Mortality from Smoking: Comparing Sweden with Other Countries in the European Union” (2004), att närmare 200000 människoliv skulle sparas varje år om alla män i EU skulle anamma svenska mäns tobaksvanor, dvs färre cigaretter och mer snus. För Finlands del beräknar de att det handlar om 1570 människoliv per år.

Minister Risikko, använd litet snusförnuft. Fräls inte hela världen på en gång. Börja med att i Finland rädda 1570 liv per år. Och ifall du absolut måste förbjuda något, förbjud förmynderiet, det är den största faran för folkhälsan. Och framför allt: förbjud ledan. Enligt Kierkegaard är den alla lasters moder.

 

Roger Wingren, icke snusande och icke rökande pensionär.

Utdrag ur ett arkitekturpolitiskt program 1

Publicerat av
Svara

 

”Att kunna bli historia, få historia, är förgänglighetens och timlighetens betydelse”

Sören Kierkegaard

 

Stadsbygget, stadens arkitektur, kan läsas, för det skrivs och det blev skrift. Det som inskrivits och skrivs in är inte bara sociala förhållanden eller produktionssätt. Det är också förveckling, tid, inte en tid, snarare flera tider, flera rytmer; stadsbygget är musik, och musiken är rörelse i tiden. I viss mening är musiken och stadsbygget kronologiskt, sekventiellt; i en djupare mening handlar musiken och stadsbygget om det rätta ögonblicket, den ljuva stunden – som Mefistofeles förbjuder Faust att stanna upp i – den kvalitativa tiden.

För musiken, liksom för stadsbygget gäller emellertid att något fullständigt nytt och rikare förlöses när flera självständiga linjer i rörelse konfronteras med varandra, liksom står emot varandra för att sedan förlösas till samklang. Varje epok ger således anledning till följande.

Stadsbygget, stadens arkitektur visar Jakobstad som hon är. Jakobstad har anrikats under seklernas gång och besitter unika egenskaper och förmåga att ge näring åt moderna värden och upplevelser. Arkitektur är liv; eller åtminstone är den något, som själv tar gestalt, och därför är arkitekturen den sannaste berättelsen om livet: om hur man levde tidigare i Jakobstad, hur man i dag lever, och hur man kommer att leva i morgon. Således är arkitekturen ett stort medvetande, den besitter ansenlig andlig kraft.

IDENTITETEN I STADSBYGGET

 

”Jakobstad har skapat skönheten under sin väg. Hon kan inte tolkas genom jämförelse. Varje rum är originellt. Hennes ögons och hennes kropps skönhet är endast hennes själs vardagsklädsel. Den förvandlas till musik när vi frågar hur hon klär sig till fest”.

Roger Wingren Jakobs dagar 1997

”Om Jakobstad bevarar skönhetens ideal och behovet av skönhet är detta en garanti för hennes högsta utveckling”

Dostojevskijtravesti: Roger Wingren

”Och ibland stiger en plötslig värme från gatan där vi går: Det är minnet av alla andra människor som gått där och älskat och hatat och hoppats och plågats”.

Kjell Westö ”Där vi en gång gått”

 

Jakobstad är en medelålders skönhet med tydliga kvinnliga drag. Staden är den tjugonde i städernas åldersordning och den äldsta och största av kvinnor grundade finländska städer; Ebba Brahe/drottning Kristina 1652.

Jakobstads historia har perioder av lugnt stadsbygge, som brutits av dagar av förstörelse genom krig, brand och dåliga beslut. Vi får vara stolta över att trots detta ha stadsrum, stadsbilder och byggnader som företrädare för nära nog varje decennium. Här har jakobstadsborna levat. Här har de trott, hoppats, älskat och här har de hatat. Här har de flanerat, arbetat, samlats i vrede, i sorg och glädje.

Staden har utvecklats steg för steg, i en del fall mycket smärtsamma. Ett skönt 1700-talskvarter invid stadens vackra men oansenliga träkyrka, offrades på 1960-talet i en styrkedemonstration. Samtidigt staplades i den känsligaste stadskärnan höghus, som förryckte ordningen i stadens själ. Kanalesplanaden skulle breddas för bilarnas skull och hela Norrmalm skulle rivas. Men breda folkopinioner bröt fram med full styrka, och så blev ordet i tidiga åsiktspejlingar och mätningar ett av de starkaste instrumenten för stadsbyggandet. För en kort sekund ersatte man i stadssamfundet talarkonsten med samtalskonsten och diskussionerna med dialog.

Jakobstad är sina invånares verk i historien. Hennes identitet är summan av de egenskaper som framsprungit ur den historiska processen, där hon som en verklig personlighet stått i ansvarsmedveten växelverkan mellan sin egen individualitet och omvärldens historiska förvecklingar och med egenarterna i omgivningens fysiska betingelser. Jakobstads jag är inget abstrakt jag som hade kunnat utvecklas var som helst och därför ingenstans.

Vår uppgift nu är att låta Jakobstad bli det som det bästa inom henne förutbestämt henne att bli. Det kommer att bli en resa i tid och rum, och den som någon gång rest vet att alla resor har hemliga mål som den resande inte är medveten om.

Vår uppgift är alltså en stad som vi ännu inte sett, en stad som stegvis växer fram ur nuet – ur våra gemensamma nederlag, ur spåren av vår ondska, vår hjälplöshet; ur ruinerna av vår gemenskap, ur spillrorna av våra gemensamheter. En stad, som inte bär ansikte av sten, järn eller bränd lera, utan ett ännu förborgat ansikte, ett ansikte av kött och blod, med hög och klar panna, älskande ögon och en mun som kan sjunga.

BYGGNADSARVET

 

I Jakobstad finns verk av fin timmermanskonst, exempel på stor snickarglädje, goda byggmästarverk, exponenter av det institutionsbygge som bärs bland annat järnvägens och skolvärldens byggnader och så verk av arkitekter som fått skapa enligt de grundidéer som fastlagts i stadsplaner enligt historiskt och vetenskapligt normerade principer och individuellt konstnärligt skapande.

 

Här finns också, som integrerade delar av stadsbyggnadskonsten, parkerna, gravgårdarna och planteringarna i stadsrummet.

I vår stad finns så de olika epokernas skönaste verk, ibland för sig i enhetliga områden, ofta sida vid sida, var och en som exponent för sig själv och sin tid; tillsammans och hos varandra som uttryck för staden som tidrum, för stadsbyggandet som en process, en ständig rörelse.

Utdrag ur ett arkitekturpolitiskt program 2

Publicerat av
Svara

 

OM ARKITEKTUR

Enligt läran om ordens ursprung betyder arkitektur byggnadskonst.

Arkitekt av latinets architectus är bildat efter grekiskans arkhitékton.

arkhi = över-, huvud-, förnämst, anförare,- den främste

tékton = den som bygger

Arkhitékton (lat. architectus) är den främsta av dem som bygger. Han är konstförfaren och skapar byggnadskonst.

 VAD ÄR BYGGNADSKONST

”I arkitekturen är sanningen viktigare än fakta.”

Frank Lloyd Wright

”Arkitektur är den uppövade leken genom vilken former fullständigt och magnifikt samlas i ljuset”.

Le Courbusier

”Alla arkitektoniska värden är mänskliga värden, ifall de inte är det, är de inte värdefulla”

Frank Lloyd Wright

”Det är verkligen något gudomligt i hans anläggningar, något av makten hos den store diktaren som av sanning och lögn skapar ett tredje, vars förborgade väsen förtrollar oss”

Goethe om Palladio

Det sägs att den grekiske guden Apollon, Zeus son, spelade på ett strängat instrument. När han så gjorde formade sig stenarna kring honom till en mur. Ett skönt och bedårande byggnadsverk blev till. En uttolkare säger att detta inte skulle ha skett ifall stenarna inte själva velat det. Arkitektur, musik, ekologi.

Arkitektur handlar om att konstnärligt gestalta platser och konstnärligt gestalta byggnader, om stadsbyggnadskonst och byggnadskonst, om gator, torg, parker och byggnaderna som omger dem. Om att göra allt i samarbete med jorden själv.

Men framför allt handlar arkitektur om att ge konstnärlig gestalt åt det mellanmänskliga, ty endast i det som äger rum mellan människor finns verklighet.

I arkitekturen liksom i alla operativa konster, måste målet styra verksamheten. Målet för arkitekturen är att bygga bra. Att bygga bra förutsätter att slutresultatet skall vara användbart, hållbarhet och skönt, som Vitruvius säger. Men byggnadskonst är inte syntesen av användbarhet, beständighet och skönhet. Arkitekturen är inte rent förnuft, men aldrig är den oförnuftig. Liksom kärleken äger den ett förnuft som förnuftet inte begriper. Ett byggnadsverk kan visserligen programmeras och måste programmeras, men arkitekturen står samtidigt bortom frågorna om nyttigheten, beständigheten och estetiken. Varje sant byggnadsverk är därför mer än en syntes; något nytt har blivit till, någonting gåtfullt. Arkitektur är poesi.

Men trots att skönhet är en byggnads substans, måste följande utsägas med stort allvar. Ifall en byggnad inte är strukturerad tekniskt eller funktionellt, så är den inte byggnadskonst, blott och bart en byggnad, och arkitekten är inte den främste bland byggarna, endast en simpel effektsökare, som degraderar byggnadskonsten till en underavdelning av dekorativt tårtbakande.

Arkitektur är rörelse i tidrummet. I motsats till måleriet och skulpturen, som man betraktar eller rör sig runt vandrar man genom arkitekturen.

Arkitektur är att gestalta det mellanmänskliga, motsatserna, och gestaltning är en ren skapelse av människoanden; uppgiften kallar på den gestaltande konstnären. Med hjälp av tröga stenar bygger så passionen ett drama.

Arkitekturen tar vid där ingenjörskonsten slutar. Le Corbusier beskriver saken så här:

”Man skaffar fram stenar, trä, cement; med dessa gör man hus, palats; det är en konstruktiv angelägenhet. Uppfinningsanden är stadd i arbete.

Deras inbördes förhållanden har inget gemensamt med praktiska behov, sådana som man kan beskriva med ord. De är skapelser av era snillen. De är arkitekturens språk. Med rå materia inom ramen för mer eller mindre ändamålsbestämda program – som ni gått ut ur – har ni framställt förhållanden, som gripit tag i mitt innersta. Detta är arkitektur.”

Men med ens rör något vid mitt hjärta, får mig att känna mig väl till mods, jag är lycklig, jag säger: detta är skönt. Detta är byggnadskonst. Detta är konst.

Mitt hus är praktiskt. Tack för det. Samma tack riktas till ingenjörerna vid järnvägen och telefonbolagen. Min själ har ni inte vidrört.

Men murarna reser sig mot himlen i en ordning som gör mig rörd. Jag anar en konstnärlig avsikt. Ni må ha varit milda eller våldsamma, älskvärda eller fyllda av värdighet. Era stenar berättar det för mig. Ni trollbinder mig vid denna ort, och mina ögon skådar. Mina ögon ser något som förråder en tanke. En tanke, som utan ord eller ton klargörs endast genom de geometriska kropparna vilka står mot varandra i bestämda proportioner. Dessa kroppar är formade så, att ljuset avslöjar varje enskild detalj.

Le Corbusier (Vers une architecture)

Utdrag ur ett arkitekturpolitiskt program 3

Publicerat av
Svara

HUR UPPSTÅR ARKITEKTUR

För att äkta stadsbyggnadskonst och genuin byggnadskonst skall bli till behövs

  1. goda uppdragsgivare
  2. goda arkitekter.

Dessa två. Och just i denna ordning. Därutöver behövs drivna planläggare, som lyhört formar grunderna för arkitekturen, sådana som äger förmåga att bereda rum för byggnadskonsten. Vidare krävs kunniga lagtolkare och handledare, samt slutligen skickliga byggare.

Vad är då en god uppdragsgivare och vad är en god arkitekt?

DEN GODA UPPDRAGSGIVAREN

De första stadsfurstarna, kungarna i den österländska staden, insåg att de kunde uppnå ryktbarhet antingen genom att föra krig eller genom att bygga. Så de krigade och byggde och Nimrod, den väldigaste jägaren vågade utmana Gud. Samma sak gällde för styresmännen i den antika staden. Så även för furstarna i den medeltida staden. Men inte i Venedig. Venedig byggdes inte med vapenmakt utan med köpmannaskap. I Venedig förstod folket och styresmännen de valt, dogerna, att stadens utsatta geografiska läge gjorde den sårbar och därför inte krigsduglig. Under seklernas gång utvecklade de därför gästfrihet i stället för fiendskap, och förhandlingskonst i stället för krig. I den medeltida världen uppnådde de total överlägsenhet till sjöss. Den säregna sociala harmonin och den stabilitet som kännetecknade Venedigs politiska liv fick sin gestalt i magnifika rumsbildningar och bländande byggnadsverk. Här kan inte de offentliga platserna skiljas från byggnaderna som omger dem, inte byggnaderna från sina platser.

Det främsta av torgbildningarna är Piazza San Marco med sin piazzetta, Sankt Markusplatsen, platsernas plats. Mellan byggnaderna, och mellan byggnaderna och platserna finns förmedlande öppningar, arkader och portaler, vilka utgör hänförande, mångtydiga rum. Denna idé om förmedlande mellanrum strukturerar hela rumssammanhanget och den implicerar en omfattande och sinnrik rumslig ordning hos alla byggnader som omger platserna. Energin i de välproportionerade interiörerna flödar ut mot platserna och besjälar dem, samtidigt som mellanrummen vänligt och kvinnligt förföriskt leder in från de öppna platserna till byggnadernas innersta.

Ubildandet av platserna tog lång tid, hundratals år.

LÄRDOMEN FRÅN VENEDIG:

God arkitektur och god stadsbyggnadskonst är beroende av goda uppdragsgivare som hyllar principen att glömma det privata och sörja för det gemensamma. Venedig lär oss även att allt tar sin tid; att äkta platser – riktiga gator och torg – inte kan byggas med det samma; att goda arkitekter behövs för att åstadkomma god arkitektur och att god arkitektur kräver tid: att entydiga rum skapar enfald och att mångtydiga rum förlöser kreativitet.