”Att kunna bli historia, få historia, är förgänglighetens och timlighetens betydelse”

Stadsbygget, stadens arkitektur, kan läsas, för det skrivs och det blev skrift. Det som inskrivits och skrivs in är inte bara sociala förhållanden eller produktionssätt. Det är också förveckling, tid, inte en tid, snarare flera tider, flera rytmer; stadsbygget är musik, och musiken är rörelse i tiden. I viss mening är musiken och stadsbygget kronologiskt, sekventiellt; i en djupare mening handlar musiken och stadsbygget om det rätta ögonblicket, den ljuva stunden – som Mefistofeles förbjuder Faust att stanna upp i – den kvalitativa tiden.

För musiken, liksom för stadsbygget gäller emellertid att något fullständigt nytt och rikare förlöses när flera självständiga linjer i rörelse konfronteras med varandra, liksom står emot varandra för att sedan förlösas till samklang. Varje epok ger således anledning till följande.

Stadsbygget, stadens arkitektur visar Jakobstad som hon är. Jakobstad har anrikats under seklernas gång och besitter unika egenskaper och förmåga att ge näring åt moderna värden och upplevelser. Arkitektur är liv; eller åtminstone är den något, som själv tar gestalt, och därför är arkitekturen den sannaste berättelsen om livet: om hur man levde tidigare i Jakobstad, hur man i dag lever, och hur man kommer att leva i morgon. Således är arkitekturen ett stort medvetande, den besitter ansenlig andlig kraft.

IDENTITETEN I STADSBYGGET

”Jakobstad har skapat skönheten under sin väg. Hon kan inte tolkas genom jämförelse. Varje rum är originellt. Hennes ögons och hennes kropps skönhet är endast hennes själs vardagsklädsel. Den förvandlas till musik när vi frågar hur hon klär sig till fest”.

Jakobstad är en medelålders skönhet med tydliga kvinnliga drag. Staden är den tjugonde i städernas åldersordning och den äldsta och största av kvinnor grundade finländska städer; Ebba Brahe/drottning Kristina 1652.

Jakobstads historia har perioder av lugnt stadsbygge, som brutits av dagar av förstörelse genom krig, brand och dåliga beslut. Vi får vara stolta över att trots detta ha stadsrum, stadsbilder och byggnader som företrädare för nära nog varje decennium. Här har jakobstadsborna levat. Här har de trott, hoppats, älskat och här har de hatat. Här har de flanerat, arbetat, samlats i vrede, i sorg och glädje.

Staden har utvecklats steg för steg, i en del fall mycket smärtsamma. Ett skönt 1700-talskvarter invid stadens vackra men oansenliga träkyrka, offrades på 1960-talet i en styrkedemonstration. Samtidigt staplades i den känsligaste stadskärnan höghus, som förryckte ordningen i stadens själ. Kanalesplanaden skulle breddas för bilarnas skull och hela Norrmalm skulle rivas. Men breda folkopinioner bröt fram med full styrka, och så blev ordet i tidiga åsiktspejlingar och mätningar ett av de starkaste instrumenten för stadsbyggandet. För en kort sekund ersatte man i stadssamfundet talarkonsten med samtalskonsten och diskussionerna med dialog.

Jakobstad är sina invånares verk i historien. Hennes identitet är summan av de egenskaper som framsprungit ur den historiska processen, där hon som en verklig personlighet stått i ansvarsmedveten växelverkan mellan sin egen individualitet och omvärldens historiska förvecklingar och med egenarterna i omgivningens fysiska betingelser. Jakobstads jag är inget abstrakt jag som hade kunnat utvecklas var som helst och därför ingenstans.

Vår uppgift nu är att låta Jakobstad bli det som det bästa inom henne förutbestämt henne att bli. Det kommer att bli en resa i tid och rum, och den som någon gång rest vet att alla resor har hemliga mål som den resande inte är medveten om.

Vår uppgift är alltså en stad som vi ännu inte sett, en stad som stegvis växer fram ur nuet – ur våra gemensamma nederlag, ur spåren av vår ondska, vår hjälplöshet; ur ruinerna av vår gemenskap, ur spillrorna av våra gemensamheter. En stad, som inte bär ansikte av sten, järn eller bränd lera, utan ett ännu förborgat ansikte, ett ansikte av kött och blod, med hög och klar panna, älskande ögon och en mun som kan sjunga.

BYGGNADSARVET

I Jakobstad finns verk av fin timmermanskonst, exempel på stor snickarglädje, goda byggmästarverk, exponenter av det institutionsbygge som bärs bland annat järnvägens och skolvärldens byggnader och så verk av arkitekter som fått skapa enligt de grundidéer som fastlagts i stadsplaner enligt historiskt och vetenskapligt normerade principer och individuellt konstnärligt skapande.

Här finns också, som integrerade delar av stadsbyggnadskonsten, parkerna, gravgårdarna och planteringarna i stadsrummet.

I vår stad finns så de olika epokernas skönaste verk, ibland för sig i enhetliga områden, ofta sida vid sida, var och en som exponent för sig själv och sin tid; tillsammans och hos varandra som uttryck för staden som tidrum, för stadsbyggandet som en process, en ständig rörelse.