Så här inför julen kommer jag att tänka på mystikern Jakob Böhme (1575-1624), om vilken det sägs att han ägde förmågan att se in i skapelsen, in i Guds vishet och kunskap. För Böhme var Gud och natur ett som energi och organism är ett. Utifrån denna tanke brottades han med problemet hur helighetens Gud, denna endräktiga kraft kan producera de individuella och motstridiga tingen i världen och explicit hur människan, denna komplexa, motsägelsefulla, orimliga varelse – denna paradox – kan vara Guds bild och liknelse. Hans svar är att såsom världen inte är ett vara utan ett vardande, så är människan inte, hon är i vardande.

Enligt Böhme är det två elementära krafter som sätter alla ting i rörelse: kampen och kärleken. Kampen utvecklar det individuella jaget till en personlighet. Kärleken leder individen till den plats där energins endräkt återföds. Kampen har sitt ursprung i livet självt, i det som Böhme kallar ”den svarta elden”, våra drifter, det som driver oss, våra lidelser. Den svarta elden är roten till alla ting, livets ursprung, den är livets flammande energi. Utan denna eld föds inga barn, inga åkrar plöjs, inga hus byggs. Men han säger också att denna ur Gud alstrade livseld är en förtärande eld när den isoleras, och att den, när den inte längre har något att förtära, slocknar och efterlämnar en fullständig tomhet. Den människa som sjunker ned i sin köttslighet styrs av sina drifter och irrar omkring i en dimvärld. Hon sönderslits av sina lidelser och förslavas av sina laster. När hennes liv förtärts finns ingenting kvar. Allt har dunstat bort. Hon blev aldrig den människa som det bästa inom henne förutbestämt henne att bli. Och ändå var hennes drifter som Emilia Fogelklou säger gudagivna: ”det finns inte den mänskliga last eller irring som inte i sig bär evighetens tungomål, om än i förvriden form”.

För människovardandets skull och för att skapelsen skall fullbordas är det för Böhme avgörande att kampen försonas med kärleken; att den svarta förtärande elden försonas med det ljus som förvandlar våra falska föreställningar till sanning och ger vår livsväg en riktning.  David hade kommit till insikt om detta när han utbrister:

”Ja, det är du, som lyser upp min fackla.

• – HAN, min Gud, genomlyser mitt mörker” 
   

Paulus säger att Gud skall sammanfatta allting i den verkliga människan Jesus Kristus, allt i himlen och på jorden.  Böhme har förstått den verkliga innebörden i detta när han säger: ”I människan finns hela skapelsen, himmel och jord med allt väsentligt, Gud inbegripen finns i människan”. Därför kan förmänskligandet (detta att bli hans likhet) ske endast genom att det som finns inom människan bringas till växt. Allt vad människan är och borde bli genom naturen och genom nåden har hon i sig själv, eller som Böhme säger det: ”Gud sänder inte till oss en främmande ande; det är i stället så att han med sin ande öppnar vår ande”

Gud är ljus och i honom finns inget mörker. När han låter sig födas till människa sker detta i ett stall mitt ibland djuren, mitt i det driftstyrda. Böhme drar konsekvenserna av detta: ”Som Kristus föddes i ett stall och fick sin vagga i ett fähus, så föds Kristus åter och åter igen mitt bland de djur som finns i människan. Den nyfödde befriaren läggs gång efter annan i vaggan mellan själviskhetens oxe och likgiltighetens åsna – i människans animaliska kroppstillstånd – och därför inser högmodets konung (likt Herodes) att hans herravälde är hotat. Och han söker efter att döda det barn som är ämnat att bli härskaren över ´det nya Jerusalem´ i människan”

Vi skäms över vår sinnlighet. Vi benämner våra drifter ”onda” och försöker gömma undan dem. Därmed förnekar vi Gud, hans skapelse och hans försoning. Men vi är, som jag skrivit i en tidigare kolumn, tagna från jorden; vi är varelser av kött och blod. Vi är inte övermänniskor, inte människogudar, inte änglar, inte djävlar. Den som försöker bli en ängel tenderar emellertid snabbt att bli en djävul eller en skuggbild. Dostojevskij låter källarmannen ubrista:  ”Det har till och med gått dithän att vi ser det som en belastning att vara människor – människor av äkta kött och blod, vårt eget kött och blod; vi blygs över det, ser det som något att skämmas för, och vi försöker göra om oss till någotslags vidunderliga allmänmänniskor. Vi föds döda……..Snart kommer vi väl att tänka ut ett sätt av avlas ur en ide´”.

Jag kan här inte låta bli att citera  Paul von Martens när han i sin POST ILLA skriver:

”När påven drog in i filippinernas huvudstad togs nattklubbarnas skyltar ned längs vägarna och ersattes med Välkommen Helige Fader! Så kanske det går till också i hjärtat”.

Var bor Gud?, frågade de gamla chassiderna. Jo där man låter honom komma in!, löd svaret.

Jag citerar ytterligare ett visdomsord av vännen Paul:

”Gud är ande, hans ljus och hans sanning är anden som gör varje plats, vilken som helst, till hans heliga berg. Att vara en sann tillbedjare är att veta om det ögonblick man befinner sig på helig mark”.

Är det dags nu, för vår egen skull, för skapelsens skull, att denna jul låta Gud födas in i vårt fähus.

Den 7 januari drabbades jag av en livshotande sjukdomsattack. En blödning under mellersta hjärnhinnan störtade mig ner i dödsskuggans avgrund. Här irrade jag omkring i tre dagar och tre nätter. I mitt omtöcknade tillstånd formades under denna tid längst inom mig, där djup ropar till djup, en lovprisning som – efter det att jag på nytt blev vid mina sinnen – fanns inristat i mitt medvetande som i den hårdaste sten: ”Du som ger liv och Du som tar liv, välsignat vare Ditt Namn”. Han tog inte mitt liv, inte ännu. Neurologerna betecknade utgången som ”en lottovinst”; en vän skrev på ett brevkuvert: ”den benådade Roger Wingren”.

Samtliga beskrev verkligheten. Läkarna beskrev det osannolika i att jag förblev helt oskadd. Min vän kanske snuddade vid hemligheten.

Benådad.

Nåd är innerlig förbundenhet med den Högste, och denna relation är liv och tjänst. Genom nåden uppenbaras för människan meningen med hennes uppgift i världen. För livet handlar om mer än att, som Sven Lidman sade det, ”äta bakelser och vänta Jesus”. Livet är tjänst och att vara i tjänst åt den Högste är nåd. Men Guds stora nåd är i grunden ett benådande.

Att vi behöver Gud, mer än allt, vet vi alltid i våra hjärtan, men inte alltid vågar vi som plågas av skam och tyngs av skuld, tro att Gud behöver oss. Vi behöver Gud för att bli verkliga; Gud behöver den enskilda människan – till just det som är hennes livs mening. Världen består i kraft av omvändelsen och den byggs upp av nåd.

Det hebreiska ordet för nåd, ”Chessed”, står, bildlikt talat,  för ett innerligt förhållande mellan länsherren och hans vasall, eller mellan konungen och hans riddare. Den blivande riddaren vänder sig mot sin herre, knäböjer inför honom och överlåter sig åt honom. Konungen sänker sitt svärd mot hans skuldra på så sätt att den rakbladsvassa eggen nuddar vid halspulsådern. Så uppstår den yttersta av faror. Ifall konungen lyfter svärdet är den knäböjande benådad. Han är insatt i tjänst, befullmäktigad. Så kallar Gud på den lilla människan, Adams son, Evas dotter, och ger henne uppdrag att vara hans biträde på jorden. Han undervisar henne hur hon skall göra de rätta bedömningarna, hur hon skall handla rätt, hur hon skall bli rättfärdig. För det är nu en gång så, att rättfärdig blir man endast genom nåden, och HAN är underbar när han ger råd.

Vi fruktar mötet med Gud lika mycket som vi längtar efter det. Vi fruktar domen och törstar efter liv. Korahs söner sjunger om själen som längtar efter Gud liksom hinden efter vattenbäddar. ”När får jag komma, låta mig ses inför Guds ansikte”, frågar de.

David träder in Guds hus genom fullheten av Guds ynnest, men i fruktan för Gud kastar han sig ner mot Guds heliga domstol.

Att bli benådad är att få liv och verklighet. Den som med svärdet mot sin halspulsåder står inför den Helige, den av härskaror omringade, vet att han är dömd att förintas tillsammans med dem vilkas väg försvinner. Inför heligheten inser han att han i alla sina försök att gripa in i tillvaron, bara bidragit med sin egen förvirring till människornas förvirrade värld; att hans läppar är pesthärdar och att han bor bland människor med smittbärande läppar. Han är skyldig och han ser sin skuld. Han inser att skulden inte är förhandlingsbar och att straffet är död. Och han vet, som de gamla judarna sade det, att ”Gud är fruktansvärd”. Men längst inne när han ett hopp och en förvissning: ”Han är rik på nåd”.  Och svärdet lyfts. Genomskådad – älskad.

Fruktansvärd och full av nåd.

Fruktan för Gud är den trånga och mörka port som leder in till det flödande kärleksljuset, till kallelse och uppdrag, till meningsfullhet.

Gudsfruktan är i dag inget populärt ord. Ändå är fruktan för Gud början till den vishet som i skapelsens gryning likt ett barn hade sin lust och sin lek inför Guds ansikte, och som hjälper oss att göra rätta bedömningar och att göra det som är rätt. Och för den som fruktar Gud uppenbaras Guds hemligheter.

Gudsfruktan. Gud befaller oss inte att komma till Honom. Han kallar på oss. Beslutet att träda inför Hans ansikte kan endast ske i full frihet. Endast när vi med hela den makt, med vilken vi förmår resa oss upp emot Gud, i stället vänder oss mot Honom, blir vi förbundna med Honom. Inför Gud träder man i full frihet om än i fruktan och bävan. Var och en som passerat den trånga port som heter omvändelse och vars väsensnamn är pånyttfödelse, minns sin fruktan, den bultande pulsen, skälvningarna,  värkarna, ångesten…minns sin längtan… minns ljuset, kärlekens milda ljus.

Vi inbillar oss ofta – alltför ofta – att Guds nåd är ett milt överseende, och i vår ”fromhet” transformerar vi Guds vitglödgade helighet till mysigt värmande brasor kring vilka vi värmer vårt ”religiösa sinne”. Vi leker ”tro på Gud” och ”tjänst åt Gud” på samma sätt som barnen leker krig med pistoler och gevär av plast. Det är liksom krig; det är liksom gudstjänst. Men i dessa lekar finns ingen fara. Här är kärleken aldrig våldsam såsom döden och obarmhärtig såsom dödsriket. Här kommer inte Guds budbärare mot oss för att kämpa med oss som han en gång kämpade med Jakob ända tills morgonrodnaden bröt fram, för att sedan skada honom. Här kommer aldrig den Helige emot oss, som han på vägen från Midjan till Egypten kom emot Mose för att döda honom. Här avkräver HAN aldrig att vi skall offra det som utlovats åt oss och som är oss allra kärast. Här finns inte lidelsen, kvalen, ångesten, nöden, avsägelsen – detta att uppgiva allt man omhuldar – här finns ingen korsfästelse och ingen död, och ingen förbannelse. Men här finns inte heller uppståndelsen… och inte lovsången, och inte välsignelsen. Här upplever man aldrig att fördärvaren ”hoppar över” (påsk= hoppa över) den vars ingång är bestruken med blod, och här tågar man aldrig med uppsträckt hand ut från slavlägret.

Att träda inför Gud är att utsätta sig för yttersta dödsfara, ty han är fruktansvärd. Inför den Helige är man skyldig och man vet det. Att bli benådad är att inte behöva dö, ty han är kärlek. Att bli benådad är att få leva, det är kallelse och uppdrag. Den 7.januari kallades jag till min Skapare. I tre dagar och tre nätter vilade svärdet mot min pulsåder. På morgonen den fjärde dagen lyftes det. Nu vet jag att, som Kierkegaard säger det, ”det är stort att gripa det eviga, men det är större att hålla fast vid det timliga efter att ha uppgivit det”

Välsignat vare Hans namn.

”Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias”.

 Ju mer människan blir människa, desto viktigare är det för henne att kunna tillbe.

Efter det att herdarna den första julnatten mottagit budskapet från Guds budbärare sökte de sig ner till stallet för att betyga den nyfödde sin vördnad. Mitt bland kreaturen såg de barnet som var lindat och låg i en krubba. De såg Messias; de såg Kristus, de såg honom i vilken Gud sammanfattar allt i himmel och på jord. Allt var så som det hade sagts dem. Och de vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se.

De första stegen i riktning mot stallet var deras första steg mot det egna  människovardandet. Så är det för oss alla. Vägen till gudslikhet går alltid genom det sant jordiska. Här möter vi frälsaren. Genom stegvis förvandling, stegvis övergång från en värld till en annan, genom att lära känna nya och dittills helt okända verkligheter befrias vi. Fullkomnandet äger rum i tillbedjan. 

För att kunna vara frälsare och ge våra själar liv i den övernaturliga förlängning som vi kallar det eviga livet, måste Jesus uppfylla vissa villkor i förhållande till världen. Han måste födas av kvinna. Han måste leva och verka i världen. Han måste dö. Han måste uppstå. Endast så blev han Kristus.

Den värld som jag talar om är den påtagliga, kroppsliga världen, den naturliga världen, den som vi kan erfara genom våra sinnen: genom det vi smakar, ser, berör, hör, genom att känna dofter. Den som handlar om blod, svett och tårar. Jag talar om den värld som Gud så älskar.

Denna värld uppfattas i dag av vetenskapen som ett sammanhållet aktivt system där medvetenhet och frihet gradvis växer. Kännetecknande för processen är dess strävan mot ett högre medvetande, i vilket allt det som är väsentligt i livets oräkneliga kraftuppbåd, sammanförs och organiseras. Ett högre medvetande förutsätter alltid en rikare sammansatt materia. Det är i denna förädlingsprocess som mänskan är uppfordrad att ge sitt svar. Världen är stoft; människan är kallad att upphöja den till ande genom att ge form åt materien, genom att förädla köttet och låta ljuset genomtränga mörkret till dess själva mörkret skiner och det inte finns någon åtskillnad mellan dessa två.

David Bohm (1917-1992, en av samtidens största fysiker) talar om en implicit ordning som har en kosmisk dimension men som väsentligen utspelas på det socio-kulturella planet. Han namnger den inte, men säger att den är genomsyrad av kärlek. Paulus personaliserar denna generativa ordning. Han säger att Kristus är det universella kosmiska centrum där allting löper samman och allting blir förklarat (”Gud skall i Jesus Kristus sammanfatta allt i himmel och på jord”). I honom blir allt uppfattat och från honom kommer alla impulser. Himmel och jord är ett och i Honom skall de bli ett.

På samma sätt som Gud måste inkarneras, kan vi bli frälsta endast genom att acceptera världen, förenas med universum, bli ett med Hans skapelse. På samma sätt som Gud så älskade världen att han gav den sin ende son för att de som tror på honom inte skall upphöra att existera, når vi vår bestämmelse (blir Guds bild och likhet) endast genom älska världen. Vi måste lära känna världen som Abraham kände Sara. Vi måste ha intimt umgänge med den. Vi måste i handling uppleva enheten med den. Bara om vi samtycker till världens existens; bara om vi tror på världen kan vi bli Guds medhjälpare och medskapare och samtidigt själva omskapas och fullkomnas, frälsas. Bara om vi vågar lägga vår andes armar om världen, skall våra händer möta de händer som håller den. Då blir världen runtom oss gudomlig. Den är inte längre rymdens mörka och ödsliga kyla, inte bara töcken över urvirvelns anlete, inte endast frossande eld eller störtvågor från många vatten som väsnas och fradgas.

För många kristna är materien dödvikt och illusion. För dem gäller endast ”personliga relationer” i världen. De reducerar därmed Gud och hans skapelse till ”juridiska personer”. Samtidigt överbetonar de det andliga och det övernaturliga så till den grad att själen betraktas som en gäst i verkligheten och fånge i materien. Frälsningen blir en fråga för den enskilde, och den kosmiska utvecklingen, detta att Gud i Jesus Kristus i en skapande process sammanfattar allt i himmel och på jord, har man inget intresse av.

För den som påtagligt lärt känna Kristi nåd är anden en sammansatt enhet, i vilken mänskans helighet fullbordas på så sätt att hennes speciella egenskaper och resurser utvecklas så långt det är möjligt i processer, där någonting fullkomligt nytt kämpar sig fram. För en sådan människa är världen inte ett besvärande påhäng utan råmaterial för nya skapelser, helt igenom fylld av underbara möjligheter. För en sådan människa finns ingen plats och ingen tid i världen där Guds helighet inte låter sig finnas. En sådan människa var Mose som ombads ta av sig skorna därför platsen i ödemarken var helig. En sådan människa är lik en stege som ställts på jorden men som räcker ända upp till himlen. Allt vad han gör, allt vad han säger lämnar spår i himlen.

Livsglädje uppstår endast när vi medverkar, om än så litet, till att bygga upp världens slutgiltiga gestalt. Och ingenting annat får egentligen intressera oss än att få frigöra den mikroskopiskt lilla del av det absoluta som ligger på vårt ansvar. Att få förlösa något litet av varat, för alltid. Allt annat är betydelselöst, tomhet, idel tomhet

Ju mer människan blir människa, desto viktigare är det för henne att kunna tillbe. Låt oss acceptera Guds skapelse i Jesus Kristus. Låt oss tillsammans med Pierre Teilhard de Chardin hylla vår Herre och vår Gud. Kom låt oss tillbedja Honom som lät sig födas av kvinna.

Förklaringens Kristus
du är närvarande i materiens mitt,
strålande centrum av ljus,
i vilket mångfaldens otaliga linjer
löper samman.
Makt,
järnhård som världens lag
och ändå mjuk som livet.
Du, vars panna är av snö och vars ögon av
eld,
du, vars fötter skimrar ljusare än smältande guld,
du vars händer omspänner stjärnorna –
du är början och slutet,
den levande, den döde, den uppståndne.
Du som är ofantlig i rikedom
Omfattande varje smak, varje kraft, varje
tillstånd –
hela mitt väsen ropar efter dig med en
längtan
stor som universum:
Du är sannerligen min Herre och min Gud 

(La Messe sur le monde, 1923)

Domarna har fallit. Samhällets domar och folkets. De skyldiga har fått sitt straff. Kvar lämnar frågan hur detta kunde hända.

Vi som på avstånd följde händelserna som de beskrevs av media förfärades och förundrades. En del av oss bespottade dramat. Några av oss följde med skeendena som när tungan söker sig till en trasig tand. Några insåg att knutbydramat uppenbarade den möjlighet till försyndelse som finns i varje människa. Sanningen är att Knutby inte skulle finnas om inte Knutby fanns i var och en av oss.

Dostojevskijs beskriver i sitt stora epos ”Bröderna Karamasov” hur djävulen kämpar med Gud på det slagfält som är människohjärtat.  I inledningen av romanen utspinner sig ett samtal mellan bröderna Mitja och Aljosja. Mitja är en lättsinnig, vild och oregerlig rumlare. Aljosja hade valt att gå i kloster, eftersom han ansåg att detta var den ideala utvägen för hans själ att tränga ut ur den världsliga ondskans mörker fram till kärlekens ljus. Mitja bekänner för Aljosja hur han drogs till lasten, hur han tyckte om skammen i själva lasten, ja, hur han njöt av själva grymheten: ”för jag är ju en lus, en parasitmask, inte sant – en Karamazov!”. Han berättade om den insektvällust som han närde inom sig…”och alla Karamazovar är likadana, också i dig, lilla ängel, bor den där masken och väcker storm och oro i ditt blod… jag har alltid gillat gränder och mörka smågator… bli inte förvånad att jag inte skäms, när jag berättar det för dig, utan liksom gör det med nöje.”

Aljosja svarar: ”Det där tror du bara för att jag rodnade. Det var inte för det där du berättade som jag rodnade eller för det där du gjort, utan det var för att jag är likadan som du själv. Det här är bara frågan om olika steg på samma trappa. Jag befinner mig ännu på det allra nedersta, men du är högre upp, någonstans på det trettonde eller så. Det är så jag ser på det här, det är samma sak, helt och hållet samma sak. Den som beträtt det nedersta steget kommer också en gång ofelbart att stiga upp på det översta.” ”Kan du låta bli att beträda stegen”, frågar Mitja. ”Nej tydligen inte”, svarar Aljosja.

Innerst inne befinner vi oss alla på samma trappa som pastorn, barnflickan och Kristi brud i knutbydramat. Sorgespelet i Knutby handlar om dig och mig, om gott och ont, om våra hjärtan, slagfältet där djävulen kämpar med Gud. Innerst inne vet vi att skuld är något annat än bristande överensstämmelse med strafflagen och den offentliga meningen – så den som är utan skuld må kasta den första stenen. Innerst inne vet vi – hur präktiga vi än må vara – att vi alla har skuld inför alla och för allting, ”och kanske är jag mer skyldig än alla andra och sämre människa än alla andra människor i världen” (Zosima i bröderna Karamazov). Ifall vi inte inser detta bedrar vi oss själva och ”detta är förfärligt, därför att man – som Sokrates sade – alltid har bedragaren inom sig”.

Innerst inne vet vi att första uttrycket för frälsning är uppenbarelsen, bekännelsen. Innerst inne vet vi att endast den som bekänner blir förlåten. Innerst inne vet vi att endast den som vandrar i ljuset renas. Den avgörande frågan är om vi ens för oss själva vågar utsäga det som döljs bakom våra klosterfasader. Avgörande är om vi vågar låta ljuset lysa över våra mörka gränder och smågator. Avgörande är om vi bejakar det goda, ljuset. Uppenbarelsen är det goda, genomskinligheten är befriande. Avgörande är om vi vill låta oss frihalsas. Frälsning är att befrias från slavringen kring halsen. Frälsning är att försättas i frihet.

Motsatsen är slutenheten, det instängda, sekterismen, slavringen.  Det instängda är alltid ångest för det goda; sekterismen är demonisk. I Knutby var det väl så, att viljan till slutenhet var starkare än strävan efter öppenhet. Så lämnades fältet öppet för det demoniska spel som ledde till död och förintelse.

Vi är alla skyldiga. Men den som bestiger det fjortonde steget på trappan bestraffas av myndigheterna. Pastorn och barnflickan beträdde det fjortonde steget.

Jag kom nyligen av en händelse att se filmen ”O, brother where art thou gone”. Filmen handlar om tre straffångar som fastkedjade vid varandra rymt från fånglägret. På sin odyssé hamnar de mitt i en dopförrättning vid floden Missisippi. En av dem störtar ut i vattnet och låter sig döpas tillsammans med de vitklädda. ”Jag är återlöst” utropar han, jag är frälst, alla mina brott är förlåtna”.  ”Ja”, säger Ulysses (Odysseus), ”Gud har förlåtit dig, vi har förlåtit dig, men staten Missisippi är hårdare”.

Svenska staten har utdömt straff för försyndelserna i Knutby. Vi kan endast hoppas på att de inblandade för sin egen salighets skull bekänner sin synd inför Herren över liv och död.

Vår uppgift är inte att förfasa oss eller att döma. Vår utmaning är att bekänna vår egen skuld och leva i förlåtelsen. Gud sig förbarme!

Strax innan påsk begav sig Jesus med sina lärjungar över Genesarets sjö till den andra sidan och gick upp på berget. Det skulle bli hans sista påsk. Hans öde höll på att fullbordas. Under denna högtid skulle världshistorien förändras i grunden. Vägen smalnade, avgörandet kom allt närmare. Korset hade börjat kasta sin skugga över hans liv och kärnan i hans uppdrag hade börjat skilja agnarna från vetet.

Mycket folk följde honom på grund av de mirakel han utförde.

Mitt under sin undervisning däruppe på berget såg han att en folkmassa som motsvarade Jakobstads befolkning – eller halva stadion i Helsingfors – hade samlats, och han såg att de var hungriga. Han provocerade Filippos och bad honom att gå och handla mat i byarna  Denne replikerade och sade att inte ens pengar som motsvarade 200 dagsverken skulle räcka till att ge en bit bröd åt alla.

Då förde Andreas fram en pojke med fem bröd och två fiskar.

Jesus visste vad som höll på att ske och vad som förväntades av honom. Han befann sig mitt i händelsernas centrum. Han utmanades av sitt eget öde men ondgjorde sig inte ett ögonblick över villkoren. Detta var han förberedd på. Två år tidigare hade han i öknen mött den ”fasansfulle och kloke anden, själförintelsens och icke-varats ande” (Dostojevskij). Denne hade uppmanat honom att förvandla stenar till bröd…”om du nu är Guds son… du är väl det?  Då skall hela mänskohopen komma springande efter dig, tacksam och lydig. Säg inte åt dem att du skall göra dem fria, säg inte så, då gör du ett misstag. Ser du, mänskorna vill inte frihet. Det har för människorna aldrig funnits något mer outhärdligt än frihet. De lägger underdånigt ned den för dens fötter som förespeglar dem lycka, välstånd, hälsa, ungdom, skönhet, bekymmerslöshet, nätter att minnas. Människorna orkar helt enkelt inte bära frihetens börda, de längtar efter att få underkasta sig en högre makt, en makt som ger dem bröd och organiserar deras liv som man organiserar barnens lekar. Människorna längtar inte efter frihet, de längtar efter själsro och lugn, ja rentav döden själv är dyrbarare för människan än det fria valet och kännedomen om gott och ont. Och kännedomen om det innersta i människans väsen vill de inte veta av: tarvligheten, lystnaden, högmodet, missunsamheten, inte heller sin innersta längtan, längtan efter korset, lidande och död, längtan efter uppståndelsen. Ser du: människorna söker inte Gud; människorna söker ett under. Alltså om du är Guds son så förvandla dessa stenar till bröd”.

Jesus visste vad som höll på att ske, men han visste även att situationen krävde svar, hans ansvar. Så han tackade för bröden och fiskarna och välsignade dem. Undret ägde rum och detta som den ”fasansfulle och kloke anden, själförintelsens och icke-varats ande” förespeglat honom skedde. Mänskohopen blev för ögonblicket tillfredsställd och ville göra honom till konung. De ville inte frihet och ansvar. De ville Schlaraffenlandet, där korvar, skinkor och bakelser växer på träden. Jesus avlägsnade sig i djup sorg, och drog sig undan in i ensamheten uppe på berget.

I Kafernaum följande dag sade han till hopen: ni har kommit till mig för att ni blev mätta i går. Men jag är inte Shlaraffenlandet, jag är inte mjölk och honung, jag är bröd och vin. Och den frid jag ger är inte den som världen ger. Den frid jag ger föds på slaktbänken, där blodet flyter. Där bygger svalan sitt bo. Jag är inte mjölk och honung. Jag är bröd och vin, livets bröd. Om ni äter mitt kött och dricker mitt blod skall ni leva för evigt, i tillvaron bortom tid och rum.

För människor som endast längtar efter undret och bekymmerslösheten var detta ett hårt tal. Folket och merparten av lärjungarna lämnade honom i besvikelse. Men Petrus sade: Herre till vem skulle vi gå. Du har det eviga livets ord, ordet som befriar och som skapar sann gemenskap, ansvar och förvandlande livsenergi, ordet som öppnar för den ande, som drömmer och verkar i oss och som är större än våra tankar. Så Herre till vem skulle vi gå. Vi förstår att undret inte är det viktiga, endast omvändelsen, omvändelsen som för oss ut ur illusionerna, ut ur liksomvärlden, karaokevärlden, ut ur Schlaraffenlandet. Omvändelsen som låter oss som Lasaros stå upp från de döda. Omvändelsen… och förlåtelsen. Förlåtelsen som är svaret på vår dröm om miraklet, genom vilket det som krossats och splittrats åter är helt och det solkiga och nedsölade alltjämt är rent. Vi vill inte längre Schlaraffenlandet. Vi vet att vardagens blod och smuts, svett och jord är grunden ur vilken vår livslåga stiger ren och rak mot dig som var, är och skall komma. Vi vet att

Lyckan är inte vad vi drömde om
Lyckan är inte längtan i vår sång
Lyckan är inte natten den vi minns
Lyckan är något som vi aldrig velat
Lyckan är något som vi svårt förstå
Lyckan är korset som blev rest för alla

(Edith Södergran) 

Lovad vare Du som förlåter så att det trasiga åter är helt och det fläckiga alltjämt är rent.
Lovad vare Du som bjuder syndare till bords med dig.
Ärat vare ditt namn i evighet