Femme fatale är per definition en kvinna som medvetet eller omedvetet utövar ett fördärvbringande inflytande på männen. Historien är fylld av dessa  ödesdigra kvinnor. Den första är Eva. Utan henne skulle ingen historia finnas.

Historien tar sin början efter det att Gud förvisat människan från lustgården och satt keruber och lågan i det svingande svärdet att vakta livets träd. Mannen döms till att med stor möda bruka jorden. Hans plikt är hädanefter att hålla ordning på kvinnan som lockat dem båda in i eländet; kvinnans endast att åtrå honom och att under stor vedermöda och vånda föda sina barn. Bägge deporteras till den väg, där döden blir livets viktigaste innehåll. Människan landsförvisas, men domen döljer en välsignelse. Hon sänds ut på en väg, hennes egen, människans väg. Öster om Eden träder hon in i historien. Och historien har en mening.

Orsaken till utvisningen känner vi. Kvinnan leker i ett demoniskt drömspel med det mest förbjudna, och med orden – liksom ormen, listigast av alla vilda djur,  lekte med orden. Den gamle ormen från urtiden, han som förför hela världen, talar som om han endast hade en vag föreställning om vad han, av allt att döma, exakt kände till…”om nu Gud sade…uttryckte han det så?…att ni skulle dö, dö?…nej.. nej, inte så….nej…om ni äter av frukten kommer ni att bli lika Gud och kan umgås förtroligt med gott och ont, som han… som Gud…. bli lika Gud!”… ”bli lika Gud?” Och kvinnan ser i sitt tillstånd mellan dröm och verklighet, att umgänge med gott och ont smakar vällust. Hon fylls av lystnad, tar som i trans av trädet, äter och ger av frukten åt mannen och även han äter. I ett nu ser de sig sjäva så som i en spegel och verkligheten drabbar dem med hänsynslös kraft. De är inga gudar, inga människogudar, endast erbarmliga, av gyttja nedsölade varelser, snarlika djur.

Mannen skyllde på Kvinnan; Kvinnan skyllde på ormen. Men mannen och kvinnan hade bägge förlorat sin oskuld, och oskuld förloras endast genom skuld. Så Gud lät domen falla. Gud förbannade marken och han förbannade ormen, men sade att kvinnans avkomma härefter ständigt skall söka förverkliga sig själv genom att behärska det onda, men att sanningen då skall förvandlas liksom till feberyrsel. När människobarnen trampar på hans huvud skall han åter och återigen hugga dem i hälen, sade Gud, och han skall spruta in sina hallucinogener, som söver dem, framkallar skenbilder och lockar dem att avvika från den väg som är den enda sanna. Och aldrig, aldrig skulle människor betrakta sig som så kloka och så i sanning orubbliga som just dessa förgiftade.

Efter domen anropade Adam sin kvinna med ett stön: ”Chawwa”, (Eva,”liv”). Liv var det namn han gav henne). Som ett otröstligt barn kröp han ihop i hennes famn och med Guds hjälp gav hon sedan liv åt en verklig man, Kain. Kain blev den första mördaren.

Efter detta handlar historien endast om män, om riktiga karlar som avlade söner som domderade, härjade och skoningslöst tog livet av varandra, om machos som dräpte en man för ett sår och en pojkvasker för en skråma, om Kush, som avlade Nimrod, den förste härskaren på jorden. Han var en väldig jägare, så mäktig att han utmanade Gud själv.

Genom Abraham fick äntligen tre kvinnor namn. Två femme fatale: Sara, den älskade, drottninglik och åtrådd av konungar, hon som sent omsider födde Isak – och Saras egyptiska slavflicka Hagar, som gav liv åt Ismael, som mer liknade en vildåsna än en människa. Han skulle slåss med alla och alla med honom, och han skulle komma att bo öster om sina bröders boplatser. På Saras inrådan fördrev den kloke och rättvise Abraham Hagar och Ismael ut i öknen, där Guds budbärare visade dem en brunn med vatten och, som historien senare förtäljer, källor med olja. Striden mellan bröderna fortgår och ormens gift förpestar sinnena.

Men en verklig människa skulle födas. en människoson, en gudason. Han skulle en gång för alla krossa ormens huvud. I hans släktregister nämns följande ödesdigra kvinnor.

Den första är Tamar. Tamar var hustru till Er, Judas förstfödde. Jakob var hans farfar. Er var en usling så Gud lät honom dö. Enligt seden om svågeräktenskap, skulle följande son Onan skaffa avkomma åt änkan, men han uppfyllde inte sina plikter till fullo, så Gud lät även honom dö. Yngste sonen Shela var bara ett barn. Juda skickade därför hem Tamar till hennes föräldrar för att invänta att han skulle bli vuxen. Juda fruktade att också Shela skulle dö. Så Juda, så till sägandes, glömde bort Tamar. Tiden gick och ingenting hände. En dag fick Tamar nys om att Juda var på resa. Hon tog av sig änkekläderna och klädde sig som hora i gräll utstyrsel, smycken och slöja och allt som hör yrket till, och liksom av en händelse råkade han, hennes svärfar, som just blivit änkling, stöta på henne och han kände inte igen henne bakom slöjan. ”Får jag gå in till dig”, mumlade han. Mötet mellan dem resulterade i ett tvillingpar, Peres och Serach.

Den andra hette Rut. Hon var invandrare från Moab, änka efter Elimelek, en efratit från Betlehem. Trogen sin svärmor Noomi följde hon med tillbaka till Betlehem och under axplockning träffade hon Boas, en förmögen släkting till Noomi. En afton förberedde hon på Noomis inrådan, en rendezvous med Boas. Hon badade, smorde in sig med välluktande olja, satte på sig finkläderna, gick till tröskplatsen och bidade sin tid. Boas hade ätit och druckit och var på ett strålande humör. När han vid midnatt hade slumrat in, smög hon sig intill honom, lyfte på täcket vid fotändan och lade sig där, vid hans fötter. ”Jag är Rut, din slavinna”, sade hon när han förundrad vaknade, ”bred ut din mantel över mig”. Kan det sägas vackrare. Boas gifte sig med Rut och hon gav liv åt Obed, Davids farfar.

Den tredje femme fatale är Batseba, Urias hustru. David hade vid middagstid sett henne njutningsfullt utsträckt i ett solglittrande, azurblänkande bad på taket nedanför sitt palats och tappade omedelbart balansen. Hon bröt fram genom hans murar som morgonrodnadens glans, skön såsom månen, härlig såsom solen. På natten lät han kalla henne till sig. Hon kom villigt och liksom svävande mot honom, och han såg hennes skönhet när alla vittnen avlägsnat sig. Hennes man lät han i hemlighet döda. När han blev avslöjad murknade hans ben av snyftningar. Herrens hand tryckte ned honom och hans livssaft förvandlades till sommartorka. Då bekände han sin trolöshet för Herren och fick uppleva lyckan att hans försyndelse blev överskyld. Dubbelsängens dans hade likafullt varit en dödsdans. Barnet, som den natten avlades, levde endast sju dagar. Men från sin ödsliga höjd sjöng David återigen sitt Hallelujah. Han upphöjde Batseba till drottning och hon gav liv åt Salomo.

Alla dessa kvinnor har genom män inverkat avgörande på historiens förlopp.

Annorlunda förhåller det sig med Maria, välsignad är hon mer än andra kvinnor. Ingen har så förändrat historien som hon. Utan man. Den unga flickan från Nasaret tror Guds budbärare och låter Gud själv breda ut sin mantel över henne. ”Jag är din ringa tjänarinna,ske din vilja”, viskar hon ödmjukt, och den Mäktige gör stora ting med henne. Ordet, genom vilket allt blivit till som är till och som skall varda, blir kött. Gud blir människa. Jesus är hans namn. Gud är med oss. Ormens huvud krossas och skenbilderna ersätts av verklighet. Och åt alla dem som sätter sin tillit till honom, ger han rätt att bli Guds barn, alla som låter sig födas av Gud, inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja.

När Maria ger liv åt gudamänniskan i den fräna boskapslukten i ett fähus, hörs ingen sång från änglars kör, bara ängsliga rop och ett förlösande skrik. I blodets ström och i smärtfylld kamp tänds gudalivet på jorden. Maria föder sin son, den förstfödde, lindar honom och lägger honom i en matho. Vad Josef gör vet vi inte.

Välsignad vare du Maria. Alla släkten prisar dig salig. Var hälsad du högt benådade, du som trodde.

Den religiösa romanlitteraturen saknar rumslighet och sinnlighet. Detta påstår professorn, litteraturvetaren Markku Ihonen. Här saknas beskrivning av gator, hus, träd och blommor, av  havsvind och bränning, binas surr, koltrastens morgonrop, doften av ros, av nybakat bröd och söndagsstek, syner av purpurfärgad himmel och grå makadam, här närmar sig inte älskaren sin älskade omdunstad av myrra och offerök medan dagen svinner hän och skuggorna veknar, här äter man inte, dricker man inte och berusar sig inte med kärlek (nej, Gud bevare oss!).

Enligt Ihonen kan detta bero på den känsla av främlingskap i världen som leder till att livet uppfattas som ett väntrum till till himlen. 

För ett antal år sedan kontaktades jag av en amerikansk kollega som ville värva mig till en sammanslutning för kristna arkitekter. När han kom till tro, berättade han, insåg han att arkitektur och stadsplanering styrdes av demoniska krafter och att enda möjligheten var att hoppa av processerna. Hans nya mission var att upplysa sina kristna kolleger om detta.

Jag tackade nej.

Varför? Jo, för att skulle betyda att förneka Gud, hans skapelse och hans frälsningsverk.

Den ideologiska bakgrunden till rädslan för rumslighet och sinnlighet hos många kristna rörelser finns i Platons idéer om att världen egentligen inte är verklig, den är endast som en skugga på grottväggen. Verkligheten finns i idéernas värld, i kunskapen.

Den kristna formen av Platons idér kallar vi ”gnosticism”. Här gäller att kunskapen är det enda verkliga, inte skapelsen med dess förvirrade motsättningar, dess kamper, lidelser och lidanden. Jesu lidande på korset var följaktligen inget verkligt lidande.

Ivan i bröderna Karamazov utbrister i gnostisk anda: ”alltså accepterar jag Gud… jag accepterar hans allvishet, också hans mål och syften…. men ser du, när det kommer till kritan accepterar jag inte denna Guds värld, även om jag vet att den existerar”. ”För Ivan existerar ingen Gud, kommenterar brodern Aljosa, ”han har bara sin egen idé.

Vår uppfattning av verkligheten vilar fortfarande huvudsakligen på den världsbild som utformades på 1500-1700-talen. Till väsentliga delar bygger denna på René Descartes´ (1596-1650) filosofi och på de lagar Newton utvecklade för mekaniken. Ande och materia representerar här två skilda världar som inte kan förenas, världsalltet är som en maskin. En maskin kan utnyttjas och den som känner världen som något att använda sig av och bruka, känner inte heller Gud på annat sätt. Sven Lidman ironiserar och menar att många ”frommas” liv karakteriseras av att de ”äter bakelser och väntar Jesus”.

Sällsamt klingar här Johannes ord om Jesus: ” i världen var han och genom honom har världen blivit till”…och Jesu egna ord: ”ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son på det att var och en som tror på honom inte skall förgås, utan ha evigt liv”.

Det är svårt att älska en värld som är motbjudande och förskräcklig – och hur svårt är det inte att älska sig själv. Men de två världarna, den jordiska och den himmelska – den fullkomliga – är väsentligt en och skall i verklighet bli en. Och det är här i det oheliga landet som gnistan skall bestå provet. Gud längtar efter att komma till sin värld och han vill komma dit genom människan. Detta är hemligheten med vår existens. Och Gud bor där man låter honom komma in.

Vi ryser under främlingsskapet mellan våra jag och världen. Vi mår illa av tingens herravälde och människornas intighet. Men i stället för att rätta till förhållandena drömmer vi oss bort till den värld som skall komma och sjunger: ”Jorden har ej den frid jag söker…nej jag längtar till Guds stad”.  ”Och aldrig förmådde jordens ledsamma visor ersätta himlalåten”, säger ryssen Lermontov.

Det är sant: Ifall denna längtan efter den fullkomliga skönheten inte finns hos oss som ljus och hopp är vi förlorade. Men längtan får inte leda bort. Vi behöver en skapande eskatologi som omdanar världen. Därför bör vi bejaka Gudsbruset över den jordiska primitiva urkraften i oss, lyssna till det skapande ordet och ta emot den genomträngande och förvandlande kraft som finns i detta ljus – i detta hopp – och välsigna varje rum som hyst oss och varje rum som vi ännu kommer att intaga….och sjunga lovsången, sjunga: ”härlig är jorden, härlig är Guds himmel”… aldrig förstummas tonen från himlen….”

”ta ditt ansvar som människa”

 Petrus skriver att ”djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att uppsluka”. Det är säkert sant, men jag tror att han är mycket farligare när han inte ryter, när han gör sig osynlig och tyst ligger i försåt. Nu tänker jag emellertid i första hand inte tala om djävulen. Jag vill till och med påstå, att vi är alldeles för benägna att skylla allt på Fan. När vi gör så frånkänner vi oss skyldigheten och rätten att bära ansvar för det liv vi har att leva. Människan är inte bara en biologisk eller social varelse. Människan är framför allt Homo Eticus. Friheten är grunden för hennes existens, ansvarigheten hennes adelsmärke; behovet av straff för begågna brott ett vitalt andligt behov, behovet av sanning heligare än något annat.

Låt mig tala om Kain.

Berättelsen om Kain är en koncis beskrivning av vad som händer i en människa som genom obeslutsamhet låter sig demoniseras. Berättelsen är en urbild; den handlar samtidigt om dig och mig.

Bibelöversättningen är från Buber. Arkaisk, rak och avskalad.

Gud, som rannsakar våra hjärtan, ser att Kains själ stod i lågor. ”Han talade till Kain: Varför är du så uppblossad, varför har ditt ansikte sjunkit. Är det inte så här:  menar du gott , bär det högt, menar du inte gott: invid dörren synden, en som ligger på lur, till dig hans begär – men du, råd över honom”…. Passa dig, synden väntar på dig som ett vildjur tyst och kamouflerad inväntar sitt byte.  En demon ligger på lur vid tröskeln till din själs kammare. Den åtrår dig. Ge den inte chansen. Beslut dig för det goda. Vänd dig mot mig…. lyft upp ditt ansikte.

I vår nya översättning läser vi inte ”om du menar väl”, utan ”om du handlar rätt”. Jag tror att översättarna inte riktigt förstått djupet i berättelsen. Vid denna tidpunkt hade nämligen Kain inte skridit till aktion. Endast hans dysterfärgade ansikte speglade dramat i hans själ.

Den hebreiska grundtexten rör sig på ett djupare plan. Den ger en fingervisning om vad som försiggår i Kains själ innan han mördar, vad som äger rum i själen före själva handlingen, intoneringen till dråpslaget.  ”Om du menar väl… om du inte menar väl ” antyder tankelek, fantasier, ett drömlikt upphetsande spel med möjligheter.

Vi vet inte vilka tankebilder  Kain producerade när han i sin febriga sinnesstämning lät fantasin spela. Vi vet inte heller varifrån impulsen till dessa tankar härstammar. Det är i själva verket onödigt att här spekulera i denna sak. Vad Kain tänkte och varför han tänkte så, saknar relevans för berättelsen. Väsentligt är att hans fantasier genomsyrades av allt annat än välvilja. Väsentligt är att han därmed utsätter sig för demonisk attack. Så står det. Här uppenbaras verkligheten.

 Processen tar sin början i själens förkammare. Här finns motsatserna gott och ont. Gott är att vilja det goda; ont att inte vilja det goda. Å ena sidan längtar vi efter det högsta goda. Vi längtar efter den relation där vi, som Jesus uttrycker det, i full frihet utbrister ”Abba Fader”. Å  andra sidan finns hos oss en disposition i riktning mot frånvaron av det goda, mot frånvaron av positiv energi, negationen, en riktning mot de destruktiva instinkter som finns dolda i varje människas själ, eller som Dostojevskij uttrycker saken: ”I varje människa döljer sig ett vilddjur, ett lättretar vilddjur som blir vällustigt upptänt av de plågade offrens skrik, ett otämjt vilddjur som släpps loss”. Så har Gud i sin stora vishet skapat oss och ”allt vad Gud har skapat är gott”, läser vi. Efter att ha skapat människan utbrister han till och med: ”det är mycket gott”. Det är mycket gott, när människan i full frihet vänder sig till Gud, som fullbordar hennes vilja och lik en herde visar väg. Men där gudstillvändheten saknas suddas gränserna ut; allting blir möjligt och människan blir skyddslös. Då ligger demonen på lur för att fånga och uppsluka sitt byte. 

Vi känner igen oss. Vi känner verkligen det onda när vi känner oss själva, eller rättare sagt, känner igen processerna inom oss. Fantasierna, tankeleken, upphetsningen, känslan av att sväva i fara; skräckens njutning när man närmar sig mörkrets hjärta – det onda; ”för att riktigt njuta av min skräck”, som Mitja säger i Bröderna Karamasov. Alla andra namn med vilka vi benämner ont, är blott och bart speglad illusion.

När vi slår dövörat till för den röst som varnar, ligger demonen på lur i förmaket till vår själ. Den åtrår oss. Kättjefull, lysten och skamlöst begär den oss. Och när den, i en stund vi inte kunnat förutse, fått oss i sitt våld, har vår spännande, fantasieggande tankelek förvandlats till tvångstankar som driver oss mot självförintelsen, mot döden, eller mot döden mitt i livet, relationslösheten.  Det onda har valt oss.

Gud var närvarande i den process Kain genomgick. Liksom Gud tilltalade Kain, varnar han oss och råder oss att vända oss till honom. För att räddas ur bakhållet måste vi svälja vår stolthet  och i full frihet vända oss till Gud. Helhjärtat, ty ingen kan inte tvingas till godhet. Med allt vad vi är. Allt, ty ”det finns inte den mänskliga last eller irring som inte i sig bär evighetens tungomål” (Emilia Fogelklou),  eller som Simone Weil uttrycker saken: ”allt detta (alla laster) rymmer en strävan efter ett tillstånd, där världens skönhet är påtaglig, sinnligt förnimbar”. Vi tar vårt ansvar när vi med allt vad vi är och i full frihet vänder oss till Gud. Ty den som skapat oss kan inte frälsa oss utan oss. Vi måste alltså besluta oss. När vår obeslutsamhet intensifieras och förstärks avgör vi oss i praktiken för det onda…. eller mera precist: det onda väljer oss, uppslukar oss. Som för Kain.

Kain lyssnade inte på Guds varning utan fortsatte sin tankelek, piskad av njutningen. Lik en fördömd går han nedför en avgrundstrappa utan räcke och lykta och överlämnar sig så åt demonens åtrå. Och han dräper sin bror. Knappast ens medvetet. Det var tillfället. I obeslutsamhetens malström, vid den största provokationen och det minsta motståndet slår Kain ihjäl Abel. Han mördar inte; plötsligt har han mördat. Framgent är han häktad av sina demoner, överlämnad åt bödelsdrängarna. Hans liv blir ett förkroppsligande av det som ägde rum i hans själ den gången han inte menade väl, utan berusade sig med sina fantasier. Fördriven från åkerjorden irrar han ostadig, obeslutsam och lismande omkring utan mål i landet Nod, öster om Eden. Kain vågar inte lita på Guds löfte om beskydd, Kain litar på ingen. När han dräpte sin bror, slog han ihjäl sig själv med ett enda slag och för all tid. Han förlorade förmågan att älska och därmed att leva. Skulden trampar han som man trampar gyttjeslam. Hans samvetskval livnär sig på honom som jordens maskar på kadavret ( för att tala med Baudelaire). Ständigt beredd att försvara sig och sin familj bepansrar han sig, och slutligen bygger han murar runt sina hus. ìyr re´em är de hebreiska orden för stad. De innehåller betydelserna ”skyddsängel”, ”hämnd”, ”terror”. Kain blir den första stadsbyggaren.

Efter att ha läst PO Enqvists bok ”Lewis resa”, kände jag ett starkt behov av att än en gång läsa en roman som jag gång efter annan återkommer till, ”Gog och Magog” med undertiteln ”Mellan tid och evighet”. Den är skriven på hebreiska och finns översatt till en del språk, tyvärr inte till svenska. Den engelska titelns undertitel lyder: ”För himlens skull”. På holländska: ”Innan Messias kommer”. Författaren är Martin Buber.

 I likhet med ”Levis resa” handlar ”Gog och Magog” om en väckelserörelse, som, då när berättelsen utspelas, var i sin fulla kraft. Ordet levde och formerna hade ännu inte blivit karrikerade åtbörder av det ursprungligt äkta.

Bägge romanerna bygger på  verkliga förvecklingar. ”Lewis resa” beskriver en folkrörelse på 1900-talet; ”Gog och Magog” en judisk fromhetsrörelse som föddes i början av 1700-talet. Händelserna i ”Gog och Magog” utspelas under tiden från den franska revolutionen till Napoleons slutliga nederlag. 

”Lewis resa” handlar om pingströrelsen; ”Gog och Magog” om chassidismen. Bägge rörelserna karakteriserades av stark messianism

De kännetecknades också av starka karismatiska ledare och hängivna församligsmedlemmar. I förhållandet mellan ledare och församling kan emellertid en skillnad skönjas.  ”Levis resa” skildrar förhållandet mellan de stora predikanterna och ”gumhavet”. I ”Gog och Magog” finns förhållandet mellan Zaddickerna och deras lärjungar. I pingströrelsen talade predikanten från en upphöjd plattform, uppbackad av ”de äldste”; i chassidernas församlingar satt man tillsammans vid  måltidsborden. Här delade man brödet. Här undervisade man. Här predikade man. Framför allt samtalade man.

I dessa samtal finns en doft av bördig mylla och en hög, klar och frisk rymd. Man talade om himmelska ting som om de fanns i ens omedelbara närhet och om jordiska ting som om de var vävda av himmelskt garn. Däremellan teg man, men man teg tillsammans.

En av huvudpersonerna var Jaakob Jizschak. Han kallades ”Skådaren”, därför att han såg. Den andra huvudpersonen hade samma namn, men kallades ”Juden” för att undvika förväxlingar. Mellan dessa båda fanns en stor kärlek, men från ”Skådarens” sida även misstro och en svartsjuka som stundom gränsade till hat. I ”Skådaren” fanns nämligen Sauls själ; i ”Juden” Davids. Medveten om detta bar ”Skådaren” i sin ficka en bön, som han fått av sin vän rebbe Israel från Kosnitz. Rebbe Israel som också kallades ”predikanten” kände sin vän väl. På papperslappen stod att läsa: ”…. bevara oss från avfall och högmod, från vrede, från sorgmod och förtal och alla andra dåliga seder, och från allt som gör det omöjligt att utföra din heliga och rena tjänst, som är oss så dyrbar…”

I ett samtal mellan ”Skådaren” och hans lärjunge Naftali utspinner sig följande i anledning av händelserna i ländernas huvudstad Paris, det som kallas ”det stora folkupproret”:

” Örnen var tvungen att överlåta fältet åt gamarna”, sade rebben. ”Snart är det kråkornas tur”

”Skall man då helt förakta kråkorna?”, frågade Naftali.

”Kråkorna”, svarade rebben, ” skall man inte förakta. De är mycket livfulla. Men de har tre betänkliga egenskaper. För det första: ”ingen ickekråka kan umgås med dem. Ingen hör vad  de säger,  de blir överröstade. För det andra: kråkorna menar att det i själva verket inte finns ickekråkor i fågelvärlden. Alla fåglar som påstår sig tillhöra en annan art, är egentligen förklädda kråkor, och genom skrik och skrän måste man tvinga dem att uppenbara sitt sanna väsen. För det tredje: ingen kråka står ut med att vara allena med sig själv; kråkor som förirrar sig från flocken, dör av ensamhet”

 Samtalet fortsätter utifrån frågan om det är möjligt att örnar och kråkor kan leva i en gemenskap. De kommer överens om att om det vore möjligt, så skulle det vara svårare för kråkorna. Däremot menade de att det skulle vara svårare för örnen att lämna gemenskapen. Kråkorna har ju i alla händelser varandra. För örnen skulle kontakten till andra levande väsen brytas.

 Efter en stunds tystnad flyter samtalet liksom omärkligt från världshändelserna till det som håller på att hända inom församlingarna i rörelsen, där en polarisering mellan ”Skådaren” och ”Juden” alltmer börjar skönjas. Bilden av örnar och kråkor bildar emellertid fortfarande bakgrund till det som sägs. Naftali, som kände allt som rörde sig i lärjungakretsen (de hemliga kamperna, intrigerna, fridsförbunden, fridsbrotten) tar upp ”problemen” som gällde mannen från Apta, ”Juden”, som enligt honom döljer sitt verkliga väsen i sin lärdom. Medveten om bönen i sin ficka tar ”Skådaren” ”Juden” i försvar.  Detta leder till att Naftali blir allt dristigare i sina insinuationer. Han beskriver kretsen kring ”Juden” och säger ”att deras hjärtan brinner mer än någonsin förr… ”och självfallet får man inte neka de fåkunniga möjligheten att samlas tillsammans med de sina… men att varje samtal, även samtal där de bästa deltar, av något dumhuvud dras ned till dennes nivå…..”

”Naftali”, sade rebben långsamt och betonade varje ord: ”här handlar det inte om örnar och kråkor. Alla är vi vilsegångna söner till en och samme fader…. alla är vi belastade av fel. Om felen är större eller mindre spelar ingen roll – , alla är vi söner och bröder”.

Det är skönt att vara lat. Det är till och med nyttigt. Det finns en hedersam lättja ur vilken all intellektuell förkovran uppkommer, säger Samuel Johnson. I likhet med Sören Kierkegaard menar han att det inte är lättjan som är alla lasters moder, utan ledan, meningslösheten. I den välsignade lättjan kan vilan och kreativiteten låta sig finnas; i ledan jäser oron.

Under semestern, då när ekorrhjulet stannade för ett ögonblick, kom jag att tänka på leda och lättja, och jag tänkte på Shlaraffenlandet, landet där varma kakor växer på lindarna och söt honung flyter som vatten från de djupa dalarna upp mot de höga bergen. I Shlaraffenlandet ser man en mager gammal get med hundra kilo flott och sextio kilo salt i kroppen. Här ser man två möss viga en biskop och här hör man två dibarn säga åt sin sin mor att hålla truten, medan en gammal skinkmärr står bredvid och säger att det var rätt. Schlaraffenlandet, besynnerligheternas land, den förvrängda världen. Överflödets land, lättingarnas hemvist, lyckohjulens och dubbelvinsternas förlovade land. Landet, där man ropar bingo var gång talet 666 utropas. Schlaraffenlandet, självförintelsens och icke-varats land, ledans land.

Ett är klart. Vi behöver vilan. Vi måste regelbundet lämna våra ansträngningar för att lättjefullt sträcka ut oss på det gräs med betesrätt psalmisten talar om. Livets Herde vill föra oss till lugnets vatten, där han på nytt låter själen komma hem.

Men vilan förutsätter anspänning, aktion. Härlighetens berg implicerar uppdrag i dalen. Vi är inte kallade att bygga hyddor åt Mose och Elia, inte kallade att befatta oss med vad ovan är. Vi är kallade till det liv vi fått att leva. Vi är kallade till meningsfullhet. Vår kallelse gäller bröd och vin. Inte att existera, utan att bli verkliga. Inte ledan, utan kampen… och kärleken. Hemligheten består inte i att leva, utan att ha något att leva för.

Ett av engelskans ord för semester är ”vacation”. Ordet kommer från latinets ”dies vacantes”, de tomma dagarna. Så kallades i det antika Rom dagarna i grottekvarnen, de dagar som inte innehöll några religiösa fester eller offentliga spel. Motsatsen till de tomma dagarna är de fyllda dagarna, de fulla dagarna, de heliga dagarna; dagarna fulla av plikter men även av firande, fulla av saker att göra, fest, dans, ritualer, den fulla gemenskapens dagar, vilans fullhet

Efter det att Gud skapat himlen och jorden pustade han ut. I våra översättningar sägs att han vilade: ”och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort”, står det. Det hebreiska ordet Schabbat betyder emellertid inte enbart ”vila”. I likhet med det tyska ordet ”feiern” (från latinets ”feriae”; jfr vårt ”ferie”) har ordet en dubbel betydelse. Dels innebär det att avhålla sig från arbete, dels att fira. ”Feiern” betyder att man anordnar en fest i anslutning till en betydande händelse. Efter det att Gud skapade himlen och jorden ställde han således till med ett gästabud. Arbetet hade upphört; helgdagen ringts in, nu var festens tid, fullhetens tid.

Semestern är en vara: vi måste köpa den. Semestern förutsätter arbete. Utan arbete ingen betald tid som vi själva kan förfoga över. Men befrielse från ekorrhjulet garanterar ingen välsignelse. Den känsla av fullhet vi längat efter infinner sig kanske inte. Intigheten drabbar med full kraft. Och sedan ekorrhjulet på nytt.

Också sabbaten är knuten till ett arbete som utförts, men sabbaten, eller riktigare festdagen, kan ingen göra sig förtjänt av. Den är gratis. Liksom nåden är den en gåva av en nådig Gud. Nåden kan inte köpas eller ärvas, inte heller påtvingas. Nåden tar man emot. Som nåden är fri är sabbaten fri. Sabbaten, festdagen, är installerad i skapelseordningen som ”den gemensamma egendomen för alla” (Buber). Det enda vi kan göra är att ta emot den… i dess fullhet. Men fullheten implicerar en skyldighet. Vi är uppfodrade att fira skapelsen tillsammans med skaparen. Herren över himlarna och jorden kallar sina medhjälpare och medarbetare till fest ”Tänk på festdagen, så att ni helgar den” påbjuder han. Endast i fullheten avslöjar den sitt djupaste innehåll. Utan helgelsen blir den blott och bart ett oidentifierbart brottstycke av individuell semester.

Åt de judar som vänt hem från exilen i Babylonien och på nytt upptäckt Toran säger Nehemja om festdagen: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud… Gå nu hem och njut av god mat och sött vin och dela med er åt dem som inte kunnat förbereda någonting… Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka”.

På festdagen firar vi Guds skapelse. Men inte endast det som var när allting började. Vi firar också den skapelse som pågår. Skapelsen är inte fullbordad, den fortgår, den sker ständigt. Och detta skeende ”sammanhänger”, som Martin Buber säger det, ”med mig, mitt liv mitt verk, min tjänst”, dvs hur vår relation till världen påverkar världen så att verkligt liv uppstår. Ett sådant förhållningssätt förutsätter ansvar, och ansvar betyder ingenting annat än att människan ger egna svar på de frågor som ställs till henne under hennes livsvandring. Egna svar, ty varje människan får de frågor endast hon kan besvara. En människas uppgift i tillvaron är lika unik som hon själv. För att hon skall bli den människa som det bästa inom henne förutbestämt henne att bli, måste hon därför överlåta sig åt Livets Herre och undfå hans nåd. Och nåd är tjänst; nåd är kallelse och uppdrag; nåd är att baka bröd och brygga vin.

Skapelsen är inte fullbordad men fullkomnas i Jesus Kristus. Och vi är i honom. Vi är Kristi kropp. Således fullbordas skapelsen genom oss. I Jesus Kristus. Genom den frihet han skänker och genom den kraft han ger oss i glädjen vi får. Vi är inte kallade att leva i Schlaraffenlandet. Vi är kallade att att odla säd och anlägga vingårdar. Och den som försökt detta vet att detta är kamp och att kampen även gäller tistlar och törnen. Men också att Gud uppenbarar sig just där. I törnbusken. Som för Mose.

Den eviga festdag vi väntar på är ingen betald semester. Den som började arbeta i vingården vid dagens början får inte mer än den som kom vid elfte timmen. Ändå bottnar vilans fullhet i det uppdrag han gett och i den gemenskap som bildats av dem som svarat på hans kallelse och tagit emot hans befrielse. Festen bortom tid och rum är ett gästabud, där Herren firar den nya skapelsen tillsammans med sina trogna. Varje gång vi delar bröd och vin deltar vi i den högtid som ”är redan nu men ännu inte”. Den glädje Herren ger blir vår styrka.

Den 4.juli lämnade Ole Jakobsson, min vän, det jordiska för att träda in i det som ligger bortom det som ögat ser och örat hör, för att, som han skrev i en av sina dikter, sjunga ”psalmernas psalm”, och tillade: ”där orden blir som ett festtal och Herren ler när han ser mig fast jag står sist i kön”

Jag sörjer Ole.

En dryg vecka innan han trädde in i den fulla välsignelsens tid, fullbordade han i sex kortdikter något som liknar ett testamente. Dikterna betitlade han ”Mellan himmel och jord”. Här ser han i Jakob Böhmes anda människan som ett mikrokosmos, skapad av havets skugga och rymdens hetta. Varför Gud skapade jorden så skön och oss till sin avbild, vet vi inte. Att Gud gjorde oss till något som liknade honom själv är kanske den yttersta hemligheten, skriver han. Likt Maximos Bekännaren såg han människan som en mediator mellan Gud och hans skapelse, en varelse med en kallelse och ett uppdrag.
Den sista av dessa kortdikter med mottot ”Mellan himmel och jord”, gav han namnet ”kärleken”

Havets skugga
och rymdens hetta
mötes i ett famntag
i en måltidsfest med bröd och vin

Så skapade Gud
kärleken och gav den
åt människorna
att bära
till varandra

* Schlaraffenlandet: ett lyckoland, där ingen behäver anstränga sig. Myten har funnits i folksagorna alltsedan antiken. Bröderna Grimm tar upp temat i ”Sagan om Schlaraffenlandet”