1999 översatte jag Höga Visan till svenska utgående från Bubers tyska översättning. Enligt vedertagen uppfattning inom judendomen är ”sångernas sång” den mest andliga av alla böcker i gamla testamentet. Arbetet var lärorikt.

Jag lärde mig att bibeln måste läsas som en bok. Ingen av delarna får förbli sluten; varje del måste hållas öppen mot alla andra delar. För att genomskinligheten skall äga bestånd får ingen bok förvisas till en viss sfär: till det religiösa, det estetiska, det historiska eller det filosofiska. Bibeln handlar om det mänskliga livet – människornas samliv – och hur Gud i historien och genom historien uppenbarar sig själv och meningen med detta liv. Sångernas sång får därför inte läsas isolerat. Den är inte enbart en sanslöst vacker kärleksdikt. Den korresponderar med alla andra böcker i Bibeln, inte bara med de gammaltestamentliga, utan även med böckerna i Nya Testamentet.

Förhållandet mellan man och kvinna är ett centralt tema i Bibeln. Vi finner det för första gången i berättelsen om hur allting började, och temat återkommer ständigt, ända till Bibelns sista blad. Hur kunde det annat vara. Sammanvävda är man och kvinna Guds bild och likhet.

På samma sätt som man och kvinna är ett, är Gud och världen ett – eller borde vara det. Liksom det inte var gott för mannen att vara allena, vill Gud inte vara allena. Han söker sin ”hjälp” i människan, som i likhet med kvinnan i ”Sångernas sång” förlöser honom. På samma sätt som mannen behöver ett motstycke, kvinnan, behöver således Gud sitt motstycke, människan och hennes verk, för att skapelsen skall fullbordas.

Därför utmålar Bibeln konsekvent förhållandet mellan Gud och det mänskliga i bilder av man och kvinna. Det judiska folket i dess socio-kulturella sammansättningar och manifestationer, beskrivs som Guds hustru; den heliga staden, det nya Jerusalem, skönhetens fullkomning, som Kristi brud. I dessa metaforer framträder alltid renhetens och trohetens motbild: Hoseas liderliga hustru Gomer, Den promiskuösa Oholiba ( Jerusalem) hos Hesekiel, och den prostituerade, det stora Babylon hos Johannes.

Sångernas sång visar på kärleken som just genom sinnligheten blir fattbar. Kärleken behöver könsligheten för att kunna förkroppsligas, och könsligheten behöver kärleken för att förandligas.

I ”Sångernas sång” finns två ord för kärlek. Kärlek som vi uppfattar begreppet, men även ett ord som beskriver ett kärleksfullt förhållningssätt: en förärande, hyllande, tjänande kärlek med stark erotisk prägel. Den som äger detta förhållningssätt dyrkar, älskar hyllar, tjänar sin älskade. Hon förlöser honom. Hon är hans ”Heile”, den som förlöser.

”Sångernas sång” handlar om djup och innerlig samlevnad mellan man och kvinna, men även om ett innerligt förhållande mellan Gud och det mänskliga.

Evangelisterna berättar om hur Jesus på det personliga planet förhåller sig till kvinnor som tilltufsats av livet.

Vid brunnen invid Sykar ser vi kvinnan som avverkat fem män och nu levde ihop med en som inte var hennes egen. Jesus bejakar hennes törst, men säger till henne att det vatten hon försöker släcka den med inte duger. Han erbjuder henne en källa som utan att sina skall porla inom henne.

När de religiösa ledarna förde fram en gift kvinna, som under själva akten ertappats med en annan man, vände Jesus strålkastarljuset mot dem själva och uppmanade den som är utan synd att kasta första stenen. Ingen vågade detta. Inte heller Jesus fördömde henne, men han uppmanade henne att inte göra om det. Rättegångsprotokollet skrev han i sanden för att plånas ut av vind och regn.

Maria från Magdala var ett offer för självförintelsens och icke-varats ande, dessa demoner som inifrån fräter sönder personligheten. I sin trasighet längtade hon efter befrielse och satte sin tillit till Jesus. I Simons hus vätte hon Jesu fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår. Hon kysste hans fötter och smörjde hans huvud med balsam. Jesus förlät hennes synder och befriade henne.

Kvinnan vid brunnen återfick människovärdet, äktenskapsbryterskan benådades och Maria från Magdala befriades från fördärvsmakterna som förnekade vart livets frö som spirade.

På samma sätt förhåller sig Gud till världen, den värld som han älskade så högt att han offrade sin enfödde son på världens slaktplats, för att var och en som sätter sin tillit till honom inte skall försvinna i intet likt agnar som vinden blåser bort, utan leva för evigt. På samma sätt som Jesus inte dömde enskilda människor i trångmål, dömer Gud inte världen, hur hemsk och hur söndersliten av passioner och nedsölad av laster den än är.

Gud dyrkar, älskar hyllar, tjänar sin älskade värld samtidigt som den förlöser honom. Förunderligt.

Människans framtid finns i Jahweh Shammah, Guds stad, det nya Jerusalem. Denna nya värld är inte bara himmelsk utan också en transformerad jordisk verklighet. Denna värld är lik en kvinna, Jesu älskade, hans syster och brud. Sammanvävda är de ett. Ja, vi ser henne redo som en brud, nardusdoftande, smyckad för sin man. Bedårande är hennes kedjehängen, hennes hals i flätverk av pärlor.  ”Hon bryter fram som morgonrodnadens glans, skön såsom månen, klar såsom glödklotet”. Och hon säger:

”Jag är min älskades, till mig står hans åtrå.

I triangeln Gud, värld, människa, finns de tre fundamentala aspekterna i den historiska processen: Gud, världen, människan. Vad som är, vad som kunde vara, vad som borde vara. Verklighet och människans sökande efter verklighet.

Bibeln beskriver genomgående människan som förvaltare eller som tjänare, som ställföreträdare till HONOM, den Högste. Människan sattes att tjäna och vårda den jord från vilken hon var tagen och som hon själv var en omistlig del av. Efter det att en storm blåste upp ur paradiset och jorden förbannades, förvandlades uppdraget till att genom hårt arbete och stor möda återlösa jorden från förbannelsen. När hon gör så, tjänar hon Gud men utan Gud kan hon inte göra det. Tjänandet bygger på att förhållandet mellan människa och Gud är verkligt. Det bygger på trohet, förtroende, ömsesidighet. Det hebreiska uttrycket för detta förhållande mellan Gud och människa är Chefsed, som betecknar den trohet och tillgivenhet som finns mellan länsherren och hans vasall. Den pålitlige förvaltaren, som Gud har behag till och bekräftar, förverkligar något i enlighet med HANS, den Högstes vilja, samtidigt som han själv förverkligas dvs. blir en sann människa. Väsentligt handlar det om helgelseprocessen. ”Vägen till helgelse går med nödvändighet genom handling”, säger Dag Hammarskjöld. Buber uttrycker saken koncist: ”endast den som skapar blir skapad”.

Förhållandet mellan HONOM, den Högste och människan, har emellertid en dimension som mycket sällan berörs av uttydare, nämligen förvaltarskapet i form av ett kärleksförhållande mellan man och kvinna. Begreppen tjänare, biträde, torpare fördjupas och förinnerligas hos Hoschea, Hesekiel och Johannes. Gud är man, mänskligheten hans kvinna. Hosea talar om det judiska folket som Guds hustru, Hesekiel om Jerusalem som Guds älskade; Johannes om det nya Jerusalem som Kristi brud.

I berättelsen om det som hände när allting började, sägs att Gud skapade människorna till sin bild, till Guds bild skapade han dem, manlig, kvinnlig skapade han dem. .

På samma sätt som man och kvinna är ett, är Gud och människan ett. Liksom det inte var gott för mannen att vara allena, vill Gud inte vara allena. Han söker sin ”hjälp” i människan, som i likhet med kvinnan i ”Sångernas sång” förlöser honom. På samma sätt som mannen behöver ett motstycke, kvinnan, behöver Gud sitt motstycke, människan, för att skapelsen skall fullbordas. Orden som i den hebreiska grundtexten beskriver förhållandet mellan man och kvinna, är samma ord som det som anger förhållandet mellan solen och jorden. Solen sörjer för livet på jorden och verkar genom jorden. Mannen sörjer för kvinnan, liksom solen verkar genom jorden. Kvinnan är liksom jorden den som mottar och förlöser.

Hoschea beskriver förhållandet mellan Gud och det utkorade folket i form av sitt egna trasiga äktenskap. Gomer, Diblajims dotter, hade lämnat sin man Hoschea och löpte efter sina älskare. Vad lösaktigheten hos Gomer djupast sett berodde på, sägs inte. Klart är emellertid att hon var ett offer för sin egen livstörst. Gomers törst var äkta; hon törstade efter liv. Hennes misstag var att hon sökte släcka törsten vid grumliga källor.

I evangelierna berättas om hur Jesus förhåller sig till kvinnor, lika Gomer.

Vid brunnen invid Sykar möter vi kvinnan som haft fem män och levde ihop med en som inte var hennes egen. Jesus bejakar hennes törst, men säger till henne att det vatten hon försöker släcka den med, endast gör henne törstigare. Han erbjuder henne ett vatten som gör att hon aldrig någonsin skall törsta.

När de religiösa ledarna förde fram en kvinna, som s.a.s. ertappats på bar gärning, avslöjade Jesus sanningen om dem själva och uppmanade den som är utan synd att kasta första stenen. Efter det vågade ingen döma henne. Inte heller Jesus fördömde henne, men han uppmanade henne att inte synda mer.

Maria från Magdala var ett offer för självförintelsens och icke-varats ande, som inifrån fräter sönder personligheten. I Simons hus vätte hon Jesu fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår. Hon kysste hans fötter och smörjde hans huvud med balsam. Jesus förlät hennes synder och befriade henne.

Gomer återfann till slut sin livsuppgift, kvinnan vid brunnen återfick människovärdet, äktenskapsbryterskan undslapp att bli stenad och Maria från Magdala befriades från tillvarons fördärvsmakter.

På samma sätt förhåller sig Gud till världen, den värld som han älskade så högt att han offrade sin enfödde son för att var och en som sätter sin tillit till honom inte skall försvinna i intet, utan för evigt leva. På samma sätt som Jesus inte dömde människor i nöd, dömer Gud inte världen, hur hemsk och hur söndersliten av passioner och nedsölad av laster den än är.

Människans framtid finns i en transformerad verklighet, där Gud bor. Denna nya värld är inte bara himmelsk utan också en transformerad jordisk verklighet. Och vi ser det Nya Jerusalem ”redo som en brud som är smyckad för sin man”…Hon bryter fram som morgorodnadens glans, skön såsom månen, klar såsom glödklotet”. Och hon säger: ”Jag är min älskades, till mig står hans åtrå….

Nu i advent sjunger vi: ”Kristus kommer – Davids son, konung utan like. Ondskans välde, mörkrets makt bävar för hans rike.

Var finns ondskans välde, denna flammande mörkermakt som bävar för Kristi rike? En del menar att ondskan finns hos talibanerna eller hos Saddam Hussein, eller hos någon annan någonstans. Den 11. september 2001 var säkert resultatet av en ond vilja. Ondskan regerade också i den unge man som senaste höst utlöste sprängladdningen i Myrbacka, och hos den man, som på Storgatan i Jakobstad, driven av hat och hämndbegär, bokstavligen sprängdes i bitar av de demoner han trodde sig kontrollera.

Javisst, ondskans välde finns; mörkrets makt är en realitetet. Ondskan kan ändå inte lokaliseras till något speciellt land. Ostridigt är att det finns människor med ond vilja, människor som njuter av att göra ont, människor, som psalmisten säger det ”har behag i sina illdåd… och lustvandrar i ondska… så att nedrighet blir rådande”. Det finns människor som ingått pakt med ondskan, demoniserats. Ostridigt är även att sådana människor kan komma samman så att nationer förtärs, genom att ”makt runtom strömmar till, ända till dess en stor svart eldström drar över länderna och sveder dem” ( Martin Buber i Gog und Magog). Napoleon, Hitler, Stalin, Pol Pot, alQaida.

Men ondskan har inga geografiska gränser

Ondskans välde är ändå en realitet. Just nu skrivs många böcker som berör vårt sätt att föreställa oss det svarta i livet, böcker som försöker skapa en världsbild där ondskan har sin speciella plats, och böcker som försöker beskriva ondskan utifrån sociologiska eller psykologiska aspekter. Det räcker emellertid inte med att psykologisera ondskan i termer av aggressivitet, avund, depressiv ångest, destruktivitet, hat, narcissism, tomhetsdepression eller något motsvarande. Det är lika naivt att identifiera ondskans geografiska axel eller religiösa hemvist.

Ont och gott handlar väsentligt om det innersta i själva varat; om livsnerven: om trohet eller trolöshet. Trohet eller trolöshet mot skapelsen och mot skaparen.

”Det onda kan inte finnas i världen om det inte först finns hos oss”, utropar Jaakob Jiijzak i Bubers ”Gog und Magog”. ”Att ondskan vuxit sig så stor beror på att vi svikit Gud”.

”Om Gud är död, då är allting möjligt”, säger Raskolnikov i ”Brott och straff”. Då finns det inte längre några förnuftsmässiga skäl att hålla fast vid moraliska värden….”allting blir tillåtet”.

I våra översättningar av Bibeln betecknas de onda (förbrytare, terrorister, våldsverkare) som gudlösa. De förnekar varats grund och tar sig övermänniskans rätt. När de gör det sviker de sin egen uppgift i skapelsen: ”det var mig själv jag mördade och inte henne”, säger Raskolnikov… ”jag slog ihjäl mig själv med ett enda slag och för all tid”. Om de onda säger därför psalmisten att ”de är som agnar som vinden blåser bort…de ondas väg försvinner”. De onda missar målet. Så beskrivs synden i bibeln. Den som drivs av det onda missar meningen med sitt liv, den gudagivna möjligheten. Av allt blir ett intet.

Gud har skapat himlarna och jorden. Liksom Gud skapade mörkret skapade han det onda. Liksom mörker är för att ljus skall bli till, finns det onda för att gott skall bli till. Utan det onda finns inte heller det goda. Detta är svårt att förstå. Låt mig som vägledning citera en del av ett bordssamtal ur ”Gog und Magog”. Det är ”Skådaren” som talar:

”Men vad är då det onda som Gud skapar? Det är den makt, att göra det, som han vill att inte skall ske. Om han inte skulle skapa den, kunde ingen handla emot honom. Men han vill att hans skapade varelse skall kunna trotsa honom. Han har satt henne fri. Han har gett henne makt att handla så, som om allmakten inte funnes. Den skapade varelsen menar inte endast att hon kan handla så; hon kan det i sanning, hon har makten att göra det. Detta är den sanna meningen som hänvisas till, när det heter att ickegrunden har begränsat sig till världen. Vi har lärt oss, att han i sig beredde rum för världen; men det framför allt viktigaste är, att han ur sin allmakt inrättade äkta makt, som tilldelades varje människa; och att det handlar om äkta gudsmakt, uppenbarar sig i förmågan att trotsa Gud. Och utan denna äkta makt som tilldelats varje människa, finns inte heller det goda, ty det goda finns endast där, när det utförs med denna makt. Men vad är då det goda som Gud skapar? Det är hänvändelsen till honom. När en människa med hela den makt , med vilken hon förmådde resa sig upp mot Gud, vänder sig bort från det onda, blir hon förbunden med honom. Därför består världen i kraft av omvändelsen. Hon är ljuset, som bryter ut ur mörkret. Som det står skrivet: ´Den som bildar ljuset och skapar mörkret´”.

Vi fortsätter att sjunga adventspsalmen: ”Kristus kommer – världens ljus. Dödens udd han bryter. In i denna dunkla värld livets källa flyter”. Fylld av insikt utbrister David: ”Ja, det är du som frigör ett nedtrampat folk…Ja, det är du, som lyser upp min fackla. HAN, min Gud, genomlyser mitt mörker.”

Vi vänder oss till dig, Herre Jesus Kristus.

Fräls oss från det onda. Släck vår trolöshet. Bevara oss från impulser som lockar oss att gripa tag i verkligheten med tjugo händer på en och samma gång, och som får oss att slira i alla riktningar, där ingenting har mått eller vikt. Fräls oss från möjligheternas malström som sliter sönder vårt väsen. Fräls oss från världens ökenstorm som överskrider sina gränser och förrycker själens ordning, och som på lejons vis river våra själar i stycken. Fräls oss från pseudobeslut. Fräls oss från tungokrimskrams. Fräls oss från våra vanföreställningar…särskilt de hemliga. Fräls oss från våra spruckna nätter, fräls oss från våra ensamma spegelrum, fräls oss från våra dolda liv. Fräls oss från trältjänsten under våra böjelser, fräls oss från drifternas livegenskap. Fräls oss från håglösheten, lättjan och från vanorna, de som försåtligt bedövar och förlamar oss.

Herre Jesus Kristus David son, konung utan like, föd oss på nytt. Ena våra hjärtan. Ge oss en god vilja. Genomlys med kärlekens ljus vår kaotiskt flammande eld, så att vi – med alla böjelser och drifter – kan delta i den skapelse, som skall fullkomnas i dig. Vi överlämnar oss åt dig som medhjälpare och medarbetare, för att helhjärtat kunna göra något som är gott och rätt.

Budbärarnas budskap är kristallklart. En frälsare är född. Den Högstes son, Herren och Kristus, har kommit till världen. Att läka världen var så angeläget för honom att han själv ville födas som människa. Detta bräckliga gossebarn skall bli människornas tröst och fröjd. Dessutom skall han betvinga Satans makt och slutligen skall han åstadkomma fred.

Saken är inte egal. Det som sker är inte liksom en film man tittar på. Det är verklighet. Saken gäller vårt väl. Tilldragelsen handlar om oss, vårt välbefinnande. Så gå då, gå! Se där! Där ligger i ett mörkt stall alltets Härskare. Där för en liten stund sedan boskapen sökte sin föda, där vilar nu en jungfrus barn.

En frälsare, frälsa.

Vårt språk förändras och sekulariseringen tilltar. I takt med att detta sker förvandlas ordet ”frälsa” till ett religiöst begrepp som till synes alltmer saknar betydelse för den moderna människan. Saken angår oss inte längre.

Ordet frälsa kommer från fornsvenskan och isländskan: frelsa, frjalsa,. Egentligen fri – hals….. ”som har halsen fri”. Enligt etymylogen Elof Hellqvist innebar fri-halsningen två saker. För det första: trälen befriades från järnringen kring halsen, det gamla tecknet på ofrihet. För det andra: en fri hals fick inte halshuggas, den var okränkbar.

Den som befriats från träldomstecknet var fri, han var frjalsad, frälst. Frälse var för övrigt en beteckning på de högre priviligierade stånden som uppkom under 1500-talet. Adelsman och frälseman var synonyma begrepp. De ofria, de som på olika sätt måste betala skatt och utföra dagsverken kallades ofrälse.

Ordet ”frälse”, adelsman, påminner väsentligt om ordet ”from”, som också det under tidens gång förlorat sin ursprungliga mening. Längst tillbaka innehöll ordet betydelserna ”fyllig”, ”stark”, ”framstående”, ”den främste”, ”den förste”, ”furste”. När ordet förpassades till en religiös sfär förändrades dess innebörd. De som finns inom denna sfär uppfattar ordet i betydelserna ”gudfruktig”, ”mild”, och ”fridsam”; människor utanför den religiösa sfären uppfattar ordet from som ”snäll”, ”beskedlig”, ”foglig”, ”oförarglig”, ”menlös”, ”spak” och ”skenhelig”. Betydelse av furste, Herre, konung, folkets ledare, har för länge sedan gått förlorad.

Tillbaka till ordet frälsare. Frälsare kallas fursten som befriar från trälringen, den som gör fri. Ordet frälsare handlar i denna mening mycket om juridik. Men när hjälten av Davids stam skall födas gäller det även tröst, förbarmande och framför allt läkedom för världen. Det tyska ordet för frälsare, ”Heiland”, har en dubbel betydelse. Roten till ordet är ”Heil” som kan översättas med läkedom, helbrägdagörelse, helande, frälsning. Heiland, frälsare, är följaktligen en som helar, läker, helbrägdagör och frihalsar.

Det finns ytterligare en aspekt på änglarnas budskap. Gudamänniskan Jesus Kristus inte bara befriar och läker. När människan frihalsas och tillfrisknar, förlöses de processer inom henne som omskapar och förmänskligar henne. I ett samtal med en av sin samtids andliga furstar, 30 år efter det att änglarna förkunnade frälsarens ankomst, säger Jesus att denna befrielse är som en förlossning; det är som att födas på nytt, födas till ett nytt liv med nya möjligheter.

Frälsaren är den som tröstar, återlöser och förlöser. Men han är inte lik den grekiska hjälten som utför sitt uppdrag och sedan försvinner. Han är brudgummen som bruden – hela världen – väntat på.

Bach´s  juloratorium genomsyras av brudmystik:

”Bered dig Sion med ljuv lust.
Den allra skönaste, den allra käraste skall snart ses hos dig.
Dina kinder skall i dag glöda skönare än någonsin förr.
Skynda att älska den brudgum du åtrått”. 
Sinnligt skönt så det förslår. Är det inte nu hög tid för ett glädjetjut och ett fröjdeskutt. Viktigt är inte att det låter vackert, viktigt är inte att vi hoppar ända upp till himlen. Avgörande är att allt vi gör kommer från hjärtat. I Juloratoriets 3. kantat finns dessa insiktsfulla ord, oss till tröst och vägledning.

”Himmelens Härskare, hör vårt lallande
Låt våra kraftlösa sånger behaga dig
när ditt Sion upphöjer dig med psalmer.
Hör jublande lovsånger ur våra hjärtan
när vi visar dig vördnad.
Ty du har tryggat vårt väl” 
Låt oss begrunda detta och i likhet med kören i koral 33 (fortfarande juloratoriet) slutligen sjunga följande:

”Jag vill bevara dig med flit.
Jag vill leva för dig här.
Till dig vill jag fara hädan.
Med dig vill jag slutligt sväva
fylld av fröjd när tiden inte längre finns,
där i det andra livet”. 

Juloratoriet i översättning av Roger Wingren

Språket skiljer oss fullständigt från alla andra levande varelser. Människan är bestämd som ande och ande är ord. Språket är oss givet. Inte så att språket installerats i oss som man installerat ett program i en dator. Språket finns inte i oss; vi finns i språket. Dess ursprung finns hos Gud, och det är genom språket Gud uppenbarar sig för oss. Språket är därför livets mest vitala uttryck. Allt sant tal är som en ny skapelse, eller mera precist: sant tal föregriper en verklighet i vardande. Sant tal, inte det ordinära, det slitna, kallnade språket. Men inte ens pladdret kan existera om inte det sanna talet funnes. När pratet tar överhand går emellertid den skapande kraften förlorad. Sorgligt nog håller vi allt mer på att förlora ordets kraft och därmed nyskapande energi. Vi låter munnen gå, men lyssnar inte längre och har ingenting att säga. Vi diskuterar men samtalar inte längre med varandra

Varje sant tal förändrar verkligheten och skapar den på nytt. Bekännelsen i en domsal förändrar verkligheten. Domarens domslut förändrar verkligheten. Att förklara krig mot någon förändrar verkligheten. Att stå inför Gud och människor och i sanning säga sitt ”ja” till den man älskar förändrar verkligheten. Tilltalen: ”jag älskar dig”, ”förlåt mig”, skapar nya förhållanden. Sann bön förändrar verkligheten. Sann förkunnelse skapar ny substans. Problemet är att vår vana att pladdra tenderar att infiltrera vår bön och hindrar oss från att be genuint. Vår bön saknar därmed kraft. Tragiskt är att förkunnelsen förfaller till teologiska eller ideologiska föreläsningar, där talaren begränsar Gud genom att tala om honom i stället för att förmedla Guds förlösande tilltal; predikningarna blir utläggningar där levande ord stelnat till begrepp och abstrakta slogans som bildar flockar och myrstackar istället för gemenskap och församlingar. Budbäraren har inte lyssnat in det han skall bära bud om. Inte heller känner han folkets behov. Talet saknar uppenbarelse och därmed energi. Annorlunda med det sanna talet. Det föregriper alltid verkligheten samtidigt som det skapar den.

För att Adam, den av jorden tagna, skulle kunna hämta fram sin egen verklighet och hitta sig själv, förde Gud allt levande fram inför honom. Gud ville se hur han skulle tilltala dem, och det berättas att såsom Adam anropade en levande varelse skulle dess namn vara. Människan, skapelsens mest karakteristiska uttryck äger förmågan att kommunicera med naturen. Hon är, som Goethe säger det, ”det organ, genom vilket naturen avslöjar sina hemligheter. I den subjektiva personligheten visar sig världens djupaste innehåll… I själva den mänskliga anden ligger medlet att avslöja naturens drivkrafter”. Adams ursprungliga dialog med naturen handlade därför  om naturens samtal med sig själv, om en kommunikation där objekt och subjekt blandades och förvandlades i igenkännandets handlingar. Han tänkte inte ut varelsernas namn. I sann dialog med de levande varelserna kände Adam igen dem i sig själv och kunde tilltala dem med – som TS Elliot skulle uttrycka det – deras väsens namn. Verkligheten förändrades och själv förvandlades även han. Språket skapade och omskapade.

Ande är ord. Språkets ursprung finns hos Gud. Språkets vitalitet är beroende av vårt förhållande till världen och till Gud.

I varje begynnelse finns energiladdad tomhet, ett kaotiskt glödande mörker. Men i begynnelsen finns också ordet. I Bubers översättning av skapelseberättelsen står det: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord / Men jorden var irrfärd och virrvarr / Mörker över urvirvelns ansikte”. Gud ser på detta mörkret och säger: ”Ljus bliv till!” och  ”Ljus blev till”. Enligt judisk föreställning var ljuset redan skapat. Det fanns invikt i det av virrvarr flammande mörkret, i det som mystikern Jakob Böhme kallade ”den svarta elden”. Gud tilltalade detta ljus och hämtade därmed fram det ur mörkret. Ljuset alstrade sedan ordningar på samma sätt som laserstrålen får hologrammet att framträda ur ett till synes meningslöst virvelmönster. Men ordet var före ljuset; tilltalet: ”ljus bliv till”, föregrep verkligheten. Matti Bergström beskriver en energifylld tomhet i våra hjärnor. David kanske menar samma sak när han i Ps 18 tänker på sig själv, sin egen svarta eld, sina passioner, på urvirveln i sig. Han hade lyssnat in Guds tilltal, bejakat det och utbrister efter det att verkligheten förändrats: ”Ja, det är du, som lyser upp min fackla./- HAN, min Gud, genomlyser mitt mörker.” (Buber)

Vi är tagna från jorden; vi är varelser av kött och blod. Vi är inte övermänniskor, inte människogudar, inte änglar, inte djävlar. Men den som försöker bli en ängel tenderar snabbt att bli en djävul eller en skuggbild. I ”Anteckningar från källarhålet” säger Dostojevskij: ”Det har till och med gått dithän att vi ser det som en belastning att vara människor – människor av äkta kött och blod, vårt eget kött och blod; vi blygs över det, ser det som något att skämmas för, och vi försöker göra om oss till någotslags vidunderliga allmänmänniskor. Vi föds döda……..Snart kommer vi väl att tänka ut ett sätt av avlas ur en ide´”.

Vi har vårt säte i det jordiska och inte för ett ögonblick får vi förneka detta, men förmänskligade, sanna människor, blir vi endast genom att svara på gudomligt tilltal. Därför lever vi och är levande endast genom förnimmelsen av att stå i beröring med, som Dostojevskij säger det, ”andra hemlighetsfulla världar”. Om denna känsla försvagas eller utplånas i oss, dör det som växt upp i oss och vi blir likgiltiga för livet. ”Våra ord tröttnar och kallnar”, som Ole Jakobsson uttrycker saken.

Mötet med Gud bortom tid och rum är språkskapande. ”Våra ord kommer tillbaka och vittnar om glädjen som finns vid målet i eviga livets källa” (Jakobsson). Ordet föregriper en verklighet i vardande; det alstrar nya ordningar.  Ordet blir kött och blod, bröd och vin. Själen blir till ett. Bibeln påstår att detta är möjligt endast genom det sant mänskliga, genom tron på gudamänniskan Jesus Kristus. Tror vi verkligen på det?