”Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias”.

 Ju mer människan blir människa, desto viktigare är det för henne att kunna tillbe.

Efter det att herdarna den första julnatten mottagit budskapet från Guds budbärare sökte de sig ner till stallet för att betyga den nyfödde sin vördnad. Mitt bland kreaturen såg de barnet som var lindat och låg i en krubba. De såg Messias; de såg Kristus, de såg honom i vilken Gud sammanfattar allt i himmel och på jord. Allt var så som det hade sagts dem. Och de vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se.

De första stegen i riktning mot stallet var deras första steg mot det egna  människovardandet. Så är det för oss alla. Vägen till gudslikhet går alltid genom det sant jordiska. Här möter vi frälsaren. Genom stegvis förvandling, stegvis övergång från en värld till en annan, genom att lära känna nya och dittills helt okända verkligheter befrias vi. Fullkomnandet äger rum i tillbedjan. 

För att kunna vara frälsare och ge våra själar liv i den övernaturliga förlängning som vi kallar det eviga livet, måste Jesus uppfylla vissa villkor i förhållande till världen. Han måste födas av kvinna. Han måste leva och verka i världen. Han måste dö. Han måste uppstå. Endast så blev han Kristus.

Den värld som jag talar om är den påtagliga, kroppsliga världen, den naturliga världen, den som vi kan erfara genom våra sinnen: genom det vi smakar, ser, berör, hör, genom att känna dofter. Den som handlar om blod, svett och tårar. Jag talar om den värld som Gud så älskar.

Denna värld uppfattas i dag av vetenskapen som ett sammanhållet aktivt system där medvetenhet och frihet gradvis växer. Kännetecknande för processen är dess strävan mot ett högre medvetande, i vilket allt det som är väsentligt i livets oräkneliga kraftuppbåd, sammanförs och organiseras. Ett högre medvetande förutsätter alltid en rikare sammansatt materia. Det är i denna förädlingsprocess som mänskan är uppfordrad att ge sitt svar. Världen är stoft; människan är kallad att upphöja den till ande genom att ge form åt materien, genom att förädla köttet och låta ljuset genomtränga mörkret till dess själva mörkret skiner och det inte finns någon åtskillnad mellan dessa två.

David Bohm (1917-1992, en av samtidens största fysiker) talar om en implicit ordning som har en kosmisk dimension men som väsentligen utspelas på det socio-kulturella planet. Han namnger den inte, men säger att den är genomsyrad av kärlek. Paulus personaliserar denna generativa ordning. Han säger att Kristus är det universella kosmiska centrum där allting löper samman och allting blir förklarat (”Gud skall i Jesus Kristus sammanfatta allt i himmel och på jord”). I honom blir allt uppfattat och från honom kommer alla impulser. Himmel och jord är ett och i Honom skall de bli ett.

På samma sätt som Gud måste inkarneras, kan vi bli frälsta endast genom att acceptera världen, förenas med universum, bli ett med Hans skapelse. På samma sätt som Gud så älskade världen att han gav den sin ende son för att de som tror på honom inte skall upphöra att existera, når vi vår bestämmelse (blir Guds bild och likhet) endast genom älska världen. Vi måste lära känna världen som Abraham kände Sara. Vi måste ha intimt umgänge med den. Vi måste i handling uppleva enheten med den. Bara om vi samtycker till världens existens; bara om vi tror på världen kan vi bli Guds medhjälpare och medskapare och samtidigt själva omskapas och fullkomnas, frälsas. Bara om vi vågar lägga vår andes armar om världen, skall våra händer möta de händer som håller den. Då blir världen runtom oss gudomlig. Den är inte längre rymdens mörka och ödsliga kyla, inte bara töcken över urvirvelns anlete, inte endast frossande eld eller störtvågor från många vatten som väsnas och fradgas.

För många kristna är materien dödvikt och illusion. För dem gäller endast ”personliga relationer” i världen. De reducerar därmed Gud och hans skapelse till ”juridiska personer”. Samtidigt överbetonar de det andliga och det övernaturliga så till den grad att själen betraktas som en gäst i verkligheten och fånge i materien. Frälsningen blir en fråga för den enskilde, och den kosmiska utvecklingen, detta att Gud i Jesus Kristus i en skapande process sammanfattar allt i himmel och på jord, har man inget intresse av.

För den som påtagligt lärt känna Kristi nåd är anden en sammansatt enhet, i vilken mänskans helighet fullbordas på så sätt att hennes speciella egenskaper och resurser utvecklas så långt det är möjligt i processer, där någonting fullkomligt nytt kämpar sig fram. För en sådan människa är världen inte ett besvärande påhäng utan råmaterial för nya skapelser, helt igenom fylld av underbara möjligheter. För en sådan människa finns ingen plats och ingen tid i världen där Guds helighet inte låter sig finnas. En sådan människa var Mose som ombads ta av sig skorna därför platsen i ödemarken var helig. En sådan människa är lik en stege som ställts på jorden men som räcker ända upp till himlen. Allt vad han gör, allt vad han säger lämnar spår i himlen.

Livsglädje uppstår endast när vi medverkar, om än så litet, till att bygga upp världens slutgiltiga gestalt. Och ingenting annat får egentligen intressera oss än att få frigöra den mikroskopiskt lilla del av det absoluta som ligger på vårt ansvar. Att få förlösa något litet av varat, för alltid. Allt annat är betydelselöst, tomhet, idel tomhet

Ju mer människan blir människa, desto viktigare är det för henne att kunna tillbe. Låt oss acceptera Guds skapelse i Jesus Kristus. Låt oss tillsammans med Pierre Teilhard de Chardin hylla vår Herre och vår Gud. Kom låt oss tillbedja Honom som lät sig födas av kvinna.

Förklaringens Kristus
du är närvarande i materiens mitt,
strålande centrum av ljus,
i vilket mångfaldens otaliga linjer
löper samman.
Makt,
järnhård som världens lag
och ändå mjuk som livet.
Du, vars panna är av snö och vars ögon av
eld,
du, vars fötter skimrar ljusare än smältande guld,
du vars händer omspänner stjärnorna –
du är början och slutet,
den levande, den döde, den uppståndne.
Du som är ofantlig i rikedom
Omfattande varje smak, varje kraft, varje
tillstånd –
hela mitt väsen ropar efter dig med en
längtan
stor som universum:
Du är sannerligen min Herre och min Gud 

(La Messe sur le monde, 1923)