Domarna har fallit. Samhällets domar och folkets. De skyldiga har fått sitt straff. Kvar lämnar frågan hur detta kunde hända.

Vi som på avstånd följde händelserna som de beskrevs av media förfärades och förundrades. En del av oss bespottade dramat. Några av oss följde med skeendena som när tungan söker sig till en trasig tand. Några insåg att knutbydramat uppenbarade den möjlighet till försyndelse som finns i varje människa. Sanningen är att Knutby inte skulle finnas om inte Knutby fanns i var och en av oss.

Dostojevskijs beskriver i sitt stora epos ”Bröderna Karamasov” hur djävulen kämpar med Gud på det slagfält som är människohjärtat.  I inledningen av romanen utspinner sig ett samtal mellan bröderna Mitja och Aljosja. Mitja är en lättsinnig, vild och oregerlig rumlare. Aljosja hade valt att gå i kloster, eftersom han ansåg att detta var den ideala utvägen för hans själ att tränga ut ur den världsliga ondskans mörker fram till kärlekens ljus. Mitja bekänner för Aljosja hur han drogs till lasten, hur han tyckte om skammen i själva lasten, ja, hur han njöt av själva grymheten: ”för jag är ju en lus, en parasitmask, inte sant – en Karamazov!”. Han berättade om den insektvällust som han närde inom sig…”och alla Karamazovar är likadana, också i dig, lilla ängel, bor den där masken och väcker storm och oro i ditt blod… jag har alltid gillat gränder och mörka smågator… bli inte förvånad att jag inte skäms, när jag berättar det för dig, utan liksom gör det med nöje.”

Aljosja svarar: ”Det där tror du bara för att jag rodnade. Det var inte för det där du berättade som jag rodnade eller för det där du gjort, utan det var för att jag är likadan som du själv. Det här är bara frågan om olika steg på samma trappa. Jag befinner mig ännu på det allra nedersta, men du är högre upp, någonstans på det trettonde eller så. Det är så jag ser på det här, det är samma sak, helt och hållet samma sak. Den som beträtt det nedersta steget kommer också en gång ofelbart att stiga upp på det översta.” ”Kan du låta bli att beträda stegen”, frågar Mitja. ”Nej tydligen inte”, svarar Aljosja.

Innerst inne befinner vi oss alla på samma trappa som pastorn, barnflickan och Kristi brud i knutbydramat. Sorgespelet i Knutby handlar om dig och mig, om gott och ont, om våra hjärtan, slagfältet där djävulen kämpar med Gud. Innerst inne vet vi att skuld är något annat än bristande överensstämmelse med strafflagen och den offentliga meningen – så den som är utan skuld må kasta den första stenen. Innerst inne vet vi – hur präktiga vi än må vara – att vi alla har skuld inför alla och för allting, ”och kanske är jag mer skyldig än alla andra och sämre människa än alla andra människor i världen” (Zosima i bröderna Karamazov). Ifall vi inte inser detta bedrar vi oss själva och ”detta är förfärligt, därför att man – som Sokrates sade – alltid har bedragaren inom sig”.

Innerst inne vet vi att första uttrycket för frälsning är uppenbarelsen, bekännelsen. Innerst inne vet vi att endast den som bekänner blir förlåten. Innerst inne vet vi att endast den som vandrar i ljuset renas. Den avgörande frågan är om vi ens för oss själva vågar utsäga det som döljs bakom våra klosterfasader. Avgörande är om vi vågar låta ljuset lysa över våra mörka gränder och smågator. Avgörande är om vi bejakar det goda, ljuset. Uppenbarelsen är det goda, genomskinligheten är befriande. Avgörande är om vi vill låta oss frihalsas. Frälsning är att befrias från slavringen kring halsen. Frälsning är att försättas i frihet.

Motsatsen är slutenheten, det instängda, sekterismen, slavringen.  Det instängda är alltid ångest för det goda; sekterismen är demonisk. I Knutby var det väl så, att viljan till slutenhet var starkare än strävan efter öppenhet. Så lämnades fältet öppet för det demoniska spel som ledde till död och förintelse.

Vi är alla skyldiga. Men den som bestiger det fjortonde steget på trappan bestraffas av myndigheterna. Pastorn och barnflickan beträdde det fjortonde steget.

Jag kom nyligen av en händelse att se filmen ”O, brother where art thou gone”. Filmen handlar om tre straffångar som fastkedjade vid varandra rymt från fånglägret. På sin odyssé hamnar de mitt i en dopförrättning vid floden Missisippi. En av dem störtar ut i vattnet och låter sig döpas tillsammans med de vitklädda. ”Jag är återlöst” utropar han, jag är frälst, alla mina brott är förlåtna”.  ”Ja”, säger Ulysses (Odysseus), ”Gud har förlåtit dig, vi har förlåtit dig, men staten Missisippi är hårdare”.

Svenska staten har utdömt straff för försyndelserna i Knutby. Vi kan endast hoppas på att de inblandade för sin egen salighets skull bekänner sin synd inför Herren över liv och död.

Vår uppgift är inte att förfasa oss eller att döma. Vår utmaning är att bekänna vår egen skuld och leva i förlåtelsen. Gud sig förbarme!