Så här inför julen kommer jag att tänka på mystikern Jakob Böhme (1575-1624), om vilken det sägs att han ägde förmågan att se in i skapelsen, in i Guds vishet och kunskap. För Böhme var Gud och natur ett som energi och organism är ett. Utifrån denna tanke brottades han med problemet hur helighetens Gud, denna endräktiga kraft kan producera de individuella och motstridiga tingen i världen och explicit hur människan, denna komplexa, motsägelsefulla, orimliga varelse – denna paradox – kan vara Guds bild och liknelse. Hans svar är att såsom världen inte är ett vara utan ett vardande, så är människan inte, hon är i vardande.

Enligt Böhme är det två elementära krafter som sätter alla ting i rörelse: kampen och kärleken. Kampen utvecklar det individuella jaget till en personlighet. Kärleken leder individen till den plats där energins endräkt återföds. Kampen har sitt ursprung i livet självt, i det som Böhme kallar ”den svarta elden”, våra drifter, det som driver oss, våra lidelser. Den svarta elden är roten till alla ting, livets ursprung, den är livets flammande energi. Utan denna eld föds inga barn, inga åkrar plöjs, inga hus byggs. Men han säger också att denna ur Gud alstrade livseld är en förtärande eld när den isoleras, och att den, när den inte längre har något att förtära, slocknar och efterlämnar en fullständig tomhet. Den människa som sjunker ned i sin köttslighet styrs av sina drifter och irrar omkring i en dimvärld. Hon sönderslits av sina lidelser och förslavas av sina laster. När hennes liv förtärts finns ingenting kvar. Allt har dunstat bort. Hon blev aldrig den människa som det bästa inom henne förutbestämt henne att bli. Och ändå var hennes drifter som Emilia Fogelklou säger gudagivna: ”det finns inte den mänskliga last eller irring som inte i sig bär evighetens tungomål, om än i förvriden form”.

För människovardandets skull och för att skapelsen skall fullbordas är det för Böhme avgörande att kampen försonas med kärleken; att den svarta förtärande elden försonas med det ljus som förvandlar våra falska föreställningar till sanning och ger vår livsväg en riktning.  David hade kommit till insikt om detta när han utbrister:

”Ja, det är du, som lyser upp min fackla.

• – HAN, min Gud, genomlyser mitt mörker” 
   

Paulus säger att Gud skall sammanfatta allting i den verkliga människan Jesus Kristus, allt i himlen och på jorden.  Böhme har förstått den verkliga innebörden i detta när han säger: ”I människan finns hela skapelsen, himmel och jord med allt väsentligt, Gud inbegripen finns i människan”. Därför kan förmänskligandet (detta att bli hans likhet) ske endast genom att det som finns inom människan bringas till växt. Allt vad människan är och borde bli genom naturen och genom nåden har hon i sig själv, eller som Böhme säger det: ”Gud sänder inte till oss en främmande ande; det är i stället så att han med sin ande öppnar vår ande”

Gud är ljus och i honom finns inget mörker. När han låter sig födas till människa sker detta i ett stall mitt ibland djuren, mitt i det driftstyrda. Böhme drar konsekvenserna av detta: ”Som Kristus föddes i ett stall och fick sin vagga i ett fähus, så föds Kristus åter och åter igen mitt bland de djur som finns i människan. Den nyfödde befriaren läggs gång efter annan i vaggan mellan själviskhetens oxe och likgiltighetens åsna – i människans animaliska kroppstillstånd – och därför inser högmodets konung (likt Herodes) att hans herravälde är hotat. Och han söker efter att döda det barn som är ämnat att bli härskaren över ´det nya Jerusalem´ i människan”

Vi skäms över vår sinnlighet. Vi benämner våra drifter ”onda” och försöker gömma undan dem. Därmed förnekar vi Gud, hans skapelse och hans försoning. Men vi är, som jag skrivit i en tidigare kolumn, tagna från jorden; vi är varelser av kött och blod. Vi är inte övermänniskor, inte människogudar, inte änglar, inte djävlar. Den som försöker bli en ängel tenderar emellertid snabbt att bli en djävul eller en skuggbild. Dostojevskij låter källarmannen ubrista:  ”Det har till och med gått dithän att vi ser det som en belastning att vara människor – människor av äkta kött och blod, vårt eget kött och blod; vi blygs över det, ser det som något att skämmas för, och vi försöker göra om oss till någotslags vidunderliga allmänmänniskor. Vi föds döda……..Snart kommer vi väl att tänka ut ett sätt av avlas ur en ide´”.

Jag kan här inte låta bli att citera  Paul von Martens när han i sin POST ILLA skriver:

”När påven drog in i filippinernas huvudstad togs nattklubbarnas skyltar ned längs vägarna och ersattes med Välkommen Helige Fader! Så kanske det går till också i hjärtat”.

Var bor Gud?, frågade de gamla chassiderna. Jo där man låter honom komma in!, löd svaret.

Jag citerar ytterligare ett visdomsord av vännen Paul:

”Gud är ande, hans ljus och hans sanning är anden som gör varje plats, vilken som helst, till hans heliga berg. Att vara en sann tillbedjare är att veta om det ögonblick man befinner sig på helig mark”.

Är det dags nu, för vår egen skull, för skapelsens skull, att denna jul låta Gud födas in i vårt fähus.