”Din hemlighet vill jag veta
Hör nu, säg hur går det till
för då blir jag visst en man till sist
och det är vad jag vill”,

sjunger kung Louis för Mowgli i den tecknade filmversionen av Rudyard Kiplings ”Djungelboken”. Mowgli är ett vilt barn som uppfostrats av en vargflock; kung Louis en knasig orangutang och apkung. Han vill vara som en människa och kidnappar Mowgli för att lära sig hur man gör för att bli det. Självfallet lyckas detta inte.

Hemligheten människan ÄR inte, hon är i vardande. I motsats till ett djur som föds enligt sin art och lever enligt sin art, finns det mänskliga hos människan endast som en möjlighet, som ett val.

I den poetiskt sköna hebreiska myten om hur allting började – då när havets skugga och himlens hetta möttes i ett famntag – sägs att människan danades av stoft från jorden och blev en del av allt som fanns. Här omnämns också det kvalitativa språnget i livsprocessen – hur människan blev ett levande väsen – och här omtalas det plågsamma och kvalfyllda då hon blev medveten om gott och ont, denna egenskap som skiljer henne från alla andra levande varelser.

Djuren finns organiskt med i skeendet, men känner förutom de egna behoven och de hot som möter det, ingenting om tingen eller varat. Människan inte bara vet utan vet att hon vet. Och hon vet att hon – som Zosima i Bröderna Karamasov säger det – ”har skuld inför alla och för allt” och därför ”har ansvar inför allt och alla”.

När hon ansvarar förmänskligas hon och blir allt starkare medveten om att hon rör sig mot något gränslöst och oförstörbart nytt. Dostojevskij beskriver kanske just detta när han säger: ”Mycket här i världen är förborgat för oss, men i stället har givits oss den hemliga, outgrundliga  aningen om vår levande förbindelse med en annan värld, en upphöjd och högre värld, ity att rötterna till våra tankar och känslor inte är att söka här, utan i andra världar”.

Människan förmänskligas inte i ett religiöst väntrum till himlen, endast i en trefaldigt levande relation: i förhållande till världen och till tingen i världen, i förhållande till andra människor – både till individerna och de många – samt i förhållande till varats mysterium, det som den troende kallar Gud. Martin Buber säger att människan får full verklighet endast i den mån samtliga dessa relationer blir väsentliga.

Det är förvisso så, att endast den som älskar världen får verklighet. Den sanna människan Jesus Kristus lät sig födas in i världen – inte för att sätta sig till doms över den, utan för att rädda den. För detta uppdrag behöver han befriade människor. Den enskilda människan frihalsas på två plan:

1) när hon inför Livets Herre öppnar sitt kval och i ånger bekänner sin skuld, samt

2) genom uppdraget hon erhåller, genom skapande arbete.

 
När människan skapar förändras hon. Hon förverkligar inte sig själv; hon förverkligas. Den som stänger in sig i den religiösa enklaven och inte vågar gå ut ur sig själv, sviker sin kallelse och sitt uppdrag. Den som fokuserar på sig själv och sin egen helgelse, blir aldrig den människa som det bästa inom henne förutbestämt henne att bli. Endast den som helhjärtat deltar i skapelsen, endast den som möter den Skapande och överlämnar sig åt honom som medhjälpare och medarbetare, omskapas till likhet med Gud och erhåller, som Paulus säger det, förmåga att handla rätt.

Den yttersta hemligheten, säger Ole Jakobsson, är att han skapade oss som sin avbild. Men inte bara det: Gud själv blev människa.

Så låt oss nu i juletid stämma in med knäppgöken Louis, apkungen: Ubi doo jag vill ju va som Du. Jag vill inte längre apa mig, jag vill ju va en man…. en människa. Louis öde är beseglat; han kommer alltid att leva enligt sin art. Du och jag kan omskapas. Vi kan bli Guds bild och likhet, bli verkliga människor

Då besannas att Jesus är vår broder.

”Samma arv däruppe i det
höga
samma himmel, samme Gud
och Far
Herre, Herre, öppna blott mitt
öga
För de skatter jag dock verkligt
har!”

Oskar Ahnfelt 1863

Vår tid överbetonar ungdom, skönhet och hälsa och får oss att glömma att framtidens viktigaste innehåll är döden. Döden ger nuet dess karaktär och om vi lever ett autentiskt liv medför det att vår livsuppfattning blir riktig.

Fyra gånger har havet begärt mig. Fyra gånger har Hans vatten väsnats och fradgats. Fyra gånger har Hans bränningar svept över mig. Fyra gånger har räddaren dragit mig upp ur fördärvet.

Min första räddare var Håkan, en granne på andra sidan Risöviken. Jag kunde inte simma och hade hamnat på djupt vatten. Den andra hette Jaakko, en arbetskamrat i Tammerfors. Vi brukade tillbringa timmarna efter arbetet vid simstranden nedanför Pyynikki, strax invid sommarteatern. Där dök jag en kväll rakt på en sten och drogs upp blodig, omtumlad, och hjärnskakad. Min tredje räddare var en studiekamrat, en god vän. Han var från Norge och hette Einar. Invid vägen mellan Nice och  Saint Tropez  simmade vi ut i ett stormigt Medelhav. När jag skulle simma  i land svepte bränningarna över mig och drog mig utåt till dess krafterna fullständigt sinade. Fjärde gången handlar om två beslutsamma män från Pörtom. Jag hade somnat vid ratten mitt på blanka eftermiddagen, gjort en volt på fel sida om vägen och hamnat på taket i ett vattenfyllt dike. Två namnlösa bönder såg min belägenhet, skyndade till min hjälp med traktor och drog mig i ordets verkliga betydelse upp ur fördärvets grop. Bilen blev skrot. Min drömmarrock av siden, den som jag inhandlat i New York, och som jag tyckte så mycket om och som mina medvandrare helt säkert avundades mig, och min handtelefon förstördes av vattnet. Själv var jag oskadd, om än gul och blå. Fyra gånger har vattnet begärt mig. Varje gång fanns någon där som hjälpte. Kanske änglar finns.

I Vaajakoski lärde jag mig spela ”hukkuvan valitus”, ”den drunknandes klagan”. Somrarna 58/59 tillbringade jag där för att lära mig finska. Jag bodde i baptistkapellet hos pastor Jaakko Kalliomäki och den del av familjen som bodde tillsammans med honom. Kapellet ligger fortfarande på samma plats, på en kulle högt över den lakritsdoftande dalen. Här lärde jag mig, i likhet med Madicken att paraplyer inte duger som fallskärm. Här lärde jag mig också att bönekampen kan vara tung och påfrestande. Efter det att Hilma-täti på onsdagskvällarnas (obligatoriska) bönemöten avslutat sin överentimmeslångabönemonolog var mina knän ömma och som jag inbillar mig, fulla av skavsår. Det ord hon ständigt upprepade var ”kallis”, ”kallis”. Jag visste inte då vad det betydde.

Jaakko Kalliomäki var den som lärde mig spela ”hukkuvan valitus”. För att kunna spela ”hukkuvan valitus” måste man stämma om gitarren. Jag blev en mästare på att stämma om gitarren. Sedan var det lätt att spela den klagofyllda låten. Jag minns inte längre vare sig låten eller omstämningen. Jag tror överhuvudtaget att jag allt mindre minns hur det är att klaga. Kanske jag ärvt detta av mor Margit som ständigt uppmanar sina barn och barnbarn att se fram mot att bli gammal. Mor Margit är förnöjsam hon.  Jag har heller inget behov att stämma om mig till klagovisor.

Det är inte enbart vattnet som begärt mig

2001 drabbades jag av en livshotande blödning på mellersta hjärnhinnan. Jag klarade mig oskadd ur händelsen, men jag är tacksam för den. Den rehabiliterade min känslighet, som under årens lopp avtrubbats.

Den 29 maj detta år fick jag en liten hjärtinfarkt. Jag försattes i högrisksituation och i rask takt skickades jag till Vasa, där jag angiograferades och genomgick en by-pass-operation på fem ställen. Jag hade gått med en tidsinställd bomb inom mig.

Tiden efter operationen har varit en lycklig tid. Jag håller nu på att uppnå samma fysiska kondition som jag hade för tjugo år sedan. ”Första dagen får du inte gå utanför huset” sade den läkare som hemförlovade mig. Han visste inte att jag med stor iver hade tjuvtränat i sjukhusens korridorer och trappor. Vid ett av dessa träningspass träffade jag Rita från labbet ,just då när jag i full karriär löpte raksträckan från Bädden (där åldringarna vårdas). ”Har du varit och anmält dig” frågade hon. Jag log.

Så första dagen höll jag mig till tomten, bildlikt talat fastknuten i ett band som min kära hustru Maj-Lis fullständigt kontrollerade. På så sätt påminde saken om förhållandena i Tabernaklet fordomdags. När översteprästen gick in i det allra heligaste band man fast honom med ett band för att kunna dra ut honom i det fall han svimmade eller dog. Jag vare sig svimmade eller dog. Sedan följde hon med mig på färderna kring de närmaste kvarteren.  Det var fina promenader med goda samtal. Nu är detta inte längre möjligt. Tempot är rasande och etapperna långa. Blicken målmedveten. Ambitionerna wingrenskt stenhårda. Maj-Lis har börjat cykla.

Det sägs att man ärver kärlsjukdomarna av sin far. Jag har uppenbarligen ärvt annat också. Pappa brukade halvblind varje dag cykla från Pörkenäs till stan för att hämta posten. För det mesta tog han omvägen via Nykarleby.

För en vecka sedan gick jag 20 km med en snittfart på 7 km i timmen. Maj-Lis försökte få tag i mig men jag hörde inte ringsignalerna. Hon var inte nådig när jag slutligen ringde upp. ”Du måste ju vara sjuk”, sade hon. Kanske hon har rätt. Kanske är det ändå så, att hjärnblödningen påverkat mig. Hon hade nämligen den dagen varit och fyllt på mitt medicinförråd. På apotekets receptbeskrivning stod ”mot hjärnbrist”, alltså uttryckligen bokstaverat med ”hj”.

Jag förlägger ofta mina träningspass så att jag kan besöka mor Margit på Folkhälsan Östanlid. Hon är varje gång lika glad och säger att hon väntat mig, och skyndar sig alltid att placera en tjock tidning på besökarstolen. Jag är ju genomsvettig och stolstyget får inte förstöras. Den tjockaste tidning hon har är Missionsstandaret. Otaliga är de gånger jag suttit på förslaget till kapell på Hummelholmen.

”Vad gör du på dagarna” brukar hon fråga. ”Jag promenerar och gymnastiserar” säger jag och demonstrerar vilka rörelser jag måste göra för att såren och bröstbenet skall växa ihop på rätt sätt. En av rörelserna innebär att man sätter tummarna mot bröstet och roterar med armarna. När jag visade henne rörelsen sade hon: ”inte gör du väl det där utomhus”. Jag försäkrade henne att detta endast sker bakom lykta dörrar. ”Bra”, sade hon lättad, ”annars kan någon tro att du är en ängel som försöker flyga hem”.

Min hustrus farfar, den legendariske affärsmannen och predikanten Karl Nars fick domen att han skulle dö inom två år. ”He komber int ti ske naa he” sade han och levde i ytterligare tjugo år. Maj-Lis minns honom, när han på sin ålders höst väldig och vördnadsbjudande sitter i sin läderfåtölj på kontoret på Storgatan i Jakobstad och låter röken från en tjock cigarr stiga mot taket liksom en tacksägelse. Doften av cigarr är fortfarande välbehaglig för henne.

Nej, jag är ingen ängel som försöker flyga hem. Inte heller har jag börjat gå på tårna för att bli mer andlig. Inte heller stämmer jag om min gitarr för att kunna spela ”den drunknandes klagan”. Jag säger som Maj-Lis morfar Emil Wikström, hjälten från ofärdsåren i början från senaste sekel, då han 1963 låg på sitt yttersta: ”noo sku ja kuna leva liiti till… noo hinder ha tä vaa”. Och när jag ser de uppgifter som väntar på mig sjunger jag mitt Halleluja, ”lovat vare namnet”. När jag ser min hustru Maj-Lis, sjunger jag ”lovat vare namnet”. När jag träffar mina barn och barnbarn utbrister jag ”lovat vare namnet”.

”Jag vill sjunga så heela fabjiikkenn hööjj” jublade Tyra 3 år där hon satt på sin mammas cykelpakethållare på väg in mot stan. Hon hade sjungit för full hals ända från Furuholmen och hennes glädje kände inga gränser när de passerade UPM:s jättelika pappersfabrik på Alholmen. Sången hon sjöng var sången om skeppet som byggdes uti norden. Detta var hennes budskap: ”Albertina må så vara, Albertina ingen fara, Albertina, det var det skeppets namn, pumpa läns”.

Tyras ambitioner att vittna om det hon så starkt upplevt var höga, men hon lyckades inte överrösta fabrikens larm. Det var kanske samma sak som Harry Martinson omtalade. En gång hade han i skogen funnit en yxa nedhuggen i jorden ända till hammaren. ”Det var som hade någon där velat klyva hela jorden i två delar med ett enda hugg. Viljan hade inte saknats, men skaftet hade gått av”.

På sjuttitalet ledde jag kören ”Kontakten”, gemenligen kallad ”Stöpseln”. Vi sjöng över allt: i kyrkor, bönhus och i tält, i små sammanhang och på stora konferenser, i Finland och Sverige. Varje veckoslut var vi så att säga på hugget. På lördagskvällarna sjöng vi sommartid i pauserna på dansbanorna. Vår entusiasm var stor; vi saknade verkligen inte vilja, men skaftet gick liksom av. Vi klöv aldrig jorden itu; vår sång trängde inte genom larmet från dansfabrikerna. Men kanske var det ändå någon som lyssnade.

Att sjunga på dansbanorna var som att på 50-talet sjunga på Rex café i Jakobstad. Rex café var ett syndens näste, som en ung frikyrklig gosse eller flicka verkligen inte fick besöka, förutom i evangeliserande syfte förstås. Vad jag minns sjöng vi endast en gång där – en lördagkväll. Min bror Pelle hade lånat Ivar Nars pianodragspel och övat basen. Pelle var en duktig pianist men nu gällde det att spela på en vertikal klaviatur, och han var ovan med basknapparna. Själv spelade jag gitarr. Sångerna var offensiva. Cigarettröken vilade över den limsapimplande skaran som dimman över Lützens kullar, men ingen förlupen kula träffade mig och jag var oerhört lättad när jag kom ut på gatan. Efteråt har jag förstått att Rex café inte var en smittohärd utan ett ungdomstillhåll med stark socialiserande kraft. Här möttes ungdomar över språkgränserna; här utjämnades klasskillnaderna. Endast vi var utanför och vår sång förmådde inte tränga igenom. Kanske någon ändå lyssnade. Jag tror emellertid att vår Herre och mästare skulle ha slagit sig ned vid något bord och börjat samtala.

Men vi var inte tränade i att samtala. Då på 50-talet tränades vi att vittna. Alla skulle vittna. Vi vittnade på väckelsemötena. Jag minns mina egna vittnesbörd, som verkligen inte var några vittnesbörd, utan predikningar utarbetade enligt en märklig hemmagjord homiletik. På en missionsresa till Solhem i Vexala utgick jag från texten i Upp 3:15-16. ”Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum, och varken kall eller varm, skall jag utspy dig ur min mun”. Jag tyckte att texten var tillräckligt dramatisk för att ge mig en chans att väcka publiken. Då var jag tretton år och hade redan tillägnat mig predikoton. Mitt ”vittnesbörd” vann ingen genklang hos åhörarna. Men texten från uppenbarelseboken har under åren lärt mig att man inte kan göra någonting halvhjärtat, att likgiltigheten är moder till mycket ont.

Min kusin Marita Widar (född Jansson) som tillsammans med familjen flyttade till Sverige 1958, vittnade som 13-åring i Betania. Där stod hon, knappt synlig bakom talarstolen, och inledde med orden: ”Livet är ingen dans på rosor”. Orden var profetiska. Marita kom att verka många år i Afganistan. I Sverige har hon fått pris för sin insats bland invandrare. För två år sedan doktorerade hon i ett ämne som berörde rehabilitering av strokepatienter. Hennes liv blev ingen dans på rosor; det har präglats av hårt meningsfullt arbete; hon har varit mitt i skapelseprocessen.

Själv har jag för länge sedan övergett ambitionerna att klyva hela jorden med ett enda hugg. Jag tror i stället på det stilla vardandet, på evangeliet. Livet är ingen dans på rosor. Vi utlovades aldrig paradiset, endast törne och tístel och arbete i anletets svett. Men kanske är allt ändå mycket enklare än vi kunnat föreställa oss. Alla är vi ju medvandrare i skapelsen. Det gäller således att sjunga med, inte att sjunga för. Kanske det är så det nya Jerusalem byggs. Ole Jakobsson skrev några rader om pilgrimsskapet. Orden blev sedan en sång.

Jag vill sjunga med dig som väntar att nånting stort skall ske
och med dig som väntar en liten förändring blott
I vår väntan finns hopp
i vårt hopp finns kraft
om vi väntar tillsammans och vågar sjunga ännu  

Jag vill sjunga med dig som drömmer att nästa dag blir ljus
och med dig som drömmer om frihet från ängslans rum
I vår dröm har vi hopp
i vårt hopp har vi kraft
Om vi drömmer tillsammans och vågar sjunga ännu

 Jag vill sjunga med dig som vandrar den långa vägen nu
och med dig som vandrar mot okända mål i dag
I vår vandring finns hopp
i vårt hopp finns kraft
om vi vandrar tillsammans och vågar sjunga ännu

Det lackar mot jul i vår splittrade värld. Vad är det?, skulle Luther ha frågat.

Vi kanske vet vad julen är, och vi känner eventuellt till att ”lacka mot” betyder lida mot, sakta skrida fram emot, närma sig, nalkas. Vi vet också möjligen att ”splittrad” innehåller betydelserna ”fragmenterad”, ”krossad”, ”söndersprängd”, ”slagen i spillror”. Men betydelsen i ordet ”det” vet vi ingenting om.

Alltså: vad är ”det”?, detta hemlighetsfyllda ord, detta neutrum, detta subjekt med så många egenskaper som helt saknar ljud, beröring, dofter och smaker… personlighet: ”Det” blir nog bra, ”Det” är inte sant, ”det” är sant, ”det” blåser, ”det” snöar eller ”det” regnar. ”Det” vart en gång ljus, vart morgon och afton. Den nya bibelöversättningen har, när den beskriver hur allt blev till, delvis lämnat bort det egendomliga ordet ”det”. Här står att ljuset blev till, men fortfarande blir ”det” morgon och afton och ”det” är fortfarande den första, andra, tredje, fjärde, femte och sjätte dagen.

I den hebreiska grundtexten finns inget ”det”. Här står inte ”det blev kväll”… Här står: ” Kväll blev och morgon blev: en dag… Gud gjorde valvet och åtskiljde vattnet som var under valvet och vattnet som var ovanom valvet. Så skedde. Texten beskriver exakt vad som ägde rum.. Den kände atomfysikern David Bohm (1917-1992) menade att våra språk isolerats från sina ursprungliga sammanhang och att de uttrycker ingenting annat än abstraktion och splittring. Världen måste enligt honom i stället uppfattas som en helhet (jfr hel, helig, hälsa; helande) och inte som en samling separata delar. Han förespråkade en restaurering av språken, för att vi på nytt skulle kunna förstå och uttrycka de djupa sammanhangen och processerna. Han benämner detta ”reomodo”

Alltså, varför säger vi: ”det regnar” istället för ”regnet faller ned” (i kaskader eller duggande). Varför säger vi ”det blåser litet hur som helst” istället för ”vinden blåser vart den vill, du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.

Nu när ”det” lackar mot jul är det kanske skäl att begrunda julens budskap om fred på jord, om återlösning och helande. 

När jag var barn kunde jag grabba tag i, hålla om och förstå världen. Som ett barn gör det. Då var den hel. Då var staden min: Det var strax efter vedermödan, då när sirenerna från flyganfallet mot Jakobstad 1944 ännu ljöd i mina öron. Vi bodde på Jakobstads Mjölkcentrals gård vid Ottomalmsgatan, där far Rafael var disponent. Här såg jag hur smör blev till: kände dofter av mjölk, grädde, kärnmjölk, och smak av nykärnat smör. Här slank vi in bakvägen till Gunnar Zittra i butiken för att tigga karameller, här sköt vi med ”gumiritsor” råttorna som sprang på den nedersta balken i slasklidret och här fångade vi uppe i girarna på taken med förstoringsglas och guttaperka den tidiga vårsolens brännheta kraft. Jag minns torget med marknaderna och frälsningsarmens hornmusikkår, som jag, två år gammal, följde ända till kårhuset på Tavastgatan, likt en som tjusats av råttfångaren i Hameln. Jag minns Kanalesplanaden med dofterna från kolonialvarubutikerna. Jag minns morfars och mormors äppeldignande gård i kvarteret invid, där jag såg hur fåren slaktades på höstarna, och där jag i morfars snickarverkstad lärde mig snickra. Jag minns Josefs glasmästeri, munstycksfabriken, hästarna på vår gård (som gödslade våra vinbärsbuskar), hästarna på hötorget, som bundits fast vid den bom som jag tyckte om att balansera på och där jag en gång under outhärdlig smärta riskerade att bli barnlös. På uthusväggen framför bommen fanns skylten ”täck din häst när kölden kniper, glöm ej att vattna den”. Skylten finns nu på Jakobstads Museum. Då var Köpmansgatan, som löpte längs torgets sydsida, vår kälkbacke. Polismästare Laurell, han med det raka benet och hemma från Gamlakarleby, bodde mitt emot oss. Han undervisade oss och förmanade oss att vara försiktiga när vi med kälkarna i hisnande fart susade ner mot Ottomalmsgatan: ”det kan komma en bil”, sade han. På Köpmansgatan, alldeles utanför ”Schüttens” kontor drabbades jag av insikten att julgubben inte finns. Vi var sent en kväll på väg hem från JMC:s julfest på Pedersöre Handelslag. Jag meddelade Pelle detta. Han svarade torrt och aningen överlägset: ”jag har vetat det länge”.

Jag minns lekarna på trottoarerna på vårarna. Jag minns fotbollsmatcherna på ”Mannerheims lindo” och skridskoåkningen på centralplan två kvarter längre bort.

Jag kommer ihåg Tomtebo, barnträdgården invid Kanalesplanaden, där jag en julfest såg och hörde en ängel, som med en röd femarmad ljusstake i sina händer sjöng: ”nu står jul vid snöig port”. Hon kom sedan att bli min hustru och mor till tre barn.

På julaftons kväll åt vi lutfisk och gröt. Då hade lastbilsförarna och bönderna för länge sedan lämnat vår gård och Pelle och jag tillsammans med pappa besökt vänner och bekanta. Maria From på Rosenlunden gav oss pojkar alltid var sitt kuvert med en sedel i. Hon hade i sin ungdom älskat min farfar Herman. Hos oss på julafton fanns alltid tant Manda, som lärde oss att sätta så mycket vit- och svartpeppar på vitsåsen att tårarna strittade. Så skulle det vara enligt hennes pappa. Så skedde även hos oss. Julottan i Betania hölls klockan 7. Kören sjöng ”O, helga natt”. Far Rafael dirigerade, mor Margit spelade piano, Runar Nylund sjöng solo, jag sov.

På den tiden fanns Herman Wingrens ättlingar i Jakobstad: 6 barn, 22 barnbarn. Vid julen samlades de till släktmöte. Alla förutom Harald, som hade åkt till Kanada, varit gift i en vecka, drabbats av minsjukan och aldrig fått barn.

Sådant var livet då, efter vedermödan. Här fanns närhet och trygghet. Mötesplatserna var otaliga, samverkan stor.

Vår sargade, mekaniserade värld (”det-världen”) närmar sig åter jul. Av Herman och Hanna Wingrens barn lever endast en, och av deras barnbarn finns blott tre kvar i Jakobstad.

Min 3-åriga dotterson Tomas kan inte, som en gång jag det kunde, röra sig på egen hand i staden. Avstånden har vuxit och hörnet mellan Köpmansgatan och Ottomalmsgatan är farligt.

Nu hörs än en gång sången med uppmaningen: ”folk fall nu neder”. Denna gång i annorlunda helgedomar. I snabbköpen ljuder nu dansbandsversionerna av ”O, helga natt”, ”Stilla natt” ”Jingle bells och andra konsumentvänliga sånger. Öknens vind, världens ökenstorm har överträtt sin gräns och förryckt själens ordning. Vi har förlorat det som kallades vishet, vi har förlorat oss själva, vi har förlorat det sammanbindande. Vi lever i illusioner och vi bedrar oss själva. Tillsammans bedrar vi varandra och vi lever i melankolisk nostalgi.

Vad är ”det”, eller som mitt yngsta barnbarn Tyra, 2,5 år brukar säga: ”vad håller på med?”.

Jo Gud närmar sig alltjämnt denna jul i nådens år 2006 vår sargade och desorienterade värld

Den dag Tyra fyllde två år fick hon en uppenbarelse. Om den var från Herren eller Hindraren[1] vet vi inte. Det kan ha varit som för Magdalena från Forsby, hon som brukade hjälpa folk med att tippa och som inte sällan tippade rätt. Hon hade den gåvan. Magda steg upp under ett vittnesbördsmöte i Betania… eller Elim – jag minns inte så noga – och sade: ”tå sa Gud ti me… eller var é jäävuln… ja tror noo att é va Gud… men he kuna ha vari jäävuln… nå hu som helst… så tè sa á”. För Magda spelade det ingen roll vem som sade det som sades. Inte heller för Tyra vårt yngsta barnbarn. Den 25 maj fyllde hon två år. Den dagen yttrade hon något hon aldrig sagt förut och inte heller efteråt. Hon upprepade gång på gång: ”fattig dör jag här”.

Oavsett ingivelsens källa innehöll den sanningen att vi inte kan ta med oss något när vi dör. Inte heller kan vi komma tillbaka för att titta på vad vi åstadkommit. All vår möda är likt dimman, allt blott ett flängande efter vind. Människans dagar är plågsamma, krångelfyllda är hennes värv, säger Salomo. Då såg jag, säger han, att det för människan inte finns något som överträffar glädjen i själva arbetet, ty detta är hennes del. Nakna kastas vi på jorden för att, som Plinius den äldre säger det, ”snyfta och gråta”. Dan Andersson skaldar om bleka mödrar som föder oss till en vild och evig längtan och om att vårt första jämmerljud stiger ur bekymrens födselvånda. På berg och slätter slängs vi för att tumla om och leka, och vi leker älg och lejon, fjäril, tiggare och gud. Detta är vår del. Så är det när det är som bäst. Så är det att älska.

I kvällningen efter en av sommarens hetaste dagar, då när dagen begynte svalkas, glödklotet anträdde sin färd ner i det skimrande havet och skuggorna veknade, hörde jag en porlande frisk sång som genom sin oavsiktlighet vida överträffade sirenernas. Likt Paulus såg jag ingenting, bländad som jag var av solen och speglingarna på vattnet, men rösterna hörde jag och orden kunde jag urskilja.

”108 kittlar med ris på vår spis
108 kittlar med ris
och blir jag sugen på ris möjligtvis
så har vi ris på vår spis”

”My Girl” höll på att angöra hemhamnen. Maria, 9 år, och hennes kompis Alexandra satt på fördäck och sjöng för full hals. De hade börjat med 1 kittel. Nu var antalet 108. Så länge tar det att åka från Gamla Hamn till Furuholmen. 

”My Girl” är 76 år gammal, en motoryacht i mahogny med förkajuta och akterruff. I förtiofem år var hon förlorad, blott en legend.

I december 2005 återlöstes hon och i maj 2006 kom hon hem.

Bror Schauman, direktör för Schaumanbolagen, lät bygga ”My Girl”. Hon levererades och sjösattes i juni 1930. I augusti samma år drabbades han av en häftig sjukdomsattack och dog. Ivar Nars, som senare kom att bli min svärfar, köpte båten av Bror Schaumans änka Agda.

Jag minns My Girl från mina tidigaste barndomsår. Den låg skinande mörkt rödbrun med glänsande beslag på redden utanför Furuholmen, där vi nu bor sedan 1975. Familjerna Nars och Wingren var goda vänner och jag kommer ihåg flera resor till Mässkär och Hälsingören. 1946 var hon del av den konvoj som förde Betaniakören på den famösa resan till Umeå. Ivar var då, som alltid båtens kapten, men båten sköttes oklanderligt av sönerna Karl-Erik och Sven-Olof.

Sven föddes med en vild och evig längtan. Min vän Ole Jakobsson som var hans lärare i folkskolan, beskrev honom som en stor affärstalang, rikt socialt begåvad och försedd med starka ledaregenskaper. Jag minns att alla ville vara på Svens sida under rasternas snöbollskrig i Lagmans skola, eftersom detta betydde seger. Till skolan kom han med motorcykel. Lillasyster Maj-Lis hoppade på genast de var utom synhåll för mor Ellys vakande blickar. Det fanns inte den tävling i motorsport som han inte deltog i; från Helsingfors körde han långt under fem timmar på krokiga och dammiga vägar. Sven utmanade ständigt sitt öde, men han var alltid nära till skrattet och han visslade för det mesta när han klev upp längs kökstrappan.på Alholmsgatan 7. Maj-Lis säger att hon aldrig sett honom ledsen.

Den 26 juli 1955 begav sig Sven på en fiskefärd med några kamrater. Hela förmiddagen hade han på Furuholmen sjungit en de sånger som var populära på 50-talet då de eskatologiska frågorna stod högt på dagordningen: ”jag skall igenkänna honom på de spikmärkta såren i hans hand”. Ännu vid Svinören vinkade han åt sin familj och sin fästmö Leila som stod på bryggan. Det blev hans sista resa med ”My Girl”. Tidigt på morgonen den 27 juli slöt sig havet runt honom och släckte hans livstörst. Han blev 20 år.

Familjen begrov honom och begav sig på en lång utlandsresa för att livet liksom skulle kunna fortsätta. ”My Girl” sattes i torrdocka och sjösattes inte förrän hon fem år senare såldes, försvann in i det okända och blev en legend.

I september senaste år fick vår familj oförhappandes erbjudandet att återlösa henne. Lars Langh, som 1960 köpte henne av Ivar ville nu, när han närmar sig de nittio och inte längre kan hoppa till bryggan som i sin ungdoms dagar, sälja henne till någon som han trodde skulle älska och vårda henne som han själv gjort. Nu ägs hon av våra barn och deras familjer och deras kärlek till henne är stor. Hemhamnen är återigen Furuholmen och Mattias, 11 år, säger åt sin farmor: ”famo, visst lever du tills du är hundra år… och också faffa… och visst skall ni alltid bo i det här huset”.

Jordelivet är kort. Fattiga dör vi här. Av stoft är vi, stoft skall vi bli. Men under färden från den gamla hamnen till den nya har vi liksom ris på vår spis. Och i ögonblick av nåd sjungs aldrig hörda sånger likt fiolers ekon ”under valv, där evigt unga barn av saligheten bor”.

---

[1] Hindraren. På hebreiska Satan. Det var Hindraren som i boken om Job mitt ibland Guds söner trädde fram inför HONOM efter en av sina svansviftande lustvandringar över jorden.