Vår tid överbetonar ungdom, skönhet och hälsa och får oss att glömma att framtidens viktigaste innehåll är döden. Döden ger nuet dess karaktär och om vi lever ett autentiskt liv medför det att vår livsuppfattning blir riktig.

Fyra gånger har havet begärt mig. Fyra gånger har Hans vatten väsnats och fradgats. Fyra gånger har Hans bränningar svept över mig. Fyra gånger har räddaren dragit mig upp ur fördärvet.

Min första räddare var Håkan, en granne på andra sidan Risöviken. Jag kunde inte simma och hade hamnat på djupt vatten. Den andra hette Jaakko, en arbetskamrat i Tammerfors. Vi brukade tillbringa timmarna efter arbetet vid simstranden nedanför Pyynikki, strax invid sommarteatern. Där dök jag en kväll rakt på en sten och drogs upp blodig, omtumlad, och hjärnskakad. Min tredje räddare var en studiekamrat, en god vän. Han var från Norge och hette Einar. Invid vägen mellan Nice och  Saint Tropez  simmade vi ut i ett stormigt Medelhav. När jag skulle simma  i land svepte bränningarna över mig och drog mig utåt till dess krafterna fullständigt sinade. Fjärde gången handlar om två beslutsamma män från Pörtom. Jag hade somnat vid ratten mitt på blanka eftermiddagen, gjort en volt på fel sida om vägen och hamnat på taket i ett vattenfyllt dike. Två namnlösa bönder såg min belägenhet, skyndade till min hjälp med traktor och drog mig i ordets verkliga betydelse upp ur fördärvets grop. Bilen blev skrot. Min drömmarrock av siden, den som jag inhandlat i New York, och som jag tyckte så mycket om och som mina medvandrare helt säkert avundades mig, och min handtelefon förstördes av vattnet. Själv var jag oskadd, om än gul och blå. Fyra gånger har vattnet begärt mig. Varje gång fanns någon där som hjälpte. Kanske änglar finns.

I Vaajakoski lärde jag mig spela ”hukkuvan valitus”, ”den drunknandes klagan”. Somrarna 58/59 tillbringade jag där för att lära mig finska. Jag bodde i baptistkapellet hos pastor Jaakko Kalliomäki och den del av familjen som bodde tillsammans med honom. Kapellet ligger fortfarande på samma plats, på en kulle högt över den lakritsdoftande dalen. Här lärde jag mig, i likhet med Madicken att paraplyer inte duger som fallskärm. Här lärde jag mig också att bönekampen kan vara tung och påfrestande. Efter det att Hilma-täti på onsdagskvällarnas (obligatoriska) bönemöten avslutat sin överentimmeslångabönemonolog var mina knän ömma och som jag inbillar mig, fulla av skavsår. Det ord hon ständigt upprepade var ”kallis”, ”kallis”. Jag visste inte då vad det betydde.

Jaakko Kalliomäki var den som lärde mig spela ”hukkuvan valitus”. För att kunna spela ”hukkuvan valitus” måste man stämma om gitarren. Jag blev en mästare på att stämma om gitarren. Sedan var det lätt att spela den klagofyllda låten. Jag minns inte längre vare sig låten eller omstämningen. Jag tror överhuvudtaget att jag allt mindre minns hur det är att klaga. Kanske jag ärvt detta av mor Margit som ständigt uppmanar sina barn och barnbarn att se fram mot att bli gammal. Mor Margit är förnöjsam hon.  Jag har heller inget behov att stämma om mig till klagovisor.

Det är inte enbart vattnet som begärt mig

2001 drabbades jag av en livshotande blödning på mellersta hjärnhinnan. Jag klarade mig oskadd ur händelsen, men jag är tacksam för den. Den rehabiliterade min känslighet, som under årens lopp avtrubbats.

Den 29 maj detta år fick jag en liten hjärtinfarkt. Jag försattes i högrisksituation och i rask takt skickades jag till Vasa, där jag angiograferades och genomgick en by-pass-operation på fem ställen. Jag hade gått med en tidsinställd bomb inom mig.

Tiden efter operationen har varit en lycklig tid. Jag håller nu på att uppnå samma fysiska kondition som jag hade för tjugo år sedan. ”Första dagen får du inte gå utanför huset” sade den läkare som hemförlovade mig. Han visste inte att jag med stor iver hade tjuvtränat i sjukhusens korridorer och trappor. Vid ett av dessa träningspass träffade jag Rita från labbet ,just då när jag i full karriär löpte raksträckan från Bädden (där åldringarna vårdas). ”Har du varit och anmält dig” frågade hon. Jag log.

Så första dagen höll jag mig till tomten, bildlikt talat fastknuten i ett band som min kära hustru Maj-Lis fullständigt kontrollerade. På så sätt påminde saken om förhållandena i Tabernaklet fordomdags. När översteprästen gick in i det allra heligaste band man fast honom med ett band för att kunna dra ut honom i det fall han svimmade eller dog. Jag vare sig svimmade eller dog. Sedan följde hon med mig på färderna kring de närmaste kvarteren.  Det var fina promenader med goda samtal. Nu är detta inte längre möjligt. Tempot är rasande och etapperna långa. Blicken målmedveten. Ambitionerna wingrenskt stenhårda. Maj-Lis har börjat cykla.

Det sägs att man ärver kärlsjukdomarna av sin far. Jag har uppenbarligen ärvt annat också. Pappa brukade halvblind varje dag cykla från Pörkenäs till stan för att hämta posten. För det mesta tog han omvägen via Nykarleby.

För en vecka sedan gick jag 20 km med en snittfart på 7 km i timmen. Maj-Lis försökte få tag i mig men jag hörde inte ringsignalerna. Hon var inte nådig när jag slutligen ringde upp. ”Du måste ju vara sjuk”, sade hon. Kanske hon har rätt. Kanske är det ändå så, att hjärnblödningen påverkat mig. Hon hade nämligen den dagen varit och fyllt på mitt medicinförråd. På apotekets receptbeskrivning stod ”mot hjärnbrist”, alltså uttryckligen bokstaverat med ”hj”.

Jag förlägger ofta mina träningspass så att jag kan besöka mor Margit på Folkhälsan Östanlid. Hon är varje gång lika glad och säger att hon väntat mig, och skyndar sig alltid att placera en tjock tidning på besökarstolen. Jag är ju genomsvettig och stolstyget får inte förstöras. Den tjockaste tidning hon har är Missionsstandaret. Otaliga är de gånger jag suttit på förslaget till kapell på Hummelholmen.

”Vad gör du på dagarna” brukar hon fråga. ”Jag promenerar och gymnastiserar” säger jag och demonstrerar vilka rörelser jag måste göra för att såren och bröstbenet skall växa ihop på rätt sätt. En av rörelserna innebär att man sätter tummarna mot bröstet och roterar med armarna. När jag visade henne rörelsen sade hon: ”inte gör du väl det där utomhus”. Jag försäkrade henne att detta endast sker bakom lykta dörrar. ”Bra”, sade hon lättad, ”annars kan någon tro att du är en ängel som försöker flyga hem”.

Min hustrus farfar, den legendariske affärsmannen och predikanten Karl Nars fick domen att han skulle dö inom två år. ”He komber int ti ske naa he” sade han och levde i ytterligare tjugo år. Maj-Lis minns honom, när han på sin ålders höst väldig och vördnadsbjudande sitter i sin läderfåtölj på kontoret på Storgatan i Jakobstad och låter röken från en tjock cigarr stiga mot taket liksom en tacksägelse. Doften av cigarr är fortfarande välbehaglig för henne.

Nej, jag är ingen ängel som försöker flyga hem. Inte heller har jag börjat gå på tårna för att bli mer andlig. Inte heller stämmer jag om min gitarr för att kunna spela ”den drunknandes klagan”. Jag säger som Maj-Lis morfar Emil Wikström, hjälten från ofärdsåren i början från senaste sekel, då han 1963 låg på sitt yttersta: ”noo sku ja kuna leva liiti till… noo hinder ha tä vaa”. Och när jag ser de uppgifter som väntar på mig sjunger jag mitt Halleluja, ”lovat vare namnet”. När jag ser min hustru Maj-Lis, sjunger jag ”lovat vare namnet”. När jag träffar mina barn och barnbarn utbrister jag ”lovat vare namnet”.