Det lackar mot jul i vår splittrade värld. Vad är det?, skulle Luther ha frågat.

Vi kanske vet vad julen är, och vi känner eventuellt till att ”lacka mot” betyder lida mot, sakta skrida fram emot, närma sig, nalkas. Vi vet också möjligen att ”splittrad” innehåller betydelserna ”fragmenterad”, ”krossad”, ”söndersprängd”, ”slagen i spillror”. Men betydelsen i ordet ”det” vet vi ingenting om.

Alltså: vad är ”det”?, detta hemlighetsfyllda ord, detta neutrum, detta subjekt med så många egenskaper som helt saknar ljud, beröring, dofter och smaker… personlighet: ”Det” blir nog bra, ”Det” är inte sant, ”det” är sant, ”det” blåser, ”det” snöar eller ”det” regnar. ”Det” vart en gång ljus, vart morgon och afton. Den nya bibelöversättningen har, när den beskriver hur allt blev till, delvis lämnat bort det egendomliga ordet ”det”. Här står att ljuset blev till, men fortfarande blir ”det” morgon och afton och ”det” är fortfarande den första, andra, tredje, fjärde, femte och sjätte dagen.

I den hebreiska grundtexten finns inget ”det”. Här står inte ”det blev kväll”… Här står: ” Kväll blev och morgon blev: en dag… Gud gjorde valvet och åtskiljde vattnet som var under valvet och vattnet som var ovanom valvet. Så skedde. Texten beskriver exakt vad som ägde rum.. Den kände atomfysikern David Bohm (1917-1992) menade att våra språk isolerats från sina ursprungliga sammanhang och att de uttrycker ingenting annat än abstraktion och splittring. Världen måste enligt honom i stället uppfattas som en helhet (jfr hel, helig, hälsa; helande) och inte som en samling separata delar. Han förespråkade en restaurering av språken, för att vi på nytt skulle kunna förstå och uttrycka de djupa sammanhangen och processerna. Han benämner detta ”reomodo”

Alltså, varför säger vi: ”det regnar” istället för ”regnet faller ned” (i kaskader eller duggande). Varför säger vi ”det blåser litet hur som helst” istället för ”vinden blåser vart den vill, du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.

Nu när ”det” lackar mot jul är det kanske skäl att begrunda julens budskap om fred på jord, om återlösning och helande. 

När jag var barn kunde jag grabba tag i, hålla om och förstå världen. Som ett barn gör det. Då var den hel. Då var staden min: Det var strax efter vedermödan, då när sirenerna från flyganfallet mot Jakobstad 1944 ännu ljöd i mina öron. Vi bodde på Jakobstads Mjölkcentrals gård vid Ottomalmsgatan, där far Rafael var disponent. Här såg jag hur smör blev till: kände dofter av mjölk, grädde, kärnmjölk, och smak av nykärnat smör. Här slank vi in bakvägen till Gunnar Zittra i butiken för att tigga karameller, här sköt vi med ”gumiritsor” råttorna som sprang på den nedersta balken i slasklidret och här fångade vi uppe i girarna på taken med förstoringsglas och guttaperka den tidiga vårsolens brännheta kraft. Jag minns torget med marknaderna och frälsningsarmens hornmusikkår, som jag, två år gammal, följde ända till kårhuset på Tavastgatan, likt en som tjusats av råttfångaren i Hameln. Jag minns Kanalesplanaden med dofterna från kolonialvarubutikerna. Jag minns morfars och mormors äppeldignande gård i kvarteret invid, där jag såg hur fåren slaktades på höstarna, och där jag i morfars snickarverkstad lärde mig snickra. Jag minns Josefs glasmästeri, munstycksfabriken, hästarna på vår gård (som gödslade våra vinbärsbuskar), hästarna på hötorget, som bundits fast vid den bom som jag tyckte om att balansera på och där jag en gång under outhärdlig smärta riskerade att bli barnlös. På uthusväggen framför bommen fanns skylten ”täck din häst när kölden kniper, glöm ej att vattna den”. Skylten finns nu på Jakobstads Museum. Då var Köpmansgatan, som löpte längs torgets sydsida, vår kälkbacke. Polismästare Laurell, han med det raka benet och hemma från Gamlakarleby, bodde mitt emot oss. Han undervisade oss och förmanade oss att vara försiktiga när vi med kälkarna i hisnande fart susade ner mot Ottomalmsgatan: ”det kan komma en bil”, sade han. På Köpmansgatan, alldeles utanför ”Schüttens” kontor drabbades jag av insikten att julgubben inte finns. Vi var sent en kväll på väg hem från JMC:s julfest på Pedersöre Handelslag. Jag meddelade Pelle detta. Han svarade torrt och aningen överlägset: ”jag har vetat det länge”.

Jag minns lekarna på trottoarerna på vårarna. Jag minns fotbollsmatcherna på ”Mannerheims lindo” och skridskoåkningen på centralplan två kvarter längre bort.

Jag kommer ihåg Tomtebo, barnträdgården invid Kanalesplanaden, där jag en julfest såg och hörde en ängel, som med en röd femarmad ljusstake i sina händer sjöng: ”nu står jul vid snöig port”. Hon kom sedan att bli min hustru och mor till tre barn.

På julaftons kväll åt vi lutfisk och gröt. Då hade lastbilsförarna och bönderna för länge sedan lämnat vår gård och Pelle och jag tillsammans med pappa besökt vänner och bekanta. Maria From på Rosenlunden gav oss pojkar alltid var sitt kuvert med en sedel i. Hon hade i sin ungdom älskat min farfar Herman. Hos oss på julafton fanns alltid tant Manda, som lärde oss att sätta så mycket vit- och svartpeppar på vitsåsen att tårarna strittade. Så skulle det vara enligt hennes pappa. Så skedde även hos oss. Julottan i Betania hölls klockan 7. Kören sjöng ”O, helga natt”. Far Rafael dirigerade, mor Margit spelade piano, Runar Nylund sjöng solo, jag sov.

På den tiden fanns Herman Wingrens ättlingar i Jakobstad: 6 barn, 22 barnbarn. Vid julen samlades de till släktmöte. Alla förutom Harald, som hade åkt till Kanada, varit gift i en vecka, drabbats av minsjukan och aldrig fått barn.

Sådant var livet då, efter vedermödan. Här fanns närhet och trygghet. Mötesplatserna var otaliga, samverkan stor.

Vår sargade, mekaniserade värld (”det-världen”) närmar sig åter jul. Av Herman och Hanna Wingrens barn lever endast en, och av deras barnbarn finns blott tre kvar i Jakobstad.

Min 3-åriga dotterson Tomas kan inte, som en gång jag det kunde, röra sig på egen hand i staden. Avstånden har vuxit och hörnet mellan Köpmansgatan och Ottomalmsgatan är farligt.

Nu hörs än en gång sången med uppmaningen: ”folk fall nu neder”. Denna gång i annorlunda helgedomar. I snabbköpen ljuder nu dansbandsversionerna av ”O, helga natt”, ”Stilla natt” ”Jingle bells och andra konsumentvänliga sånger. Öknens vind, världens ökenstorm har överträtt sin gräns och förryckt själens ordning. Vi har förlorat det som kallades vishet, vi har förlorat oss själva, vi har förlorat det sammanbindande. Vi lever i illusioner och vi bedrar oss själva. Tillsammans bedrar vi varandra och vi lever i melankolisk nostalgi.

Vad är ”det”, eller som mitt yngsta barnbarn Tyra, 2,5 år brukar säga: ”vad håller på med?”.

Jo Gud närmar sig alltjämnt denna jul i nådens år 2006 vår sargade och desorienterade värld