Publicerat i Missionsstandardet den 8 april 2009

Min farfarsfar Sakrimassus Eirik är begravd i okänd grav på Pedersöre kyrkogård. Han läste bibeln och hävdade friheten att handla enligt sitt samvete. Erik var baptist.

Felix Manz avrättades för sin tro. Han var en av de första baptisterna, vederdöparna. Inspirerad av sin mentor reformatorn Zwingli, hade han blivit övertygad om att bibeln är den yttersta auktoriteten i fråga om kyrkans liv och lära. I bibeln upptäckte han sanningen om tro och dop och en levande gemenskap. Denna insikt kom att hota den nyss etablerade maktkonstellationen kyrka/stad i Zürich. För maktens skull offrade Zwingli sin lärjunge Manz. Bunden till händer och fötter dränktes han trettondagen 1527 i den iskalla floden Limmat. Felix Manz fel var att han såg sanningen för tidigt.

Samtidigt som konung Gustav den II Adolf stred för ”den sanna läran” i Europa, insåg Roger Williams i England att han inte i hemlandet kunde leva i enlighet med sitt samvete. 1630 äntrade han skeppet Lyon på väg till det ”vilda och ylande land” som Columbus upptäckt 140 år tidigare.

Roger Williams var studerad och synnerligen språkkunnig. Han var klassiskt bildad, teolog och behärskade förutom engelska, latin, grekiska, hebreiska, franska och holländska och sedermera flera indianspråk. I det nya landet välkomnades han av ledarna i Massachusetts Bay Colony och bosatte sig så småningom i Salem där han entusiastiskt och i stor frihet uttryckte sina religiösa idéer. Men Roger Williams var kontroversiell och efter en tid dömdes han till landsförvisning på grund av kätteri. ”Kätteriet” bestod i att han ansåg att konungen av England inte hade rätt att åt sina undersåtar ge land som tillhörde urbefolkningen. Han flydde undan arresteringspatrullen, irrade omkring i köld, snö och storm och ”fick av Gud tålamod att bo hos indianerna i deras lortiga och rökfyllda hålor”. Just under dessa umbäranden sade han sig sett Guds ansikte (”I have seen the Face of God”) och han fann så småningom en tillflyktsort på Rhode Island. Detta blev början till berättelsen om den nya bosättningen Providence, ”Försynen”, som grundades på en respektfull vänskap med indianerna, vilka enligt honom uttryckte sann kristen anda tydligare än de kristna. Väsentligt för Roger Williams var en total samvetsfrihet och en absolut åtskillnad mellan den världsliga makten och religionen. Roger Williams grundade den första baptistförsamlingen i Amerika och vad mer. I själva verket lade han grunden till den amerikanska konstitutionen och senare FN.s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Efter en tid lämnade Roger Williams baptisterna,. Han menade att Gud inte kan inrutas i någon religiös form. Därefter kallade han sig själv sökare. Nattvard firade han tillsammans med sin hustru.

Martin Luther King jr mördades på Lorraine Hotel utanför rum 306 i Memphis Tennessee, april 1968. Han var baptistpastor, hans far var baptistpastor, hans farfar var baptistpastor. År 1964 erhöll han Nobels fredpris; han var den yngste någonsin. I likhet med Roger Williams hävdade han allas lika rätt till sant mänskligt liv och organiserade genom civil olydnad de svartas vandring mot frihet från segregation och diskriminering. I sitt tal dagen innan mordet säger han: ”jag har varit uppe på berget.. jag har sett det utlovade landet… jag oroar mig inte… jag fruktar ingenting… mina ögon har sett Herrens härlighet”…I´ve seen the Glory of the Lord.

I dag har Amerika en svart president.

Jag är stolt över den tradition jag är en del av. Förunderligt att den bräckliga baptismen stundom berett rum för säregna personer som ägt kraft att utmana ödet.

Men ändå. Felix Mantz avrättades för att hans åsikter hotade en ohelig maktkonstellation. Roger Williams minns man inte för att han var kristen eller baptist utan för att han formulerade de mänskliga rättigheterna före någon annan i modern tid. Martin Luther King jr sköts inte för att han var kristen eller baptist utan som ledare för kampen mot rasförtrycket.

Min farfarsfar var inte en kristen eller baptistisk jordbrukare. Han var en bonde som tillsammans med grannar och vänner byggde samhället och utmanade maktkonstellationen kyrka/stat. Min hustrurs morfar var inte kristen eller baptist när han i en nationell nödsituation smugglade in vapen till Larsmo och smusslade ut dem i byarna. Han var en människa som älskade frihet. Min äldste son steg inte i civil olydnad upp på Jakobstads torg för att han är kristen eller baptist, utan för att hans samvete bjöd honom att avslöja orättfärdig lagstiftning.

Jag själv är inte kristen eller baptistisk arkitekt. Jag är arkitekt. Men jag är tacksam för de sammanhang där jag fått växa upp och lever i. Jag är inte opåverkad.

Påven Gregorius formulerade år 600 e.kr. listan över de sju dödssynderna sådan vi känner den i dag. Frosseriet är en av synderna. Listan fick stor genomslagskraft under medeltiden och på 1300-talet befallde den engelske ärkebiskopen att alla kyrkans präster skulle förkunna dödssynderna fyra gånger om året. Dante beskriver i sin Divina Commedia hur frossarna i skärselden genom törst och hunger rensar ut ”Bolsenas ål och vinet från Vernaccia”. Så heliggörs de efter att de levat i måttlöst frosseri.

Enligt Emilia Fogelklou, Sveriges lilla helgon, finns det ingen mänsklig last eller irring som inte i sig bär evighetens tungomål – om än i förvriden form.

Frosseri är en last men samtidigt en förvriden form av sällskaplighet. Gränsen mellan frosseri och sällskaplighet kan vara så smal. En julafton för så länge sedan att jag redan glömt det, föråt jag mig mitt under vår familjefest och jag drabbades bokstavligt av frossan. Anfallet varade i två timmar. Jag trodde jag skulle dö.

Synd leder till döden, eller än värre: till döden i livet, en plågsam ofrånkomlig död.

Låt mig berätta hur jag vet det.

I maj 2005 reste jag och min hustru Maj-Lis, min bror Pelle och hans hustru Erika till Gardasjön i Italien. Erika hade fått rätt att disponera sin kusins stuga på den östra sluttningen ovanför den lilla staden Lazise i provinsen Verona, mitt i vindistriktet Bardolino, väster om Valpolicella. Vi hade tillgång till ett trivsamt litet hus med fem bäddar, en underbar örtagård och en liten simbassäng. Vår uppgift var att sköta trädgården och poolen.

Där kom vi att stifta bekantskap med en halvblind lejongul katt. Han hälsade oss alla välkomna och påpekade omedelbart att han liksom hör till huset. Vi kom att kalla honom Filippos, inte Moses, inte David, Inte Elia.

Elia var definitivt inte hans namn. Profeten Elia kom från ingenstans. Han hade ingen släkt, varken far eller mor,  och efter förrättat värv försvann han i en stormvind, i en vagn av eld med hästar av eld. Verklig blev Elia först då han stod upp mot konung Ahab och drottning Isebel i kampen mot konsumismguden Baal. Han var på berget Karmel  när HERRENS eld föll ner och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden. Han såg till att Baals profeter slaktades vid bäcken Kishon. Efter det att HERRENS hand kommit över honom  sprang han i ösregnet framför Ahabs vagn nedför berget ända till Jisreel, och sedan längre och längre och allt längre, långt ut i öknen där han önskade sig död. Sedan mötte dundrets och eldens profet HERREN i en röst som liksom svävade i tystnaden. Detta sällsamma hände i en grotta på berget Horeb.

Nej katten hette inte Elia. Katten hade en historia. Han hörde hemma hos Negendanck´s. Hans namn var Filippos.

Det var så här.

Min bror Pelle har för vana att läsa bibeln från pärm till pärm. När han läst färdigt börjar han på nytt. Han säger sig nära en from förhoppning att något av det han läser till äventyrs fastnar.

Bibelläsningen skedde alltid tidigt på morgonen medan vi andra sov. Innan dess hade han cyklat till den närbelägna byn och inköpt färskt bröd till frukosten.

När han så satt och läste skrifterna hoppade den lejongula halvblinda katten upp i hans famn på samma sätt som Filippos steg upp i den etiopiske hovmannens vagn. Och liksom Filippos frågade hovmannen, frågade också katten Pelle: ”förstår du vad du läser?”. Sålunda kom katten att heta Filippos och så förgick dagarna. Dag lades till dag. Kapitel till kapitel. Vi besökte den bedårande Piazza San Marco i Venedig, platsernas plats, som byggdes utifrån principen att glömma det privata  och sörja före det gemensamma, vi stämde möte med arkitekten Palladio i Vicenza, vi liksom såg Romeo kyssa Julia i Verona, och vi såg pappa Rafaels kusin Greta Ågren i en väggstor renässansmålning i Padova. Hon satt i hopen vid Jesu fötter. Varje morgon ställde Filippos samma fråga.

Så kom Janne inflygande från Bosnien via Budapest och vi ställde till med fest.

Festen förbereddes genom inköp i Lazise. Kalvkotletter och oxfiléer hos slaktaren, som verkligen inte hette von Liedl. Ostar, salami, prosciutto di Parma och bröd i vår egen butik, där dottern Maria i kassan såg till att pappa och mamma fungerade på bästa sätt. ”Quattrocento prosciutto di Parma” och allting blev på grammet rätt utan att hennes pappa egentligen behövt väga det. När han skar gorgonzolan var det som om kniven sjunkit ned av sin egen tyngd. Janne och jag suckade samfällt. Ååååååååhh.

Festen blev fin.

Vi städade undan, satte resterna av kotletterna i plastpåsar och gick till sängs. När vi vaknade följande morgon var plastpåsarna sönderrivna och resterna av kotletterna utspridda tillsammans med tänder som kunde härstamma från en katt. Filippos hade frossat på resterna och tappat tänderna. Om bibelns Filippos sägs att Herrens Ande ryckte honom bort och att han inte syntes mer. Vem som ryckte bort katten Filippos vet jag inte, men vi såg honom aldrig igen.

Sensmoralen av denna berättelse är:

”Vad hjälper det en katt om den vinner resterna av alla grillade kalvkotletter i världen
men förlorar sina tänder” 

När jag skriver detta tycker jag mig hört nån säga nåt liknande förut.

Hursomhelst.

Filippos dog uppenbarligen en plågsam död av svält. En vecka efter festen fick jag en hjärtinfarkt och i den påföljande angiografin konstaterades att jag bar på en sjukdom som gemenligen kallas ”änkemakare”. Jag ”by-pass” opererades omedelbart. Nu mår jag bra och frossar inte längre…i alla fall inte så mycket. Men jag tycker om gott sällskap.

Fortfarande utmanar mig Dantes slutord i sång XXIV, Skärselden, Divina Comedia:

”Saliga är de som nåden
upplyser så att kärleken till gommen
ej väcker mer begär än att de alltid
skall hungra efter det som är rättfärdigt”.

 Till er alla, från oss alla: God jul!

Denna krönika får så här på sensommaren bli ett collage.

Världen är inte ett vara utan ett vardande. Av den anledningen måste människan inte endast ta emot världen; hon skapar den ständigt. Alla ting befinner sig ännu i dag i skapelse. Att skapa är mödosamt.

Vad får människan ut av all sin möda under solen frågar sig Salomo församlaren, han som samlade större visdom än någon annan före honom i Jerusalem, och som insåg att stor visdom är stor sorg och mer kunskap mer plåga, att vishet och kunskap är galenskap och narraktighet, att allting är tomhet, ett jagande efter vind. Dimmornas dimma… allt är dimma. Ja vad får människan ut av all sin möda när varje dag är smärta, var syssla förtretlighet, när natten inte ger ro och tröttnadens tvivel förtär.

Salomo är inte ensam.

När vi föds, säger Plinius den äldre, kastas vi nakna ut på den nakna jorden för att endast gny och gråta; och han fortsätter:

”Inget annat djur föds till tårar….Så kommer sjukdomarna och alla dessa medikamenter som uttänks mot krämporna och som genast blir överspelade av nya krämpor… människan kan inget (när hon föds) utan måste lära allt: hon kan inte tala, gå, äta, kort sagt – hon har ingen annan medfödd färdighet än gråten”

 I samma melankoliska tonläge skaldar Dan Andersson:

”till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka, ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud. Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka, och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud”.

och Ole Jakobsson:

Vi kommer från ingenstans och skall ingenstans, men ändå längtar vi både därifrån och dit. Längtan liksom vindar över gräset….

Texterna handlar om insikter om människans unika väsen och om en längtan som i vissa perioder gränsar till otålighet. Som för mitt barnbarn Tyra, då 3 år, när hon betraktar sig i spegeln

…”aaahh, mina bjöst äj så små ja baja väntaj å väntaj. De taj så länge tills man blij gammal å böjaj skolan å ajbeta, tills man blij lika gammal som gamla famo Maggit…”

Gamla farmor Margit är 92 år och mycket har hon älskat och mycket är hon älskad och hon sjunger inifrån glömskan innerligt med i Hultmans sång ”morgonrodnaden” en sång jag minns henne sjunga en nyårsvaka i sent 40-tal:

”Och högt över vågor hör jag de samlade måsarnas skri
De säger att land är nära, att färden är snart förbi
Då springer jag uppför stäven och hälsar med jubelsång
Den ljuvliga stilla hamnen jag såg i min dröm en gång”

Tyra har ännu mycket att lära. (just nu har hon lärt sig säga rrr); hon har förhoppningsvis en lång färd framför sig och hon har mycket att längta efter och kämpa för.

Ty längtan är människans arvedel och längtan är kamp och kärlek. Längtan driver skapelsen framåt, säger Dostojevskij, inte vishet och kunskap, utan längtan, ”skönhetslängtan”. Dan Andersson beskriver den som något som är ”utanför alla hjärtan och en stjärnbana ovan allt vett”.

Att följa Honom som säger sig vara ”vägen” är vettlöst; det är inte som att åka BMW 730 på motorväg. Det gäller att vandra genom osannolikheternas land och stöta på sällsamma varelser i ett enda stort och oerhört äventyr.

I orons konungadöme skall man söka Honom som säger sig vara ”sanningen”, inte i bokstavens diktatur där dessa uniformsklädda med blodfattiga läppar härskar. I helig osäkerhet når man så fram till en stor stad som år efter år väntat ens återkomst

Om man vill ”livet” skall man älska honom i köttets värld, honom som förkroppsligade ordet, och på bröllopet skall alla stunder dansa av glädje.

När den store konung Salomo, församlat staden, byggt befästningar, anlagt dammar, vingårdar, byggt hus åt Herren och det största huset åt sig själv, hopat silver och guld, befrämjat kultur och skaffat sig det som är mannens lust: ett fruntimmer – ja många fruntimmer – inser han att hans liv ändå inte handlat om vad han åstadkommit eller hur många kvinnor han haft. Allt blev till av jord och till jord skall allt varda och efter döden kan ingen återvända för att inspektera. Det enda verkligt goda åt människor givet, är därför glädjen i själva arbetet och den som är glad i sitt arbete deltar i skapelsen och den som deltar i den möter den skapande och överlämnar sig åt honom som medhjälpare fastän han eller hon kanske inte ens vet det. För när såg vi dig Herre…

Vi kommer från ingenstans och skall ingenstans , men ändå längtar vi både därifrån och dit… och ändå glöder vingen i trons eldar och kärleken öppnar mörkret som ännu är kvar tills vi är framme.

Jag brukar ibland titta på TV7, alldeles för ofta enligt min egen mening. Jag dras till TV7 på samma sätt som när tungan ständigt söker trasigheten i en tand. Programmen handlar mycket om hur en kristen skall bete sig och mycket litet om hur människan skall bli sann människa.

Jag vill ändå inte förneka att det på kanalen finns sevärda program.

Ibland visas här inslag där av livet tilltufsade människor genomgått en total förvandling. Hopplöshet har förvandlats till tro på livet. Ur deras till aska förkolnade själ har på nytt en brand flammat upp. Många av dessa program är trovärdiga och de berör mig.

För ett år sedan följde jag fascinerad samtalen med ”Tony” Campolo, baptistpastorn och sociologiprofessorn. Hans förhållande till världen får sin näring ur en vilja att ta ansvar, att i en given situation handla konkret, att så att säga finnas till där han behövs och att vara sådan att han kan brukas. I ett av programmen, som handlade om mellanöstern, vittnade han om hur tron erbjuder konkreta lösningar i denna sammansatta och av motsättningar och våldskonflikter präglade verklighet. Den gången grät jag. Campolo var även rådgivare åt Bill Clinton under Monica Lewinsky skandalen. Kanerva skulle ha behövt en Campolo.

Nej allt i TV7 skall inte förkastas. Det som generellt förskräcker mig är emellertid försöken att proppa mig full med en moraliserande religiös ”riktighet” med nationalistiska övertoner.

Moral är moral och religion är religion. Moralen har sin plats i religionen. Däremot skall inte religionen finnas i moralen, inte heller i politiken.

Vi behöver sann religion för att vi inte skall spränga sönder vår värld. Men när religionen är helt tillfreds med sig själv och hävdar sin rätt, är den vida farligare än moralen därför att den är sakligare, mera omfattande och genomgripande. När den ingår pakt med politiken tappar den besinningen. Jag är skrämd över hur aningslöst eller kanske försåtligt nationalistiskt den finska flaggan används i TV7:s program. Verkligt rädd blir jag när den avsiktligt sätts bredvid Davidsstjärnan. ”Guds rike är inte av denna världen”, sade Jesus. Guds rike finner man således inte på kartan lika litet som man kan lokalisera ondskans riken. De är inte riken av samma slag som Finland eller Israel. Finland, Israel, USA eller något annat land kan aldrig bli Guds rike. Det onda finns i oss, därför finns ondskan i världen. Det onda är den av Gud givna möjligheten att revoltera mot honom, att handla så som om det inte fanns någon allmakt. Gudsriket, Guds herravälde, växer inte genom politik, endast genom omvändelsen, genom kärleken, utgivandet, ända till slutet, ända till korset.

Sann religion är ett fenomén och inte en filosofisk sats som kan eller behöver bevisas; den erbjuder ingen säkerhet; den är ett vågspel. När den är beredd att ge upp sig själv är den, såsom Martin Buber säger det, ”lik den närande ström av blod som flyter i artärerna. I besittning av sanningen, säkrad och säkrande – en religion som tror på religion- är den likt venöst blod som råkar i stockning”.

Det finns ingenting som kan förställa människornas anleten som moral, och religion kan som inget annat skymma Guds ansikte då, när den stöttar upp uppenbarelsen till perfektionism. Allt börjar handla om principer och dogmer och dessa tenderar tillsammans att skydda människan från mötet med Gud och medmänniskorna

Jag har sett lovsångsprogrammen i TV7, dessa som söker sponsorer för det som inte är lovsång utan enbart självhävdande, stel och erbarmligt dålig körsång. Jag har sett de lovsångsprogram vilka på propagandans vis exploaterar människor utan att respektera den diskretion som måste finnas i varje kärleksrelation, i varje innerlig omfamning. Jag har sett fokuseringen på miraklen och det magiska ”övernaturliga” i stället för på omvändelsen. Jag har sett intervjun med en man som ett flertal gånger besökt himlen och likt Gulliver gav noggranna rapporter om resorna: om hur man bodde och levde där, om bebyggelsen, hur man förflyttade sig från plats till plats osv. På senare tid, säger han, gör han himlaresorna tillsammans med sin dotter (!!!). Dottern var i programmet klädd i vitt, kanske inspirerad av det vita linnet hos de heliga som hon därstädes mött. När jag såg intervjun tänkte jag att detta är sjukt och verklig dålig science fiction.

Det är nu en gång så att himlens hemlighet är fördold för oss. Den som känner hemligheten kan inte tala om den. Den som utsäger hemligheten bevisar att han inte känner den.

När Paulus, enligt vad han själv skriver, rycktes upp till tredje himlen hörde han ord som ingen människa kan eller får uttala. Allt var liksom utanför hans hjärta och en stjärnbana ovan allt han förstod. Det var ”vad inget öra hört och inget öga sett”.

Paulus knappa redogörelse väcker större längtan i mig än himlafararens timslånga svammel om en himmel, där var och en har ett eget hus med täppa.

Jag kunde tala om mycket annat, men jag blir bara på dåligt humör. Jag vill i stället rekommendera en bok som jag nu läst två gånger: ”Jesus från Nasaret”, skriven av Joseph Ratzinger, mer känd som påven Benedikt XVI.

Om mycket i TV7 är som stillastående, grumligt och infekterat vatten är Ratzingers bok likt ett friskt källflöde från det innersta i skapelsen och historien, där det judiska folket under årtusenden gick havande med Guds son. Ratzinger säger med Johannes, att just den historiske Jesus, den sanna människan uppenbarade Gud för oss. Den som ser Sonen ser Fadern. Den som besluter att vända om och slå följe med Jesus dras in i hans gemenskap med Gud. Omvändelsen är första steget till frälsning; den är den handling som Gud väntar på för att han skall förlösa världen (”ty så älskade Gud världen att han sände sin ende son för att var och en som tror på honom inte skall förgås”…)

I återlösningsprocessen sker så den egentliga frälsningen. I den får vi vara Guds förtrogna, hans medhjälpare och medarbetare. Här överskrids den mänskliga tillvarons begränsning; här förverkligas gudslikheten som i skapelsen lades in i människan som förväntan och möjlighet.

Att handla rätt (rättfärdighet) betyder inte att uppfylla normer. Att verkligen leva innebär ingenting annat än att man ännu på jorden har en uppgift som väntar på en. I denna skapelseprocess styr inte principerna eller dogmerna. Här uppfylls de.

Vi lever i en värld som genomgår drastiska förändringar, socialt, politiskt, ekonomiskt. Vi drivs på en gång av en vilja till förändring – att omvandla oss själva och den värld vi lever i – och av en skräck för vilsenhet och upplösning. Tydligare än någonsin tidigare skönjer vi betydelsen av paradoxen i Marx´ kända ord: ”allt som är fast förflyktigas” Allt det som vi tidigare uppfattat som hållbart – de fasta samhällsformationerna runt omkring oss – visar sig falla isär, ”kraften från centrum förslår inte”.

Antingen ger vi upp. Vi konstaterar att allt ändå skall brinna, så vi ”äter bakelser och väntar Jesus” (Sven Lidman).  Eller så återvinner vi insikten att vi är Guds medarbetare i skapelsen och låter vår själsliga hållning till världen bli till ett liv som påverkar världen – till verkligt liv. I likhet med bonden Paavo gräver vi då diken. Vi fortsätter att så, och vi planterar äppelträd för barn och barnbarn.

Fysikerna talar om för oss att den materiella verkligheten endast är en liten krusning på ytan av ett ofantligt hav. Det fasta är inte omedelbart livsavgörande, endast förmedlande. Detta gäller såväl för den ursprungliga materiella verkligheten som för den konstskapelse vi i en kulturprocess själva åstadkommit, det som vi kallar civilisation och som vi uttrycker i byggnader, sammanslutningar, i  lagar och system. Den bakomliggande energin är i väsentlig bemärkelse grunden för vår existens (”kraften från centrum”), och försvinner denna grund upphör allt liv omedelbart. Betydelsen av det fasta , det som förflyktigas kan därför ses först när vi upplever den fullhet i vilken materien, lagarna och systemen  har genererats och getts varaktighet, och i vilken de slutligen skall försvinna. Paulus säger: det är i Honom vi rör oss och finns till.

Vår tid har starkt präglats av ett rent materiellt tänkande som förnekat beroendet av en annan verklighet. En av 1900-talets mest uppburne fysiker, David Bohm hör till dem som bryter denna föreställning. Han säger att bakom det existerande finns en högre intelligens som är skapande, och han menar att bevisen för detta uppenbaras i den oerhörda ordning som finns i universum, i oss själva och i hjärnan. Analogt med detta säger Simone Weil att människan är en varelse i vilken världsordningen inkarnerats. Johannes säger: ”Ordet blev kött”. Paulus: ”Gud skall i Kristus ( i den sanna människan, genom det sant mänskliga) sammanfatta allt i himmel och på jord”

”Medvetandet”, säger Bohm, ”är troligtvis en väsentlig del av universum och måste tas med i en framtida teori om fysiska fenomen”.  Den yttersta makten i universum, liksom i människan,  ligger utanför både förnuftets och sinnenas sfär, men enligt David Bohm är denna skapande makt genomsyrad av kärlek. Här öppnar han dörren till det verkligt centrala.

Han hävdar att endast kärlek kan åstadkomma verkliga förändringar. Kärleken, denna kraft, våldsam såsom döden, dess brinnande iver obarmhärtig såsom dödsriket, en låga, åh, från HONOM. Jesus säger att Gud älskade världen med en kraft våldsam såsom döden och en iver obarmhärtig såsom dödsriket, med brandpilar som en låga från honom själv.

Det är i sanning så, att det enda verkligt bestående – det enda hållbara, vera firmitas – är just kärleken? Paulus uttrycker det hela mycket koncist: ”men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”.

Kärlek handlar inte primärt om känslor. Kärlek är ”aktivitet, inte passiv affekt”, säger Erich Fromm. I utövandet av en aktiv affekt är människan fri, hon är herre över sin affekt. I utövandet av en passiv affekt är människan ofri. Hon är utsatt för motivationer hon själv är okunnig om. ”Känslor”, säger Martin Buber, ”ägs; kärleken äger rum”, och därmed menar han att den tar rummet i besittning, förlöser det och förvandlar det med sin skapande kraft. Och han fortsätter: ”känslor bor i människan; men människan bor i sin kärlek.

Människan är inte ensam om att äga ett medvetande. Det är i stället så, säger vetenskapen, att ett tunt skikt av medvetande finns t.o.m. i det som vi brukar kalla ”död materia”. Även stenarna kan ”tala”.  Men endast människan vet att hon vet, och endast människan äger medvetande om gott och ont. Hon vet inte bara att hon sammanhänger med allt och alla. Hon är medveten om att hon just därför – som Dostojevskij uttrycker det – ”står i skuld till alla och för allting” och att hon därför behöver försoning. Hos människan har medvetandet dessutom en kosmisk uttänjning och just därför en aura av obegränsad rumslig och tidsmässig kontinuitet. Man kan säga att ju mer en människa blir människa desto starkare blir hennes medvetande om att hon rör sig mot något gränslöst och oförstörbart nytt. Dostojevskij beskriver detta när han säger att ”Mycket här i världen är förborgat för oss, men i stället har givits oss den hemliga förborgade aningen om vår levande förbindelse med en annan värld, en upphöjd och högre värld, ity att rötterna till våra tankar och känslor inte är att söka här, utan i andra världar”.

Vi är inte kallade att passivt invänta Kristus, alltings fullkomnare. Vi är kallade att delta i skapelsen. Den skapande processen är förbunden med individens personlighetsdaning, med de processer som utbildar personen och håller den samman… med helgelseprosessen. Skapandet är därför ingen mänsklig rättighet, säger Berdjajev; skapandet är en skyldighet. När vi skapar förvandlas vi. Vi förverkligar inte oss själva. Vi förverkligas, omskapas, förnyas i ande och förstånd. Vi blir de människor som det bästa inom oss förutbestämt oss att bli. Vi erhåller förmågan att handla rätt. Vi blir rättfärdiga.

Buber uttrycker saken på följande sätt: ”Skapelse – den sker med oss, den bränner sig in i oss, smälter om oss, vi darrar och förgås, vi underkastar oss. Skapelse – vi deltar i den, vi möter den skapande, överlämnar oss åt honom, medhjälpare och medarbetare”.

Den verkande kraften i allt detta är kärleken, som de många vattnen inte kan utsläcka och strömmarna inte kan översvämma, ty

”våldsam såsom döden är kärleken
obarmhärtig såsom dödsriket dess brinnande iver,
dess pilar brandpilar, –
en låga, åh, från HONOM!” 

Därför säger kyrkofadern  Augustinus: ”älska, och gör vad du vill!”