”Din hemlighet vill jag veta
Hör nu, säg hur går det till
för då blir jag visst en man till sist
och det är vad jag vill”,

sjunger kung Louis för Mowgli i den tecknade filmversionen av Rudyard Kiplings ”Djungelboken”. Mowgli är ett vilt barn som uppfostrats av en vargflock; kung Louis en knasig orangutang och apkung. Han vill vara som en människa och kidnappar Mowgli för att lära sig hur man gör för att bli det. Självfallet lyckas detta inte.

Hemligheten människan ÄR inte, hon är i vardande. I motsats till ett djur som föds enligt sin art och lever enligt sin art, finns det mänskliga hos människan endast som en möjlighet, som ett val.

I den poetiskt sköna hebreiska myten om hur allting började – då när havets skugga och himlens hetta möttes i ett famntag – sägs att människan danades av stoft från jorden och blev en del av allt som fanns. Här omnämns också det kvalitativa språnget i livsprocessen – hur människan blev ett levande väsen – och här omtalas det plågsamma och kvalfyllda då hon blev medveten om gott och ont, denna egenskap som skiljer henne från alla andra levande varelser.

Djuren finns organiskt med i skeendet, men känner förutom de egna behoven och de hot som möter det, ingenting om tingen eller varat. Människan inte bara vet utan vet att hon vet. Och hon vet att hon – som Zosima i Bröderna Karamasov säger det – ”har skuld inför alla och för allt” och därför ”har ansvar inför allt och alla”.

När hon ansvarar förmänskligas hon och blir allt starkare medveten om att hon rör sig mot något gränslöst och oförstörbart nytt. Dostojevskij beskriver kanske just detta när han säger: ”Mycket här i världen är förborgat för oss, men i stället har givits oss den hemliga, outgrundliga  aningen om vår levande förbindelse med en annan värld, en upphöjd och högre värld, ity att rötterna till våra tankar och känslor inte är att söka här, utan i andra världar”.

Människan förmänskligas inte i ett religiöst väntrum till himlen, endast i en trefaldigt levande relation: i förhållande till världen och till tingen i världen, i förhållande till andra människor – både till individerna och de många – samt i förhållande till varats mysterium, det som den troende kallar Gud. Martin Buber säger att människan får full verklighet endast i den mån samtliga dessa relationer blir väsentliga.

Det är förvisso så, att endast den som älskar världen får verklighet. Den sanna människan Jesus Kristus lät sig födas in i världen – inte för att sätta sig till doms över den, utan för att rädda den. För detta uppdrag behöver han befriade människor. Den enskilda människan frihalsas på två plan:

1) när hon inför Livets Herre öppnar sitt kval och i ånger bekänner sin skuld, samt

2) genom uppdraget hon erhåller, genom skapande arbete.

 
När människan skapar förändras hon. Hon förverkligar inte sig själv; hon förverkligas. Den som stänger in sig i den religiösa enklaven och inte vågar gå ut ur sig själv, sviker sin kallelse och sitt uppdrag. Den som fokuserar på sig själv och sin egen helgelse, blir aldrig den människa som det bästa inom henne förutbestämt henne att bli. Endast den som helhjärtat deltar i skapelsen, endast den som möter den Skapande och överlämnar sig åt honom som medhjälpare och medarbetare, omskapas till likhet med Gud och erhåller, som Paulus säger det, förmåga att handla rätt.

Den yttersta hemligheten, säger Ole Jakobsson, är att han skapade oss som sin avbild. Men inte bara det: Gud själv blev människa.

Så låt oss nu i juletid stämma in med knäppgöken Louis, apkungen: Ubi doo jag vill ju va som Du. Jag vill inte längre apa mig, jag vill ju va en man…. en människa. Louis öde är beseglat; han kommer alltid att leva enligt sin art. Du och jag kan omskapas. Vi kan bli Guds bild och likhet, bli verkliga människor

Då besannas att Jesus är vår broder.

”Samma arv däruppe i det
höga
samma himmel, samme Gud
och Far
Herre, Herre, öppna blott mitt
öga
För de skatter jag dock verkligt
har!”

Oskar Ahnfelt 1863