”Jag vill sjunga så heela fabjiikkenn hööjj” jublade Tyra 3 år där hon satt på sin mammas cykelpakethållare på väg in mot stan. Hon hade sjungit för full hals ända från Furuholmen och hennes glädje kände inga gränser när de passerade UPM:s jättelika pappersfabrik på Alholmen. Sången hon sjöng var sången om skeppet som byggdes uti norden. Detta var hennes budskap: ”Albertina må så vara, Albertina ingen fara, Albertina, det var det skeppets namn, pumpa läns”.
Tyras ambitioner att vittna om det hon så starkt upplevt var höga, men hon lyckades inte överrösta fabrikens larm. Det var kanske samma sak som Harry Martinson omtalade. En gång hade han i skogen funnit en yxa nedhuggen i jorden ända till hammaren. ”Det var som hade någon där velat klyva hela jorden i två delar med ett enda hugg. Viljan hade inte saknats, men skaftet hade gått av”.
På sjuttitalet ledde jag kören ”Kontakten”, gemenligen kallad ”Stöpseln”. Vi sjöng över allt: i kyrkor, bönhus och i tält, i små sammanhang och på stora konferenser, i Finland och Sverige. Varje veckoslut var vi så att säga på hugget. På lördagskvällarna sjöng vi sommartid i pauserna på dansbanorna. Vår entusiasm var stor; vi saknade verkligen inte vilja, men skaftet gick liksom av. Vi klöv aldrig jorden itu; vår sång trängde inte genom larmet från dansfabrikerna. Men kanske var det ändå någon som lyssnade.
Att sjunga på dansbanorna var som att på 50-talet sjunga på Rex café i Jakobstad. Rex café var ett syndens näste, som en ung frikyrklig gosse eller flicka verkligen inte fick besöka, förutom i evangeliserande syfte förstås. Vad jag minns sjöng vi endast en gång där – en lördagkväll. Min bror Pelle hade lånat Ivar Nars pianodragspel och övat basen. Pelle var en duktig pianist men nu gällde det att spela på en vertikal klaviatur, och han var ovan med basknapparna. Själv spelade jag gitarr. Sångerna var offensiva. Cigarettröken vilade över den limsapimplande skaran som dimman över Lützens kullar, men ingen förlupen kula träffade mig och jag var oerhört lättad när jag kom ut på gatan. Efteråt har jag förstått att Rex café inte var en smittohärd utan ett ungdomstillhåll med stark socialiserande kraft. Här möttes ungdomar över språkgränserna; här utjämnades klasskillnaderna. Endast vi var utanför och vår sång förmådde inte tränga igenom. Kanske någon ändå lyssnade. Jag tror emellertid att vår Herre och mästare skulle ha slagit sig ned vid något bord och börjat samtala.
Men vi var inte tränade i att samtala. Då på 50-talet tränades vi att vittna. Alla skulle vittna. Vi vittnade på väckelsemötena. Jag minns mina egna vittnesbörd, som verkligen inte var några vittnesbörd, utan predikningar utarbetade enligt en märklig hemmagjord homiletik. På en missionsresa till Solhem i Vexala utgick jag från texten i Upp 3:15-16. ”Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum, och varken kall eller varm, skall jag utspy dig ur min mun”. Jag tyckte att texten var tillräckligt dramatisk för att ge mig en chans att väcka publiken. Då var jag tretton år och hade redan tillägnat mig predikoton. Mitt ”vittnesbörd” vann ingen genklang hos åhörarna. Men texten från uppenbarelseboken har under åren lärt mig att man inte kan göra någonting halvhjärtat, att likgiltigheten är moder till mycket ont.
Min kusin Marita Widar (född Jansson) som tillsammans med familjen flyttade till Sverige 1958, vittnade som 13-åring i Betania. Där stod hon, knappt synlig bakom talarstolen, och inledde med orden: ”Livet är ingen dans på rosor”. Orden var profetiska. Marita kom att verka många år i Afganistan. I Sverige har hon fått pris för sin insats bland invandrare. För två år sedan doktorerade hon i ett ämne som berörde rehabilitering av strokepatienter. Hennes liv blev ingen dans på rosor; det har präglats av hårt meningsfullt arbete; hon har varit mitt i skapelseprocessen.
Själv har jag för länge sedan övergett ambitionerna att klyva hela jorden med ett enda hugg. Jag tror i stället på det stilla vardandet, på evangeliet. Livet är ingen dans på rosor. Vi utlovades aldrig paradiset, endast törne och tístel och arbete i anletets svett. Men kanske är allt ändå mycket enklare än vi kunnat föreställa oss. Alla är vi ju medvandrare i skapelsen. Det gäller således att sjunga med, inte att sjunga för. Kanske det är så det nya Jerusalem byggs. Ole Jakobsson skrev några rader om pilgrimsskapet. Orden blev sedan en sång.
Jag vill sjunga med dig som väntar att nånting stort skall ske
och med dig som väntar en liten förändring blott
I vår väntan finns hopp
i vårt hopp finns kraft
om vi väntar tillsammans och vågar sjunga ännu
Jag vill sjunga med dig som drömmer att nästa dag blir ljus
och med dig som drömmer om frihet från ängslans rum
I vår dröm har vi hopp
i vårt hopp har vi kraft
Om vi drömmer tillsammans och vågar sjunga ännu
Jag vill sjunga med dig som vandrar den långa vägen nu
och med dig som vandrar mot okända mål i dag
I vår vandring finns hopp
i vårt hopp finns kraft
om vi vandrar tillsammans och vågar sjunga ännu