Denna krönika får så här på sensommaren bli ett collage.

Världen är inte ett vara utan ett vardande. Av den anledningen måste människan inte endast ta emot världen; hon skapar den ständigt. Alla ting befinner sig ännu i dag i skapelse. Att skapa är mödosamt.

Vad får människan ut av all sin möda under solen frågar sig Salomo församlaren, han som samlade större visdom än någon annan före honom i Jerusalem, och som insåg att stor visdom är stor sorg och mer kunskap mer plåga, att vishet och kunskap är galenskap och narraktighet, att allting är tomhet, ett jagande efter vind. Dimmornas dimma… allt är dimma. Ja vad får människan ut av all sin möda när varje dag är smärta, var syssla förtretlighet, när natten inte ger ro och tröttnadens tvivel förtär.

Salomo är inte ensam.

När vi föds, säger Plinius den äldre, kastas vi nakna ut på den nakna jorden för att endast gny och gråta; och han fortsätter:

”Inget annat djur föds till tårar….Så kommer sjukdomarna och alla dessa medikamenter som uttänks mot krämporna och som genast blir överspelade av nya krämpor… människan kan inget (när hon föds) utan måste lära allt: hon kan inte tala, gå, äta, kort sagt – hon har ingen annan medfödd färdighet än gråten”

 I samma melankoliska tonläge skaldar Dan Andersson:

”till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka, ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud. Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka, och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud”.

och Ole Jakobsson:

Vi kommer från ingenstans och skall ingenstans, men ändå längtar vi både därifrån och dit. Längtan liksom vindar över gräset….

Texterna handlar om insikter om människans unika väsen och om en längtan som i vissa perioder gränsar till otålighet. Som för mitt barnbarn Tyra, då 3 år, när hon betraktar sig i spegeln

…”aaahh, mina bjöst äj så små ja baja väntaj å väntaj. De taj så länge tills man blij gammal å böjaj skolan å ajbeta, tills man blij lika gammal som gamla famo Maggit…”

Gamla farmor Margit är 92 år och mycket har hon älskat och mycket är hon älskad och hon sjunger inifrån glömskan innerligt med i Hultmans sång ”morgonrodnaden” en sång jag minns henne sjunga en nyårsvaka i sent 40-tal:

”Och högt över vågor hör jag de samlade måsarnas skri
De säger att land är nära, att färden är snart förbi
Då springer jag uppför stäven och hälsar med jubelsång
Den ljuvliga stilla hamnen jag såg i min dröm en gång”

Tyra har ännu mycket att lära. (just nu har hon lärt sig säga rrr); hon har förhoppningsvis en lång färd framför sig och hon har mycket att längta efter och kämpa för.

Ty längtan är människans arvedel och längtan är kamp och kärlek. Längtan driver skapelsen framåt, säger Dostojevskij, inte vishet och kunskap, utan längtan, ”skönhetslängtan”. Dan Andersson beskriver den som något som är ”utanför alla hjärtan och en stjärnbana ovan allt vett”.

Att följa Honom som säger sig vara ”vägen” är vettlöst; det är inte som att åka BMW 730 på motorväg. Det gäller att vandra genom osannolikheternas land och stöta på sällsamma varelser i ett enda stort och oerhört äventyr.

I orons konungadöme skall man söka Honom som säger sig vara ”sanningen”, inte i bokstavens diktatur där dessa uniformsklädda med blodfattiga läppar härskar. I helig osäkerhet når man så fram till en stor stad som år efter år väntat ens återkomst

Om man vill ”livet” skall man älska honom i köttets värld, honom som förkroppsligade ordet, och på bröllopet skall alla stunder dansa av glädje.

När den store konung Salomo, församlat staden, byggt befästningar, anlagt dammar, vingårdar, byggt hus åt Herren och det största huset åt sig själv, hopat silver och guld, befrämjat kultur och skaffat sig det som är mannens lust: ett fruntimmer – ja många fruntimmer – inser han att hans liv ändå inte handlat om vad han åstadkommit eller hur många kvinnor han haft. Allt blev till av jord och till jord skall allt varda och efter döden kan ingen återvända för att inspektera. Det enda verkligt goda åt människor givet, är därför glädjen i själva arbetet och den som är glad i sitt arbete deltar i skapelsen och den som deltar i den möter den skapande och överlämnar sig åt honom som medhjälpare fastän han eller hon kanske inte ens vet det. För när såg vi dig Herre…

Vi kommer från ingenstans och skall ingenstans , men ändå längtar vi både därifrån och dit… och ändå glöder vingen i trons eldar och kärleken öppnar mörkret som ännu är kvar tills vi är framme.

Jag brukar ibland titta på TV7, alldeles för ofta enligt min egen mening. Jag dras till TV7 på samma sätt som när tungan ständigt söker trasigheten i en tand. Programmen handlar mycket om hur en kristen skall bete sig och mycket litet om hur människan skall bli sann människa.

Jag vill ändå inte förneka att det på kanalen finns sevärda program.

Ibland visas här inslag där av livet tilltufsade människor genomgått en total förvandling. Hopplöshet har förvandlats till tro på livet. Ur deras till aska förkolnade själ har på nytt en brand flammat upp. Många av dessa program är trovärdiga och de berör mig.

För ett år sedan följde jag fascinerad samtalen med ”Tony” Campolo, baptistpastorn och sociologiprofessorn. Hans förhållande till världen får sin näring ur en vilja att ta ansvar, att i en given situation handla konkret, att så att säga finnas till där han behövs och att vara sådan att han kan brukas. I ett av programmen, som handlade om mellanöstern, vittnade han om hur tron erbjuder konkreta lösningar i denna sammansatta och av motsättningar och våldskonflikter präglade verklighet. Den gången grät jag. Campolo var även rådgivare åt Bill Clinton under Monica Lewinsky skandalen. Kanerva skulle ha behövt en Campolo.

Nej allt i TV7 skall inte förkastas. Det som generellt förskräcker mig är emellertid försöken att proppa mig full med en moraliserande religiös ”riktighet” med nationalistiska övertoner.

Moral är moral och religion är religion. Moralen har sin plats i religionen. Däremot skall inte religionen finnas i moralen, inte heller i politiken.

Vi behöver sann religion för att vi inte skall spränga sönder vår värld. Men när religionen är helt tillfreds med sig själv och hävdar sin rätt, är den vida farligare än moralen därför att den är sakligare, mera omfattande och genomgripande. När den ingår pakt med politiken tappar den besinningen. Jag är skrämd över hur aningslöst eller kanske försåtligt nationalistiskt den finska flaggan används i TV7:s program. Verkligt rädd blir jag när den avsiktligt sätts bredvid Davidsstjärnan. ”Guds rike är inte av denna världen”, sade Jesus. Guds rike finner man således inte på kartan lika litet som man kan lokalisera ondskans riken. De är inte riken av samma slag som Finland eller Israel. Finland, Israel, USA eller något annat land kan aldrig bli Guds rike. Det onda finns i oss, därför finns ondskan i världen. Det onda är den av Gud givna möjligheten att revoltera mot honom, att handla så som om det inte fanns någon allmakt. Gudsriket, Guds herravälde, växer inte genom politik, endast genom omvändelsen, genom kärleken, utgivandet, ända till slutet, ända till korset.

Sann religion är ett fenomén och inte en filosofisk sats som kan eller behöver bevisas; den erbjuder ingen säkerhet; den är ett vågspel. När den är beredd att ge upp sig själv är den, såsom Martin Buber säger det, ”lik den närande ström av blod som flyter i artärerna. I besittning av sanningen, säkrad och säkrande – en religion som tror på religion- är den likt venöst blod som råkar i stockning”.

Det finns ingenting som kan förställa människornas anleten som moral, och religion kan som inget annat skymma Guds ansikte då, när den stöttar upp uppenbarelsen till perfektionism. Allt börjar handla om principer och dogmer och dessa tenderar tillsammans att skydda människan från mötet med Gud och medmänniskorna

Jag har sett lovsångsprogrammen i TV7, dessa som söker sponsorer för det som inte är lovsång utan enbart självhävdande, stel och erbarmligt dålig körsång. Jag har sett de lovsångsprogram vilka på propagandans vis exploaterar människor utan att respektera den diskretion som måste finnas i varje kärleksrelation, i varje innerlig omfamning. Jag har sett fokuseringen på miraklen och det magiska ”övernaturliga” i stället för på omvändelsen. Jag har sett intervjun med en man som ett flertal gånger besökt himlen och likt Gulliver gav noggranna rapporter om resorna: om hur man bodde och levde där, om bebyggelsen, hur man förflyttade sig från plats till plats osv. På senare tid, säger han, gör han himlaresorna tillsammans med sin dotter (!!!). Dottern var i programmet klädd i vitt, kanske inspirerad av det vita linnet hos de heliga som hon därstädes mött. När jag såg intervjun tänkte jag att detta är sjukt och verklig dålig science fiction.

Det är nu en gång så att himlens hemlighet är fördold för oss. Den som känner hemligheten kan inte tala om den. Den som utsäger hemligheten bevisar att han inte känner den.

När Paulus, enligt vad han själv skriver, rycktes upp till tredje himlen hörde han ord som ingen människa kan eller får uttala. Allt var liksom utanför hans hjärta och en stjärnbana ovan allt han förstod. Det var ”vad inget öra hört och inget öga sett”.

Paulus knappa redogörelse väcker större längtan i mig än himlafararens timslånga svammel om en himmel, där var och en har ett eget hus med täppa.

Jag kunde tala om mycket annat, men jag blir bara på dåligt humör. Jag vill i stället rekommendera en bok som jag nu läst två gånger: ”Jesus från Nasaret”, skriven av Joseph Ratzinger, mer känd som påven Benedikt XVI.

Om mycket i TV7 är som stillastående, grumligt och infekterat vatten är Ratzingers bok likt ett friskt källflöde från det innersta i skapelsen och historien, där det judiska folket under årtusenden gick havande med Guds son. Ratzinger säger med Johannes, att just den historiske Jesus, den sanna människan uppenbarade Gud för oss. Den som ser Sonen ser Fadern. Den som besluter att vända om och slå följe med Jesus dras in i hans gemenskap med Gud. Omvändelsen är första steget till frälsning; den är den handling som Gud väntar på för att han skall förlösa världen (”ty så älskade Gud världen att han sände sin ende son för att var och en som tror på honom inte skall förgås”…)

I återlösningsprocessen sker så den egentliga frälsningen. I den får vi vara Guds förtrogna, hans medhjälpare och medarbetare. Här överskrids den mänskliga tillvarons begränsning; här förverkligas gudslikheten som i skapelsen lades in i människan som förväntan och möjlighet.

Att handla rätt (rättfärdighet) betyder inte att uppfylla normer. Att verkligen leva innebär ingenting annat än att man ännu på jorden har en uppgift som väntar på en. I denna skapelseprocess styr inte principerna eller dogmerna. Här uppfylls de.

Vi lever i en värld som genomgår drastiska förändringar, socialt, politiskt, ekonomiskt. Vi drivs på en gång av en vilja till förändring – att omvandla oss själva och den värld vi lever i – och av en skräck för vilsenhet och upplösning. Tydligare än någonsin tidigare skönjer vi betydelsen av paradoxen i Marx´ kända ord: ”allt som är fast förflyktigas” Allt det som vi tidigare uppfattat som hållbart – de fasta samhällsformationerna runt omkring oss – visar sig falla isär, ”kraften från centrum förslår inte”.

Antingen ger vi upp. Vi konstaterar att allt ändå skall brinna, så vi ”äter bakelser och väntar Jesus” (Sven Lidman).  Eller så återvinner vi insikten att vi är Guds medarbetare i skapelsen och låter vår själsliga hållning till världen bli till ett liv som påverkar världen – till verkligt liv. I likhet med bonden Paavo gräver vi då diken. Vi fortsätter att så, och vi planterar äppelträd för barn och barnbarn.

Fysikerna talar om för oss att den materiella verkligheten endast är en liten krusning på ytan av ett ofantligt hav. Det fasta är inte omedelbart livsavgörande, endast förmedlande. Detta gäller såväl för den ursprungliga materiella verkligheten som för den konstskapelse vi i en kulturprocess själva åstadkommit, det som vi kallar civilisation och som vi uttrycker i byggnader, sammanslutningar, i  lagar och system. Den bakomliggande energin är i väsentlig bemärkelse grunden för vår existens (”kraften från centrum”), och försvinner denna grund upphör allt liv omedelbart. Betydelsen av det fasta , det som förflyktigas kan därför ses först när vi upplever den fullhet i vilken materien, lagarna och systemen  har genererats och getts varaktighet, och i vilken de slutligen skall försvinna. Paulus säger: det är i Honom vi rör oss och finns till.

Vår tid har starkt präglats av ett rent materiellt tänkande som förnekat beroendet av en annan verklighet. En av 1900-talets mest uppburne fysiker, David Bohm hör till dem som bryter denna föreställning. Han säger att bakom det existerande finns en högre intelligens som är skapande, och han menar att bevisen för detta uppenbaras i den oerhörda ordning som finns i universum, i oss själva och i hjärnan. Analogt med detta säger Simone Weil att människan är en varelse i vilken världsordningen inkarnerats. Johannes säger: ”Ordet blev kött”. Paulus: ”Gud skall i Kristus ( i den sanna människan, genom det sant mänskliga) sammanfatta allt i himmel och på jord”

”Medvetandet”, säger Bohm, ”är troligtvis en väsentlig del av universum och måste tas med i en framtida teori om fysiska fenomen”.  Den yttersta makten i universum, liksom i människan,  ligger utanför både förnuftets och sinnenas sfär, men enligt David Bohm är denna skapande makt genomsyrad av kärlek. Här öppnar han dörren till det verkligt centrala.

Han hävdar att endast kärlek kan åstadkomma verkliga förändringar. Kärleken, denna kraft, våldsam såsom döden, dess brinnande iver obarmhärtig såsom dödsriket, en låga, åh, från HONOM. Jesus säger att Gud älskade världen med en kraft våldsam såsom döden och en iver obarmhärtig såsom dödsriket, med brandpilar som en låga från honom själv.

Det är i sanning så, att det enda verkligt bestående – det enda hållbara, vera firmitas – är just kärleken? Paulus uttrycker det hela mycket koncist: ”men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”.

Kärlek handlar inte primärt om känslor. Kärlek är ”aktivitet, inte passiv affekt”, säger Erich Fromm. I utövandet av en aktiv affekt är människan fri, hon är herre över sin affekt. I utövandet av en passiv affekt är människan ofri. Hon är utsatt för motivationer hon själv är okunnig om. ”Känslor”, säger Martin Buber, ”ägs; kärleken äger rum”, och därmed menar han att den tar rummet i besittning, förlöser det och förvandlar det med sin skapande kraft. Och han fortsätter: ”känslor bor i människan; men människan bor i sin kärlek.

Människan är inte ensam om att äga ett medvetande. Det är i stället så, säger vetenskapen, att ett tunt skikt av medvetande finns t.o.m. i det som vi brukar kalla ”död materia”. Även stenarna kan ”tala”.  Men endast människan vet att hon vet, och endast människan äger medvetande om gott och ont. Hon vet inte bara att hon sammanhänger med allt och alla. Hon är medveten om att hon just därför – som Dostojevskij uttrycker det – ”står i skuld till alla och för allting” och att hon därför behöver försoning. Hos människan har medvetandet dessutom en kosmisk uttänjning och just därför en aura av obegränsad rumslig och tidsmässig kontinuitet. Man kan säga att ju mer en människa blir människa desto starkare blir hennes medvetande om att hon rör sig mot något gränslöst och oförstörbart nytt. Dostojevskij beskriver detta när han säger att ”Mycket här i världen är förborgat för oss, men i stället har givits oss den hemliga förborgade aningen om vår levande förbindelse med en annan värld, en upphöjd och högre värld, ity att rötterna till våra tankar och känslor inte är att söka här, utan i andra världar”.

Vi är inte kallade att passivt invänta Kristus, alltings fullkomnare. Vi är kallade att delta i skapelsen. Den skapande processen är förbunden med individens personlighetsdaning, med de processer som utbildar personen och håller den samman… med helgelseprosessen. Skapandet är därför ingen mänsklig rättighet, säger Berdjajev; skapandet är en skyldighet. När vi skapar förvandlas vi. Vi förverkligar inte oss själva. Vi förverkligas, omskapas, förnyas i ande och förstånd. Vi blir de människor som det bästa inom oss förutbestämt oss att bli. Vi erhåller förmågan att handla rätt. Vi blir rättfärdiga.

Buber uttrycker saken på följande sätt: ”Skapelse – den sker med oss, den bränner sig in i oss, smälter om oss, vi darrar och förgås, vi underkastar oss. Skapelse – vi deltar i den, vi möter den skapande, överlämnar oss åt honom, medhjälpare och medarbetare”.

Den verkande kraften i allt detta är kärleken, som de många vattnen inte kan utsläcka och strömmarna inte kan översvämma, ty

”våldsam såsom döden är kärleken
obarmhärtig såsom dödsriket dess brinnande iver,
dess pilar brandpilar, –
en låga, åh, från HONOM!” 

Därför säger kyrkofadern  Augustinus: ”älska, och gör vad du vill!”

”Din hemlighet vill jag veta
Hör nu, säg hur går det till
för då blir jag visst en man till sist
och det är vad jag vill”,

sjunger kung Louis för Mowgli i den tecknade filmversionen av Rudyard Kiplings ”Djungelboken”. Mowgli är ett vilt barn som uppfostrats av en vargflock; kung Louis en knasig orangutang och apkung. Han vill vara som en människa och kidnappar Mowgli för att lära sig hur man gör för att bli det. Självfallet lyckas detta inte.

Hemligheten människan ÄR inte, hon är i vardande. I motsats till ett djur som föds enligt sin art och lever enligt sin art, finns det mänskliga hos människan endast som en möjlighet, som ett val.

I den poetiskt sköna hebreiska myten om hur allting började – då när havets skugga och himlens hetta möttes i ett famntag – sägs att människan danades av stoft från jorden och blev en del av allt som fanns. Här omnämns också det kvalitativa språnget i livsprocessen – hur människan blev ett levande väsen – och här omtalas det plågsamma och kvalfyllda då hon blev medveten om gott och ont, denna egenskap som skiljer henne från alla andra levande varelser.

Djuren finns organiskt med i skeendet, men känner förutom de egna behoven och de hot som möter det, ingenting om tingen eller varat. Människan inte bara vet utan vet att hon vet. Och hon vet att hon – som Zosima i Bröderna Karamasov säger det – ”har skuld inför alla och för allt” och därför ”har ansvar inför allt och alla”.

När hon ansvarar förmänskligas hon och blir allt starkare medveten om att hon rör sig mot något gränslöst och oförstörbart nytt. Dostojevskij beskriver kanske just detta när han säger: ”Mycket här i världen är förborgat för oss, men i stället har givits oss den hemliga, outgrundliga  aningen om vår levande förbindelse med en annan värld, en upphöjd och högre värld, ity att rötterna till våra tankar och känslor inte är att söka här, utan i andra världar”.

Människan förmänskligas inte i ett religiöst väntrum till himlen, endast i en trefaldigt levande relation: i förhållande till världen och till tingen i världen, i förhållande till andra människor – både till individerna och de många – samt i förhållande till varats mysterium, det som den troende kallar Gud. Martin Buber säger att människan får full verklighet endast i den mån samtliga dessa relationer blir väsentliga.

Det är förvisso så, att endast den som älskar världen får verklighet. Den sanna människan Jesus Kristus lät sig födas in i världen – inte för att sätta sig till doms över den, utan för att rädda den. För detta uppdrag behöver han befriade människor. Den enskilda människan frihalsas på två plan:

1) när hon inför Livets Herre öppnar sitt kval och i ånger bekänner sin skuld, samt

2) genom uppdraget hon erhåller, genom skapande arbete.

 
När människan skapar förändras hon. Hon förverkligar inte sig själv; hon förverkligas. Den som stänger in sig i den religiösa enklaven och inte vågar gå ut ur sig själv, sviker sin kallelse och sitt uppdrag. Den som fokuserar på sig själv och sin egen helgelse, blir aldrig den människa som det bästa inom henne förutbestämt henne att bli. Endast den som helhjärtat deltar i skapelsen, endast den som möter den Skapande och överlämnar sig åt honom som medhjälpare och medarbetare, omskapas till likhet med Gud och erhåller, som Paulus säger det, förmåga att handla rätt.

Den yttersta hemligheten, säger Ole Jakobsson, är att han skapade oss som sin avbild. Men inte bara det: Gud själv blev människa.

Så låt oss nu i juletid stämma in med knäppgöken Louis, apkungen: Ubi doo jag vill ju va som Du. Jag vill inte längre apa mig, jag vill ju va en man…. en människa. Louis öde är beseglat; han kommer alltid att leva enligt sin art. Du och jag kan omskapas. Vi kan bli Guds bild och likhet, bli verkliga människor

Då besannas att Jesus är vår broder.

”Samma arv däruppe i det
höga
samma himmel, samme Gud
och Far
Herre, Herre, öppna blott mitt
öga
För de skatter jag dock verkligt
har!”

Oskar Ahnfelt 1863

Vår tid överbetonar ungdom, skönhet och hälsa och får oss att glömma att framtidens viktigaste innehåll är döden. Döden ger nuet dess karaktär och om vi lever ett autentiskt liv medför det att vår livsuppfattning blir riktig.

Fyra gånger har havet begärt mig. Fyra gånger har Hans vatten väsnats och fradgats. Fyra gånger har Hans bränningar svept över mig. Fyra gånger har räddaren dragit mig upp ur fördärvet.

Min första räddare var Håkan, en granne på andra sidan Risöviken. Jag kunde inte simma och hade hamnat på djupt vatten. Den andra hette Jaakko, en arbetskamrat i Tammerfors. Vi brukade tillbringa timmarna efter arbetet vid simstranden nedanför Pyynikki, strax invid sommarteatern. Där dök jag en kväll rakt på en sten och drogs upp blodig, omtumlad, och hjärnskakad. Min tredje räddare var en studiekamrat, en god vän. Han var från Norge och hette Einar. Invid vägen mellan Nice och  Saint Tropez  simmade vi ut i ett stormigt Medelhav. När jag skulle simma  i land svepte bränningarna över mig och drog mig utåt till dess krafterna fullständigt sinade. Fjärde gången handlar om två beslutsamma män från Pörtom. Jag hade somnat vid ratten mitt på blanka eftermiddagen, gjort en volt på fel sida om vägen och hamnat på taket i ett vattenfyllt dike. Två namnlösa bönder såg min belägenhet, skyndade till min hjälp med traktor och drog mig i ordets verkliga betydelse upp ur fördärvets grop. Bilen blev skrot. Min drömmarrock av siden, den som jag inhandlat i New York, och som jag tyckte så mycket om och som mina medvandrare helt säkert avundades mig, och min handtelefon förstördes av vattnet. Själv var jag oskadd, om än gul och blå. Fyra gånger har vattnet begärt mig. Varje gång fanns någon där som hjälpte. Kanske änglar finns.

I Vaajakoski lärde jag mig spela ”hukkuvan valitus”, ”den drunknandes klagan”. Somrarna 58/59 tillbringade jag där för att lära mig finska. Jag bodde i baptistkapellet hos pastor Jaakko Kalliomäki och den del av familjen som bodde tillsammans med honom. Kapellet ligger fortfarande på samma plats, på en kulle högt över den lakritsdoftande dalen. Här lärde jag mig, i likhet med Madicken att paraplyer inte duger som fallskärm. Här lärde jag mig också att bönekampen kan vara tung och påfrestande. Efter det att Hilma-täti på onsdagskvällarnas (obligatoriska) bönemöten avslutat sin överentimmeslångabönemonolog var mina knän ömma och som jag inbillar mig, fulla av skavsår. Det ord hon ständigt upprepade var ”kallis”, ”kallis”. Jag visste inte då vad det betydde.

Jaakko Kalliomäki var den som lärde mig spela ”hukkuvan valitus”. För att kunna spela ”hukkuvan valitus” måste man stämma om gitarren. Jag blev en mästare på att stämma om gitarren. Sedan var det lätt att spela den klagofyllda låten. Jag minns inte längre vare sig låten eller omstämningen. Jag tror överhuvudtaget att jag allt mindre minns hur det är att klaga. Kanske jag ärvt detta av mor Margit som ständigt uppmanar sina barn och barnbarn att se fram mot att bli gammal. Mor Margit är förnöjsam hon.  Jag har heller inget behov att stämma om mig till klagovisor.

Det är inte enbart vattnet som begärt mig

2001 drabbades jag av en livshotande blödning på mellersta hjärnhinnan. Jag klarade mig oskadd ur händelsen, men jag är tacksam för den. Den rehabiliterade min känslighet, som under årens lopp avtrubbats.

Den 29 maj detta år fick jag en liten hjärtinfarkt. Jag försattes i högrisksituation och i rask takt skickades jag till Vasa, där jag angiograferades och genomgick en by-pass-operation på fem ställen. Jag hade gått med en tidsinställd bomb inom mig.

Tiden efter operationen har varit en lycklig tid. Jag håller nu på att uppnå samma fysiska kondition som jag hade för tjugo år sedan. ”Första dagen får du inte gå utanför huset” sade den läkare som hemförlovade mig. Han visste inte att jag med stor iver hade tjuvtränat i sjukhusens korridorer och trappor. Vid ett av dessa träningspass träffade jag Rita från labbet ,just då när jag i full karriär löpte raksträckan från Bädden (där åldringarna vårdas). ”Har du varit och anmält dig” frågade hon. Jag log.

Så första dagen höll jag mig till tomten, bildlikt talat fastknuten i ett band som min kära hustru Maj-Lis fullständigt kontrollerade. På så sätt påminde saken om förhållandena i Tabernaklet fordomdags. När översteprästen gick in i det allra heligaste band man fast honom med ett band för att kunna dra ut honom i det fall han svimmade eller dog. Jag vare sig svimmade eller dog. Sedan följde hon med mig på färderna kring de närmaste kvarteren.  Det var fina promenader med goda samtal. Nu är detta inte längre möjligt. Tempot är rasande och etapperna långa. Blicken målmedveten. Ambitionerna wingrenskt stenhårda. Maj-Lis har börjat cykla.

Det sägs att man ärver kärlsjukdomarna av sin far. Jag har uppenbarligen ärvt annat också. Pappa brukade halvblind varje dag cykla från Pörkenäs till stan för att hämta posten. För det mesta tog han omvägen via Nykarleby.

För en vecka sedan gick jag 20 km med en snittfart på 7 km i timmen. Maj-Lis försökte få tag i mig men jag hörde inte ringsignalerna. Hon var inte nådig när jag slutligen ringde upp. ”Du måste ju vara sjuk”, sade hon. Kanske hon har rätt. Kanske är det ändå så, att hjärnblödningen påverkat mig. Hon hade nämligen den dagen varit och fyllt på mitt medicinförråd. På apotekets receptbeskrivning stod ”mot hjärnbrist”, alltså uttryckligen bokstaverat med ”hj”.

Jag förlägger ofta mina träningspass så att jag kan besöka mor Margit på Folkhälsan Östanlid. Hon är varje gång lika glad och säger att hon väntat mig, och skyndar sig alltid att placera en tjock tidning på besökarstolen. Jag är ju genomsvettig och stolstyget får inte förstöras. Den tjockaste tidning hon har är Missionsstandaret. Otaliga är de gånger jag suttit på förslaget till kapell på Hummelholmen.

”Vad gör du på dagarna” brukar hon fråga. ”Jag promenerar och gymnastiserar” säger jag och demonstrerar vilka rörelser jag måste göra för att såren och bröstbenet skall växa ihop på rätt sätt. En av rörelserna innebär att man sätter tummarna mot bröstet och roterar med armarna. När jag visade henne rörelsen sade hon: ”inte gör du väl det där utomhus”. Jag försäkrade henne att detta endast sker bakom lykta dörrar. ”Bra”, sade hon lättad, ”annars kan någon tro att du är en ängel som försöker flyga hem”.

Min hustrus farfar, den legendariske affärsmannen och predikanten Karl Nars fick domen att han skulle dö inom två år. ”He komber int ti ske naa he” sade han och levde i ytterligare tjugo år. Maj-Lis minns honom, när han på sin ålders höst väldig och vördnadsbjudande sitter i sin läderfåtölj på kontoret på Storgatan i Jakobstad och låter röken från en tjock cigarr stiga mot taket liksom en tacksägelse. Doften av cigarr är fortfarande välbehaglig för henne.

Nej, jag är ingen ängel som försöker flyga hem. Inte heller har jag börjat gå på tårna för att bli mer andlig. Inte heller stämmer jag om min gitarr för att kunna spela ”den drunknandes klagan”. Jag säger som Maj-Lis morfar Emil Wikström, hjälten från ofärdsåren i början från senaste sekel, då han 1963 låg på sitt yttersta: ”noo sku ja kuna leva liiti till… noo hinder ha tä vaa”. Och när jag ser de uppgifter som väntar på mig sjunger jag mitt Halleluja, ”lovat vare namnet”. När jag ser min hustru Maj-Lis, sjunger jag ”lovat vare namnet”. När jag träffar mina barn och barnbarn utbrister jag ”lovat vare namnet”.