eller om hur man lär sig älska sin värld.
Vi lever i en värld som just nu genomgår drastiska förändringar, socialt, politiskt, ekonomiskt. Vi drivs på en gång av en vilja till förändring – att omvandla oss själva och den värld vi lever i – och av en skräck för vilsenhet och upplösning. Tydligare än någonsin tidigare skönjer vi betydelsen av paradoxen i Marx´ kända ord: ”allt som är fast förflyktigas” Allt det som vi tidigare uppfattat som hållbart – de fasta samhällsformationerna runt omkring oss – visar sig falla isär, ”kraften från centrum förslår inte”.
Vi ser allt tydligare att priset för det västerländska framsteget har inneburit en söndervittring av människogemenskapen och en förlust av trygghet, lugn och värdighet. Den moderna människan är förslavad av de system hon själv skapat. Hon har likt Yima, demonernas herre i Avesta – myterna, själv blivit fånge hos de demoner hon satts att härska över. Det är inte förvånande att man i en sådan situation söker nya värdekällor. Konceptet ”hållbar utveckling” är ett uttryck för detta.
Begrepp är nödvändiga – med dem drar vi slutsatser och formulerar objektiva uttalanden. Samtidigt är de farliga, därför att de tenderar att bli abstrakta slogans som i förlängningen skapar massor, skränande flockar som använder sig av begreppen utan att längre känna dem vid deras egentliga namn.
Vi kan inte bygga världen med koncept, endast med kärlek – med livsvilja. Och vilja till liv är kultur. Bonden Paavo kände kanske inte till begreppet kultur, men när han i en skapande aktivitet – där mening och glädje strömmade in i all möda, och aktning och offervilja i all egendom – räddade familj och granne från hungersnöd , uttalade han omedvetet dess väsensnamn.
Vilka är väsensnamnen i begreppet hållbar utveckling – i ”hållbar”, i ”utveckling” och i ”hållbar utveckling” – och hur kan dessa läggas till grund för en utbildningsstrategi?
Vad är hållbart?
Marx konstaterar att allt fast förflyktigas. Fysikerna talar om för oss att det fasta – den materiella verkligheten – endast är en liten krusning på ytan av ett ofantligt hav. Det fasta är inte omedelbart livsavgörande, endast förmedlande. Detta gäller såväl för den ursprungliga materiella verkligheten som för den konstskapelse vi i en kulturprocess själva åstadkommit, det som vi kallar civilisation och som vi uttrycker i byggnader, lagar och system. Den bakomliggande energin är i väsentlig bemärkelse grunden för vår existens, och försvinner denna grund upphör allt liv omedelbart. Betydelsen av det fasta , det som förflyktigas kan därför ses först när vi upplever den fullhet i vilken materien, lagarna och systemen har genererats och getts varaktighet, och i vilken de slutligen skall försvinna.
Vår tid har starkt präglats av ett rent materiellt tänkande, av en materialism som förnekat beroendet av en annan verklighet. Det är dags att på nytt inse enheten i ande och materia. I Rigveda uttrycks detta på följande sätt: ”Jag är bådadera, livskraften och det materiella livet, båda två på samma gång” . Den kände fysikern David Bohm säger att bakom det existerande finns en högre intelligens som är skapande, och han menar att bevisen för detta uppenbaras i den oerhörda ordning som finns i universum, i oss själva och i hjärnan. Samma tanke finns hos Berdjajev. Han beskriver människan som ett mikrokosmos i vilken hela skapelsen finns som relationsverklighet, och som kan veta allt eftersom allt finns i henne. Analogt uppfattar Simone Weil människan som en varelse i vilken världsordningen inkarnerats.
Den drivande kraft som förändrar materia men som inte själv förändras av materia har fysikerna gett namnet kvantkraft och hypotesen är att kvanternas vågfunktioner väsentligt är ”mentala”, att de i grunden är besläktade med medvetandet. ”Medvetandet”, säger Bohm, ”är troligtvis en väsentlig del av universum och måste tas med i en framtida teori om fysiska fenomen”. Kvantprocesserna och tankeprocesserna är emellertid inte isolerade processer, de är på ett grundläggande sätt beroende av ett holistiskt informationsmönster som bokstavligen finns bortom tid och rum. Erik Fromm kanske menar samma sak när han säger att ”den yttersta makten i universum liksom i människan ligger utanför både förnuftets och sinnenas sfär. Det är därför varken det ena eller det andra”. Detta ”holistiska informationsmönster”, denna skapande intelligens är enligt Bohm genomsyrad av kärlek, och här öppnar han dörren till det verkligt centrala.
Han hävdar att endast kärlek kan åstadkomma verkliga förändringar. Kan det då vara så, att det enda verkligt bestående – det enda hållbara, vera firmitas – är just kärleken? Paulus uttrycker det hela mycket koncist: ”men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”. Kärleken är det enda hållbara därför att den aldrig upphör, därför att den aldrig ger upp.
Kärlek handlar inte primärt om känslor. Kärleken är, som Erich Fromm uttrycker det ”aktivitet, inte passiv affekt”. I utövandet av en aktiv affekt är människan fri, hon är herre över sin affekt. I utövandet av en passiv affekt är människan ofri. Hon är ett objekt för motivationer hon själv är okunnig om. ”Känslor”, säger Martin Buber, ”ägs; kärleken äger rum”, och därmed menar han att den tar rummet i besittning, förlöser det och förvandlar det med sin skapande kraft. Och han fortsätter: ”känslor bor i människan; men människan bor i sin kärlek. Detta är ingen metafor utan verkligheten… kärleken är ett verkande i världen”. I samma anda säger Pierre Teilhard de Chardin att varje skapande akt är en kärleksakt och ”att detta är ingen saga och det är mer än dikt”.
Eli Siegel menar att människans illamående och världens upplösning är ett resultat av att människan blivit en främling i sin egen värld. Han hävdar att syftet med all utbildning primärt måste vara att lära människan älska sin värld. Augustinus uppfattade kärleken som en generativ ordning – en verkande kraft, en djupare ordning ur vilken tingens manifesterade former på ett kreativt sätt kan framträda. Han uttrycker saken ytterst pregnant på språkets högsta stadium, det stadium där det väsentliga sägs, nämligen i tilltalet: ”älska och gör vad du vill”! Gör vad du vill om du gör det i kärlek!
Kärleken binds inte av lagar. Lagar är till för att förhindra brott, men i kärleken finns inga onda uppsåt. I och med detta missar den aldrig målet, den är fullkomlig. Kärleken är rättfärdig – den ger oss gåvan eller färdigheten att handla rätt. Endast kärleken är fullkomlig och därför hållbar. Allt annat förflyktigas eftersom det är ofullkomligt och det är ofullkomligt eftersom det är begränsat.
Det hållbaras väsensnamn är kärlek.
Vad är utveckling?
Utveckling är en process där något utvecklas, dvs vecklas ut – eller viks ut – och där någon utför denna handling, dvs utvecklar eller viker ut. För att denna process skall vara möjlig måste det finnas något som kan utvecklas och någon som utvecklar. Det som viks ut finns där redan i invikt form. Ingenting viks ut av ingenting. Utveckling är inte heller endast att vika ut något, som när man exempelvis viker ut ett skrynkligt papper så att det blir slätt. Den är samtidigt förveckling. Förveckling innebär att något när det utvecklas blir allt mer sammansatt, allt mer invecklat, allt mer komplext.
Fysikerna talar om för oss att det i universum inte finns några statiska strukturer överhuvudtaget. Det finns visserligen stabilitet, men denna stabilitet kännetecknas av dynamisk balans. ”Hela universum utvecklas som en blomma” säger man. David Bohm talar om en invikt ordning, en implicit ordning, som styr processen. I den implicita ordningen är allt vecklat in i allt; varje del är i en grundläggande betydelse relaterad till helheten och till alla andra delar. Själva processen kallar han ”Holomovement”, ett helhetsflöde där allt sammanhänger med allt. Kännetecknande för processen är dess strävan mot ett högre medvetande. Ett högre medvetande förutsätter emellertid alltid en rikare sammansatt materia. Detta förhållande kallar Pierre Teilhard de Chardin ”lagen om komplexitet och medvetande”.
Sålunda kan vi säga att människan implicit fanns med redan när jordskorpan stelnade, men att det inte var möjligt för henne att framträda förrän hennes tid var inne, dvs förrän de materiella förutsättningarna var för handen, eller mera exakt: förrän utvikningen och förvecklingen hade nått det stadium där detta var möjligt. I den poetiskt sköna hebreiska skapelsemyten heter det att människan danades av stoft från jorden. Här omnämns också det kvalitativa språnget i livsprocessen. Det berättas om hur människan blev ett levande väsen och om den plågsamma händelse då hon blev medveten om gott och ont, denna egenskap som skiljer henne från alla andra levande varelser.
Människan är inte ensam om att äga ett medvetande. Det är i stället så, säger vetenskapen, att ett tunt skikt av medvetande finns t.o.m. i det som vi brukar kalla ”död materia”. Men endast människan vet att hon vet, och endast människan äger medvetande om gott och ont. Hon vet inte bara att hon sammanhänger med allt och alla. Hon är medveten om att hon just därför – som Dostojevskij uttrycker det – ”står i skuld till alla och för allting” och att hon därför behöver försoning. Hos människan har medvetandet dessutom en kosmisk uttänjning och just därför en aura av obegränsad rumslig och tidsmässig kontinuitet. Man kan säga att ju mer en människa blir människa desto starkare blir hennes medvetande om att hon rör sig mot något gränslöst och oförstörbart nytt. Dostojevskij beskriver detta när han säger att ”Mycket här i världen är förborgat för oss, men i stället har givits oss den hemliga förborgade aningen om vår levande förbindelse med en annan värld, en upphöjd och högre värld, ity att rötterna till våra tankar och känslor inte är att söka här, utan i andra världar”. Samma sak uttrycker Simone Weil på följande sätt: ”Endast ljuset, det från himlen oavlåtligt flödande ljuset, ger trädet dess kraft, som kommer dess mäktiga rötter att tränga djupt ner i jorden. Trädet är i sann mening rotat i himlen. Endast det som kommer från himlen är i stånd att sätta ett varaktigt märke på jorden”.
I ”holorörelsen” är vi människor en omistlig del där vår inställning till själva flödet har en avgörande betydelse. Vi är på en och samma gång både subjekt och objekt. Vi kan säga att det sätt på vilket vi handlar gentemot världsalltet speglar vad världsalltet betyder för oss och omvänt: Världsalltet reagerar mot oss i enlighet med vad vi tänker om det. Martin Buber finns mitt i flödet och utbrister: ”Skapelse – den sker med oss, den bränner sig in i oss, smälter om oss, vi darrar och förgås, vi underkastar oss. Skapelse – vi deltar i den, vi möter den skapande, överlämnar oss åt honom, medhjälpare och medarbetare”.
Varje process behöver energi. Energi är rätt och slätt förmågan att utföra ett arbete – en verksam kraft. Vi har redan framhållit att denna kraft ingenting annat är än kärlek. Det är kärleken som skänker livet dess mening och meningen utlöser energi och styr själva processen, den anger riktningen. Där mening saknas uppstår meningslöshet. Meningslöshet är ett förnekande av de skapande krafterna. Meningslöshet åstadkommer likgiltighet och likgiltigheten destruktivitet. Bohm talar därför om två rörelser: en kontinuerlig skapande rörelse och en destruktiv rörelse, en rörelse mot förintelse. Den förra bejakar livskrafterna och det mänskliga. Den senare förnekar dem och vill sätta sig över tillvaron. Jordanden i Goethes Faust, tilltalar Faust med epitetet ”övermänniska” och frågar sedan: ”varför vill du inte bli människa”, en riktig mänsklig varelse? Vi känner till att Faust sedan ingick pakt med Mefistofeles som presenterar sig med orden: ”Jag är anden som förnekar! Och det med rätt; vart livets frö som spirar här är värt att dö”.
Processen sker alltså inte oberoende av oss; den är in sanning beroende av oss och vi av den. Den har en kosmisk dimension men utspelas väsentligt på det socio-kulturella planet. Buber uttrycker förhållandet på följande sätt: ”Världens uppkomst och undergång finns inte i mig; men de finns inte heller utanför mig; de finns överhuvud inte, de sker ständigt, och detta skeende sammanhänger också med mig, med mitt liv, mitt verk, min tjänst, men de är också beroende av mig, mitt liv, mitt val, mitt verk, min tjänst. Men de är inte beroende av om jag ”bejakar” eller ”förnekar” världen i min själ, utan hur jag låter min själsliga hållning till världen bli till liv, till ett liv som påverkar världen – till verkligt liv…”
Utvecklingens väsensnamn är skapelse: att skapa och att bli skapad
Vad är hållbar utveckling?
Människan är inte, hon är i vardande. I motsats till djuren som föds enligt sin art och som bestäms av sina instinkter, finns det mänskliga hos människan endast som en möjlighet, som ett val.
Människan har möjlighet att finnas till i en trefaldigt levande relation: I förhållande till världen och till tingen i världen, i förhållande till andra människor – både till individerna och de många – samt i förhållande till varats mysterium, det som filosoferna kallar det absoluta, fysikerna ”en högre intelligens som är skapande” och som den troende kallar Gud, och som inte kan uteslutas ur situationen ens av den som förkastar alla benämningar.
Martin Buber säger att människan får full verklighet endast i den mån samtliga dessa relationer blir väsentliga. David Bohm tangerar samma sak när han talar om människans individuella, sociala och kosmiska dimension och menar att var och en av dessa måste få den uppmärksamhet som tillkommer den. Daniel Bell svänger upp och ner på resonemanget och säger: ”om den naturliga världen styrs av öde och tillfälligheter och den tekniska av förnuft och entropi, kan den sociala världen sägas existera endast i fruktan och bävan”.
Den sociala världen kännetecknas nu av individualism och kollektivism.
Individualismen förstår endast en del av människan, kollektivismen förstår människan endast som en del. Ingendera når fram till helheten – eller det heliga – hos människan. Individualismen ser människan endast i relation till sig själv. Kollektivismen ser inte människan överhuvudtaget, den ser endast flocken. I det förra fallet är människan stympad, i det senare maskerad, dold. Buber hävdar att bägge aspekterna av livet – individualismen och kollektivismen – hur olika orsakerna till dem än är, i grunden är uttryck för en och samma mänskliga betingelse, endast i olika stadier. Detta tillstånd, säger han, kännetecknas av en förening av kosmisk och social hemlöshet, skräck för universum och fruktan för livet. Resultatet blir ett tillstånd av oändlig ensamhet.
Vi nämnde att kärleken är det enda hållbara alternativet eftersom den är källan till all energi. Kärlek ger mening och mening utlöser energi. Kärleken är emellertid svår att definiera, och lika svårt är att definiera vad mening är. Meningen uppenbarar sig på tre områden av det mänskliga livet: i gemenskapen, i ansvaret och i kreativiteten. Det är här som kärleken är verksam. Det är här energin frigörs.
Gemenskap handlar om det som finns mellan människor, om det mellanmänskliga. Det som finns mellan människor och som på en och samma gång binder dem samman och förstärker deras särskildhet, är inte i första hand känslor utan rent praktiskt påtagliga saker. ”Gemenskap”, säger Buber,”är inte känslor och även där känsla finns, är det alltid en känsla av författning”. Den fysiska miljön är en sådan författning. Den svenske sociologen Johan Asplund menar att vi i dag saknar materiella länkar till den värld vi lever i; vi saknar platser. Vi är, säger han, ”platslösa”, och detta tillstånd gör oss till främlingar i tillvaron. Vi lever i en värld där vi inte känner igen oss själva och där vi inte blir bekräftade. ”Vi grips” säger han, ”av världsångest”. Vi måste på nytt låta kärleken äga rum, låta den ta rummet i besittning och förvandla det med sin skapande kraft.
Ansvaret är människolivets egentliga väsen. Ansvaret är förbundet med människans frihet och grundar sig på vissheten att varje människa är oersättlig därför att varje människa är unik. Varje människas uppgift i världen är lika unik som hennes möjlighet att förverkliga denna uppgift. Ansvar handlar om förmågan att lyssna och om att kunna och vilja ge svar (an-svara) på de frågor livet ställer genom andra människor, den bebyggda miljön, naturen och kosmos. Det är ansvaret som garanterar sammanhållningen hos personligheten. Med ansvaret är också skulden förbunden och med skulden försoningen.
Kreativitet handlar i grunden om att det gränslösa verkar i det begränsade. Bakom den splittrade och begränsade världen finns en verklighet varifrån ljus flödar ut överallt. Enligt Berdjajev handlar skapandet inte om att ge form åt det ändliga, utan om att avslöja det oändliga. Världen är mer än logik. En ordnad värld är inte världsordningen. Världen är skapelse. Att vara människa innebär därför mycket mer än att tillägna sig kunskaper – det handlar om att upptäcka och avslöja det som vill bli upptäckt och det som vill bli avslöjat. Där denna nyfikenhet saknas, saknas också framtidshopp.
Kreativiteten är starkt förbunden med individens personlighetsdaning, med de processer som utbildar personen och håller den samman. Enligt Berdjajev är skapandet därför ingen mänsklig rättighet, snarare en skyldighet. När människan skapar förändras hon. Hon förverkligar inte sig själv; hon förverkligas. ”Den som skapar blir skapad” säger Buber, och i denna process erhåller hon förmågan att handla rätt. Hon blir rättfärdig.
”En hållbar utveckling är en socio-kulturell process som utgår från jordens resurser och dess toleransförmåga”, heter det i en definition.. Det väsentliga i processen är att den är fylld av mening och att människan där i full relationsverklighet ansvarar, skapar och blir skapad.
Kort och koncist: en hållbar utveckling är att älska världen.
Men också detta är endast en definition.
Dess skapande kraft finns i imperativet: ”älska, och gör vad du vill”!
En utbildningsstrategi för en hållbar utveckling
Utbildningen är i dag i huvudsak inriktad på produktionen. Detta föranleder Matti Bergström att säga att ”barnen är de sista slavarna”. Utbildningen måste i stället inriktas på att lära människan att älska sin värld, hur förskräcklig den än verkar vara.
Kärleken är en konst, säger Erich Fromm, och all konstutövning ställer vissa allmänna krav. För det första behövs disciplin. Utan disciplin blir livet sammanhangslöst, förvirrat och okoncentrerat. För det andra behövs koncentration, en inre samling. Koncentrationen är ett nödvändigt villkor för att man skall bli mästare i sin konst. För det tredje behövs tålamod och uthållighet. Vill man genast ha resultat, kommer man ingen vart. Utbildningen måste inriktas på att lära människan praktisera disciplin, koncentration och tålamod i hela sin livsföring.
För att kunna älska sin värld måste man lära känna den och att lära känna innebär något helt annat än att inhämta kunskaper om något. Man måste lära känna världen som Abraham kände Sara. Man måste ha intimt umgänge med den. Man måste i handling uppleva enheten med den. Bara den som samtycker till dess existens; bara den som tror på världen kan skapa och bli skapad. ”Och om hon ger sig in i detta kan hon heller inte förbli gudlös” säger Buber. ”Älskar vi den verkliga världen, som aldrig vill låta sig utplånas – om vi älskar den i all dess förskräcklighet, om vi bara vågar lägga vår andes armar om den – då skall våra händer möta de händer som håller den…. Skapelse – vi deltar i den, vi möter den Skapande, överlämnar oss åt honom, medhjälpare och medarbetare”.
