Jag brukar ibland titta på TV7, alldeles för ofta enligt min egen mening. Jag dras till TV7 på samma sätt som när tungan ständigt söker trasigheten i en tand. Programmen handlar mycket om hur en kristen skall bete sig och mycket litet om hur människan skall bli sann människa.

Jag vill ändå inte förneka att det på kanalen finns sevärda program.

Ibland visas här inslag där av livet tilltufsade människor genomgått en total förvandling. Hopplöshet har förvandlats till tro på livet. Ur deras till aska förkolnade själ har på nytt en brand flammat upp. Många av dessa program är trovärdiga och de berör mig.

För ett år sedan följde jag fascinerad samtalen med ”Tony” Campolo, baptistpastorn och sociologiprofessorn. Hans förhållande till världen får sin näring ur en vilja att ta ansvar, att i en given situation handla konkret, att så att säga finnas till där han behövs och att vara sådan att han kan brukas. I ett av programmen, som handlade om mellanöstern, vittnade han om hur tron erbjuder konkreta lösningar i denna sammansatta och av motsättningar och våldskonflikter präglade verklighet. Den gången grät jag. Campolo var även rådgivare åt Bill Clinton under Monica Lewinsky skandalen. Kanerva skulle ha behövt en Campolo.

Nej allt i TV7 skall inte förkastas. Det som generellt förskräcker mig är emellertid försöken att proppa mig full med en moraliserande religiös ”riktighet” med nationalistiska övertoner.

Moral är moral och religion är religion. Moralen har sin plats i religionen. Däremot skall inte religionen finnas i moralen, inte heller i politiken.

Vi behöver sann religion för att vi inte skall spränga sönder vår värld. Men när religionen är helt tillfreds med sig själv och hävdar sin rätt, är den vida farligare än moralen därför att den är sakligare, mera omfattande och genomgripande. När den ingår pakt med politiken tappar den besinningen. Jag är skrämd över hur aningslöst eller kanske försåtligt nationalistiskt den finska flaggan används i TV7:s program. Verkligt rädd blir jag när den avsiktligt sätts bredvid Davidsstjärnan. ”Guds rike är inte av denna världen”, sade Jesus. Guds rike finner man således inte på kartan lika litet som man kan lokalisera ondskans riken. De är inte riken av samma slag som Finland eller Israel. Finland, Israel, USA eller något annat land kan aldrig bli Guds rike. Det onda finns i oss, därför finns ondskan i världen. Det onda är den av Gud givna möjligheten att revoltera mot honom, att handla så som om det inte fanns någon allmakt. Gudsriket, Guds herravälde, växer inte genom politik, endast genom omvändelsen, genom kärleken, utgivandet, ända till slutet, ända till korset.

Sann religion är ett fenomén och inte en filosofisk sats som kan eller behöver bevisas; den erbjuder ingen säkerhet; den är ett vågspel. När den är beredd att ge upp sig själv är den, såsom Martin Buber säger det, ”lik den närande ström av blod som flyter i artärerna. I besittning av sanningen, säkrad och säkrande – en religion som tror på religion- är den likt venöst blod som råkar i stockning”.

Det finns ingenting som kan förställa människornas anleten som moral, och religion kan som inget annat skymma Guds ansikte då, när den stöttar upp uppenbarelsen till perfektionism. Allt börjar handla om principer och dogmer och dessa tenderar tillsammans att skydda människan från mötet med Gud och medmänniskorna

Jag har sett lovsångsprogrammen i TV7, dessa som söker sponsorer för det som inte är lovsång utan enbart självhävdande, stel och erbarmligt dålig körsång. Jag har sett de lovsångsprogram vilka på propagandans vis exploaterar människor utan att respektera den diskretion som måste finnas i varje kärleksrelation, i varje innerlig omfamning. Jag har sett fokuseringen på miraklen och det magiska ”övernaturliga” i stället för på omvändelsen. Jag har sett intervjun med en man som ett flertal gånger besökt himlen och likt Gulliver gav noggranna rapporter om resorna: om hur man bodde och levde där, om bebyggelsen, hur man förflyttade sig från plats till plats osv. På senare tid, säger han, gör han himlaresorna tillsammans med sin dotter (!!!). Dottern var i programmet klädd i vitt, kanske inspirerad av det vita linnet hos de heliga som hon därstädes mött. När jag såg intervjun tänkte jag att detta är sjukt och verklig dålig science fiction.

Det är nu en gång så att himlens hemlighet är fördold för oss. Den som känner hemligheten kan inte tala om den. Den som utsäger hemligheten bevisar att han inte känner den.

När Paulus, enligt vad han själv skriver, rycktes upp till tredje himlen hörde han ord som ingen människa kan eller får uttala. Allt var liksom utanför hans hjärta och en stjärnbana ovan allt han förstod. Det var ”vad inget öra hört och inget öga sett”.

Paulus knappa redogörelse väcker större längtan i mig än himlafararens timslånga svammel om en himmel, där var och en har ett eget hus med täppa.

Jag kunde tala om mycket annat, men jag blir bara på dåligt humör. Jag vill i stället rekommendera en bok som jag nu läst två gånger: ”Jesus från Nasaret”, skriven av Joseph Ratzinger, mer känd som påven Benedikt XVI.

Om mycket i TV7 är som stillastående, grumligt och infekterat vatten är Ratzingers bok likt ett friskt källflöde från det innersta i skapelsen och historien, där det judiska folket under årtusenden gick havande med Guds son. Ratzinger säger med Johannes, att just den historiske Jesus, den sanna människan uppenbarade Gud för oss. Den som ser Sonen ser Fadern. Den som besluter att vända om och slå följe med Jesus dras in i hans gemenskap med Gud. Omvändelsen är första steget till frälsning; den är den handling som Gud väntar på för att han skall förlösa världen (”ty så älskade Gud världen att han sände sin ende son för att var och en som tror på honom inte skall förgås”…)

I återlösningsprocessen sker så den egentliga frälsningen. I den får vi vara Guds förtrogna, hans medhjälpare och medarbetare. Här överskrids den mänskliga tillvarons begränsning; här förverkligas gudslikheten som i skapelsen lades in i människan som förväntan och möjlighet.

Att handla rätt (rättfärdighet) betyder inte att uppfylla normer. Att verkligen leva innebär ingenting annat än att man ännu på jorden har en uppgift som väntar på en. I denna skapelseprocess styr inte principerna eller dogmerna. Här uppfylls de.