I triangeln Gud, värld, människa, finns de tre fundamentala aspekterna i den historiska processen: Gud, världen, människan. Vad som är, vad som kunde vara, vad som borde vara. Verklighet och människans sökande efter verklighet.

Bibeln beskriver genomgående människan som förvaltare eller som tjänare, som ställföreträdare till HONOM, den Högste. Människan sattes att tjäna och vårda den jord från vilken hon var tagen och som hon själv var en omistlig del av. Efter det att en storm blåste upp ur paradiset och jorden förbannades, förvandlades uppdraget till att genom hårt arbete och stor möda återlösa jorden från förbannelsen. När hon gör så, tjänar hon Gud men utan Gud kan hon inte göra det. Tjänandet bygger på att förhållandet mellan människa och Gud är verkligt. Det bygger på trohet, förtroende, ömsesidighet. Det hebreiska uttrycket för detta förhållande mellan Gud och människa är Chefsed, som betecknar den trohet och tillgivenhet som finns mellan länsherren och hans vasall. Den pålitlige förvaltaren, som Gud har behag till och bekräftar, förverkligar något i enlighet med HANS, den Högstes vilja, samtidigt som han själv förverkligas dvs. blir en sann människa. Väsentligt handlar det om helgelseprocessen. ”Vägen till helgelse går med nödvändighet genom handling”, säger Dag Hammarskjöld. Buber uttrycker saken koncist: ”endast den som skapar blir skapad”.

Förhållandet mellan HONOM, den Högste och människan, har emellertid en dimension som mycket sällan berörs av uttydare, nämligen förvaltarskapet i form av ett kärleksförhållande mellan man och kvinna. Begreppen tjänare, biträde, torpare fördjupas och förinnerligas hos Hoschea, Hesekiel och Johannes. Gud är man, mänskligheten hans kvinna. Hosea talar om det judiska folket som Guds hustru, Hesekiel om Jerusalem som Guds älskade; Johannes om det nya Jerusalem som Kristi brud.

I berättelsen om det som hände när allting började, sägs att Gud skapade människorna till sin bild, till Guds bild skapade han dem, manlig, kvinnlig skapade han dem. .

På samma sätt som man och kvinna är ett, är Gud och människan ett. Liksom det inte var gott för mannen att vara allena, vill Gud inte vara allena. Han söker sin ”hjälp” i människan, som i likhet med kvinnan i ”Sångernas sång” förlöser honom. På samma sätt som mannen behöver ett motstycke, kvinnan, behöver Gud sitt motstycke, människan, för att skapelsen skall fullbordas. Orden som i den hebreiska grundtexten beskriver förhållandet mellan man och kvinna, är samma ord som det som anger förhållandet mellan solen och jorden. Solen sörjer för livet på jorden och verkar genom jorden. Mannen sörjer för kvinnan, liksom solen verkar genom jorden. Kvinnan är liksom jorden den som mottar och förlöser.

Hoschea beskriver förhållandet mellan Gud och det utkorade folket i form av sitt egna trasiga äktenskap. Gomer, Diblajims dotter, hade lämnat sin man Hoschea och löpte efter sina älskare. Vad lösaktigheten hos Gomer djupast sett berodde på, sägs inte. Klart är emellertid att hon var ett offer för sin egen livstörst. Gomers törst var äkta; hon törstade efter liv. Hennes misstag var att hon sökte släcka törsten vid grumliga källor.

I evangelierna berättas om hur Jesus förhåller sig till kvinnor, lika Gomer.

Vid brunnen invid Sykar möter vi kvinnan som haft fem män och levde ihop med en som inte var hennes egen. Jesus bejakar hennes törst, men säger till henne att det vatten hon försöker släcka den med, endast gör henne törstigare. Han erbjuder henne ett vatten som gör att hon aldrig någonsin skall törsta.

När de religiösa ledarna förde fram en kvinna, som s.a.s. ertappats på bar gärning, avslöjade Jesus sanningen om dem själva och uppmanade den som är utan synd att kasta första stenen. Efter det vågade ingen döma henne. Inte heller Jesus fördömde henne, men han uppmanade henne att inte synda mer.

Maria från Magdala var ett offer för självförintelsens och icke-varats ande, som inifrån fräter sönder personligheten. I Simons hus vätte hon Jesu fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår. Hon kysste hans fötter och smörjde hans huvud med balsam. Jesus förlät hennes synder och befriade henne.

Gomer återfann till slut sin livsuppgift, kvinnan vid brunnen återfick människovärdet, äktenskapsbryterskan undslapp att bli stenad och Maria från Magdala befriades från tillvarons fördärvsmakter.

På samma sätt förhåller sig Gud till världen, den värld som han älskade så högt att han offrade sin enfödde son för att var och en som sätter sin tillit till honom inte skall försvinna i intet, utan för evigt leva. På samma sätt som Jesus inte dömde människor i nöd, dömer Gud inte världen, hur hemsk och hur söndersliten av passioner och nedsölad av laster den än är.

Människans framtid finns i en transformerad verklighet, där Gud bor. Denna nya värld är inte bara himmelsk utan också en transformerad jordisk verklighet. Och vi ser det Nya Jerusalem ”redo som en brud som är smyckad för sin man”…Hon bryter fram som morgorodnadens glans, skön såsom månen, klar såsom glödklotet”. Och hon säger: ”Jag är min älskades, till mig står hans åtrå….