Publicerat i MST augusti 2008

Denna krönika får så här på sensommaren bli ett collage.

Världen är inte ett vara utan ett vardande. Av den anledningen måste människan inte endast ta emot världen; hon skapar den ständigt. Alla ting befinner sig ännu i dag i skapelse. Att skapa är mödosamt.

Vad får människan ut av all sin möda under solen frågar sig Salomo församlaren, han som samlade större visdom än någon annan före honom i Jerusalem, och som insåg att stor visdom är stor sorg och mer kunskap mer plåga, att vishet och kunskap är galenskap och narraktighet, att allting är tomhet, ett jagande efter vind. Dimmornas dimma… allt är dimma. Ja vad får människan ut av all sin möda när varje dag är smärta, var syssla förtretlighet, när natten inte ger ro och tröttnadens tvivel förtär.

Salomo är inte ensam.

När vi föds, säger Plinius den äldre, kastas vi nakna ut på den nakna jorden för att endast gny och gråta; och han fortsätter:

”Inget annat djur föds till tårar….Så kommer sjukdomarna och alla dessa medikamenter som uttänks mot krämporna och som genast blir överspelade av nya krämpor… människan kan inget (när hon föds) utan måste lära allt: hon kan inte tala, gå, äta, kort sagt – hon har ingen annan medfödd färdighet än gråten”

 I samma melankoliska tonläge skaldar Dan Andersson:

”till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka, ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud. Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka, och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud”.

och Ole Jakobsson:

Vi kommer från ingenstans och skall ingenstans, men ändå längtar vi både därifrån och dit. Längtan liksom vindar över gräset….

Texterna handlar om insikter om människans unika väsen och om en längtan som i vissa perioder gränsar till otålighet. Som för mitt barnbarn Tyra, då 3 år, när hon betraktar sig i spegeln

…”aaahh, mina bjöst äj så små ja baja väntaj å väntaj. De taj så länge tills man blij gammal å böjaj skolan å ajbeta, tills man blij lika gammal som gamla famo Maggit…”

Gamla farmor Margit är 92 år och mycket har hon älskat och mycket är hon älskad och hon sjunger inifrån glömskan innerligt med i Hultmans sång ”morgonrodnaden” en sång jag minns henne sjunga en nyårsvaka i sent 40-tal:

”Och högt över vågor hör jag de samlade måsarnas skri

De säger att land är nära, att färden är snart förbi

Då springer jag uppför stäven och hälsar med jubelsång

Den ljuvliga stilla hamnen jag såg i min dröm en gång”

Tyra har ännu mycket att lära. (just nu har hon lärt sig säga rrr); hon har förhoppningsvis en lång färd framför sig och hon har mycket att längta efter och kämpa för.

Ty längtan är människans arvedel och längtan är kamp och kärlek. Längtan driver skapelsen framåt, säger Dostojevskij, inte vishet och kunskap, utan längtan, ”skönhetslängtan”. Dan Andersson beskriver den som något som är ”utanför alla hjärtan och en stjärnbana ovan allt vett”.

Att följa Honom som säger sig vara ”vägen” är vettlöst; det är inte som att åka BMW 730 på motorväg. Det gäller att vandra genom osannolikheternas land och stöta på sällsamma varelser i ett enda stort och oerhört äventyr.

I orons konungadöme skall man söka Honom som säger sig vara ”sanningen”, inte i bokstavens diktatur där dessa uniformsklädda med blodfattiga läppar härskar. I helig osäkerhet når man så fram till en stor stad som år efter år väntat ens återkomst

Om man vill ”livet” skall man älska honom i köttets värld, honom som förkroppsligade ordet, och på bröllopet skall alla stunder dansa av glädje.

När den store konung Salomo, församlat staden, byggt befästningar, anlagt dammar, vingårdar, byggt hus åt Herren och det största huset åt sig själv, hopat silver och guld, befrämjat kultur och skaffat sig det som är mannens lust: ett fruntimmer – ja många fruntimmer – inser han att hans liv ändå inte handlat om vad han åstadkommit eller hur många kvinnor han haft. Allt blev till av jord och till jord skall allt varda och efter döden kan ingen återvända för att inspektera. Det enda verkligt goda åt människor givet, är därför glädjen i själva arbetet och den som är glad i sitt arbete deltar i skapelsen och den som deltar i den möter den skapande och överlämnar sig åt honom som medhjälpare fastän han eller hon kanske inte ens vet det. För när såg vi dig Herre…

Vi kommer från ingenstans och skall ingenstans , men ändå längtar vi både därifrån och dit… och ändå glöder vingen i trons eldar och kärleken öppnar mörkret som ännu är kvar tills vi är framme.