eller
”Det enda verkliga i världen är begäret att få växa” (Pierre Teilhard de Chardin)
Kultur är
den mänskliga, såväl praktiska som teoretiska verksamhet med vars hjälp människan utvecklas; utvecklar, förädlar och upprätthåller de naturliga förmågor som ingår i hennes väsen.
Cultus: vård, bearbetning, odling, underhåll, skötsel, …. Uppfostran, levnadssätt, utbildning, bildning
Cultor: odlare, skötare, lantman, bonde…. Bebyggare, invänare, en som vördar, hyllar, vän; älskare, dyrkare, tillbedjare…. Tillbedjan, kult. Tre aktörer: Gud, människa, värld.
Cultarius: offerslaktare
Den kulturella utvecklingen är till alla delar beroende av att människan bygger hus , byar och städer. Odlingen av såväl gröda som mänskliga färdigheter tar sin början i och med att människan bosätter sig, och bosättning förutsätter byggande. Att bygga är emellertid inte bara en teknisk angelägenhet, det är en socio-kulturell process genom vilken människan inte bara ger form åt den gemenskap hon tillhör, utan genom vilken hon själv utformas.
I människans första myter finns berättelserna om en gyllene tid, en nu försvunnen guldålder, ett paradis… trädgården. I de flesta religioner finns visionen om ett evigt paradis; de sälla jaktmarkerna, trädgårdarna, ett ideal, där naturen bringat fred; en väntan på den dag, då människan inte längre behöver kämpa för att överleva i naturen. I alla dessa dominerar en rörelse tillbaka mot det som en gång var gott, en längtan efter ett liv, fritt från de bekymmer och lidanden som hör det verkliga livet till.
Hos många finns föreställningen om en evig livsförnyelse, en rening, det obefläckade utan varje tillsats av det historiska. Här finns inget slut, endast en evigt ny början.
Hos andra finns ingen framtida värld, ingen slutlig rättvisa, det magiska behärskar varat.
Endast den judisk-kristna uppfattningen är historisk. Endast i denna ande finns medvetenheten om en historisk förveckling.
Historien tar sin början sedan en förödande storm blåst upp i Trädgården. Gud förvisade människan från Trädgården och satte keruber och lågan i det svingande svärdet att vakta livets träd. Mannen dömdes till att med stor möda bruka jorden; kvinnan till smärta. Dan Andersson skaldar således om bleka mödrar som föder oss till en vild och evig längtan och om att vårt första jämmerljud stiger ur bekymrens födselvånda. På berg och slätter slängs vi sedan för att tumla om och leka, och vi leker älg och lejon, fjäril, tiggare och gud. Människan sändes ut på en väg, hennes egen, människans väg. Öster om Trädgården träder hon in i historien.
Människan blir åkerbrukare och stadsbyggare. Bägge. Samtidigt.
Bakgrunden är denna:
De från trädgården fördrivna blir åkerbrukare. De avlar Kajin och Abel. Kajin slår ihjäl Abel. Efter det att Kajin mördat sin broder fördrivs han från åkerjorden och irrar ostadig, obeslutsam och lismande omkring utan mål i landet Nod, öster om Eden, ”East of Eden”. Kajin vågar inte lita på Guds löfte om beskydd, Kajin litar på ingen. När han dräpte sin bror, slog han ihjäl sig själv med ett enda slag och för all tid. Han förlorade förmågan att älska och därmed att leva. Skulden trampar han som man trampar gyttjeslam. Hans samvetskval livnär sig på honom som jordens maskar på kadavret ( för att tala med Baudelaire). Ständigt beredd att försvara sig och sin familj bepansrar han sig, och slutligen bygger han murar runt sina hus. ìyr re´em är de hebreiska orden för stad. De innehåller betydelserna ”skyddsängel”, ”hämnd”, ”terror”. Åkerbrukaren Kajin blir den första stadsbyggaren.
De första städerna vid den dubbla strömmen i Mesopotamien blev till ur bruket av jorden och ur beskyddet, hämnden och terrorn. Men det var just här som hantverket och konsten föddes: Tuval Kajin blev enligt myterna stamfader till alla kopparsmeder och järnsmeder och Juval blev stamfar till alla dem som spelar lyra och flöjt.
Allt sedan dess handlar historien om sambanden mellan natur och kultur… och om sambanden mellan Gud, människa och värld.
När älskaren i ”Sångernas sång” beskriver sin älskade använder han två benämningar- Han förliknar henne såväl med trädgård som stad.
”En tillbommad trädgård är min syster-brud,
en förreglad brunn
en förseglad källa”
”Skön är du, min älskade,
lik Tirza ”Nådens stad”,
hänförande som Jerusalem
fruktansvärd som hon, den av fanor omsvingade”
Johannes skådaren ser långt senare en ny stad komma ned ur himlen, redo som en brud som är smyckad för sin man. I hans syn finns återigen den dubbla strömmen med livets vatten. Nu omger den gatan. På gatan står livsträdet som varje månad bär frukt. Dess blad är läkedom för folken.
Nattvarden – för att anknyta till utställningen här invid – : brödet och vinet – är enligt Irenaeus varats kärna, den sanna verkligheten. Enligt honom – han var biskop i Lyon, och levde under det andra århundradet – beskriver nattvarden just förhållande mellan natur och kultur, mellan Guds verk och människans verk, mellan Guds skapelse och människans skapelse. Nattvarden beskriver triangeln Gud, människa, värld. Irenaeus:
Gud, skaparen, låter vinstocken bära frukt och vetekornet mångfaldigt uppstå.
- Människan förvandlar genom Guds vishet druvsaften till vin och kornen till bröd. Den mänskliga insatsen är kultur, ett intimt samarbete med naturen, skapelsens krafter.
- Liksom Jesus Kristus uppstod, skall i sinom tid allt detta uppstå till ny skapelse. Allt som har haft sann existens uppväcks.
Odligen av tankar och grödor utgick ursprungligen från ett ”framhämtande umgänge” med naturen. Man levde sig in i det sätt på vilket naturen ”arbetade” och försökte på olika sätt upptäåcka och efterlikna de naturliga processerna i skapelsen. I Bibeln benämns detta Guds vishet
När utveckligen som nu, går i en sådan riktning att navelsträngen mellan moder jord och civilisationen klipps av, får detta sociala och kulturella följdverkningar. Livet blir mera tekniskt. En förändring från det heliga till det abstrakta och från det kvalitativa till det kvantitativa äger rum. Kulturen förlorar sin livsbärande funktion och blir en dekoration till det organiserade livet.
Då alieneras vi från livet och blir främlingar i den värld vi själva skapat åt oss.
”Det enda verkliga i världen är begäret att få växa”, säger Piere Teilhard de Chardin… och…
”Vägen till himlen är förbunden med jorden”. Aspegrens trädgård visar på vägen