Publicerat i MST mars 2008
Den religiösa romanlitteraturen saknar rumslighet och sinnlighet. Detta påstår professorn, litteraturvetaren Markku Ihonen. Här saknas beskrivning av gator, hus, träd och blommor, av havsvind och bränning, binas surr, koltrastens morgonrop, doften av ros, av nybakat bröd och söndagsstek, syner av purpurfärgad himmel och grå makadam, här närmar sig inte älskaren sin älskade omdunstad av myrra och offerök medan dagen svinner hän och skuggorna veknar, här äter man inte, dricker man inte och berusar sig inte med kärlek (nej, Gud bevare oss!).
Enligt Ihonen kan detta bero på den känsla av främlingskap i världen som leder till att livet uppfattas som ett väntrum till till himlen.
För ett antal år sedan kontaktades jag av en amerikansk kollega som ville värva mig till en sammanslutning för kristna arkitekter. När han kom till tro, berättade han, insåg han att arkitektur och stadsplanering styrdes av demoniska krafter och att enda möjligheten var att hoppa av processerna. Hans nya mission var att upplysa sina kristna kolleger om detta.
Jag tackade nej.
Varför? Jo, för att skulle betyda att förneka Gud, hans skapelse och hans frälsningsverk.
Den ideologiska bakgrunden till rädslan för rumslighet och sinnlighet hos många kristna rörelser finns i Platons idéer om att världen egentligen inte är verklig, den är endast som en skugga på grottväggen. Verkligheten finns i idéernas värld, i kunskapen.
Den kristna formen av Platons idér kallar vi ”gnosticism”. Här gäller att kunskapen är det enda verkliga, inte skapelsen med dess förvirrade motsättningar, dess kamper, lidelser och lidanden. Jesu lidande på korset var följaktligen inget verkligt lidande.
Ivan i bröderna Karamazov utbrister i gnostisk anda: ”alltså accepterar jag Gud… jag accepterar hans allvishet, också hans mål och syften…. men ser du, när det kommer till kritan accepterar jag inte denna Guds värld, även om jag vet att den existerar”. ”För Ivan existerar ingen Gud, kommenterar brodern Aljosa, ”han har bara sin egen idé.
Vår uppfattning av verkligheten vilar fortfarande huvudsakligen på den världsbild som utformades på 1500-1700-talen. Till väsentliga delar bygger denna på René Descartes´ (1596-1650) filosofi och på de lagar Newton utvecklade för mekaniken. Ande och materia representerar här två skilda världar som inte kan förenas, världsalltet är som en maskin. En maskin kan utnyttjas och den som känner världen som något att använda sig av och bruka, känner inte heller Gud på annat sätt. Sven Lidman ironiserar och menar att många ”frommas” liv karakteriseras av att de ”äter bakelser och väntar Jesus”.
Sällsamt klingar här Johannes ord om Jesus: ” i världen var han och genom honom har världen blivit till”…och Jesu egna ord: ”ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son på det att var och en som tror på honom inte skall förgås, utan ha evigt liv”.
Det är svårt att älska en värld som är motbjudande och förskräcklig – och hur svårt är det inte att älska sig själv.
Men de två världarna, den jordiska och den himmelska – den fullkomliga – är väsentligt en och skall i verklighet bli en. Och det är här i det oheliga landet som gnistan skall bestå provet.
Gud längtar efter att komma till sin värld och han vill komma dit genom människan. Detta är hemligheten med vår existens. Och Gud bor där man låter honom komma in.
Vi ryser under främlingsskapet mellan våra jag och världen. Vi mår illa av tingens herravälde och människornas intighet. Men i stället för att rätta till förhållandena drömmer vi oss bort till den värld som skall komma och sjunger: ”Jorden har ej den frid jag söker…nej jag längtar till Guds stad”. ”Och aldrig förmådde jordens ledsamma visor ersätta himlalåten”, säger ryssen Lermontov.
Det är sant: Ifall denna längtan efter den fullkomliga skönheten inte finns hos oss som ljus och hopp är vi förlorade. Men längtan får inte leda bort. Vi behöver en skapande eskatologi som omdanar världen. Därför bör vi bejaka Gudsbruset över den jordiska primitiva urkraften i oss, lyssna till det skapande ordet och ta emot den genomträngande och förvandlande kraft som finns i detta ljus – i detta hopp – och välsigna varje rum som hyst oss och varje rum som vi ännu kommer att intaga….och sjunga lovsången, sjunga: ”härlig är jorden, härlig är Guds himmel”… aldrig förstummas tonen från himlen….”