Publicerat i mst april 2011

Förr i tiden fanns familjeläger på Hummelholmen. Vi var några familjer som ville svara på det konkreta behov som vi tyckte oss finna hos barnfamiljerna. Vårt koncept var enkelt: barnskötsel, gedigna interaktiva studier av skriften, god mat, kaffe och spontana samtal, sport och hantverk, och på kvällarna musikcafé med inbjudna samtals- och musikgäster. Var och en av oss i arrangörsfamiljerna hade ett eget ansvarsområde. Varje torsdag hade vi fest. En sådan torsdag lärde jag mig innebörden i Jesajas ord: ”den som tror håsar int”[1]. (”He who believeth does not hasten”)

Vi var inte de första som i SBUF:s namn ordnade familjeläger, men vi var de första som förlade tyngdpunkten till möte och samverkan. När jag talar om ”möte” menar jag inte tältmötet, jag menar de livförlösande processer, detta påtagliga liv, som Martin Buber karakteriserar med orden ”allt verkligt liv är möte”, möten mellan människor av alla åldrar, möten med naturen och möten med ”det eviga Duet”. När jag i början av 1980-talet i Jakobstad började förkunna torget som plats för mötet, kommenterade en fullmäktigeledamot: ”nu har a blivi alldeilis pöllo hadi Wingren…. möötin på torji… int får man ju na tält att halldas tär…. veit a int att torji luutar…!

Några år innan vi övertog ansvaret för familjelägren hade en ”i hela Amerika välkänd evangelist” i kostym, med vit skjorta och slips en sommar skött om undervisningen. Hans förkunnelse behövde lägergårdens talarstol och talarstolen förvandlades under veckan till det yttersta beviset för trovärdigheten i det evangelium han förkunnade. Tung var den men på hans befallning bar vi den dag efter dag mellan lägergården, en liten hydda och mötestältet, kanske på samma sätt som när lärjungarna bar Jesu predikstol upp på berget den gången han skulle prisa dem saliga som sörjer, längtar och likt leran låter sig formas… eller när hans predikstol där vid Genesarets sjö så slarvigt spikades fast i botten på Simon Petrus fiskebåt, att hela båten höll på att sjunka… eller när Jesus i templet välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, varefter lärjungarna påpassligt och käckt bar in predikstolen i templet och Jesus från den kunde utropa: ”mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk, men ni har gjort det till ett rövarnäste”.

På våra familjeläger användes inte lägergårdens predikstol, men vi hade fest varje torsdag. Varje torsdag berikade Janne H lägret med sin närvaro och lägerkocken fick ledigt. Vi åt helstekt gris, ugali, heta chilirätter… nämn vad ni vill. Ett år åt vi hangi. Hangi uppenbarade för mig trons vila, detta att inte håsa, och insikten att Guds rike blir till i det fördolda och att lönen för mödan är glädjen vi får. Hangi är maoriernas specialrätt.

Maoriernas förfäder paddlade 800 år e.kr i kanoter över Stilla havet från Polynesien till det nya land som senare kom att heta Nya Zeeland. Här livnärde de sig på jakt och fiske och odlade frön och plantor som de tagit med sig hemifrån. Maten tillagade de i jordugnar. Så gjorde också vi på Hummelholmen.

Alldeles som maorierna grävde vi således ett stort hål långt ned i marken och i detta hål lade vi ned heta stenar, sänkte ner maten och täckte över allt med jord. Att säga att vi grävde ett hål är inte sant; vi grävde fem, ty lägerdeltagarna var många: etthundratjugo personer medräknat kvinnor och barn.

Vi började alltså med att gräva fem gropar. Dessa gropar täckte vi sedan med travar av en meter långa björkvedsklabbar över vilka vi i hönsnätskorgar spände fast stora stenar. Att gräva en grop är tungt; att gräva fem gropar är mödosamt; att göra detta i trettio graders hetta är olidligt och mycket oförståndigt med tanke på den egna skröpligheten och brandfaran. När det var klart tände vi bålen som sprakande likt kättarbål påminde oss om att livet är en förtärande eld som slocknar när ingenting mer finns att förtära och Thanatos, nattens son, vänder facklan upp och ner.

När allt hade rasat ner i groparna skyfflade vi dödsföraktande bort glöden ur härdsmältan, skyddade mot den brännande hettan av Nils J W och fru W d.ä., tillförordnade skyddsänglar, som utan att förtröttas sprutade vatten över oss på det att vi inte skulle gå förlorade.

Efter det bäddade vi in stora mängder av nötkött, griskött, höns, rotfrukter och lök i korgar fodrade med kålblad, fem korgar, var och en korg för sin grop, täckte korgarna med handdukar och juteväv, skyfflade med spadar tillbaka jorden som när man skottar igen en öppen grav efter ett sista farväl, och slutligen: likt profeten Elia på berget Karmel befallde vi att vatten skulle bäras fram, sex ämbar per grop, sammanlagt trettio ämbar vatten.

Därefter blandade vi till såserna, tomatbaserade såser med mycket lök och vitlök, mängder av zaziki, svalare gräddfilsbaserade såser och mycket, mycket mer.

Såsom avvanda barn i moderns famn bidade vi sedan i förtröstan.

När skuggorna blev längre spred sig otålighet och oro i lägret och hövdingarna i menigheten började knota och längta efter köttsoppa. ”Var är detta ni utlovade? Är det så att vi alla som är samlade här skall svälta ihjäl? Har ni gjort detta tidigare, när får vi mat?”. Den mannen Janne H knäböjde i saktmod vid en av groparna, berörde varligt den varma marken med sin handflata liksom när den älskande smeker sin älskade, lyfte upp sina milda ögon mot den spörjande och sade: ”efter femtio till femtiofem minuter skall ni få mat”.

Så blev det. Efter femtio minuter grävdes gravarna upp på nytt, korgarna öppnades och vi förnam en lugnande doft av ljuvlighet. Det blev en sagolik anrättning. Det som i ringhet sattes ned uppstod i härlighet och profetens ord besannades: ”den som tror håsar int”.

Själv hann jag aldrig njuta av min möda, men glädjen jag fick var så stor att den kanske räcker ända in i himmelen.

Publicerat i Mst december 2009

I december år 2000 skrev Ole Jakobsson och jag vår sista julhälsning tillsammans. Alltsedan 1978 hade vi efter ett sällsamt möte i himlarymderna, skickat julhälsningar åt våra släktingar och vänner i form av ett julkort. Julkortet bestod av en nyskriven sång och en illustration. Ole skrev texten, jag tecknade och gjorde melodin. Närmare än dräng kommer jag för övrigt aldrig tonsättarnas hantverkargille, men stundom har det hänt att min själ på en av sina egendomliga vandringar långt ute på ängderna, förirrat sig in bland lammen i Jakobs jordar och lyssnat till hans flöjtspel.

Den nyskrivna sången sjöng vi sedan hemma hos oss och hemma hos Ole och Marianne. Sören Lillkung tog i regel upp den på den konsert han tillsammans med Markus Wargh årligen gav på julaftonen. Följande jul brukade Betaniakören öva in den i körarrangemang av Patrick Wingren.

År 2000 skickade vi således vårt sista gemensamma julkort. Ett halvt år senare, den fjärde juli 2001, dog Ole. Sedan dess har jag varje år fortsatt att skriva julhälsningarna utifrån den oskattbara textsamling, som Ole lämnade efter sig, den som han gav namnet ”vid sidan om”.. Så blir det också i år.

Julhälsningen 2000 vittnar om de gränser som döden sätter, om kärlekens oändlighet; om rädslan för det okända och längtan efter målet utan namn och om ett allt famnande mörker där ljuset tänds.

Enligt gammal judisk uppfattning skapade Gud urmörkret, denna svarta eld där ljusets frö väcks till liv i världens avgrund och i djupet av den själ som plågas. Och om än mörkret översvämmar vredesfyllt, aldrig lyckas det kväva ljusets frö. Alltid föds ljuset på nytt, säger de vise.

Ole trodde i likhet med konungarna från österns länder, att kunskapen leder oss rätt och att skillnaden  mellan tro och vetenskap i själva verket är skenbar. Han gav ofta eftertryck åt mötet, alldeles som när Salomo hävdade att den heliga visheten väntar uppe på höjderna där stigarna möts. Särskilt lyfte han fram han den väg som har kärleken som mål, vägen in till ett fattigt stall, den öppna dörren in till barnet som tänder ljuset och som genom smärtan och fasan leder oss till den gränslösa kärleken.

Här är julhälsningen från år 2000.

Det går en väg till Betlehem

vi söker den, vi finner den

när stjärnan leder oss

Det går en väg från hopp till tro

en väg med kärleken som mål

en kärlek utan gräns

Det går en väg i rädslans  dal, där tvivlen sätter sina spår

och mörkret famnar allt.

Det går en väg till fattigt stall, en öppen dörr

och vi går in till kärlek utan gräns”

Vi möts där våra stigar möts,

där strålar ljus kring nyfött barn

som ingen sett förut.

Det barn som tänder julens ljus

skall leda oss i smärtans tid

till kärlek utan gräns.

Kolumn i MST augusti 2010

I söndagsskolans bibelklass fick vi lära oss att synd på grekiska heter ”hamartia”. Hamartia betyder att missa målet som när en bågskytt missar måltavlan. När detta sker ropar pilpojken: ”hamartia”! Termen är utvecklad av Aristoteles i hans verk ”om diktkonsten”. Han behandlar här sprickorna i den mänskliga karaktären och de slumpmässiga vindkastliknande händelser, misstag och förseelser som i ovetenhet skadar medmänniskan. Aristoteles använder ”hamartia” för att beskriva grekiska tragedier, men grekerna kände inte till djupet i ordet synd eller människans ansvar inför Gud. Första gång ordet synd nämns i världslitteraturen handlar det inte om att missa målet. I 1.Mos 4 beskrivs synden som en demon som likt ett vilddjur lurpassar på tröskeln till Kains svarteldomvirvlade själskammare, ett vilddjur som åtrår honom men som han är satt att råda över. Vi känner till att Kain inte behärskade demonen;  Gud gav honom rött kort och utvisade honom från spelplanen.

Låt oss alltså tala om fotboll.

Nu är det så att det finns människor som tror att fotboll är lika viktigt som liv och död. Så är inte fallet. Fotboll är betydligt viktigare än så. I grunden handlar fotboll om gudsriket.

Aposteln Paulus var sportintresserad. I varje stad fanns arenor där atleterna kämpade om ära och berömmelse. För Paulus var kampen central och ordet kropp använde han när han talade om samverkan och om hur alla människor skall komplettera varandra med olika egenskaper. På samma sätt hämtade Sokrates inspiration i de främsta skolorna i Athen. Som åskådare studerade han hur ungdomarna betedde sig när de utövade diverse spel. Nobelpristagaren Albert Camus insåg att fotboll kunde ge människan en svårlärd visdom eftersom spelarna lär sig att samarbeta med andra spelare utifrån att varje spelare är unik och har en uppgift och ett ansvar.

För att förstå gudsriket gäller det att studera gemenskap, ansvar, kreativitet, men också lidandet.

På C-läktaren i Jakobstad finns studiecirklar från Betaniaförsamlingen, den ortodoxa församlingen och den lutherska församlingen, den sistnämnda  med biskop Erik emeritus i spetsen sittandes sydväst om skribenten. Delegater från svärmarrörelserna saknas helt. Den baptistiska falangen är den mest högljudda, förgäves nedtystade av fru W d.ä. Paradoxalt ropar de ortodoxa: ” int bakååt…. frammååt, frammåååt.! Biskop Erik emeritus tiger och njuter av spelets skönhet; han vet att fotboll inte kan praktiseras annat än i enlighet med strikt utformade regler.

Jaro är laget i allas hjärtan och delegaterna från alla himmelsriktningar är äkta supportrar som vet att lojalitet inte är ett moraliskt val utan mer som en vårta eller puckel som man inte kan bli av med. Tillsammans med laget har de lärt sig att ta förlust och dela den med andra människor och när segerkransarna delas ut höjer de samfällt händerna mot skyn och jublar som en röst.

I år har vi lärt oss att en spelare under loppet av några få sekunder kan bryta drönarmönstret och ge spelet en ny dimension. Vi har sett att ökad spontanitet ger rörelserna en mer varierad och oförutsedd karaktär; vi har lärt oss se spelet som ett drama med innehållsrika repliker, samspel och dialoger. Vi har insett hur viktigt det är att arbeta för sina medspelare och stödja dem som inte har bollen för tillfället. Vi har förstått behovet av karismatiska ledare.

Men vi har också studerat domarna, ofta iklädda den liturgiska färgen svart. Dessa äger den juridiska rätten att i likhet med de orättfärdiga domarna i psalm 83 fatta beslut, även sådana beslut som får jordens grundvalar att vackla. Då ber vi Gud att gripa in och hålla dom över jorden.

Slutligen ber vi Gud att vägleda oss så, att vi inte missar målet eller inte förmår råda över vilddjuret som lurpassar vid tröskeln till vår själs kammare, vi ber: lär oss att hålla hårt fast vid ödmjukheten; bevara oss från avfall och högmod, från vrede och uppbrusande, från svårmod och förtal och alla dåliga seder och från varje sak som hindrar oss att tjäna dig i helighet och renhet. Amen!

MST dec 2010

Tiden var inne för en ung flicka som skulle föda en son med namnet Immanuel ”Gud med oss”.

Tiden var inne för hela världen. Det var den nya födelsens stund. Det romerska världsväldet hade skapat kommunikationsleder till lands och sjöss, den grekiska kulturen genomträngde och sammanband allt och överallt fanns judarna som jästen i degen.

Det judiska folket hade genom historien gått havande med Messias, en konung. som skall bevisa sig sann, en Malki-Zedek en trovärdig furste som på sin vredes dag krossar hövdingar och dömer dem som hopat lik bland folkstammarna. Krigen skall han avskeda ända till jordrikets slut, bågen skall han bryta sönder, lansen skall han splittra och vagnarna skall han bränna upp i eld.

Men över alla dem som likt slaktboskap sprungit vilse och gått sina egna vägar förbarmar han sig och botgöringen för deras felsteg låter han drabba sig själv. Utan att öppna munnen fogar han sig som ett lamm som förs till slaktbänken. Han genomborras för vår trolöshet, söndermals för våra förfelanden, helar oss genom sina strimmiga sår och när han – Herrens fromme tjänare – lastar våra förvillelser på sig gör han även oss tillförlitliga.

Den unga flickan som skulle föda ”Gud med oss”, födde Jesus och lade honom i en krubba och Gud själv säger till pojken: ”Du är min son, denna dag har jag själv avlat dig. Utkräv av mig och jag ger dig världens folkstammar till egendom, till hemman ända till jordens gränser”-

Till den nyblivna modern säger han: ”ett svärd skall genomborra ditt hjärta”

Så kommer några österländska stjärntydare. Dessa vise faller ned inför den lille gossen och hyllar honom. De lyfter inte upp sina händer liksom när man skruvar glödlampor eller byter lysrör. I stallet lägger de märke till att ljuden av alla märkvärdigheter tystnat… ”och plötsligt ville de till jorden falla, som fromma göra när de möta Gud”.

 Gudasonen var av Jesse rot och stam. Jesse hette egentligen Isai ungefär som Kalle egentligen heter Karl. Jesse var Davids far. När sonen David transporterade förbundsarken till sin stad, den nya huvudstaden i riket – Jerusalem – snurrade han runt med all kraft inför Gud omgjordad av ett linneförkläde och till ackompanjemang av smatter och skall från basuner. Detta såg hans hustru Michal, Sauls dotter, från palatsets fönster; hon såg sin man David hoppa och snurra runt inför Gud. Då bespottade hon honom i sitt hjärta och när han kom hem trädde hon fram och sade: ””hur har sig i dag Israels konung ärat när han i dag blottat sig inför sina drängars pigor alldeles som de av noll och intet värde uppenbarar sin nakenhet”.

 David svarade: ”Inför Gud som valde mig i stället för din fader och hans hus och erbjöd mig att bli en furste över hela hans folk… dansa vill jag inför honom…  och denna gång vill jag göra mig ännu ringare…. Jag vill bli lägre i mina egna ögon för att jag hos pigorna som du talade om… hos dem stå i ära.”

Det sägs att Michal, Sauls dotter, blev barnlös ända till sin död.

När David sanslöst snurrade runt inför Gud kan jag föreställa mig att Herren över himmel och jord fröjdade sig tillsammans med sina härskaror… ”titta på David… titta!!!, vad jag tycker om den mannen, vad han liknar mig” .

David beskriver själv i en av sina psalmer ett möte med HONOM.

”men jag

genom fullheten av din ynnest

träder jag in i ditt hus

kastar mig ned

vänd mot din helgedomssal

i fruktan för dig”

 … ”som fromma göra när de möta Gud”.

Låt oss alltså även detta år fröjdefullt dansa kring julgranen trots att världen försmäktar i irrfärd och virrvarr förvissade om att Himlarnas Herre gläder sig. Men låt oss framför allt i den heliga födelsens natt öva oss i gudsfruktan, vishetens begynnelse.

”Som fromma göra när de möta Gud”

Johannes Edfelt, textutrag ur dikten Ensamhetens hav,

Melkisedek

– Melek, Konung

– Zedek, den pålitlige

(Krönika i Missionsstandaret nr 7, 3 juli 2009)

Påven Gregorius formulerade år 600 e.kr. listan över de sju dödssynderna sådan vi känner den i dag. Högmodet är en av synderna.
Högmod (superbia) är att jämföra sig med andra. Man överskattar sig själv, tror att man kan något man egentligen inte kan eller så utmanar man ödet alldeles för mycket, liksom när Nimrod, den väldige jägaren utmanade Gud.

Man brukar säga att högmod går före fall. Om detta vill jag berätta. Men jag vill också berätta om den befriande förutsättning, som kallas ödmjukhet (humilitas)

Tidigare har jag berättat om frosseriet, hurusom katten Filippos, bördig från Lazise invid Gardasjön hängav sig åt denna synd och tappade sina tänder i kampen med resterna av de kalvkotletter vi förtärt. Jag förmodade då att han skulle dö en plågsam död i svält. Men livets Herre var honom nådig. Därför kan jag nu fyra år efteråt förkunna att han lever. Frosseri var i hans fall inte en synd till döds. Sitt frosseri sonar han nu genom hunger och sannolikt flytande föda. Filippos är inte så glupsk som i gångna tider och hans ögon har blivit skumma som Isaks ögon, men han lever.

Nu skall jag berätta om högmodet och vad som hände på den tiden när Mannerheim, Paasikivi och Kekkonen var presidenter i Finland. Då färdades alla baptister till midsommarkonferens. Var och en reste från sin by eller sin stad för att liksom hålla ting på den plats som ledningen för rörelsen beslutat att skulle stå värd just det året. Det kunde vara i Jakobstad, Vasa, Esse, Purmo, Larsmo, Malax eller som just detta år jag skall berätta om, i Forsby. Konferensen pågick i dagarna tre. Då det därstädes inte fanns plats i härbärget, ja då det överhuvudtaget inte fanns härbärgen, gick man ut på fältena ock övernattade hos släktingar, vänner och bekanta.

På den här konferensen i Forsby förhandlade man som alltid, här predikades och sjöngs som alltid. Far Rafael ledde som alltid konferenskören och spelade till psalmsången på den Anderssénorgel som införskaffades till Herman och Hanna Wingrens bröllop; mor Margit spelade piano. Vi pojkar var inte intresserade av den yttre eller inre missionen, inte heller av hälsningar från eller till presidenten eller huruvida det var lämpligt att söka inträde i den världsekumeniska rörelsen som av många uppfattades som Antikrist, inte heller av predikningar eller körsång.

Vi tyckte om rödlimonad och grisar.

Under en sådan paus från det andliga begav vi oss på midsommardagen förledda av storpojkarna till Högforsen där Ivar Nars fyra årtionden tidigare hade verkat som sågverksföreståndare. Ivars far Kalle hade blivit frälst och i Amerika insett att var och en ansvarar för sitt liv och att ingenting är omöjligt för den som tror. Kalle sände i enlighet med denna insikt sonen Ivar för att avtvinga Högforsen dess kraft. Ivar var då 12 år gammal. Hans syster Elna skötte hushållet åt honom, hon var 11 år. Ivar Nars kom sedan att bli min svärfar och hans syster Elna gifte sig med min farbror Valter.

Men om detta visste vi ingenting när vi frejdigt och i motsats till Ivars ödmjukhet, måhända med ett drag av självöverskattning utmanade ödet och liksom för att retas med forsen, kastade purilar i det dånande vattnet.

När mor Margit slutat spela piano undrade hon över vart hennes gossar tagit vägen. Någon i folkmassan pekade i riktning mot bruset i fjärran. Hon sprang dit i ångest och återhållen vrede. Hur hon läste lagen för oss minns jag inte, jag kommer endast ihåg att vi drabbades av skam, skuld och syndaånger. Frälsta från Högforsens lockelser och försåtliga raseri följde vi henne sedan fogligt tillbaka till Saronkyrkan, där de trogna själarna blommade som liljor i Hans vård.

På eftermiddagen samma midsommardag, då när dagen hettade till, hände något förunderligt. Invid Saronkyrkan fanns ett lider och i detta lider ett avträde. Plötsligt öppnade sig underjordens luckor och en märklig varelse som syntes tillhöra gyttjefolket kröp ut, omgiven av orenliga dunster.

I Saronkyrkan fanns inga toaletter. När man kände att det var dags gick man emellertid inte avsides som när konung Saul i En-gedis bergsbygder gick in i en grotta, lät sin mantel falla ned och satte sig bredbent på huk framför David och all hans muntra gossar, eller som den gången då Baal gick så långt avsides att han inte hörde hur hans profeter anropade honom om eld. Nej man gick inte avsides. Hur skulle det förresten ha sett ut om tvåhundra män förutom kvinnor och barn skulle ha gått avsides mitt i byn. Man gick till avträdet. Där steg man upp för en hög trappa liksom till en offerplats och trädde in i ett rum och i detta rum fanns en bänk med hål anpassade efter vars och ens fason. För de små fanns små hål, för de mellersta hål som vare sig var stora eller små utan just anpassade för dem som inte var stora eller små, och för de stora fanns stora hål. Så var det överallt. På de stora stadsgårdarna i Jakobstad fanns tolvhålare. Tolvhålare! Avträdet på min morfars gård på Södermalmsgatan hade sex hål. Jag tror mig minnas att avträdet invid Saronkyrkan hade tre eller fyra hål,

I dessa rum kunde man sitta i gemytligt samspråk, låta tiden ha sin gång och långsamt i anden vandra från tvivlets dy till sanningsstranden. På den här tiden visste man att den som skyndar i själva verket tappat tron. Min gode vän och broder Bo-Sanfrid Höglund brukar berätta om hurusom han och trons hjälte, evangelisten Frank Mangs en gång i ett sådant rum satt och mediterade över livets sällsamheter, Frank på ett stort hål och Bo-Sanfrid på ett litet, ty på den tiden var Bo-Sanfrid liten.

Nåväl, på konferensen fanns denna dag en gosse som kände att det var dags. I enlighet med denna inre nödvändighet skred han fördenskull upp för trappan, såg möjligheterna, lockades av dem, överskattade sig själv, valde det största hålet och utmanade följaktligen sitt öde. Högmodet gick före fall. En stund som syntes som evigheten var gossen förtappad, dock icke helt förlorad. Liksom när Dante trädde ut från Infernot och återsåg himlens stjärnor, såg den lille pojken genom springorna i luckorna en del av himlens skönhet, slog inifrån upp luckorna, kröp och slingrade sig ut tills gräset famnade honom och han återsåg solen.

Om aftonen samma midsommardag, då när dagen begynte svalkas och skuggorna vekna, körde en man, tyngd av skuld och skam och med helveteselden brinnande inom sig på motorcykel längs de i denna stund till synes uträtade vägarna från Oravais till Forsby. Genom fullheten av Guds ynnest körde han närapå fram till första bänken i Saronkyrkan och kastade sig likt David i fruktan och bävan framstupa ner inför Herrens heliga domstol. Här upplevde han att skulden blev sonad och bördan avlyft.

Så gick det till då baptisterna samlades till midsommarkonferens vid den tid när Mannerheim, Paasikivi och Kekkonen var presidenter i Finland.