”Vad som mest behövs i arkitekturen är detsamma som också är nödvändigt i livet: integritet. Liksom för människan är för en byggnad integriteten den högsta kvaliteten. Integritet är inget ting, som man klär på och av sig som ett klädesplagg. Integritet är en egenskap i människan. Så är det också med en byggnad”.

 Frank Lloyd Wright

  ”Arkitektur som inte föds ur traditionen är förfalskning. En dålig arkitekt kopierar; den goda arkitekten stjäl”

Roger Wingren

Jakobstadsbon mår bättre och lever längre än någon annan i Finland. Detta beror på Jakobstad.

I jakobstad finns komplexa sociala nätverk och ett intrikat och genuint stadsbygge. Jakobstad har hög integritet.

Problemet är emellertid att alla jakobstadsbor inte mår lika bra. Välmåendet är språkligt. Frågan är i vilken utsträckning detta kan lösas rumsligt. Rent ut sagt kan saken handla om en barackskola.

Integriteten är sammanbunden med identiteten. Att erhålla identitet är inte att förverkliga sig själv. Identitet handlar inte om att byta kläder, eller ändra frisyr. Det är att låta sig förverkligas, att utvecklas inifrån. Allt annat är ytlighet. Identiteten uppstår och förstärks uteslutande genom skapande arbete. Här finns inga genvägar. Endast så erhåller en människa sin identitet. Endast så utvecklas identiteten i en stad. De flesta av Jakobstads märkesbyggnader – dessa som nu binder samman jakobstadsborna och gör Jakobstad igenkännlig – kom till därför att driftiga och kreativa industriledare beredde rum för sin expanderade verksamhet. Samtidigt förstod dessa att för detta uppdrag anlita de absolut bästa arkitekterna. Villkoret för identitet är skapande verksamhet och endast den som skapar blir skapad.

De som flyttade till staden för brödets skull byggde inga märkesbyggnader men genom arbete i anletets svett skapade de entrepenörernas rikedom och därmed mnärkesbyggnaderna. De bosatte sig i staden bortom staden, i Skata. Här förverkligades de genom arbetar- och frikyrkorörelserna. Så småningom blev de jakobstadsbor.

HOTEN MOT INTEGRITETEN OCH IDENTITETEN

Jättarna, brådskan och alla de ljumma, som inte bryr sig, dessa som inte dagligen umgås intimt med Jakobstad, utgör faror för skapande processer och därmed för identiteten. Detta gäller de nationella byggnadsfirmorna, vilkas bostadsbyggande man i identisk form kan beskåda i Tammerfors, Vasa och litet var som helst; bostadsbyggnader som verkar ha kommit till på samma sätt som när man prefabricerar småhus. Först planeras huset, sedan söker man en lämplig tomt och därefter beklagar man sig över omgivningen. Samma sak gäller de centra för dagligvaruhandeln, som de moderna rovriddarna, de nationella och internationella handelskedjorna bygger. Typiserade lösningar, snabba procedurer. Understundom tror man att man befinner sig i Närpes, Kajana eller Karleby, någon gång i en liten by i Tyskland. Överallt samma parkeringsplats, på alla ställen samma ingång, i alla avseenden samma likgiltighrt mot platsens ande ”genius locii”. Den totala ignoransen. (Här bör dock inskjutas att några av de stora byggnadsfirmorna nu initierat interna arkitekturpolitiska program.) Lika illa är det med märkesbutikerna. Deras ljusreklamer förkunnar överallt i väårlden samma frälsningsbudskap.

BOTEMEDLET

Stadsförvaltningen kan bemöta likgiltigheten genom att i ett skede där planeringen ännu inte påbörjats, beskriva förutsättningarna och ställa tydliga krav. Detta skall ske när ”den som påbörjar ett byggprojekt” med bistånd av huvudplaneraren, förhandlar med byggnadstillsynsbyrån om planeringens utgångspunkter. Jakobstad innehar fortfarande planeringsmonopolet.

STADSBYGGANDET FRIGÖR KREATIVITET

Ett komplext stadsbygge är ett resultat av en motsättningsfull stadsgemenskap. Ett sådant stadsbygge skapar alltid nya betydelser. Liksom den mänskliga hjärnans sammansatthet är en förutsättning för medvetandet hos människan, är ett sammansatt stadsbygge förutsättning för kreativ energi i stadsgemenskapen. Stadsbygget skapar nya meningar; nya meningar alstrar energi och ur energin föds återigen nya byggnadsverk som skapar nya betydelser, som skapar ny energi. Så är det.

Förutsättningarna för att ett sjudande, kreativt stadsliv skall kunna uppstå, finns beskrivna i generalplanen och kondenserade i den urbana formen: SAMTIDIGHET, MÖTE, SAMLING, ett kraftdiagram som styr stadsutvecklingen mot täta, laddade, komplexa och sköna stadsrum. Stadens livskraft är väsentligt förbunden med stadsbygget. Stadsliv kräver stadsbyggande. Ett högre stadsliv är beroende av ett förfinat stadsbygge. Identiteten är starkt förknippad med byggnadsarvet.

Stadsförvaltningens uppgift är att låta Jakobstad bli det som det bästa inom henne förutbestämt henne att bli, en stad som vi ännu inte sett, men som stegvis växer fram ur nuet. Den skall inte likna New York, Paris eller Venedig. Den skall likna oss.

Den skall likna oss!

Den fortsatta utbildningen av stadsbygget är beroende av att just vi tänker staden på nytt. Konstskapelsen Jakobstad kan endast förvandlas och utvecklas genom en urban form, genom samtidighet, möte, samling. Framför allt skall det ske med stadsbornas hjälp på så sätt att jakobstadsbon förverkligas.

Det urbanas form – samtidighet, möte, samling – är en ”inre” form, den är liksom en formerande princip. Stadens yttre form är dess arkitektur. När full symmetri råder mellan den formerande principen och stadens gestalt, har Jakobstad lyckats bli den enda staden; ingen stad är som hon och samtidigt har hon blivit den allmänna staden. I henne är hela historien närvarande, människan känner igen sig själv. När hon fullkomnas finns inte tiden längre.

BYGGNADSARVET SKALL VARA UTGÅNGSPUNKT FÖR ARKITEKTUREN

 ”Byggnaderna är våra materiella länkar till det förflutna och till framtiden i den mån vi lämnar dem vidare till generationerna efter oss. Genom att bevara och vårda stadens äldre byggnader och miljön etablerar vi jämförelsemöjligheter som kan leda till en kulturellt medveten utveckling av stadsbyggandet.”

 Generalplanen för Staden Jakobstad 1998

Byggnadsarvet är stadsbornas egendom, uttrycket för en stadsgemenskap som ägt och äger rum. Utan dessa platser och byggnader skulle vi vara ”platslösa”, vi skulle vara främlingar i tillvaron. Förskingras byggnadsarvet hindras en sund utveckling. Vi bör därför alldeles särskilt värna om det existerande verket, s.a.s. ”hedra vår fader och vår moder”. på det att vi länge må leva i Jakobstad. Detta är en grundläggande förutsättning för stadsutvecklingen. De gamla byggnaderna och miljöerna har unika egenskaper och en speciell förmåga att ge näring åt tidsenlig arkitektur, moderna värden, värderingar och upplevelser. Dissonanserna i stadsbygget väntar på förlösning liksom dissonanserna i musiken väntar på samstämmighet.

eller om hur man lär sig älska sin värld.

Vi lever i en värld som just nu genomgår drastiska förändringar, socialt, politiskt, ekonomiskt. Vi drivs på en gång av en vilja till förändring – att omvandla oss själva och den värld vi lever i – och av en skräck för vilsenhet och upplösning. Tydligare än någonsin tidigare skönjer vi betydelsen av paradoxen i Marx´ kända ord: ”allt som är fast förflyktigas” Allt det som vi tidigare uppfattat som hållbart – de fasta samhällsformationerna runt omkring oss – visar sig falla isär, ”kraften från centrum förslår inte”.

Vi ser allt tydligare att  priset för det västerländska framsteget har inneburit en söndervittring av människogemenskapen och en förlust av trygghet, lugn och värdighet. Den moderna människan är förslavad av de system hon själv skapat. Hon har  likt Yima, demonernas herre i Avesta – myterna, själv blivit fånge hos de demoner hon satts att härska över. Det är inte förvånande att man i en sådan situation söker nya värdekällor. Konceptet ”hållbar utveckling” är ett uttryck för detta.

Begrepp är nödvändiga – med dem drar vi slutsatser och formulerar objektiva uttalanden.  Samtidigt är de farliga, därför att de tenderar att bli abstrakta slogans som i förlängningen skapar massor, skränande flockar som använder sig av begreppen utan att längre känna dem vid deras egentliga namn. 

Vi kan inte bygga världen med koncept, endast med kärlek – med livsvilja. Och vilja till liv är kultur. Bonden Paavo kände kanske inte till begreppet kultur, men när han i  en skapande aktivitet – där mening och glädje strömmade in i all möda, och aktning och offervilja i all egendom –  räddade familj och granne från hungersnöd , uttalade han omedvetet dess väsensnamn.

Vilka är väsensnamnen i begreppet hållbar utveckling – i ”hållbar”, i ”utveckling” och i ”hållbar utveckling” – och hur kan dessa läggas till grund för en utbildningsstrategi?

Vad är hållbart?

Marx konstaterar att allt fast förflyktigas. Fysikerna talar om för oss att det fasta – den materiella verkligheten – endast är en liten krusning på ytan av ett ofantligt hav. Det fasta är inte omedelbart livsavgörande, endast förmedlande. Detta gäller såväl för den ursprungliga materiella verkligheten som för den konstskapelse vi i en kulturprocess själva åstadkommit, det som vi kallar civilisation och som vi uttrycker i byggnader, lagar och system. Den bakomliggande energin är i väsentlig bemärkelse grunden för vår existens, och försvinner denna grund upphör allt liv omedelbart. Betydelsen av det fasta , det som förflyktigas kan därför ses först när vi upplever den fullhet i vilken materien, lagarna och systemen  har genererats och getts varaktighet, och i vilken de slutligen skall försvinna.

Vår tid har starkt präglats av ett rent materiellt tänkande, av en materialism som förnekat beroendet av en annan verklighet. Det är dags att på nytt inse enheten i ande och materia. I Rigveda uttrycks detta på följande sätt: ”Jag är bådadera, livskraften och det materiella livet, båda två på samma gång” . Den kände fysikern David Bohm säger att bakom det existerande finns en högre intelligens som är skapande, och han menar att bevisen för detta uppenbaras i den oerhörda ordning som finns i universum, i oss själva och i hjärnan. Samma tanke finns hos Berdjajev. Han beskriver människan som ett mikrokosmos i vilken hela skapelsen finns som relationsverklighet, och som kan veta allt eftersom allt finns i henne. Analogt uppfattar Simone Weil människan som en varelse i vilken världsordningen inkarnerats.

Den drivande kraft som förändrar materia men som inte själv förändras av materia har fysikerna gett namnet kvantkraft och hypotesen är att kvanternas vågfunktioner väsentligt är ”mentala”, att de i grunden är besläktade med medvetandet. ”Medvetandet”, säger Bohm, ”är troligtvis en väsentlig del av universum och måste tas med i en framtida teori om fysiska fenomen”.  Kvantprocesserna och tankeprocesserna är emellertid inte isolerade processer, de är på ett grundläggande sätt beroende av ett holistiskt informationsmönster som bokstavligen finns bortom tid och rum. Erik Fromm kanske menar samma sak när han säger att ”den yttersta makten i universum liksom i människan ligger utanför både förnuftets och sinnenas sfär. Det är därför varken det ena eller  det andra”.  Detta ”holistiska informationsmönster”, denna skapande intelligens är enligt Bohm genomsyrad av kärlek, och här öppnar han dörren till det verkligt centrala.

Han hävdar att endast kärlek kan åstadkomma verkliga förändringar. Kan det då vara så, att det enda verkligt bestående – det enda hållbara, vera firmitas – är just kärleken? Paulus uttrycker det hela mycket koncist: ”men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”. Kärleken är det enda hållbara därför att den aldrig upphör, därför att den aldrig ger upp.

Kärlek handlar inte primärt om känslor. Kärleken är, som Erich Fromm uttrycker det ”aktivitet, inte passiv affekt”. I utövandet av en aktiv affekt är människan fri, hon är herre över sin affekt. I utövandet av en passiv affekt är människan ofri. Hon är ett objekt för motivationer hon själv är okunnig om. ”Känslor”, säger Martin Buber, ”ägs; kärleken äger rum”, och därmed menar han att den tar rummet i besittning, förlöser det och förvandlar det med sin skapande kraft. Och han fortsätter: ”känslor bor i människan; men människan bor i sin kärlek. Detta är ingen metafor utan verkligheten… kärleken är ett verkande i världen”. I samma anda säger Pierre Teilhard de Chardin att varje skapande akt är en kärleksakt och ”att detta är ingen saga och det är mer än dikt”.

Eli Siegel menar att människans illamående och världens upplösning är ett resultat av att människan blivit en främling i sin egen värld. Han hävdar att syftet med all utbildning primärt måste vara att lära människan älska sin värld. Augustinus uppfattade kärleken som en generativ ordning – en verkande kraft, en djupare ordning ur vilken tingens manifesterade former på ett kreativt sätt kan framträda. Han uttrycker saken ytterst pregnant på språkets högsta stadium, det stadium där det väsentliga sägs, nämligen i tilltalet: ”älska och gör vad du vill”! Gör vad du vill om du gör det i kärlek!

Kärleken binds inte av lagar. Lagar är till för att förhindra brott, men i kärleken finns inga onda uppsåt. I och med detta missar den aldrig målet, den är fullkomlig. Kärleken är rättfärdig – den ger oss gåvan eller färdigheten att handla rätt. Endast kärleken är fullkomlig och därför hållbar. Allt annat förflyktigas eftersom det är ofullkomligt och det är ofullkomligt eftersom det är begränsat.

Det hållbaras väsensnamn är kärlek.

Vad är utveckling?

Utveckling är en process där något utvecklas, dvs vecklas ut  – eller viks ut –  och där någon utför denna handling, dvs utvecklar eller viker ut. För att denna process skall vara möjlig måste det finnas något som kan utvecklas och någon som utvecklar. Det som viks ut finns där redan i invikt form. Ingenting viks ut av ingenting. Utveckling är inte heller endast att vika ut något, som när man exempelvis viker ut ett skrynkligt papper så att det blir slätt. Den är samtidigt förveckling. Förveckling innebär att något när det utvecklas blir allt mer sammansatt, allt mer invecklat, allt mer komplext.

Fysikerna talar om för oss att det i universum inte finns några statiska strukturer överhuvudtaget. Det finns visserligen stabilitet, men denna stabilitet kännetecknas av dynamisk balans. ”Hela universum utvecklas som en blomma” säger man. David Bohm talar om en invikt ordning, en implicit ordning, som styr processen. I den implicita ordningen är allt vecklat in i allt; varje del är i en grundläggande betydelse relaterad till helheten och till alla andra delar. Själva processen kallar han ”Holomovement”, ett helhetsflöde där allt sammanhänger med allt. Kännetecknande för processen är dess strävan mot ett högre medvetande. Ett högre medvetande förutsätter emellertid alltid en rikare sammansatt materia. Detta förhållande kallar Pierre Teilhard de Chardin ”lagen om komplexitet och medvetande”.

Sålunda kan vi säga att människan implicit fanns med redan när jordskorpan stelnade, men att det inte var möjligt för henne att framträda förrän hennes tid var inne, dvs förrän de materiella förutsättningarna var för handen, eller mera exakt: förrän utvikningen och förvecklingen hade nått det stadium där detta var möjligt. I  den poetiskt sköna hebreiska skapelsemyten heter det att människan danades av stoft från jorden. Här omnämns också det kvalitativa språnget i livsprocessen. Det berättas om hur människan blev ett levande väsen och om den plågsamma händelse då hon blev medveten om gott och ont, denna egenskap som skiljer henne från alla andra levande varelser.

Människan är inte ensam om att äga ett medvetande. Det är i stället så, säger vetenskapen, att ett tunt skikt av medvetande finns t.o.m. i det som vi brukar kalla ”död materia”. Men endast människan vet att hon vet, och endast människan äger medvetande om gott och ont. Hon vet inte bara att hon sammanhänger med allt och alla. Hon är medveten om att hon just därför – som Dostojevskij uttrycker det – ”står i skuld till alla och för allting” och att hon därför behöver försoning. Hos människan har medvetandet dessutom en kosmisk uttänjning och just därför en aura av obegränsad rumslig och tidsmässig kontinuitet. Man kan säga att ju mer en människa blir människa desto starkare blir hennes medvetande om att hon rör sig mot något gränslöst och oförstörbart nytt. Dostojevskij beskriver detta när han säger att ”Mycket här i världen är förborgat för oss, men i stället har givits oss den hemliga förborgade aningen om vår levande förbindelse med en annan värld, en upphöjd och högre värld, ity att rötterna till våra tankar och känslor inte är att söka här, utan i andra världar”. Samma sak uttrycker Simone Weil på följande sätt: ”Endast ljuset, det från himlen oavlåtligt flödande ljuset, ger trädet dess kraft, som kommer dess mäktiga rötter att tränga djupt ner i jorden. Trädet är i sann mening rotat i himlen. Endast det som kommer från himlen är i stånd att sätta ett varaktigt märke på jorden”.

I ”holorörelsen” är vi människor en omistlig del där vår inställning till själva flödet har en avgörande betydelse. Vi är på en och samma gång både subjekt och objekt. Vi kan säga att det sätt på vilket vi handlar gentemot  världsalltet speglar vad världsalltet betyder för oss och omvänt: Världsalltet reagerar mot oss i enlighet med vad vi tänker om det. Martin Buber finns mitt i flödet och utbrister: ”Skapelse – den sker med oss, den bränner sig in i oss, smälter om oss, vi darrar och förgås, vi underkastar oss. Skapelse – vi deltar i den, vi möter den skapande, överlämnar oss åt honom, medhjälpare och medarbetare”.

Varje process behöver energi. Energi är rätt och slätt förmågan att utföra ett arbete –  en verksam kraft. Vi har redan framhållit att denna kraft ingenting annat är än kärlek. Det är kärleken som skänker livet dess mening och meningen utlöser energi och styr själva processen, den anger riktningen. Där mening saknas uppstår meningslöshet. Meningslöshet är ett förnekande av de skapande krafterna. Meningslöshet åstadkommer likgiltighet och likgiltigheten destruktivitet. Bohm talar därför om två rörelser: en kontinuerlig skapande rörelse och en destruktiv rörelse, en rörelse mot förintelse. Den förra bejakar livskrafterna och det mänskliga. Den senare förnekar dem och vill sätta sig över tillvaron. Jordanden i Goethes Faust, tilltalar Faust med epitetet  ”övermänniska” och frågar sedan: ”varför vill du inte bli människa”, en riktig mänsklig varelse? Vi känner till att Faust sedan ingick pakt med Mefistofeles som presenterar sig med orden: ”Jag är anden som förnekar! Och det med rätt; vart livets frö som spirar här är värt att dö”.

Processen sker alltså inte oberoende av oss; den är in sanning beroende av oss och vi av den. Den har en kosmisk dimension men utspelas väsentligt på det socio-kulturella planet. Buber uttrycker förhållandet på följande sätt: ”Världens uppkomst och undergång finns inte i mig; men de finns inte heller utanför mig; de finns överhuvud inte, de sker ständigt, och detta skeende sammanhänger också med mig, med mitt liv, mitt verk, min tjänst, men de är också beroende av mig, mitt liv, mitt val, mitt verk, min tjänst. Men de är inte beroende av om jag ”bejakar” eller ”förnekar” världen i min själ, utan hur jag låter min själsliga hållning till världen bli till liv, till ett liv som påverkar världen – till verkligt liv…”

Utvecklingens väsensnamn är skapelse: att skapa och att bli skapad

Vad är hållbar utveckling?

Människan  är inte, hon är i vardande. I motsats till djuren som föds enligt sin art och som bestäms av sina instinkter, finns det mänskliga hos människan endast som en möjlighet, som ett val.

Människan har möjlighet att finnas till i en trefaldigt levande relation: I förhållande till världen och till  tingen i världen, i förhållande till andra människor – både till individerna och de många – samt i förhållande till varats mysterium, det som filosoferna kallar det absoluta, fysikerna ”en högre intelligens som är skapande” och som den troende kallar Gud, och som inte kan uteslutas ur situationen ens av den som förkastar alla benämningar.

Martin Buber säger att människan får full verklighet endast i den mån samtliga dessa relationer blir väsentliga. David Bohm tangerar samma sak när han talar om människans individuella, sociala och kosmiska dimension och menar att var och en av dessa måste få den uppmärksamhet som tillkommer den. Daniel Bell svänger upp och ner på resonemanget och säger: ”om den naturliga världen styrs av öde och tillfälligheter och den tekniska av förnuft och entropi, kan den sociala världen sägas existera endast i fruktan och bävan”.

Den sociala världen kännetecknas nu av individualism och kollektivism.

Individualismen förstår endast en del av människan, kollektivismen förstår människan endast som en del. Ingendera når fram till helheten – eller det heliga –  hos människan. Individualismen ser människan endast i relation till sig själv. Kollektivismen ser inte människan överhuvudtaget, den ser endast flocken. I det förra fallet är människan stympad, i det senare maskerad, dold. Buber hävdar att bägge aspekterna av livet – individualismen och kollektivismen –  hur olika orsakerna till dem än är, i grunden är uttryck för en och samma mänskliga betingelse, endast i olika stadier. Detta tillstånd, säger han, kännetecknas  av en förening av kosmisk och social hemlöshet, skräck för universum och fruktan för livet. Resultatet blir ett tillstånd av oändlig ensamhet.

Vi nämnde att kärleken är det enda hållbara alternativet eftersom den är källan till all energi. Kärlek ger mening och mening utlöser energi. Kärleken är emellertid svår att definiera, och lika svårt är att definiera vad  mening är. Meningen uppenbarar sig på tre områden av det mänskliga livet: i gemenskapen, i ansvaret och i kreativiteten. Det är här som kärleken är verksam. Det är här energin frigörs.

Gemenskap handlar om det som finns mellan människor, om det mellanmänskliga. Det som finns mellan människor och som på en och samma gång binder dem samman och förstärker deras särskildhet, är inte i första hand känslor utan rent praktiskt påtagliga saker. ”Gemenskap”, säger Buber,”är inte känslor och även där känsla finns, är det alltid en känsla av författning”. Den fysiska miljön är en sådan författning. Den svenske sociologen Johan Asplund  menar att vi i dag saknar materiella länkar till den värld vi lever i; vi saknar platser. Vi är, säger han, ”platslösa”, och detta tillstånd gör oss till främlingar i tillvaron. Vi lever i en värld där vi inte känner igen oss själva och där vi inte blir bekräftade. ”Vi grips” säger han, ”av världsångest”. Vi måste på nytt låta kärleken äga rum, låta den ta rummet i besittning och förvandla det med sin skapande kraft.

Ansvaret är människolivets egentliga väsen. Ansvaret är förbundet med människans frihet och grundar sig på vissheten att varje människa är oersättlig därför att varje människa är unik. Varje människas uppgift i världen är lika unik som hennes möjlighet att förverkliga denna uppgift. Ansvar handlar om förmågan att lyssna och om att kunna och vilja ge svar (an-svara) på de frågor livet ställer genom andra människor, den bebyggda miljön, naturen och  kosmos. Det är ansvaret som garanterar sammanhållningen hos personligheten. Med ansvaret är också skulden förbunden och med skulden försoningen.

Kreativitet handlar i grunden om att det gränslösa verkar i det begränsade. Bakom den splittrade och begränsade världen finns en verklighet varifrån ljus flödar ut överallt. Enligt Berdjajev handlar skapandet inte om att ge form åt det ändliga, utan om att avslöja det oändliga. Världen är mer än logik. En ordnad värld är inte världsordningen. Världen är skapelse. Att vara människa innebär därför mycket mer än att tillägna sig kunskaper – det handlar om att upptäcka och avslöja det som vill bli upptäckt och det som vill bli avslöjat. Där denna nyfikenhet saknas, saknas också framtidshopp.

Kreativiteten är starkt förbunden med individens personlighetsdaning, med de processer som utbildar personen och håller den samman. Enligt Berdjajev är skapandet därför ingen mänsklig rättighet, snarare en skyldighet. När människan skapar förändras hon. Hon förverkligar inte sig själv; hon förverkligas. ”Den som skapar blir skapad” säger Buber, och i denna process erhåller hon förmågan att handla rätt. Hon blir rättfärdig.

”En hållbar utveckling är en socio-kulturell process som utgår från jordens resurser och dess toleransförmåga”, heter det i en definition.. Det väsentliga i processen är att den är fylld av mening och att människan där i full relationsverklighet ansvarar, skapar och blir skapad.

Kort och koncist: en hållbar utveckling är att älska världen.

Men också detta är endast en definition.

Dess skapande kraft finns i imperativet: ”älska, och gör vad du vill”!

En utbildningsstrategi för en hållbar utveckling

Utbildningen är i dag i huvudsak inriktad på produktionen. Detta föranleder Matti Bergström att säga att ”barnen är de sista slavarna”. Utbildningen måste i stället inriktas på att lära människan att älska sin värld, hur förskräcklig den än verkar vara.

Kärleken är en konst, säger Erich Fromm, och all konstutövning ställer vissa allmänna krav. För det första behövs disciplin. Utan disciplin blir livet sammanhangslöst, förvirrat och okoncentrerat. För det andra behövs koncentration, en inre samling. Koncentrationen är ett nödvändigt villkor för att man skall bli mästare i sin konst. För det tredje behövs tålamod och uthållighet. Vill man genast ha resultat, kommer man ingen vart. Utbildningen måste inriktas på att lära människan praktisera disciplin, koncentration och tålamod i hela sin livsföring.

För att kunna älska sin värld måste man lära känna den och att lära känna innebär något helt annat än att inhämta kunskaper om något. Man måste lära känna världen som Abraham kände Sara. Man måste ha intimt umgänge med den. Man måste i handling uppleva enheten med den. Bara den som samtycker till dess existens; bara den som tror på världen kan skapa och bli skapad. ”Och om hon ger sig in i detta kan hon heller inte förbli gudlös” säger Buber. ”Älskar vi den verkliga världen, som aldrig vill låta sig utplånas – om vi älskar den i all dess förskräcklighet, om vi bara vågar lägga vår andes armar om den – då skall våra händer möta de händer som håller den…. Skapelse – vi deltar i den, vi möter den Skapande, överlämnar oss åt honom, medhjälpare och medarbetare”.

 (Publicerad i Rakennettu Ympäristö-lehti 18.04.2004)

Vi lever i en värld som just nu genomlever drastiska förändringar, socialt, politiskt, ekonomiskt. Vi drivs på en gång av en vilja till förändring – att omvandla oss själva och den värld vi lever i – och av en skräck för vilsenhet och upplösning. Tydligare än någonsin tidigare anar vi betydelsen av paradoxen i Marx´ kända ord: ”allt som är fast förflyktigas”.  De fasta samhällsformationerna runt omkring oss: de sociala mönstren, de upprätthållande stadsrummen – allt det som v i tidigare uppfattat som hållbart – visar sig falla isär; ”kraften från centrum förslår inte” .  Georg Henrik von Wright beskriver situationen som ett andligt kaos, ett värdetomrum som uppkommit i den sekulariseringsprocess, som pågår sedan flera århundranden. Den kristna moralen, som tidigare hållit samhället samman, förfaller gradvist när trosföreställningarna förvittrar. Det jag talar om är inte en allmän sekularisering, utan den anti-etiska sekularisering som karaokelikt söker instant- upplevelser: ögonblickliga sensationer, ögonblickliga fakta, ögonblickliga känslor. I denna värld baseras allting på immansens koder i stället för på transcendens. I en sådan värld räknas allting, därför att allting kan vara något att räkna med. I en sådan värld kan allt köpas och säljas, allt handlar om bytesvärdet – det må sedan gälla varor, byggnader, eller människor. I en sådan värld är allting möjligt – för att tala med Raskolnikov i Brott och straff. I denna värld sugs människan ned i möjligheternas malström och sjunker allt djupare i bortvändhet. Hon är inte död, men saknar del i livet ( som Robert Musil låter ”mannen utan egenskaper” säga: ”Ich bin nicht tot, im Leben hab’ich nicht teil”).

Stadsplanerarna har varit fogliga redskap för de faustiska krafter som fragmenterat och atomiserat samhället. Och arkitekterna har blivit upptäckare i effekter, i exponeringar, i skyltningskonst; virtuosa alltigenom med hemliga tillgångar till allt som förför, lockar tvingar, kullkastar; lystna efter det främmande, det exotiska, det vidunderliga.

Vi lever i en tid i vilken skådespelare – alla slag av skådespelare (politiker, journalister, lärare, jurister, tjänsteinnehavare inom stat och kommun…) – innehar den reella makten. Även arkitekten blir en skådespelare, vars konst alltmer utvecklar sig som en talang att ljuga. I stället för att finnas med i de processer, där den fragmenterade mänskliga gemenskapen helas – där människans hem repareras och ges ny form – förskansar han sig i estetiska elfenbenstorn, från vilka de nya trenderna ropas ut som bönetimmarna från minareterna.

Med ”människans hem” menar jag inte bostaden. Människans hem är staden. Inte så att staden är ett av människans hem. Staden är människans hem, det mänskligas hem; den är kulturens vagga och dess fulländning.

Detta hem är slaget i spillror, eller som Lewis Mumford skulle uttrycka saken: staden har exploderat och fragmenten av den ligger utsprängda i terrängen. Effekten av detta är förödande. Den svenske sociologen Johan Asplund hävdar att processen lett till att människan blivit platslös – inte rotlös eller hemlös – utan just platslös. Han säger att ”platslöshet” är olust därför att man inte kan lära känna sin miljö i djupare bemärkelse. Det är en stum värld som man varken kan lära sig känna eller känna igen. En äkta plats är en plats är där man känner igen sig själv, blir igenkänd och bekräftad. Den djupa platskänslan är därför alltid mellanmänsklig. När miljön talar, så talar den med kollektiv stämma. En äkta plats måste ha en viss permanens; den måste vara tillgänglig flera på varandra följande generationer. Därför finns därför inga ”instant-platser”, sådana hör till ”liksom-världen”. En platslös person, säger Asplund, är inte bara hem- och rotlös; han saknar del i livet, saknar empatisk förmåga och han ersätter behovet av en responsiv milö med surrogat: passiv konsumtion av ljud och bilder, leverade av nöjesindustrin; ständigt nya varufetisher (Marx); och det stummaste av alla surrogat, TV:n. I en tragisk landsflykt från livet har han gjort sig livegen under skenbildernas herravälde.  I hans spegelrum  försvinner syn, hörsel, smak, beröringskänsla och förmågan att känna dofter; försvunnen är estetisk och etisk känslighet, värderingar, känslor, intentioner, själ och ande.

Staden är verk, snarlik konstverket. Den har en andlig grundval. Den är transcendent. Då staden byggs och de sociala förhållandena i staden produceras handlar det djupast om att människor förverkligas genom människors verk. Varje handling blir anledning till andra handlingar, beslut och tankar, och allt som sker knyts oskiljaktigt samman med allt som kommer att ske. En fysiskt splittrad ”liksomvärld” åstadkommer alienerade, desintegrerade människor.

Vi lever i spillrorna av en kultur som med seglens hjälp landade i den grekiska övärlden för 3000 år sedan. Årtusenden tidigare hade man vid floderna i Mesopotamien och i Egypten byggt städer. Europa var en senkomling, men här fick staden sina speciella egenskaper tack vare andra förhållanden och annorlunda förutsättningar. Här blev människan zoon politicon, ett gemenskapsdjur.

För att förstå vår egen situation, och kanske finna något delsvar på de frågor vi ställer, eller bör ställa, är det skäl att kortfattat analysera denna stadsform.

Marcus Tullius Cicero (106-43 f.Kr.) nämner tre saker som kännetecknar staden

• 1. Murarna som innesluter och omsluter gemenskapen och skyddar den mot yttre hot
• 2. Torget, platsen där stadsborna församlas och talar sig samman till ett verkligt samfund, ett månghövdat individuum. Här blev man atenare, romare.
• 3. Den gemensamma kulten, religionen, det sammanbindande, det immateriella fundamentet.

På torget (agoran, forum… piazzan) uppenbarade sig staden som person. Men platsen reflekterade även stadens vitalitet och avslöjade dess hälsotillstånd: växten, mognaden och regressessionen.

Stadsplatsen var skådeplatsen för allt mänskligt: livet som drama och njutning, som komedi, tragedi, som glädje, sorg, lidande och smärta, som kamp och som kärlek. Här handlade det om det dagliga brödet, den nattliga kyssen och om samtalet dygnet runt. Allt som förhandlades om förhandlades här: grönsaker och frukt, kött och fisk, juridiska processer, affärer, politik. Här förlovade man sig och här gifte man sig. Här torterades man av bödlar med järnansikten, här avrättades man med svärd och eld.  Över platsen skred processioner: festtåg och liktåg. Här kom alla tillsammans i vrede, i ångest till gemensamma beslut, till gemensam gärning. Här försökte man övertyga andra, här bildades opinioner; här förenades man eller splittrades man. Alla var delaktiga i livets stora drama. Inget mänskligt var här främmande. 

Den romerske arkitekten Marcus Vitruvius Pollio, som levde under kejsar Augustus tid postulerade det ideala torget, avsedd för en normal provinsstad:

• Dess längd skall förhålla sig till dess bredd som 3 till 2
• Följande byggnader skall omsluta torget
• Domstol, marknadshall, skattkammare, fängelse, rådsbyggnad (rådhus), tempel för stadens skyddspatron
• På platsen skall uppresas bildstoder av medborgare som utmärkt sig
• Följande händelser skall äga rum på platsen
• Statsbegravningar, statsoffer, inbetalning av skatter, utdelning av offentliga arbeten, uppträdanden av olika slag och festligheter, samt skådespel, som sammanhänger med kulten

Genom dessa ordningar i rum och tid, blev människans sociala och kulturella utveckling sammanbunden med stadsutvecklingen och med den tilltagande  sammanflätning av såväl sociala mönster som bebyggelsestrukturer som detta innebar. Här gällde och gäller fortfarande samma lagar som för livsutvecklingen generellt. Biologerna säger oss att livets utveckling sker genom polyfoni; det mångstämmiga: genom det lilla och mångfalden. Det är också bekant att livet utvecklas endast i täta massor.” Endast så kan det utöka de för sina beröringsförsök så nödvändiga kontakterna och uppstapla sina mångfaldiga rikedomar”, säger  den franske vetenskapsmannen och prästen Pierre Teilhard de Chardin.

Men tätheten kräver ordningar och strukturer. Täthet kräver gator och torg, viktigast av dem är torget. Camillo Sitte menade att det på grund av sin socialiserande kraft och sin förmåga att bringa samman fragment till helheter, har haft en avgörande betydelse för samhällets fortbestånd. Marshall Berman säger att samhällsutvecklingen närapå uteslutande sker i och genom de offentliga rummen. ”Gatan och torget är”, säger han, är ”medier där alla materiella, psykiska och andliga krafter möts, kolliderar och blandar sina definitiva innebörder och öden”.

Torget håller stadssamfundet samman.

Det främsta av torgen är den bedårande Piazza San Marco i Venedig, platsernas plats, Europas salong. Drottninglik, badande i morgonlandets och aftonlandets solar, liksom svävar Venedig över lagunen i det Adriatiska havet, och genom sina tvillingtorg, piazzan och piazzettan håller hon staden samman, besjälar den och öppnar sig för besökare. Ty Venedig är angelägen att visa gästfrihet. Hon byggdes inte upp med vapenmakt utan genom köpmannaskap och utifrån principen att glömma det privata och sörja för det gemensamma. Venedigs utsatta geografiska läge gjorde henne sårbar, så hon måste tillgripa list; hon lärde sig förhandlingskonst och hon var pragmatisk i allt. Till pragmatiken hörde även gästfriheten.

Platsbildningarna med de förförande skenperspektiven och den oemotståndliga utblicken mot havet, tog flera hundra år i anspråk. Sin slutliga form fick de i slutet av 1500-talet. Platserna domineras av den byzantinskt präglade San Marco, det västerländska Dogepalatset och Markusbiblioteket. Mellan dem och mellan dem och platserna finns förmedlande öppningar, arkader och portaler, vilka inte är transportsträckor, utan hänförande, för att inte säga hänryckande, mångtydiga rum. Denna idé om förmedlande mellanrum strukturerar hela rumssammanhanget och den implicerar en omfattande och sinnrik rumslig ordning hos alla byggnader som omger platserna, även hos handelshusen.  Energin i de välproportionerade interiörerna flödar ut mot platserna och besjälar dem, samtidigt som mellanrummen vänligt och kvinnligt förföriskt leder in från de öppna platserna till byggnadernas innersta. Piazzan och piazzettan förbinds och åtskiljs genom campanilen med dess loggietta.

Det levande Venedig finns inte mera. Venedig bedriver inte längre handel med salt och siden och umgås inte längre med jordens furstar. För överlevnads skull säljer hon sig själv, och medan hon sjunker allt längre ned i det Adriatiska havet, lyfter hon sin klänning allt högre. Hennes storhetstid är för länge sedan försvunnen, och piazza San Marco och piazzettan har förvandlats till en plats för konsumtion och en konsumtion av platsen.

Renad på sina innehåll hon har mycket att berätta, och vi har mycket att lära.

 Bland annat om att allt tar sin tid, om att äkta platser – riktiga torg – inte kan byggas i ett huj, om att det behövs goda arkitekter för att åstadkomma god arkitektur och att god arkitektur kräver tid: om att entydiga rum skapar enfald och att mångtydiga rum förlöser kreativitet. Hon kan berätta att god arkitektur och god stadsbyggnadskonst är beroende av samfund som hyllar principen att glömma det privata och sörja för det gemensamma. Hon berättar för oss att byggnadskonstens framtid är beroende av vår förmåga att ge gestalt åt det mellanmänskliga, att gestalta det som finns mellan människor. Hon berättar att det som finns mellan människor, detta ”väsensfyllda vi” inte primärt är känslor. Även där det är känsla är det ändå alltid en känsla av författning; att gemenskapen är pragmatisk och bygger på kontrakt. På basen av överenskommelser byggs gudshus och människohus och förbinds med gator och torg – stadsrum där visheten låter höra sin röst – och processen där detta sker föder känslor och själva verket utlöser känslor. Hon berättar att ingen stadsbyggnadsidé  ännu lyckats överträffa torgets; att torget en gång var platsen för allt mänskligt; att det fortfarande kan vara så. Låt oss alltså tro på det specifikt mänskliga: på människans längtan efter att förenas med andra mänskliga varelser. ”För om människan är död, vem skall vi då bygga för. Om meningen och ändamålet försvinner, om vi inte kan uttrycka dem i praxis längre, då är ingenting vare sig av betydelse eller intresse” (Lefebvre)