För att äkta stadsbyggnadskonst och genuin byggnadskonst skall bli till behövs

1. goda uppdragsgivare
2. goda arkitekter.

 DE GODA UPPDRAGSGIVARNA I JAKOBSTAD

Två gånger brann Jakobstad. Första gången brände ryssarna ner den; sedan olyckan. Återuppbyggnadsarbetet efter branden 1835 leddes av en kommitté och stadens mäktigaste man, Peter Malm, var själv djupt engagerad i arbetet. I likhet med stadsfurstarna i historien såg han sambandet mellan ryktbarhet och arkitektur och anlitade för egen räkning Anders Fredrik Granstedt, som då var en av den tidens mest framstående arkitekter. Granstedt kom sedan starkt att påverka hela återuppbyggnaden av staden söder om kanalen.

I återuppbyggnadskommittén glömde stadens fäder inte sina privata fördelar, men de satte ändå gemenskapen före sina egna intressen.

Vid sekelskiftet 1800-1900 bodde i staden ca 3700 personer, varav närmare 2300 var kvinnor. Under denna tid byggde industriledarna Strengbergs tobaksfabrik, Jakobstads mekaniska verkstad, Stadshotellet, och därtill sågverk ute vid Alholmen, dit järnväg drogs. Stadsfurstarna byggde stadsbastu, elektricitetsverk, brandkårshus, sjukhus, barnbördshus, Tull – och packhus, skolor och barnträdgårdar. De byggde gator, torg, platser och parker, och anlade ny hamn, då den gamla blivit för grund. Industriledarna var i stort sett identiska med stadens styresmän. För samtliga byggnadsprojekt anlitade dessa de bästa arkitekter som kunde uppbådas i Finland och även utanför landets gränser.

Lärdomen från denna tid är att god arkitektur och god stadsbyggnadskonst är beroende av en arkitekturpolitik som primärt sörjer för det gemensamma.

Bertel Jung planerade Realläroverket. Han var född i Jakobstad, kände staden och skrev att skolan ”tack vare stadsmyndigheternas stora offervillighet kunnat göras rymligare och ändamålsenligare än betydligt större samhällens kommunalskolor”. En tillresande utropar om samma byggnad. ”Visst måste i denna stad finnas ett kunskapstörstande folk, ett framåtsträvande släkte, som offrat så stora summor för att åt sina barn bereda undervisning”.

Jakobstadsborna kände då ännu inte till barackskolorna.

Bland dem som vid denna tid gav gestalt åt den verksamma staden och sålunda anrikade byggnadsarvet i Jakobstad, kan nämnas delägarna i arkitektbyrån Grahn-Hedman-Wasastjerna, arkitekterna Torben Gruth, Walter Thomé, Bertel Jung. Senare tillkom bl.a. Lars Sonck, Harald Andersín och trädgårdarkitekterna A.F Rydberg, som uppgjorde en plan för att försköna staden med planteringar och parker, och Bengt Schalin – trädgårdskonstens fader – som mästerligt gav gestalt åt skolparken genom att dela den i botaniskt och arkitektoniskt skilda avdelningar – och ännu senare Erkki Huttunen och Ragnar Wessman. Även Alvar Aalto finns representerad. Och många andra.

Uppdragsgivarna i Jakobstad, stadens furstar, gjorde sig beroende av goda arkitekter. Vad är en god arkitekt?

 DEN GODA ARKITEKTEN

För att äkta stadsbyggnadskonst och genuin stadsbyggnadskonst skall bli till behövs:

1. goda uppdragsgivare
2. goda arkitekter

”Varje arkitekt måste vara en profet; varje arkitekt med nödvändighet en poet”

Frank Lloyd Wright

”En läkare kan begrava sina misstag, men arkitekten kan endast råda sina klienter att plantera vildvin – så bör alltså arkitekterna resa möjligast lång väg bort från sina hem när de skall bygga sina första byggnader”

Frank Lloyd Wright

”En arkitekt måste vara kultiverad, skicklig med pennan, utbildad i geometri, förtrogen med historien, känna till filosoferna, förstå sig på musik, i viss mån äga insikter i medicin, förstå sig på juristers intentioner, samt känna till stjärnors och planeters rörelse”

Andrea Palladio

Stora krav ställs på arkitekten. Stora krav ställs även på uppdragsgivaren när han skall välja arkitekt. De bästa uppdragsgivarna väljer för sin egen skull de största arkitekterna.

En stor arkitekt är inte så mycket gjord av hjärna som av ett kultiverat, anrikat hjärta. Han är en känslig nyskapande tolkare av sin tid, sin dag, sin ålder. Hans verk berör; de väcker genklang; inom oss förvandlas skönhet till upplevelse, längtan efter det tidlösa. Så bör han vara en poet, en profet; så bör han alltså ha en näsa för vad som kommer att hända, en näsa som känner dofterna och botaniserar. Den goda arkitekten liknar härvidlag svinet som bökar efter tryffel.

Den goda arkitekten är förtrogen med historien och vet att allt som inte bygger på traditionen är förfalskning. Den goda arkitekten imiterar därför inte så som chimpansen efterapar. Den goda arkitekten stjäl och förärar sitt verk åt dessa vars verk han stulit. Alldeles som Maurice Ravel hedrade Franz Liszt och Joseph Hayden med verk som de själva komponerat och Ravel i stor respekt omsatt till nya genuina skapelser, oigenkännliga för de historielösa.

De stora arkitekterna är inte de som har de högsta akademiska examina. De stora arkitekterna är de som uppövat sin skicklighet genom långvarigt skapande arbete och som långt hemifrån gjort sina första misstag..

Arkitektens duglighet bedöms således efter vad han eller hon åstadkommit, och en sanning måste utsägas: inget utflöde reser sig högre än sin källa. Det som en arkitekt skapat, uttrycker aldrig någonting mera än vad han själv är. Det är fortfarande så att av trädet känner man frukten. Så låt oss inte ödsla tid med att tala om rötterna.

För att sann arkitektur skall bli till, krävs goda arkitekter. Den goda arkitekten är den stora arkitekten. Störst är den som blivit eller förblivit som ett barn med vidöppna ögon. Han är inte som de vilka inte kände frågan och därför lätt kunde avge svaret. Han vet att konst är något man inte kan; ifall man kunde det skulle det inte vara konst. Han vet att en ordnad värld inte är världsordningen, att den är skapelse. Den största arkitekten förbannar därför inte stenens tröghet, inte samhällets tröghet inte heller sin egen. Han strängar likt Apollon sitt spel; han ger sig hän och litar på den skapande kraften.

FÖRHÅLLANDET MELLAN UPPDRAGSGIVARE OCH ARKITEKT

För att äkta stadsbyggnadskonst och genuin byggnadskonst skall bli till behövs

1. goda uppdragsgivare
2. goda arkitekter

”Det är inte önskvärt att kommersialisera allt livet. I arkitekturen borde uppdraget söka sin man, inte mannen sitt uppdrag. I konsten är uppdraget och mannen partners; ingen kan köpas eller säljas åt den andre. Håll dina egna ideal om ärlighet så högt att din högsta strävan i livet blir att kalla dig en ärlig man. Se dig ofta själv i spegeln. Håll dina ideal så höga att du aldrig kan helt nå dem”

Frank Lloyd Wright, Modern Architecture 1931

”Arkitekter påminner rätt mycket om högklassiga horor. Vi kan tillbakavisa projekt på samma sätt som de kan tillbakavisa en klient. Men båda måste vi säga ja till någon om vi skall bli kvar i business”.

Philip Johnson

”Pengar kan tjäna som tändvätska, men inte själv brinna”

Igor Stravinsky

Före renässansen var arkitekturen härskarinna över, och moder till all konst. Hon är inte länge KONSTEN, endast en av de sköna konsterna, de bildande: arkitektur, måleri och skulptur; de ljudande: poesi och musik.

Konkurrensverket anser i likhet med europeisk praxis, att arkitektur inte är konst. Enligt dem är arkitektur blott och bart affärsverksamhet och affärsuppdrag skall konkurrensutsättas. Följden är att uppdragen ofta – i likhet med fattighusens utauktionering av fattighjonen – löper risk att ges åt de lägstbjudande

Förhållandena rimmar illa med de fagra ord som stadsrådet avgav till riksdagen 1993, orden om att arkitekturen innehar den mest centrala rollen i grundläggandet av vår nationella existens. Den fysiska gestaltningen av nationens identitet, arkitekturen, är i ständig fara i händerna på krämare.

FÖRVERKLIGANDET AV ARKITEKTURPOLITIKEN

Stadsförvaltningen skall implementera det arkitekturpolitiska programmet.

Detta sker genom intern samverkan och så att förvaltningen utvecklar samarbetsformer med externa byggare och byggherrar

STADSÖRVALTNINGEN SKALL FÖRVERKLIGA ARKITEKTURPOLITIKEN

Stadsförvaltningen skall förverkliga det arkitekturpolitiska programmet. Just här ligger problemet. Kan ett pulpetsittarvälde gynna konst? Kan byråkrati bry sig?

Skapande personer säger följande om byråkratin:

Byråkratin försvarar status quo långt efter det att statusen förlorat sitt quo

”Goda byråkrater behövs för att hålla en välorganiserad ineffektivitet i gång”

”Byråkratin är konsten att göra det möjliga omöjligt”

”Om en statlig utredning hade arbetat på hästen, skulle man fått den första hästen som kunde böja knäleden i alla riktningar. Det enda problemet är att den inte hade kunnat resa sig”.”

”byråkratin är en drake som skall bekämpas. Den är tyngden som hindrar kreativiteten från att flyga”

”om en idé kan överleva en byråkratisk granskning och förverkligas, då var den inte värt mödan”

”om du vill synda, synda mot Gud. Gud förlåter dig, byråkratin aldrig”

Frank Lloyd Wright påstår att ”En byråkrat dör vid 30-års ålder och begravs vid 60”. Erich Fromm säger att de flesta människor dör innan de föds. Kreativitet innebär enligt honom att man föds innan man dör. Han säger vidare att de byråkratiserade och mekaniska arbetsrutinerna hjälper folk i förvaltningen att framhärda i ovetskap om de djupare mänskliga livsbehoven, ”längtan efter gränsöverskridande och enhet”.

”Ingenting är farligare för arkitekturen än när man handskar med fristående problem. När vi splittrar livet i separata frågeställningar förstör vi möjligheterna att åstadkomma god arkitektur”

Alvar Aalto

Byråkratin är ett hot mot kreativiteten och därmed mot byggnadskonsten.

Om det är så, är stadsförvaltningen ett av de stora hoten mot god arkitektur. Att överlåta implementeringen av arkitekturpolitiken åt byråkratin är då liksom att låta räven råda över blomkålsfältet, eller att låta kaninen vakta hönsgården. Vem bryr sig.

Ännu i början av 1900-talet kunde stadsledningen förvalta och utveckla Jakobstad på ett engagerat sätt. Stadens fäder värnade om staden. De prefererade det gemensamma framom det privata. När Jakobstad växte ökade pulpetsittarväldet. Förvaltningen differentierades och splittrades i enheter på samma sätt som imperiet styckades i små kungariken efter Alexander den stores död. I dessa små kungariken vet tjänsteinnehavarna nu mer och mer om allt mindre. Varje enhet har sina egna bestyr, sina egna alldagliga bekymmer. Ingenting väsentligt har de gemensamt med dem som hanterar andra problem. Verkcheferna och avdelningscheferna är herrar med ställföreträdande makt; samtidigt är de slavar. Så har byråkratchefen, liksom eunuckerna i kejsarens Kina, blivit en maktlös människa med makt.

Uppgiften att i förvaltningen implemetera ett program i syfte att gynna något så exklusivt som ett program för byggnadskonst tycks omöjlig, åtminstone svår.

Saken kompliceras och fördunklas ytterligare av att beslutsfattarna i många fall tar på sig byråkratkappan och ingriper operativt, eller att någon tjänsteman tror sig vara beslutsfattare.

För att stadsförvaltningen skall kunna förverkliga det arkitekturpolitiska programmet, krävs att tjänstemännen och beslutsfattarna lär sig samtalskonst i stället för talekonst; dialog i stället för diskussion. Att höra är inte detsamma som att lyssna. Även en anka kan lyssna. Är detta möjligt?

Vidare krävs att en samsyn uppövas inom förvaltningen i syfte att förvandla det mekaniska synsättet i riktning mot ett organiskt, dvs mot levande system, som bestäms av sina processer, att utifrån specifika behov sammanföra olika discipliner och förvaltningsenheter till gemensam handling. Lefebvre benämner detta ”transduction”, målinriktad verksamhet genom gränsöverskridande verksamhet. (Trans= överskrida; ducere= leda)

Detta förutsätter ledare som vet vägen, själva har gått den och kan hålla skaran samman.

FÖR FÖRVERKLIGANDETAV DET ARKITEKTURPOLITISKA PROGRAMMET ANSVARAR  FÖLJANDE:

Centralförvaltningen

Stadsdirektören

Drätseln

Tekniska verket

Stadsplaneavdelningen

Mätningsavdelningen

Kommunaltekninska avdelningen

Husavdelningen

Stadsarkitektkontoret

Byggnadstillsynsbyrån

Jakobstads muséum

Miljövårdsbyrån

Affärsverken

Jakobstads vatten

Energiverket

Följande politiskt tillsatta operativa organ berörs omedelbart av programmet:

Stadsstyrelsen

Tekniska nämnden

Miljö- och byggnadsnämnden

Museinämnden

Styrelsen för Energiverket

Styrelsen Vattenverket

Frågorna som dessa skall behandla och besluta om gäller identiteten, byggnadsarvet, arkitekturen, kvaliteten i byggandet, Val av planerare, vägledning, skolning, forskning information, interaktion

FÖRVALTNINGEN SKALL UTVECKLA OCH STÄRKA JAKOBSTADS IDENTITET

Jakobstadsbon mår bättre och lever längre än någon annan i Finland. Detta beror på Jakobstad.

I Jakobstad finns komplexa sociala nätverk och ett intrikat och genuint stadsbygge. Jakobstad har hög integritet.

Problemet är emellertid att alla jakobstadsbor inte mår lika bra. Välmåendet är språkligt. Frågan är i vilken utsträckning detta kan lösas rumsligt. Rent ut sagt kan saken handla om en barackskola.

Integriteten är sammanbunden med identiteten. Att erhålla identitet är inte att förverkliga sig själv. Identitet handlar inte om att byta kläder, eller ändra frisyr. Det är att låta sig förverkligas, att utvecklas inifrån. Allt annat är ytlighet. Identiteten uppstår och förstärks uteslutande genom skapande arbete. Här finns inga genvägar. Endast så erhåller en människa sin identitet. Endast så utvecklas identiteten i en stad. De flesta av Jakobstads märkesbyggnader – dessa som nu binder samman jakobstadsborna och gör Jakobstad igenkännlig – kom till därför att driftiga och kreativa industriledare beredde rum för sin expanderade verksamhet. Samtidigt förstod dessa att för detta uppdrag anlita de absolut bästa arkitekterna. Villkoret för identitet är skapande verksamhet och endast den som skapar blir skapad.

De som flyttade till staden för brödets skull byggde inga märkesbyggnader men genom arbete i anletets svett skapade de entrepenörernas rikedom och därmed mnärkesbyggnaderna. De bosatte sig i staden bortom staden, i Skata. Här förverkligades de genom arbetar- och frikyrkorörelserna. Så småningom blev de jakobstadsbor.

Jättarna, brådskan och alla de ljumma, som inte bryr sig, dessa som inte dagligen umgås intimt med Jakobstad, utgör faror för skapande processer och därmed för identiteten. Detta gäller de nationella byggnadsfirmorna, vilkas bostadsbyggande man i identisk form kan beskåda i Tammerfors, Vasa och litet var som helst; bostadsbyggnader som verkar ha kommit till på samma sätt som när man prefabricerar småhus. Först planeras huset, sedan söker man en lämplig tomt och därefter beklagar man sig över omgivningen. Samma sak gäller de centra för dagligvaruhandeln, som de moderna rovriddarna, de nationella och internationella handelskedjorna bygger. Typiserade lösningar, snabba procedurer. Understundom tror man att man befinner sig i Närpes, Kajana eller Karleby, någon gång i en liten by i Tyskland. Överallt samma parkeringsplats, på alla ställen samma ingång, i alla avseenden samma likgiltighrt mot platsens ande ”genius locii”. Den totala ignoransen. (Här bör dock inskjutas att några av de stora byggnadsfirmorna nu initierat interna arkitekturpolitiska program.) Lika illa är det med märkesbutikerna. Deras ljusreklamer förkunnar överallt i väårlden samma frälsningsbudskap.

Stadsförvaltningen kan bemöta likgiltigheten genom att i ett skede där planeringen ännu inte påbörjats, beskriva förutsättningarna och ställa tydliga krav. Detta skall ske när ”den som påbörjar ett byggprojekt” med bistånd av huvudplaneraren, förhandlar med byggnadstillsynsbyrån om planeringens utgångspunkter. Jakobstad innehar fortfarande planeringsmonopolet.

Ett komplext stadsbygge är ett resultat av en motsättningsfull stadsgemenskap. Ett sådant stadsbygge skapar alltid nya betydelser. Liksom den mänskliga hjärnans sammansatthet är en förutsättning för medvetandet hos människan, är ett sammansatt stadsbygge förutsättning för kreativ energi i stadsgemenskapen. Stadsbygget skapar nya meningar; nya meningar alstrar energi och ur energin föds återigen nya byggnadsverk som skapar nya betydelser, som skapar ny energi. Så är det.

Förutsättningarna för att ett sjudande, kreativt stadsliv skall kunna uppstå, finns beskrivna i generalplanen och kondenserade i den urbana formen: SAMTIDIGHET, MÖTE, SAMLING, ett kraftdiagram som styr stadsutvecklingen mot täta, laddade, komplexa och sköna stadsrum. Stadens livskraft är väsentligt förbunden med stadsbygget. Stadsliv kräver stadsbyggande. Ett högre stadsliv är beroende av ett förfinat stadsbygge. Identiteten är starkt förknippad med byggnadsarvet.

Stadsförvaltningens uppgift är att låta Jakobstad bli det som det bästa inom henne förutbestämt henne att bli, en stad som vi ännu inte sett, men som stegvis växer fram ur nuet. Den skall inte likna New York, Paris eller Venedig. Den skall likna oss.

Den skall likna oss!

Den fortsatta utbildningen av stadsbygget är beroende av att just vi tänker staden på nytt. Konstskapelsen Jakobstad kan endast förvandlas och utvecklas genom en urban form, genom samtidighet, möte, samling. Framför allt skall det ske med stadsbornas hjälp på så sätt att jakobstadsbon förverkligas.

Det urbanas form – samtidighet, möte, samling – är en ”inre” form, den är liksom en formerande princip. Stadens yttre form är dess arkitektur. När full symmetri råder mellan den formerande principen och stadens gestalt, har Jakobstad lyckats bli den enda staden; ingen stad är som hon och samtidigt har hon blivit den allmänna staden. I henne är hela historien närvarande, människan känner igen sig själv. När hon fullkomnas finns inte tiden längre.