FÖRVERKLIGANDET AV ARKITEKTURPOLITIKEN

Stadsförvaltningen skall implementera det arkitekturpolitiska programmet.

Detta sker genom intern samverkan och så att förvaltningen utvecklar samarbetsformer med externa byggare och byggherrar

STADSÖRVALTNINGEN SKALL FÖRVERKLIGA ARKITEKTURPOLITIKEN

Stadsförvaltningen skall förverkliga det arkitekturpolitiska programmet. Just här ligger problemet. Kan ett pulpetsittarvälde gynna konst? Kan byråkrati bry sig?

Skapande personer säger följande om byråkratin:

Byråkratin försvarar status quo långt efter det att statusen förlorat sitt quo

”Goda byråkrater behövs för att hålla en välorganiserad ineffektivitet i gång”

”Byråkratin är konsten att göra det möjliga omöjligt”

”Om en statlig utredning hade arbetat på hästen, skulle man fått den första hästen som kunde böja knäleden i alla riktningar. Det enda problemet är att den inte hade kunnat resa sig”.”

”byråkratin är en drake som skall bekämpas. Den är tyngden som hindrar kreativiteten från att flyga”

”om en idé kan överleva en byråkratisk granskning och förverkligas, då var den inte värt mödan”

”om du vill synda, synda mot Gud. Gud förlåter dig, byråkratin aldrig”

Frank Lloyd Wright påstår att ”En byråkrat dör vid 30-års ålder och begravs vid 60”. Erich Fromm säger att de flesta människor dör innan de föds. Kreativitet innebär enligt honom att man föds innan man dör. Han säger vidare att de byråkratiserade och mekaniska arbetsrutinerna hjälper folk i förvaltningen att framhärda i ovetskap om de djupare mänskliga livsbehoven, ”längtan efter gränsöverskridande och enhet”.

”Ingenting är farligare för arkitekturen än när man handskar med fristående problem. När vi splittrar livet i separata frågeställningar förstör vi möjligheterna att åstadkomma god arkitektur”

Alvar Aalto

Byråkratin är ett hot mot kreativiteten och därmed mot byggnadskonsten.

Om det är så, är stadsförvaltningen ett av de stora hoten mot god arkitektur. Att överlåta implementeringen av arkitekturpolitiken åt byråkratin är då liksom att låta räven råda över blomkålsfältet, eller att låta kaninen vakta hönsgården. Vem bryr sig.

Ännu i början av 1900-talet kunde stadsledningen förvalta och utveckla Jakobstad på ett engagerat sätt. Stadens fäder värnade om staden. De prefererade det gemensamma framom det privata. När Jakobstad växte ökade pulpetsittarväldet. Förvaltningen differentierades och splittrades i enheter på samma sätt som imperiet styckades i små kungariken efter Alexander den stores död. I dessa små kungariken vet tjänsteinnehavarna nu mer och mer om allt mindre. Varje enhet har sina egna bestyr, sina egna alldagliga bekymmer. Ingenting väsentligt har de gemensamt med dem som hanterar andra problem. Verkcheferna och avdelningscheferna är herrar med ställföreträdande makt; samtidigt är de slavar. Så har byråkratchefen, liksom eunuckerna i kejsarens Kina, blivit en maktlös människa med makt.

Uppgiften att i förvaltningen implemetera ett program i syfte att gynna något så exklusivt som ett program för byggnadskonst tycks omöjlig, åtminstone svår.

Saken kompliceras och fördunklas ytterligare av att beslutsfattarna i många fall tar på sig byråkratkappan och ingriper operativt, eller att någon tjänsteman tror sig vara beslutsfattare.

För att stadsförvaltningen skall kunna förverkliga det arkitekturpolitiska programmet, krävs att tjänstemännen och beslutsfattarna lär sig samtalskonst i stället för talekonst; dialog i stället för diskussion. Att höra är inte detsamma som att lyssna. Även en anka kan lyssna. Är detta möjligt?

Vidare krävs att en samsyn uppövas inom förvaltningen i syfte att förvandla det mekaniska synsättet i riktning mot ett organiskt, dvs mot levande system, som bestäms av sina processer, att utifrån specifika behov sammanföra olika discipliner och förvaltningsenheter till gemensam handling. Lefebvre benämner detta ”transduction”, målinriktad verksamhet genom gränsöverskridande verksamhet. (Trans= överskrida; ducere= leda)

Detta förutsätter ledare som vet vägen, själva har gått den och kan hålla skaran samman.