Kyrkodagarna i Helsingfors, 23-25.05.2003

Jerusalem och Babylon
Uppenbarelseboken 17, 18, 21

Bibeln beskriver mänsklighetens öde i form av en stadsprocess. Processen tar sin början i en stad, den försiggår i en stad, och det som skall komma är stad. Så skriver Hesekiel och de övriga profeterna; så beskriver Johannes framtiden. Johannes ser himlen öppna sig för en ny inkarnation, det nya Jerusalem, där Gud bor.

Människans första myter berättar om en gyllene tid, en nu försvunnen guldålder, ett paradis. I de flesta religioner finns visionen om ett evigt paradis; de sälla jaktmarkerna, trädgårdarna, ett ideal, där naturen bringat fred; en väntan på den dag, då mäniskan inte längre behöver kämpa för att överleva i naturen. I alla dessa dominerar en rörelse tillbaka mot det som en gång var gott, en längtan efter ett liv, fritt från de bekymmer och lidanden som hör det verkliga livet till.

Hos andra finns föreställningen om en evig livsförnyelse, en rening, det obefläckade utan varje tillsats av det historiska. Här finns inget slut, endast en evigt ny början.

Hos andra finns ingen framtida värld, ingen slutlig rättvisa, det magiska behärskar varat.

Endast den judisk-kristna uppfattningen är historisk. Endast i denna ande finns medvetenheten om en historisk förveckling.

Paulus antyder det när han säger att  ”Gud  i Jesus Kristus skall sammanfatta allt i himmel och på jord”.

Johannes är tydligare och talar om staden som skall komma, om staden som skall inkarneras.  Han knyter an till den judiska uppfattningen att det mänskliga ödet är en jäsningsprocess som har en början och ett slut. Genom att historien har ett slut får det mänskliga ödet en mening.

Det Paulus och Johannes säger uppenbarar en annan sanning, samtidigheten:

människans öde är sammankopplat med ett gudomligt öde. Den jordiska historien är sammankopplad med den himmelska. Gud är inte ointresserad av vad människan gör. Tvärtom. Han är nyfiken på vad hans skapade varelse hittar på.

Från himlen blickar HAN ned
han ser alla adamsbarn,
från sitt sätes fäste beskådar han
alla dem som på jorden satt sitt bo ( jordens bosättare…Siedler)
dem, vilkas hjärtan han formar
han urskiljer i synnerhet alla deras verk (Gemähte..allt de gjort…åstadkommit)

 
Gud är intresserad, isynnerhet av människans verk, därför att människans verk är råmaterialet för en ny skapelse, en himmelsk.

Mänsklighetens öde är förbundet med stadsprocessen. Staden är jäskärlet

Staden:

• psykofysisk enhet med en oerhörd formerande kraft. När staden produceras handlar det inte primärt om produktion av ting utan om produktion av mänskliga varelser.
• huvudbäraren av alla civilisationens form och värdesystem
• kulturens vagga och dess fulländning. Förverkligandet av nya värden: Varje kultur är andliga produkter av Andens skapande arbete med naturelementen. ”Ett framhämtande umgänge med naturen” (Buber)

 

Jäsningsprocessen tar sin början i Kajins stad Chanoch och avslutas genom fullständig destruktion i Babylon. När allt är krossat öppnar sig himlen och en ny skapelse, det Nya Jerusalem, Kristi brud, Yahweh Schammah, Guds stad, ”skönhetens fulländning”, sänker sig ner.

Jag vill än en gång påpeka, att det inte är paradiset, de sälla jaktmarkerna eller himlarna som sänker sig ned på jorden. Inte det diffusa ”all ena”, inte heller församlingen eller kyrkan är den brud som Johannes beskriver.

Johannes ser en stad, en stad sänker sig ned. Staden stannar inte ”ovan molnen, ovan jordiska dimhöljda länder”. Den landar. Gud bor nu bland människorna i sin stad,  Inte i sitt tempel som i Hesekiels Jerusalem. I skönhetens fulländning finns inget tempel.

Men denna nya skapelse, ett verk av den himmelska processen, är väsentligt beroende av den jordiska historien. I djup innerlig mening är den ett resultat av interaktionen mellan människa och Gud. Den är, för att tala med Berdjajev ”inte bara himmelsk utan också en transformerad jordisk verklighet”

Det Nya Jerusalem, Kristi hustru, är resultatet av mänskliga strävanden, Guds nåd och skapande kraft. Ängeln som guidar Johannes, säger att bruden är klädd i de heligas rättfärdiga gärningar (åt henne har blivit givet att klä sig). Vi kunde interpretera det och säga: Bruden är iklädd allt som människan helhjärtat och ansvarsfullt gjort i tillit till livet  (inte på grund av religiösa eller moraliska diktat) i det komplicerade samspelet mellan nödvändighetens, frihetens och nådens förvandlande element.

Det hebreiska ordet för nåd är Chessed.  Ordet innebär innerlig förbundenhet med den Högste, och denna relation är liv och tjänst. Genom nåden uppenbaras för människan meningen med hennes uppgift i världen. Att vi behöver Gud, mer än allt, vet vi alltid i våra hjärtan, men inte alltid vågar vi som plågas av skam och tyngs av skuld, tro att Gud behöver oss. Vi behöver Gud för att bli verkliga; Gud behöver den enskilda människan – till just det som är hennes livs mening. Världen består i kraft av omvändelsen och den byggs upp av nåd.

Mika: ”det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud”. Detta är nog för att Gud skall bygga sin stad. Buber: ”… och ödmjukt vandrar med din Gud”.

Vandring. Herren känner den pålitliges väg, säger psalmisten. Gud har intimt umgänge med den trogne.

Djupast är processen beroende av KÄRLEKEN, ”överlevnadens enda drivverk” (Leonard Cohen) eller med Paulus:”men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”. Det enda som består är kärleken. Det nya Jerusalem är ett kärleksverk.

Historien går mot ett faktum och utgår från ett faktum: Uppenbarelsen av Jesus Kristus, hans lidande, hans död och uppståndelse. I honom förenas den jordiska och den himmelska historien (Paulus)

Jesus Kristus lider, dör och uppstår. Ständigt…. i allt. Gud själv låter sig slaktas på världens slaktbänk….. och uppstår.

Utan Jesus Kristus funnes ingen rörelse och ingen rörelse skulle vara möjlig att uppfatta.

När vi i nattvarden bryter brödet och dricker vinet förenas himmel och jord, och den som har öron förnimmer evighetens sådd på tidens åker.

Min gode vän Ole Jakobsson skrev några rader strax innan han dog

”Jordens skugga och himlens hetta
möttes i ett famntag
 i en måltidsfest med helgat bröd och vin
så skapade Gud kärleken och gav den åt människorna
att bära till varandra”.

 Nattvarden: brödet och vinet är varats kärna, den sanna verkligheten. Enligt Irenaeus, biskopen från Lyon ( som förinkarnationen, i kamp mot gnosticismen medverkade till att den bibel vi nu läser kom till) menar att nattvarden gäller just interaktionen mellan Gud och människa, detta att människan i tillgivenhet odmjukt vandrar med sin Gud.

• 1. Gud, skaparen, låter vinstocken bära frukt och vetekornet mångfaldigt uppstå.
• 2. Människan förvandlar genom Guds vishet druvsaften till vin och kornen till bröd. Den mänskliga insatsen är kultur, det framhämtande umgänget med naturen.
• 3. Liksom Jesus Kristus uppstod, skall i sinom tid allt detta uppstå till ny skapelse. Allt som har haft sann existens uppväcks. Här föds lovsången.

 
Vintillverkning innebär att en ny skapelse uppstår genom jäsprocesser. Druvsaft som jäser är inte vin, men vin i vardande.

Varje ny skapelse förutsätter jäsning. När jäsningen upphört och vinet klarnat hälls bottensatsen i slasken. 

Utan jäsningen i historien finns ingen skapande rörelse. Utan skapande rörelse  – utan vardandet – skulle det mänskliga varat vara ett ofullständigt vara.

Det Nya Jerusalem är i likhet med vinet en ny skapelse

Babylon är bottensatsen som hälls ut på avträdet.

Historien handlar om kampen mellan gott och ont. Det onda är den gudagivna friheten att göra som Gud inte vill. Det goda är hänvändelsen till honom.

Ont och gott handlar väsentligt om det innersta i själva varat; om livsnerven: om trohet eller trolöshet. Trohet eller trolöshet mot skapelsen och mot skaparen… om att träda in i nåden eller att förkasta den.

Den historiska förvecklingen innebär en komplexifiering och en stegring av motsatserna mellan gott och ont, mellan ”självförintelsens och ickevarats ande” (Mefistofeles i Faust) och helhetens ande, den Helige Anden som verkar i relationerna och i fullheten av relationerna

I Bibeln träder staden emot oss som kvinna. Först som Jerusalem, sedan som två städer eller mer precist, som två kvinnor, vars bilder genomtränger varandra och gör anspråk på helheten, Babylon, horan, och det nya Jerusalem, bruden. Det onda och det goda. Babylon finns hos oss liksom Jerusalem. ”Det onda kan inte finnas i världen om det inte först finns hos oss” (Jaakob Jiijzac i ”Gog iund Magog, Zwischen Zeit und Ewigkeit”, ”For the sake of Heaven”)

 

BABYLON

Johannes Babylon är ickevarats stad, en illusion av verklighet, en pseudohändelse, ett bländverk, magi. Förhärskande är relationslösheten. Allt och alla har förvandlats till varor som kan köpas och säljas. Babylon kännetecknas av ett svindlande, förvirrande tempo, könsfixering och pengar, av varan , kommersen och profiten. Hon är horan med härjad skönhet som ”skrevade med benen för alla som närmade sig” (Hesekiel),  och som i en kättja utan kärlek, grovt och skamlöst börjar med det, som är den sanna kärlekens fullbordan”.

Hänsynslöst utnyttjas hon av stat och marknad. Hennes invånare är nerdrogade av konsumism, en modern Baalsdyrkan, eudemoni. Hennes omättliga livstörst har kastat henne i möjligheternas malström och slitit sönder hennes väsen. Den kaotiskt flammande elden inom henne förtär henne. Trots att något av Guds ande kanske svävar över denna kraft, känner hon inte igen den i vinden.

Johannes ser staden Babylon, den stora skökan som bor vid stora vatten  ”Henne har jordens kungar horat med och jordens invånare har berusat sig med hennes otukts vin”. Hon sitter som en drottning på det scharlakansröda vilddjuret, klädd i purpur och scharlakan, smyckad med guld, ädelstenar och pärlor…Babylon, den stora staden: köpmanskap, industri, skeppsfart, lyx, skönhet, makt…. Allting till salu, allt och alla har förvandlats till varor: ting, människor, kroppar, själar….framstegskult: en dödskult och inte en uppståndelskult….”jag är inte änka och skall aldrig behöva sörja

Johannes: ”Jordens kungar har bedrivit otukt med henne och jordens köpmän  har blivit rika genom hennes omåttliga lyx”.

Hon är köpt, hela hon är köpt, och varför skulle man söka vinna hennes kärlek när allt är så lättköpt utan den.

Babylon, staden där allting slirar i varje riktning och där ingenting finns som längre kan mätas. Babylon, staden där världens ökenstorm har överträtt sin gräns och förryckt själens ordning. Babylon.

 

JERUSALEM

Det nya Jerusalem är livsbejakelse, verklighet, fullheten av  relationerna. Här flödar livsströmmarna som hos den unga flickan i ”Sångernas sång”. En trädgårdskälla är hon, en brunn med levande vatten, porlande ned från Libanon. Hon drivs inte av kättja; hennes åtrå är fylld av oskuld, hennes hänryckning av innerlighet.

”Om jag då fann dig i gränden, skulle jag kyssa dig
och de skulle inte få håna mig,
jag skulle leda dig
jag skulle föra dig
in i min moders hus,
du skulle få lov att lära mig” 

-”    Så skön och så mjuk är du,
kärlek, i njutningen!”

 Kärleken, den verkande kraften i tillvaron – våldsam såsom döden, obarmhärtig såsom dödsriket -.har förvandlat hennes mörka flammande eld till en ljus och klar låga.

Hennes livstörst är riktad och hon blir i sin älskares ögon som en, vars törst blev släckt.

Hon är ”som en lilja bland törnen”.

Babylon och Jerusalem är STADEN. Babylon druvsaften som jäser, vinet i vardande; Jerusalem vinet. De är inte åtskilda i tiden; de existerar samtidigt. Babylon är relationslöshetens värld, Detets värld, Jerusalem relationernas värld, Duets. Babylon är förhärskande; Jerusalem finns hos oss som längtan efter skönhet, den ”skönhet som skall frälsa världen”. Jerusalem vill bli till.

Simone Weil, den franska mystikern, menar att vår längtan efter det goda, det rena och det sanna – vår längtan efter skönhet – alltid innebär ett lidande, eftersom denna längtan aldrig helt kan tillfredsställas. Men hon säger också att vår törst efter detta oerhörda samtidigt sätter oss i rörelse mot ett mål som ligger utanför och framför oss. Dostjevskij uttrycker samma sak så här: ”Om ett folk har bevarat skönhetens ideal och behovet av skönhet, är detta en garanti för detta folks högsta utveckling”….

Det finns skönhet i livet och det är bara genom att älska livet, att älska sin värld, som människan kan fatta livets mening: Det enda Gud begär av oss är därför att vi gör det rätta, lever i kärlek och troget håller oss till honom……”Å små gossar, å kära små vänner. Frukta inte livet. Hur skönt är inte livet om man bara vill göra något som är gott och rätt”” (Aljosja i Bröderna Karamasov)

Vi lever alltmer i en tid som präglas av ”självförintelsens och ickevarats ande” Babylon är bibelns metafor för detta. Men längtan efter ”den skönhet som skall frälsa världen” finns hos oss som hopp och därmed som kraft. Vår törst efter detta oerhörda sätter oss i rörelse mot ett mål som ligger utanför och framför oss…vägens slut, skönhetens fulländning…samtidigt som den får oss att förneka att det finns något slut.

Vi måste därför lära oss älska vår värld, älska den i all dess förskräcklighet.

För att kunna älska sin värld ( staden ) måste man lära känna den och att lära känna innebär något helt annat än att inhämta kunskaper om något. Man måste lära känna världen (staden) som Abraham kände Sara. Man måste ha intimt umgänge med den. Man måste i handling uppleva enheten med den. Bara den som samtycker till dess existens; bara den som inser att det inte bara är så att Gud finns i staden, utan fastmer så, att staden finns i Gud; bara den som innerst inne vet att Gud älskar staden som brudgummen älskar sin brud (Joh 3:16); bara den som tror på världen (staden)…. såsom Gud tror på den kan skapa och bli skapad. ”Och om hon ger sig in i detta kan hon heller inte förbli gudlös” säger Buber. ”Älskar vi den verkliga världen, som aldrig vill låta sig utplånas – om vi älskar den i all dess förskräcklighet, om vi bara vågar lägga vår andes armar om den – då skall våra händer möta de händer som håller den…. Skapelse – vi deltar i den, vi möter den Skapande, överlämnar oss åt honom, medhjälpare och medarbetare”.

Och den som har öron hör vardandets röst från de djupa ravinerna och förnimmer evighetens sådd i tidens åker.

Så blir ”skönhetens fulländning” till, puppan som metamorferats till en fjäril som brett ut sina vingar. Den jäsande livssaften som transformerats till vin, klarnat, och befriats från alla slaggprodukter. Liksom mörker är för att ljus skall bli till, finns Babylon för att Jerusalem skall bli till. Den nya verkligheten är därför inte bara himmelsk utan också en transformerad jordisk verklighet. Och vi ser henne ”redo som en brud som är smyckad för sin man”…Hon bryter fram som morgorodnadens glans, skön såsom månen, klar såsom glödklotet”. Och hon säger: ”Jag är min älskades, till mig står hans åtrå….

 

Och han…

”Se, nu står han ju
bakom vår mur,
spejar in genom fönstret
blickar in genom gallret.

 Min älskade stämmer upp
han säger till mig:
”Gör dig i ordning
min käresta,
min sköna
och skynda dig hit!”

”-   Vad du är skön
min käresta,
du är skön”