TILLS VIDARE HÄR

Publicerat i MST  mars 2010

Året var 1952, det var olympiad, jag var 8 år. På en resa med vår ännu fabriksdoftande tudelsbakrutade, reservbensinkranade Volkswagen såg jag under vår färd hur olympiaelden testamenterades från man till man och jag lärde mig känna mitt fädernesland, ja hela världen och alla dess förborgade hemligheter. Den sommaren såg jag bakom stängslet i olympiabyn en svart man med cocacolaflaska i handen och upplevde larmet från de stora vattnen när Helsingfors under några veckor blev ländernas huvudstad.

Någonstans invid en landsväg stod en lastbil. På dörren fanns bokstäverna TVH. När jag frågade mor Margit vad de betyder svarade hon blixtsnabbt och insiktsfullt: ”tills vidare här”.

Mor Margit är inte längre här. Hon hämtades hem.

Margit Ulrika föddes på Raaks i Purmo. De första åren lekte hon bland gravstenarna på Sisbacka, där pappa Wilhelm förestod lanthandeln. Fem år gammal flyttade hon till Södermalm i Jakobstad, Wilhelm hade öppnat butik med spottkopp och allt. Här följde hon tillsammans med sin bästa väninna Maja byktåget till platsen där fruarna, pigorna och drängarna ställde upp grytorna, tände eldarna, skvallrade, och tvättade allsköns byke alltmedan barnen plaskade omkring i det levande vatten som klart som kristall gick ut från Lappfjärden invid Pedersöre kyrka. I dag har källorna sinat, diket kallas ”rapakanalen”. På söndagarna åkte hon ibland med Majas familj till bönhuset i Skutnäs, upplevde laestadianernas mäktiga sång och ”såg dem falla i fröjd”. Med styvmor Ester gick hon till Betania, med far Wilhelm någon gång till bönhuset på Skolgatan.

Mor Margit visste var hon befann sig, varifrån hon kom och vart hon var på väg. För henne innebar ”tills vidare här” att vara närvarande just där man är, att inte låta sig luras av skenbilder, att inte ge sig.

Rafael såg henne och betogs. Hon var välväxt, vacker och klok, med gåtfulla skälmaktiga ögon, leende karmesinsnöreliknande läppar och en sångröst med sällsamma övertoner… och hon kunde spela piano. Rafael var mejeridisponent, kördirigent, organist och tävlingscyklist, på söndagarna tävlade han förstås aldrig. Men när kvällsmötet var över i Saronkyrkan i Forsby hoppade han upp på sin racercykel och likt en gasell eller hjortbock dansade han fram över de barr- och kådadoftande kullarna vid Bennäs, ökade på Remsorääto farten så, att mångfaldige finske mästaren, Finlands representant i Berlin OS 1936, Thor Porko, mannen som den gången i Gamlakarleby slog honom med en futtig decimeter (1 decimeter!!!), hade sett sig tvungen att se honom försvinna och upplösas i solnedgångens bländande ljus. Vid kvarnen visste Rafael att målet var nära; avstannande cyklade han sedan genom Parentesen och strax därpå spejade han in genom fönstret och bultade på hennes dörr.

Så förenades Margit och Rafael och under brinnande krig flyttade de till mejeritomten på Otto Malmsgatan, ett stenkast från hennes barndomshem. Tills vidare var hon där och där födde hon två söner och livet var härligt. I efterkrigstidens krassa verklighet sydde hon tillsammans med svägerskan Mabel väskor av konstläder från narsbrödernas konstläderfabrik, och tillsammans med styvmor Ester sydde hon till Stockmann näsdukar kantade med spetsar från Lassfolks spetsfabrik som ägdes av Esters kusin Anders. Däremellan stickade hon våra sockor och tröjor och sydde våra kläder. På eftermiddagarna, då när mejerilarmet tystnat och bönderna och chaufförerna för länge sedan lämnat vår gård, hände det sig att mor Margit vek in en gädda eller en sik i smörpapper med nykärnat smör, lindade in allt i tjocka lager tidningar, satte paketet på den sista glöden i den ångaproducerande pannan och serverade anrättningen med potatis och kanske ännu litet av det nykärnade smöret. Hon såg möjligheterna och hade gåvan att av nästan ingenting skapa läckerheter…  ”och så måste det också vara vackert… jag har alltid tyckt om det som är vackert”.

Matbordet dukades i all hast för plötsliga av kriget tilltufsade gäster, och hon åtog sig villigt värdinnerollen när hemmet allt som oftast förvandlades till gästhus för predikanter och missionärer. Jag minns samtalen vid kvällstéet när jag storögd lyssnade till förunderliga berättelser om de myllrande människomassorna på Indiens ofantliga slätter, möten med Jawaharlal Nehru, och de strapatsrika resorna hem med båt över dånande vatten och trånga passager.

Bland gästerna fanns också Ingolf Friman och Odin Sikström. Ingolf var författare, typograf, restaurangviolinist, amatörarkeolog, hembygdsforskare, fotograf utan film och ensam. Ofta ville han musicera med min bror Pelle, som hela tiden förkovrades i Greta Karlssons pianoskola. Ingolf mindes aldrig riktigt den avtalade tidpunkten, men visste på pricken när vi intog vår kvällsvard. Odin var kopparslagare, kittelflickare, sångare, kompositör, förläggare, skidåkare, cyklist, roddare och mycket, mycket ensam. På 40-talet hade han tillsammans med far Rafael turnerat i de österbottniska kyrkorna och sjungit Bach och Wennerberg, sedan drabbade scenskräcken honom. Även Odin visste när aftonmålet intogs. Efter måltiden ville far Rafael vila en stund eller så var han tvungen att skynda till något sammanträde eller något annat och överlämnade så det sociala åt mor Margit som bjöd på kaffe och tålmodigt lyssnade till Ingolfs och Pelles musik och empatiskt med Odin samtalade om fader Bach, Dan Andersson, kvinnorna, livet i stort, och om den moderna musiken som ”låter som ett plåtslageri med sångare som inte verkar må bra”, medan han pendlade med det korslagda benet och med jämna mellanrum tog ut löständerna och pudrade dem.

Så förflöt tiden. Pelle och jag växte upp, gifte oss och fick barn. Sedan dess kallades mor Margit ”famo”. Så länge hon orkade samlade hon hela den växande familjen till måltider som alltid avslutades med sång och musik; sången vibrerade då av de sällsamma övertoner som var hennes och som hon givit åt barnbarnen.

Rafael dog 1992 men famo var beredd; med döden var hon förtrogen alltsedan leken mellan gravstenarna på Sisbacka, förlusten av sin mor Johanna när hon var elva år och efter det att döden med början 1954 med tio års mellanrum nafsade Rafael i bakhasorna. Aldrig någonsin såg jag henne tappa fattningen. Under 12 år bebodde hon ensam lägenheten på Köpmansgatan 6 till dess benbrott och demens ledde till att Folkhälsan Östanlid blev hennes hem.

Trots demensen bibehöll hon sin integritet. Hon förlorade i själva verket aldrig sig själv; det var i stället så, att det som det bästa inom henne förutbestämt henne att bli, blommade ut. TVH, Tills Vidare Här. Alltid absolut närvarande och med en fullkomligt pricksäker humor välsignade hon livet och fick andra att välsigna livet.

Den 1.2. klockan 16.25 fattade hon handen som ledde henne över den flod som likt en andning skiljer livet från det som är ”utanför alla hjärtan och en stjärnbana ovan allt vett”.

Kanske sade hon då åt vår Herre detsamma som hon sade åt Pelle, när han väckte henne vid matbordet på Östanlid: ”jag tror jag har avsomnat”.

”Tack för att vi fick ha henne hos oss” sade sköterskorna som vårdat henne.

 

 

ÅTER TILL VÄRLDEN

Publicerat i MST februari.2012

ÅTER TILL VÄRLDEN

Elia var som en stormvind, mäktig som blixt och dunder. Människornas själar ville han välsigna genom tuktan och förmana trötta hjärtan i en het malström. Förstenade ville han väcka till upphetsat ljus. HONOM sökte han på sina stormiga stigar, men fann honom inte.

Som elden ville han svinga sig upp och radera ut allt som inte bestod hans prov. Mäktig såsom solen ville han sveda världarna och luttra dem i offerflammor. Med plötslig makt antände han en ung nolla som blommade ut till ett välsignat poem. HONOM sökte han i sin egen flammande avgrund, men fann honom inte.

Elia kom från ingenstans. Sägnerna berättar att han skurits ut ur sin moders döda kropp och att ingen visste vem fadern var. Han var ingens son. Han var getaherde och bodde i Tishbe i Gilead.

Däruppe på bergsluttningen, hörde han en dag HANS röst, en mjuk, klar och tydlig röst som liksom svävade ut ur hans eget bröst. ”Elia gå”, sade rösten och Elia svarade nej, Nej, NEJ… jag vägrar… du kan inte tvinga mig!”  ”Nej. Elia, jag kan inte tvinga dig.”

Så Elia gick nedför berget, snart sprang han, sedan stormade han ner lik en orkan och klev med beslutsamma steg genom stadsporten till Samaria, förbi Baals tempel, förbi hälarna och de skrikigt prutande försäljarna av fallosamuletter och genom terebintallén som förde till konungens palats och förbi hovprofeterna som profeterade som kungen ville. Stinkande av svett, getter och dynga står han så med tovigt hår och skägg i mantel av getskinn med läderbälte framför konung Ahab och säger: ”riv ner Baals tempel och kasta ut horan Isebel”!

Konungen slänger sin mantel över axeln och undervisar honom milt överlägset om det politiskt nödvändiga att stå på god fot med konungen i Tyrus och att Baal är tyrisk gud och utan bistånd från Tyrus klarar vi oss inte och att han själv högaktar Israels Gud för det han gjorde med folket i Egypten och i öknen men att det är nu så att denne gud inte förstår sig på stadsliv, agrikultur och behov av regn ”det förstår du väl”, och att Baal är Isebels gud. Elia avbryter konungens tal och nu säger han med tonen hos en profet: ”så sant HAN lever, Israels Gud som jag tjänar, framför vilken jag stod och står: vare sig dagg eller regn skall komma, himmelens vatten skall inte fukta landet annat än om jag så befaller”.

Regnet föll inte på över två år och hungersnöden var stor i Samaria. Då hörde Elia på nytt HANS röst och uppsökte konung Ahab och konungen meddelade därefter Isebel att en konfrontation mellan gudarna är oundviklig… ”folket måste få sitt regn… snart gör de uppror”.

På en avsats på berget Karmel församlades så fyrahundra baalsprofeter, Elia ensam, konung Ahab på en portabel tron, samt folket. Israels sanne Gud antänder offret, folket föll ned på sina ansikten och ropade: ”det är HAN som är gud” och alla Baals profeter flydde, blev infångade och slaktade vid Kishonbäcken. När molnen rämnade och regnet öste ner, fäste Elia upp sina kläder och sprang före Ahabs vagn som hans härold, och när rädslan för hämnd fått honom i sina käftar gick han i panik en dagsresa ut i öknen för att dö.

En Herrens budbärare väckte honom och gav honom att äta och dricka. Stärkt av en glödkaka och ett krus vatten vandrade han sedan fyrtio dagar och fyrtio nätter ut i öknen, raka vägen till HANS berg Horeb, den plats där allting började, tillbaka till den plats där fäderna slöt förbund med HONOM och dansade runt guldkalven. ”Här där det började, här vill jag dö. Du har låtit mig ränna runt som en vettlös killing. Alldeles som jag en gång gjorde mot en grå liten killing som till döden sargad av vargens käftar släpade sig fram till mig… jag tog den på mina knän och lät den dö i min famn… alldeles så, förvägra mig inte detta, låt mig dö i din nåd”.

En mäktig storm blåste upp. Berg klövs och klippor krossades och Elia sade: ”DU är inte i stormen”

Ett jordskalv får jorden att darra och Elia säger: ”DU är inte i jordbävningen”

Eld flammar upp och Elia säger: ”DU är inte i elden”

Efter elden stillhet och ut ur stillheten en röst som åter igen kom ur hans eget bröst liksom svävande i tystnaden: ”jag tog världen på mig när jag skapade den. Jag tog den på mig för att lida med den. De som lider djupt… jag tar del i deras lidande så att de kan närma sig mig. Genom lidandets avgrund kommer världen i min famn. Lilla killing. Jag tar ditt huvud på mina knän men inte för att du skall dö min famn. Återvänd till världen; uppgifter väntar på dig

Och Elia lyssnade och liksom lade sitt öra mot det stilla livet hos HANS jord och han förnam hur frö efter frö började gro, och hur allt växande omslöt honom, puls mot puls och stillheten betvingade honom, det evigt fullkomliga, mjukt och moderligt – och då insåg han att han måste förlita sig på den röst som inom honom själv svävar i tystnaden… och då fann han HONOM.

Källor:

Första konungaboken

Martin Buber: Elijaha mystery play

 

MAT

Publicerat i MST december 2011

Då efter kriget åt vi lutfisk och risgrynsgröt på julafton och Manda Strang som bodde i Blomqvists hus i kvarteret invid och ända till sin död deltog med oss i julfirandet, berättade att hennes pappa sade att man på vitsåsen ”sku säta så mytschi svartåvitpepar att tååra strittar ”.

Tiderna har förändrats, bordet dignar av mat och vi kan inte längre rätta oss efter uppmaningen till dem som under Moses ledning vandrade i öknen: tillsägelsen att  dagligen förtära allt ”på det att intet må förfaras” för att följande dag invänta brödet från himlen och börja från rent bord (tabula rasa…. ”tabberas”).

Kvar från efterkrigstidens knapphet är julevangeliet och bland rätterna lutfisken med vitsås, fast såsen numera kallas béchamel efter Louis de Béchamel, markis från Nointel. En god béchamel kräver grädde och smör… mycket smör. Då på 40-talet rådde i vårt hem aldrig brist på smör; pappa var mejeridisponent. I dag finns knappast smör att köpa.

Mycket fokuseras just nu på mat. I Sverige utges ca 350 kokböcker per år, en kokbok om dagen.

Samtidigt har en del människor i vår tid helt tappat lusten att äta, andra hetsäter medan ytterligare en del tillhör den skara som Dante mötte på skärseldens sjätte avsats, dessa som gjort sig skyldiga till frosseri och dryckenskap. Alla hade de sökt sann näring och uppfyllelse men förväxlat den jordiska matens och dryckernas sötma och njutning med den andliga föda som de verkligen behövde och innerligt längtade efter.

I mitten på 90-talet försökte jag en julafton likt Emil och fattighjonen ta ”tabberas” men hamnade i stället som kommandoran i varggropen och hemsöktes av frossan alldeles som när jag år 2001 drabbades av en blodförgiftning som fick sjukhussängen att huttra och skälva likt jorden när den bävar.

Jesus älskade människornas glädje och deras fester med danser, rikligt med mat och drycker; hela den judiska traditionen var grundad i förbundet med HONOM som inte bara är utan lovat vara tillstädes i allt mänskligt, en tradition som tog sig uttryck i gemenskapsoffren, omsorgen om nästan, främlingen, de fattiga och utstötta. Men likt profeterna gisslade han den religiösa elitens inskränkthet, ignorans och förakt för de utstötta, för rättvisa och sanning. Ni är som vitkalkade gravar…. innerst  inne stinker ni, sade han.

Jesus var en stor satiriker.

I sin läsvärda bok ”Det gråtande djuret” tar Anders Piltz fram en satir som på 1300-talet höglästes av medeltida munkar och studenter i Sverige. Jag citerar Piltz text:

Berättelsen handlar om en abbots välförsedda garderob och framför allt om hans aftonmåltid, med dess oräkneliga rätter av gås, höns, änder, andra fåglar samt fisk i form av gädda, lax och braxen, åtta fiskar kokta och sexton stekta och nio tillagade i peppar. Eftersom denne andens man rigoröst håller på ordensregeln, smakar han däremot inte något kött av fyrfota djur. Därför äter han inte fläsk, utan han låter det koka i panna tills det har förvandlats till spad. Detta kan han inmundiga, eftersom det ingenstans står att det är förbjudet att dricka fyrfota djur. Så äter han ägg, fem stekta och fem kokta och fem lagade i gryta och fem i panna och fem i kål och fem ”kolhoppade”, vad det nu är. Slutligen äter han för säkerhets skull ytterligare fem gånger fem ägg.

Han blir så småningom törstig, och några förbud mot att dricka existerar inte. Men han dricker det inte hur som helst, utan varje gång har han ett noga angivet syfte: den heliga Kyrkans välgång, god skörd åt bönderna, syndernas förlåtelse åt bröderna i klostret, för klockstapeln i Babylon, för den stora klockan i Lunds domkyrka, att den inte skall spricka. Så dricker han sjuttio sinom sju gånger. Sedan han läst sina böner drar han sig tillbaka, nu för att dricka av mer privata, medicinska skäl: för att inte bli ”trångbröstad”, det vill säga för att bota sin andnöd. Denna effekt uppnås med en dryck av vin, peppar och ingefära. Genom den ånga som bildas försvinner hans hårväxt, varför alla abbotar är ”flintskallota”.

Då efter kriget åt vi lutfisk och risgrynsgröt på julafton och Manda Strang berättade att hennes pappa sade att man på vitsåsen ”sku säta så mytschi svartåvitpepar att tååra strittar ”.

Jag har fortfarande mitt hår i behåll fast det glesnat en aning, om detta nu har någon betydelse.

Jag önskar er alla en god och välsignelserik jul. Ät och drick vad ni vill, som Paulus säger, men gör allt med måtta.

 

Anders Piltz är docent i latin, idéhistoriker och katolsk präst, knuten till dominikanorden

 

SOM ETT BOTTENFRUSET VATTENFLÖDE

Publicerat i Mst augusti 2011

Människan är inte god, endast Gud är god. När människan helhjärtat vänder sig till honom lär hon känna vad det goda är och att det enda Gud begär av henne är att hon gör det rätta, lever i kärlek och troget håller sig till honom.

Författaren till psalm 1 delar in oss människor i tre kategorier: de trogna, syndarna och de ondsinta.

Gud känner den trognas väg. Lycklig den människa som går den väg som Gud känner och visar.

Syndarens väg karakteriseras av att han i den virvel av möjligheter som översvämmar honom tappar riktningen. Han missar åter och åter igen Guds väg och accepteras inte av sina medmänniskor.

Den ondsinte är en människa som i förhärdelse och instängdhet valt och bekräftat sig själv och fått en stadigvarande disposition för det onda . Han är lik Yima, demonernas herre i de persiska Avestamyterna, han vars strålglans var som solens, den store herden som föddes odödlig men dömdes till dödlighet sedan han revolterat mot den Högste. Demonerna förslavade sin herre och sågade slutligen sönder honom med en tusentandad såg. Psalmisten säger att Gud skall döma den ondsinte och låta hans väg försvinna så att intet återstår. Gud skrattar ut hans skuggbild, alldeles som när man vaknar upp ur en dröm. De ondsinta är såsom agnar som vinden blåser bort.

Den trogne lever vid livets porlande källor lik ett träd som bär frukt i sin tid och vars löv inte vissnar. Han finner den lycka som finns gömd i livets händer och denna lycka balanserar och utbalanserar all olycka. Gud leder honom med sina råd och sedan hämtar han honom.

Syndaren halkar hit och dit i irrfärder och virrvarr och faller offer för självfrestelse och impulser. Över urvirveln inom honom finns mörker men också gudsbruset som svävar över honom likt örnen som lockar sina ungar till uppbrott. Syndaren är inte ond men han gör det som är ont.

Den ondsinte är som ett bottenfruset vattenflöde. Han förnekar Gud och förnimmer inte gudsbruset. När Gud inte längre finns är allting möjligt. Den ondsinte är ond.

Sprängningsattackerna i centrala Oslo och massakern på Utöya har åter en gång aktualiserat frågan om gott och ont. De ursprungliga orsakerna till händelseförloppet känner vi inte till och kommer kanske aldrig att få reda på dem. För att försöka förstå vad som hände och hur det kommer sig att Anders Behring Breivik så kallsinnigt och känslolöst intill omänsklighet kunde utföra allt detta, läste jag än en gång Brott och straff av Dostojevskij

Romanen handlar om den fattige f.d. juridikstudenten och mördaren Raskolnikov.

Raskolnikov hade med berått mod rånat och mördat ockrarkäringen Aljona Ivanovna och även dennes oskyldiga syster Lizaveta.

Efter morden irrar Raskolnikov omkring i Petersburg liksom ”i en dimma som sänker sig över honom och sveper in honom i hopplös tung ensamhet”. Hans kväljande vindskyffe, de gyttjiga och stinkande gatorna i fattigkvarteren och de obskyra källarlokalerna som han i feberyrsel och hallucinerande rör sig i, utgör samtidigt de pestsmittade zoner i hans hjärna som han inte vill avslöja för någon, inte ens för sig själv, och som han vid fullt medvetande alltid kringgått med en viss ångest.

Raskolnikov rättfärdigade dödandet av överflödiga eller mindervärdiga. Han inbillade sig att det finns extraordinära människor som i det allmänna bästas namn har rätt att begå alla möjliga skändligheter och förbrytelser och att lagen så att säga inte är skriven för dem. De andra människorna är som lusar. Själv tillhör han dem som på grund av sin andliga överlägsenhet är utkorade att förlösa andra och likt Napoleon har han rätt att vada i blod och att krossa allt som måste krossas en gång för alltid- och sedan ta på sig lidandet. Åt honom är given frihet och makt – framförallt makt, makt över varje skälvande kreatur och över hela myrstacken.

Under sin vandring genom mörkret och hopplösheten slår Sonja[1] Marmeladova följe med honom, och med sin heliga närvaro får hon honom att se vem han är, och att inse att han i själva verket dödat sig själv när han mördade kvinnorna. Hon ger honom hopp om liv och förlöser honom till bekännelse och likt Lasaros uppstår han från de döda; genom kärleken återföds han till ett nytt liv där livet självt ersätter teorierna; en övergång från en värld till en annan tidigare okänd verklighet.

Vad som skall ske med Anders Behring Breivik vet bara Gud, men vi har skäl att granska vår egen roll i det som skett.

I Bubers roman ”Mellan tid och evighet” utbrister Jaakob Jischak, ”juden”: ”ondskan finns i världen endast därför att den finns i oss… vårt svek mot Gud får ondskan att växa sig så stark”.

I ”Bröderna Karamasov”[2] utbrister Zosima: ”alla människor står i skuld till alla och för allt”

Herre förbarma dig!



[1]  Sonja, Sofja, Sophia, Hagia Sophia: “Den Heliga Visheten”

[2] Dostojevskij

DEN SOM TROR HÅSAR INT

Publicerat i mst april 2011

Förr i tiden fanns familjeläger på Hummelholmen. Vi var några familjer som ville svara på det konkreta behov som vi tyckte oss finna hos barnfamiljerna. Vårt koncept var enkelt: barnskötsel, gedigna interaktiva studier av skriften, god mat, kaffe och spontana samtal, sport och hantverk, och på kvällarna musikcafé med inbjudna samtals- och musikgäster. Var och en av oss i arrangörsfamiljerna hade ett eget ansvarsområde. Varje torsdag hade vi fest. En sådan torsdag lärde jag mig innebörden i Jesajas ord: ”den som tror håsar int”[1]. (”He who believeth does not hasten”)

Vi var inte de första som i SBUF:s namn ordnade familjeläger, men vi var de första som förlade tyngdpunkten till möte och samverkan. När jag talar om ”möte” menar jag inte tältmötet, jag menar de livförlösande processer, detta påtagliga liv, som Martin Buber karakteriserar med orden ”allt verkligt liv är möte”, möten mellan människor av alla åldrar, möten med naturen och möten med ”det eviga Duet”. När jag i början av 1980-talet i Jakobstad började förkunna torget som plats för mötet, kommenterade en fullmäktigeledamot: ”nu har a blivi alldeilis pöllo hadi Wingren…. möötin på torji… int får man ju na tält att halldas tär…. veit a int att torji luutar…!

Några år innan vi övertog ansvaret för familjelägren hade en ”i hela Amerika välkänd evangelist” i kostym, med vit skjorta och slips en sommar skött om undervisningen. Hans förkunnelse behövde lägergårdens talarstol och talarstolen förvandlades under veckan till det yttersta beviset för trovärdigheten i det evangelium han förkunnade. Tung var den men på hans befallning bar vi den dag efter dag mellan lägergården, en liten hydda och mötestältet, kanske på samma sätt som när lärjungarna bar Jesu predikstol upp på berget den gången han skulle prisa dem saliga som sörjer, längtar och likt leran låter sig formas… eller när hans predikstol där vid Genesarets sjö så slarvigt spikades fast i botten på Simon Petrus fiskebåt, att hela båten höll på att sjunka… eller när Jesus i templet välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, varefter lärjungarna påpassligt och käckt bar in predikstolen i templet och Jesus från den kunde utropa: ”mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk, men ni har gjort det till ett rövarnäste”.

På våra familjeläger användes inte lägergårdens predikstol, men vi hade fest varje torsdag. Varje torsdag berikade Janne H lägret med sin närvaro och lägerkocken fick ledigt. Vi åt helstekt gris, ugali, heta chilirätter… nämn vad ni vill. Ett år åt vi hangi. Hangi uppenbarade för mig trons vila, detta att inte håsa, och insikten att Guds rike blir till i det fördolda och att lönen för mödan är glädjen vi får. Hangi är maoriernas specialrätt.

Maoriernas förfäder paddlade 800 år e.kr i kanoter över Stilla havet från Polynesien till det nya land som senare kom att heta Nya Zeeland. Här livnärde de sig på jakt och fiske och odlade frön och plantor som de tagit med sig hemifrån. Maten tillagade de i jordugnar. Så gjorde också vi på Hummelholmen.

Alldeles som maorierna grävde vi således ett stort hål långt ned i marken och i detta hål lade vi ned heta stenar, sänkte ner maten och täckte över allt med jord. Att säga att vi grävde ett hål är inte sant; vi grävde fem, ty lägerdeltagarna var många: etthundratjugo personer medräknat kvinnor och barn.

Vi började alltså med att gräva fem gropar. Dessa gropar täckte vi sedan med travar av en meter långa björkvedsklabbar över vilka vi i hönsnätskorgar spände fast stora stenar. Att gräva en grop är tungt; att gräva fem gropar är mödosamt; att göra detta i trettio graders hetta är olidligt och mycket oförståndigt med tanke på den egna skröpligheten och brandfaran. När det var klart tände vi bålen som sprakande likt kättarbål påminde oss om att livet är en förtärande eld som slocknar när ingenting mer finns att förtära och Thanatos, nattens son, vänder facklan upp och ner.

När allt hade rasat ner i groparna skyfflade vi dödsföraktande bort glöden ur härdsmältan, skyddade mot den brännande hettan av Nils J W och fru W d.ä., tillförordnade skyddsänglar, som utan att förtröttas sprutade vatten över oss på det att vi inte skulle gå förlorade.

Efter det bäddade vi in stora mängder av nötkött, griskött, höns, rotfrukter och lök i korgar fodrade med kålblad, fem korgar, var och en korg för sin grop, täckte korgarna med handdukar och juteväv, skyfflade med spadar tillbaka jorden som när man skottar igen en öppen grav efter ett sista farväl, och slutligen: likt profeten Elia på berget Karmel befallde vi att vatten skulle bäras fram, sex ämbar per grop, sammanlagt trettio ämbar vatten.

Därefter blandade vi till såserna, tomatbaserade såser med mycket lök och vitlök, mängder av zaziki, svalare gräddfilsbaserade såser och mycket, mycket mer.

Såsom avvanda barn i moderns famn bidade vi sedan i förtröstan.

När skuggorna blev längre spred sig otålighet och oro i lägret och hövdingarna i menigheten började knota och längta efter köttsoppa. ”Var är detta ni utlovade? Är det så att vi alla som är samlade här skall svälta ihjäl? Har ni gjort detta tidigare, när får vi mat?”. Den mannen Janne H knäböjde i saktmod vid en av groparna, berörde varligt den varma marken med sin handflata liksom när den älskande smeker sin älskade, lyfte upp sina milda ögon mot den spörjande och sade: ”efter femtio till femtiofem minuter skall ni få mat”.

Så blev det. Efter femtio minuter grävdes gravarna upp på nytt, korgarna öppnades och vi förnam en lugnande doft av ljuvlighet. Det blev en sagolik anrättning. Det som i ringhet sattes ned uppstod i härlighet och profetens ord besannades: ”den som tror håsar int”.

Själv hann jag aldrig njuta av min möda, men glädjen jag fick var så stor att den kanske räcker ända in i himmelen.

 



[1] Jesaja 28:16 .Wer vertraut wird nichts beschleunigen wollen” (Buber) … “Den som har tro förhastar sig inte”