Publicerat i MST december 2011
Då efter kriget åt vi lutfisk och risgrynsgröt på julafton och Manda Strang som bodde i Blomqvists hus i kvarteret invid och ända till sin död deltog med oss i julfirandet, berättade att hennes pappa sade att man på vitsåsen ”sku säta så mytschi svartåvitpepar att tååra strittar ”.
Tiderna har förändrats, bordet dignar av mat och vi kan inte längre rätta oss efter uppmaningen till dem som under Moses ledning vandrade i öknen: tillsägelsen att dagligen förtära allt ”på det att intet må förfaras” för att följande dag invänta brödet från himlen och börja från rent bord (tabula rasa…. ”tabberas”).
Kvar från efterkrigstidens knapphet är julevangeliet och bland rätterna lutfisken med vitsås, fast såsen numera kallas béchamel efter Louis de Béchamel, markis från Nointel. En god béchamel kräver grädde och smör… mycket smör. Då på 40-talet rådde i vårt hem aldrig brist på smör; pappa var mejeridisponent. I dag finns knappast smör att köpa.
Mycket fokuseras just nu på mat. I Sverige utges ca 350 kokböcker per år, en kokbok om dagen.
Samtidigt har en del människor i vår tid helt tappat lusten att äta, andra hetsäter medan ytterligare en del tillhör den skara som Dante mötte på skärseldens sjätte avsats, dessa som gjort sig skyldiga till frosseri och dryckenskap. Alla hade de sökt sann näring och uppfyllelse men förväxlat den jordiska matens och dryckernas sötma och njutning med den andliga föda som de verkligen behövde och innerligt längtade efter.
I mitten på 90-talet försökte jag en julafton likt Emil och fattighjonen ta ”tabberas” men hamnade i stället som kommandoran i varggropen och hemsöktes av frossan alldeles som när jag år 2001 drabbades av en blodförgiftning som fick sjukhussängen att huttra och skälva likt jorden när den bävar.
Jesus älskade människornas glädje och deras fester med danser, rikligt med mat och drycker; hela den judiska traditionen var grundad i förbundet med HONOM som inte bara är utan lovat vara tillstädes i allt mänskligt, en tradition som tog sig uttryck i gemenskapsoffren, omsorgen om nästan, främlingen, de fattiga och utstötta. Men likt profeterna gisslade han den religiösa elitens inskränkthet, ignorans och förakt för de utstötta, för rättvisa och sanning. Ni är som vitkalkade gravar…. innerst inne stinker ni, sade han.
Jesus var en stor satiriker.
I sin läsvärda bok ”Det gråtande djuret” tar Anders Piltz fram en satir som på 1300-talet höglästes av medeltida munkar och studenter i Sverige. Jag citerar Piltz text:
”Berättelsen handlar om en abbots välförsedda garderob och framför allt om hans aftonmåltid, med dess oräkneliga rätter av gås, höns, änder, andra fåglar samt fisk i form av gädda, lax och braxen, åtta fiskar kokta och sexton stekta och nio tillagade i peppar. Eftersom denne andens man rigoröst håller på ordensregeln, smakar han däremot inte något kött av fyrfota djur. Därför äter han inte fläsk, utan han låter det koka i panna tills det har förvandlats till spad. Detta kan han inmundiga, eftersom det ingenstans står att det är förbjudet att dricka fyrfota djur. Så äter han ägg, fem stekta och fem kokta och fem lagade i gryta och fem i panna och fem i kål och fem ”kolhoppade”, vad det nu är. Slutligen äter han för säkerhets skull ytterligare fem gånger fem ägg.
Han blir så småningom törstig, och några förbud mot att dricka existerar inte. Men han dricker det inte hur som helst, utan varje gång har han ett noga angivet syfte: den heliga Kyrkans välgång, god skörd åt bönderna, syndernas förlåtelse åt bröderna i klostret, för klockstapeln i Babylon, för den stora klockan i Lunds domkyrka, att den inte skall spricka. Så dricker han sjuttio sinom sju gånger. Sedan han läst sina böner drar han sig tillbaka, nu för att dricka av mer privata, medicinska skäl: för att inte bli ”trångbröstad”, det vill säga för att bota sin andnöd. Denna effekt uppnås med en dryck av vin, peppar och ingefära. Genom den ånga som bildas försvinner hans hårväxt, varför alla abbotar är ”flintskallota”.
Då efter kriget åt vi lutfisk och risgrynsgröt på julafton och Manda Strang berättade att hennes pappa sade att man på vitsåsen ”sku säta så mytschi svartåvitpepar att tååra strittar ”.
Jag har fortfarande mitt hår i behåll fast det glesnat en aning, om detta nu har någon betydelse.
Jag önskar er alla en god och välsignelserik jul. Ät och drick vad ni vill, som Paulus säger, men gör allt med måtta.
Anders Piltz är docent i latin, idéhistoriker och katolsk präst, knuten till dominikanorden