Publicerat i Mst augusti 2011

Människan är inte god, endast Gud är god. När människan helhjärtat vänder sig till honom lär hon känna vad det goda är och att det enda Gud begär av henne är att hon gör det rätta, lever i kärlek och troget håller sig till honom.

Författaren till psalm 1 delar in oss människor i tre kategorier: de trogna, syndarna och de ondsinta.

Gud känner den trognas väg. Lycklig den människa som går den väg som Gud känner och visar.

Syndarens väg karakteriseras av att han i den virvel av möjligheter som översvämmar honom tappar riktningen. Han missar åter och åter igen Guds väg och accepteras inte av sina medmänniskor.

Den ondsinte är en människa som i förhärdelse och instängdhet valt och bekräftat sig själv och fått en stadigvarande disposition för det onda . Han är lik Yima, demonernas herre i de persiska Avestamyterna, han vars strålglans var som solens, den store herden som föddes odödlig men dömdes till dödlighet sedan han revolterat mot den Högste. Demonerna förslavade sin herre och sågade slutligen sönder honom med en tusentandad såg. Psalmisten säger att Gud skall döma den ondsinte och låta hans väg försvinna så att intet återstår. Gud skrattar ut hans skuggbild, alldeles som när man vaknar upp ur en dröm. De ondsinta är såsom agnar som vinden blåser bort.

Den trogne lever vid livets porlande källor lik ett träd som bär frukt i sin tid och vars löv inte vissnar. Han finner den lycka som finns gömd i livets händer och denna lycka balanserar och utbalanserar all olycka. Gud leder honom med sina råd och sedan hämtar han honom.

Syndaren halkar hit och dit i irrfärder och virrvarr och faller offer för självfrestelse och impulser. Över urvirveln inom honom finns mörker men också gudsbruset som svävar över honom likt örnen som lockar sina ungar till uppbrott. Syndaren är inte ond men han gör det som är ont.

Den ondsinte är som ett bottenfruset vattenflöde. Han förnekar Gud och förnimmer inte gudsbruset. När Gud inte längre finns är allting möjligt. Den ondsinte är ond.

Sprängningsattackerna i centrala Oslo och massakern på Utöya har åter en gång aktualiserat frågan om gott och ont. De ursprungliga orsakerna till händelseförloppet känner vi inte till och kommer kanske aldrig att få reda på dem. För att försöka förstå vad som hände och hur det kommer sig att Anders Behring Breivik så kallsinnigt och känslolöst intill omänsklighet kunde utföra allt detta, läste jag än en gång Brott och straff av Dostojevskij

Romanen handlar om den fattige f.d. juridikstudenten och mördaren Raskolnikov.

Raskolnikov hade med berått mod rånat och mördat ockrarkäringen Aljona Ivanovna och även dennes oskyldiga syster Lizaveta.

Efter morden irrar Raskolnikov omkring i Petersburg liksom ”i en dimma som sänker sig över honom och sveper in honom i hopplös tung ensamhet”. Hans kväljande vindskyffe, de gyttjiga och stinkande gatorna i fattigkvarteren och de obskyra källarlokalerna som han i feberyrsel och hallucinerande rör sig i, utgör samtidigt de pestsmittade zoner i hans hjärna som han inte vill avslöja för någon, inte ens för sig själv, och som han vid fullt medvetande alltid kringgått med en viss ångest.

Raskolnikov rättfärdigade dödandet av överflödiga eller mindervärdiga. Han inbillade sig att det finns extraordinära människor som i det allmänna bästas namn har rätt att begå alla möjliga skändligheter och förbrytelser och att lagen så att säga inte är skriven för dem. De andra människorna är som lusar. Själv tillhör han dem som på grund av sin andliga överlägsenhet är utkorade att förlösa andra och likt Napoleon har han rätt att vada i blod och att krossa allt som måste krossas en gång för alltid- och sedan ta på sig lidandet. Åt honom är given frihet och makt – framförallt makt, makt över varje skälvande kreatur och över hela myrstacken.

Under sin vandring genom mörkret och hopplösheten slår Sonja[1] Marmeladova följe med honom, och med sin heliga närvaro får hon honom att se vem han är, och att inse att han i själva verket dödat sig själv när han mördade kvinnorna. Hon ger honom hopp om liv och förlöser honom till bekännelse och likt Lasaros uppstår han från de döda; genom kärleken återföds han till ett nytt liv där livet självt ersätter teorierna; en övergång från en värld till en annan tidigare okänd verklighet.

Vad som skall ske med Anders Behring Breivik vet bara Gud, men vi har skäl att granska vår egen roll i det som skett.

I Bubers roman ”Mellan tid och evighet” utbrister Jaakob Jischak, ”juden”: ”ondskan finns i världen endast därför att den finns i oss… vårt svek mot Gud får ondskan att växa sig så stark”.

I ”Bröderna Karamasov”[2] utbrister Zosima: ”alla människor står i skuld till alla och för allt”

Herre förbarma dig!