(Publicerad i Rakennettu Ympäristö-lehti 18.04.2004)
Vi lever i en värld som just nu genomlever drastiska förändringar, socialt, politiskt, ekonomiskt. Vi drivs på en gång av en vilja till förändring – att omvandla oss själva och den värld vi lever i – och av en skräck för vilsenhet och upplösning. Tydligare än någonsin tidigare anar vi betydelsen av paradoxen i Marx´ kända ord: ”allt som är fast förflyktigas”. De fasta samhällsformationerna runt omkring oss: de sociala mönstren, de upprätthållande stadsrummen – allt det som v i tidigare uppfattat som hållbart – visar sig falla isär; ”kraften från centrum förslår inte” . Georg Henrik von Wright beskriver situationen som ett andligt kaos, ett värdetomrum som uppkommit i den sekulariseringsprocess, som pågår sedan flera århundranden. Den kristna moralen, som tidigare hållit samhället samman, förfaller gradvist när trosföreställningarna förvittrar. Det jag talar om är inte en allmän sekularisering, utan den anti-etiska sekularisering som karaokelikt söker instant- upplevelser: ögonblickliga sensationer, ögonblickliga fakta, ögonblickliga känslor. I denna värld baseras allting på immansens koder i stället för på transcendens. I en sådan värld räknas allting, därför att allting kan vara något att räkna med. I en sådan värld kan allt köpas och säljas, allt handlar om bytesvärdet – det må sedan gälla varor, byggnader, eller människor. I en sådan värld är allting möjligt – för att tala med Raskolnikov i Brott och straff. I denna värld sugs människan ned i möjligheternas malström och sjunker allt djupare i bortvändhet. Hon är inte död, men saknar del i livet ( som Robert Musil låter ”mannen utan egenskaper” säga: ”Ich bin nicht tot, im Leben hab’ich nicht teil”).
Stadsplanerarna har varit fogliga redskap för de faustiska krafter som fragmenterat och atomiserat samhället. Och arkitekterna har blivit upptäckare i effekter, i exponeringar, i skyltningskonst; virtuosa alltigenom med hemliga tillgångar till allt som förför, lockar tvingar, kullkastar; lystna efter det främmande, det exotiska, det vidunderliga.
Vi lever i en tid i vilken skådespelare – alla slag av skådespelare (politiker, journalister, lärare, jurister, tjänsteinnehavare inom stat och kommun…) – innehar den reella makten. Även arkitekten blir en skådespelare, vars konst alltmer utvecklar sig som en talang att ljuga. I stället för att finnas med i de processer, där den fragmenterade mänskliga gemenskapen helas – där människans hem repareras och ges ny form – förskansar han sig i estetiska elfenbenstorn, från vilka de nya trenderna ropas ut som bönetimmarna från minareterna.
Med ”människans hem” menar jag inte bostaden. Människans hem är staden. Inte så att staden är ett av människans hem. Staden är människans hem, det mänskligas hem; den är kulturens vagga och dess fulländning.
Detta hem är slaget i spillror, eller som Lewis Mumford skulle uttrycka saken: staden har exploderat och fragmenten av den ligger utsprängda i terrängen. Effekten av detta är förödande. Den svenske sociologen Johan Asplund hävdar att processen lett till att människan blivit platslös – inte rotlös eller hemlös – utan just platslös. Han säger att ”platslöshet” är olust därför att man inte kan lära känna sin miljö i djupare bemärkelse. Det är en stum värld som man varken kan lära sig känna eller känna igen. En äkta plats är en plats är där man känner igen sig själv, blir igenkänd och bekräftad. Den djupa platskänslan är därför alltid mellanmänsklig. När miljön talar, så talar den med kollektiv stämma. En äkta plats måste ha en viss permanens; den måste vara tillgänglig flera på varandra följande generationer. Därför finns därför inga ”instant-platser”, sådana hör till ”liksom-världen”. En platslös person, säger Asplund, är inte bara hem- och rotlös; han saknar del i livet, saknar empatisk förmåga och han ersätter behovet av en responsiv milö med surrogat: passiv konsumtion av ljud och bilder, leverade av nöjesindustrin; ständigt nya varufetisher (Marx); och det stummaste av alla surrogat, TV:n. I en tragisk landsflykt från livet har han gjort sig livegen under skenbildernas herravälde. I hans spegelrum försvinner syn, hörsel, smak, beröringskänsla och förmågan att känna dofter; försvunnen är estetisk och etisk känslighet, värderingar, känslor, intentioner, själ och ande.
Staden är verk, snarlik konstverket. Den har en andlig grundval. Den är transcendent. Då staden byggs och de sociala förhållandena i staden produceras handlar det djupast om att människor förverkligas genom människors verk. Varje handling blir anledning till andra handlingar, beslut och tankar, och allt som sker knyts oskiljaktigt samman med allt som kommer att ske. En fysiskt splittrad ”liksomvärld” åstadkommer alienerade, desintegrerade människor.
Vi lever i spillrorna av en kultur som med seglens hjälp landade i den grekiska övärlden för 3000 år sedan. Årtusenden tidigare hade man vid floderna i Mesopotamien och i Egypten byggt städer. Europa var en senkomling, men här fick staden sina speciella egenskaper tack vare andra förhållanden och annorlunda förutsättningar. Här blev människan zoon politicon, ett gemenskapsdjur.
För att förstå vår egen situation, och kanske finna något delsvar på de frågor vi ställer, eller bör ställa, är det skäl att kortfattat analysera denna stadsform.
Marcus Tullius Cicero (106-43 f.Kr.) nämner tre saker som kännetecknar staden
- 1. Murarna som innesluter och omsluter gemenskapen och skyddar den mot yttre hot
- 2. Torget, platsen där stadsborna församlas och talar sig samman till ett verkligt samfund, ett månghövdat individuum. Här blev man atenare, romare.
- 3. Den gemensamma kulten, religionen, det sammanbindande, det immateriella fundamentet.
På torget (agoran, forum… piazzan) uppenbarade sig staden som person. Men platsen reflekterade även stadens vitalitet och avslöjade dess hälsotillstånd: växten, mognaden och regressessionen.
Stadsplatsen var skådeplatsen för allt mänskligt: livet som drama och njutning, som komedi, tragedi, som glädje, sorg, lidande och smärta, som kamp och som kärlek. Här handlade det om det dagliga brödet, den nattliga kyssen och om samtalet dygnet runt. Allt som förhandlades om förhandlades här: grönsaker och frukt, kött och fisk, juridiska processer, affärer, politik. Här förlovade man sig och här gifte man sig. Här torterades man av bödlar med järnansikten, här avrättades man med svärd och eld. Över platsen skred processioner: festtåg och liktåg. Här kom alla tillsammans i vrede, i ångest till gemensamma beslut, till gemensam gärning. Här försökte man övertyga andra, här bildades opinioner; här förenades man eller splittrades man. Alla var delaktiga i livets stora drama. Inget mänskligt var här främmande.
Den romerske arkitekten Marcus Vitruvius Pollio, som levde under kejsar Augustus tid postulerade det ideala torget, avsedd för en normal provinsstad:
- Dess längd skall förhålla sig till dess bredd som 3 till 2
- Följande byggnader skall omsluta torget
- Domstol, marknadshall, skattkammare, fängelse, rådsbyggnad (rådhus), tempel för stadens skyddspatron
- På platsen skall uppresas bildstoder av medborgare som utmärkt sig
- Följande händelser skall äga rum på platsen
- Statsbegravningar, statsoffer, inbetalning av skatter, utdelning av offentliga arbeten, uppträdanden av olika slag och festligheter, samt skådespel, som sammanhänger med kulten
Genom dessa ordningar i rum och tid, blev människans sociala och kulturella utveckling sammanbunden med stadsutvecklingen och med den tilltagande sammanflätning av såväl sociala mönster som bebyggelsestrukturer som detta innebar. Här gällde och gäller fortfarande samma lagar som för livsutvecklingen generellt. Biologerna säger oss att livets utveckling sker genom polyfoni; det mångstämmiga: genom det lilla och mångfalden. Det är också bekant att livet utvecklas endast i täta massor.” Endast så kan det utöka de för sina beröringsförsök så nödvändiga kontakterna och uppstapla sina mångfaldiga rikedomar”, säger den franske vetenskapsmannen och prästen Pierre Teilhard de Chardin.
Men tätheten kräver ordningar och strukturer. Täthet kräver gator och torg, viktigast av dem är torget. Camillo Sitte menade att det på grund av sin socialiserande kraft och sin förmåga att bringa samman fragment till helheter, har haft en avgörande betydelse för samhällets fortbestånd. Marshall Berman säger att samhällsutvecklingen närapå uteslutande sker i och genom de offentliga rummen. ”Gatan och torget är”, säger han, är ”medier där alla materiella, psykiska och andliga krafter möts, kolliderar och blandar sina definitiva innebörder och öden”.
Torget håller stadssamfundet samman.
Det främsta av torgen är den bedårande Piazza San Marco i Venedig, platsernas plats, Europas salong. Drottninglik, badande i morgonlandets och aftonlandets solar, liksom svävar Venedig över lagunen i det Adriatiska havet, och genom sina tvillingtorg, piazzan och piazzettan håller hon staden samman, besjälar den och öppnar sig för besökare. Ty Venedig är angelägen att visa gästfrihet. Hon byggdes inte upp med vapenmakt utan genom köpmannaskap och utifrån principen att glömma det privata och sörja för det gemensamma. Venedigs utsatta geografiska läge gjorde henne sårbar, så hon måste tillgripa list; hon lärde sig förhandlingskonst och hon var pragmatisk i allt. Till pragmatiken hörde även gästfriheten.
Platsbildningarna med de förförande skenperspektiven och den oemotståndliga utblicken mot havet, tog flera hundra år i anspråk. Sin slutliga form fick de i slutet av 1500-talet. Platserna domineras av den byzantinskt präglade San Marco, det västerländska Dogepalatset och Markusbiblioteket. Mellan dem och mellan dem och platserna finns förmedlande öppningar, arkader och portaler, vilka inte är transportsträckor, utan hänförande, för att inte säga hänryckande, mångtydiga rum. Denna idé om förmedlande mellanrum strukturerar hela rumssammanhanget och den implicerar en omfattande och sinnrik rumslig ordning hos alla byggnader som omger platserna, även hos handelshusen. Energin i de välproportionerade interiörerna flödar ut mot platserna och besjälar dem, samtidigt som mellanrummen vänligt och kvinnligt förföriskt leder in från de öppna platserna till byggnadernas innersta. Piazzan och piazzettan förbinds och åtskiljs genom campanilen med dess loggietta.
Det levande Venedig finns inte mera. Venedig bedriver inte längre handel med salt och siden och umgås inte längre med jordens furstar. För överlevnads skull säljer hon sig själv, och medan hon sjunker allt längre ned i det Adriatiska havet, lyfter hon sin klänning allt högre. Hennes storhetstid är för länge sedan försvunnen, och piazza San Marco och piazzettan har förvandlats till en plats för konsumtion och en konsumtion av platsen.
Renad på sina innehåll hon har mycket att berätta, och vi har mycket att lära.
Bland annat om att allt tar sin tid, om att äkta platser – riktiga torg – inte kan byggas i ett huj, om att det behövs goda arkitekter för att åstadkomma god arkitektur och att god arkitektur kräver tid: om att entydiga rum skapar enfald och att mångtydiga rum förlöser kreativitet. Hon kan berätta att god arkitektur och god stadsbyggnadskonst är beroende av samfund som hyllar principen att glömma det privata och sörja för det gemensamma. Hon berättar för oss att byggnadskonstens framtid är beroende av vår förmåga att ge gestalt åt det mellanmänskliga, att gestalta det som finns mellan människor. Hon berättar att det som finns mellan människor, detta ”väsensfyllda vi” inte primärt är känslor. Även där det är känsla är det ändå alltid en känsla av författning; att gemenskapen är pragmatisk och bygger på kontrakt. På basen av överenskommelser byggs gudshus och människohus och förbinds med gator och torg – stadsrum där visheten låter höra sin röst – och processen där detta sker föder känslor och själva verket utlöser känslor. Hon berättar att ingen stadsbyggnadsidé ännu lyckats överträffa torgets; att torget en gång var platsen för allt mänskligt; att det fortfarande kan vara så. Låt oss alltså tro på det specifikt mänskliga: på människans längtan efter att förenas med andra mänskliga varelser. ”För om människan är död, vem skall vi då bygga för. Om meningen och ändamålet försvinner, om vi inte kan uttrycka dem i praxis längre, då är ingenting vare sig av betydelse eller intresse” (Lefebvre)