Vi lever i en värld som genomgår drastiska förändringar, socialt, politiskt, ekonomiskt. Vi drivs på en gång av en vilja till förändring – att omvandla oss själva och den värld vi lever i – och av en skräck för vilsenhet och upplösning. Tydligare än någonsin tidigare skönjer vi betydelsen av paradoxen i Marx´ kända ord: ”allt som är fast förflyktigas” Allt det som vi tidigare uppfattat som hållbart – de fasta samhällsformationerna runt omkring oss – visar sig falla isär, ”kraften från centrum förslår inte”.

Antingen ger vi upp. Vi konstaterar att allt ändå skall brinna, så vi ”äter bakelser och väntar Jesus” (Sven Lidman).  Eller så återvinner vi insikten att vi är Guds medarbetare i skapelsen och låter vår själsliga hållning till världen bli till ett liv som påverkar världen – till verkligt liv. I likhet med bonden Paavo gräver vi då diken. Vi fortsätter att så, och vi planterar äppelträd för barn och barnbarn.

Fysikerna talar om för oss att den materiella verkligheten endast är en liten krusning på ytan av ett ofantligt hav. Det fasta är inte omedelbart livsavgörande, endast förmedlande. Detta gäller såväl för den ursprungliga materiella verkligheten som för den konstskapelse vi i en kulturprocess själva åstadkommit, det som vi kallar civilisation och som vi uttrycker i byggnader, sammanslutningar, i  lagar och system. Den bakomliggande energin är i väsentlig bemärkelse grunden för vår existens (”kraften från centrum”), och försvinner denna grund upphör allt liv omedelbart. Betydelsen av det fasta , det som förflyktigas kan därför ses först när vi upplever den fullhet i vilken materien, lagarna och systemen  har genererats och getts varaktighet, och i vilken de slutligen skall försvinna. Paulus säger: det är i Honom vi rör oss och finns till.

Vår tid har starkt präglats av ett rent materiellt tänkande som förnekat beroendet av en annan verklighet. En av 1900-talets mest uppburne fysiker, David Bohm hör till dem som bryter denna föreställning. Han säger att bakom det existerande finns en högre intelligens som är skapande, och han menar att bevisen för detta uppenbaras i den oerhörda ordning som finns i universum, i oss själva och i hjärnan. Analogt med detta säger Simone Weil att människan är en varelse i vilken världsordningen inkarnerats. Johannes säger: ”Ordet blev kött”. Paulus: ”Gud skall i Kristus ( i den sanna människan, genom det sant mänskliga) sammanfatta allt i himmel och på jord”

”Medvetandet”, säger Bohm, ”är troligtvis en väsentlig del av universum och måste tas med i en framtida teori om fysiska fenomen”.  Den yttersta makten i universum, liksom i människan,  ligger utanför både förnuftets och sinnenas sfär, men enligt David Bohm är denna skapande makt genomsyrad av kärlek. Här öppnar han dörren till det verkligt centrala.

Han hävdar att endast kärlek kan åstadkomma verkliga förändringar. Kärleken, denna kraft, våldsam såsom döden, dess brinnande iver obarmhärtig såsom dödsriket, en låga, åh, från HONOM. Jesus säger att Gud älskade världen med en kraft våldsam såsom döden och en iver obarmhärtig såsom dödsriket, med brandpilar som en låga från honom själv.

Det är i sanning så, att det enda verkligt bestående – det enda hållbara, vera firmitas – är just kärleken? Paulus uttrycker det hela mycket koncist: ”men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”.

Kärlek handlar inte primärt om känslor. Kärlek är ”aktivitet, inte passiv affekt”, säger Erich Fromm. I utövandet av en aktiv affekt är människan fri, hon är herre över sin affekt. I utövandet av en passiv affekt är människan ofri. Hon är utsatt för motivationer hon själv är okunnig om. ”Känslor”, säger Martin Buber, ”ägs; kärleken äger rum”, och därmed menar han att den tar rummet i besittning, förlöser det och förvandlar det med sin skapande kraft. Och han fortsätter: ”känslor bor i människan; men människan bor i sin kärlek.

Människan är inte ensam om att äga ett medvetande. Det är i stället så, säger vetenskapen, att ett tunt skikt av medvetande finns t.o.m. i det som vi brukar kalla ”död materia”. Även stenarna kan ”tala”.  Men endast människan vet att hon vet, och endast människan äger medvetande om gott och ont. Hon vet inte bara att hon sammanhänger med allt och alla. Hon är medveten om att hon just därför – som Dostojevskij uttrycker det – ”står i skuld till alla och för allting” och att hon därför behöver försoning. Hos människan har medvetandet dessutom en kosmisk uttänjning och just därför en aura av obegränsad rumslig och tidsmässig kontinuitet. Man kan säga att ju mer en människa blir människa desto starkare blir hennes medvetande om att hon rör sig mot något gränslöst och oförstörbart nytt. Dostojevskij beskriver detta när han säger att ”Mycket här i världen är förborgat för oss, men i stället har givits oss den hemliga förborgade aningen om vår levande förbindelse med en annan värld, en upphöjd och högre värld, ity att rötterna till våra tankar och känslor inte är att söka här, utan i andra världar”.

Vi är inte kallade att passivt invänta Kristus, alltings fullkomnare. Vi är kallade att delta i skapelsen. Den skapande processen är förbunden med individens personlighetsdaning, med de processer som utbildar personen och håller den samman… med helgelseprosessen. Skapandet är därför ingen mänsklig rättighet, säger Berdjajev; skapandet är en skyldighet. När vi skapar förvandlas vi. Vi förverkligar inte oss själva. Vi förverkligas, omskapas, förnyas i ande och förstånd. Vi blir de människor som det bästa inom oss förutbestämt oss att bli. Vi erhåller förmågan att handla rätt. Vi blir rättfärdiga.

Buber uttrycker saken på följande sätt: ”Skapelse – den sker med oss, den bränner sig in i oss, smälter om oss, vi darrar och förgås, vi underkastar oss. Skapelse – vi deltar i den, vi möter den skapande, överlämnar oss åt honom, medhjälpare och medarbetare”.

Den verkande kraften i allt detta är kärleken, som de många vattnen inte kan utsläcka och strömmarna inte kan översvämma, ty

”våldsam såsom döden är kärleken
obarmhärtig såsom dödsriket dess brinnande iver,
dess pilar brandpilar, –
en låga, åh, från HONOM!” 

Därför säger kyrkofadern  Augustinus: ”älska, och gör vad du vill!”