Arkitekturens framtid finns inte i arkitekturen själv, lika litet som konstens framtid finns i konsten. Konstens framtid är beroende av människans speciella förmåga att ge gestalt åt det hon möter: att gestalta själva mötet, dvs materialisera det levande väsen som uppstår mellan henne och tingen. Byggnadskonstens framtid är beroende av vår förmåga att ge gestalt åt det mellanmänskliga: gestalta det som finns mellan människor. Detta förutsätter att vi måste tro på det specifikt mänskliga: på människans längtan efter att förenas med andra mänskliga varelser. ”För om människan är död, vem skall vi då bygga för. Om meningen och ändamålet försvinner, om vi inte kan uttrycka dem i praxis längre, då är ingenting vare sig av betydelse eller intresse” (Lefebvre)

Det som finns mellan människor  – det som vi kallar gemenskap, detta väsensfyllda vi –  är inte primärt känslor. Även där det är känsla är det ändå alltid en känsla av författning, det är praktiskt påtagligt. Äktenskapet exempelvis är inte känsla, det är kontrakt. På basen av denna överenskommelse bildas hem, byggs hus och själva processen där detta sker, föder känslor och produkten, eller snarare verket, utlöser känslor. Vår uppgift som arkitekter är att finnas med i de processer där den mänskliga gemenskapen gestaltas, där människan hem utformas, konsolideras och får sin identitet. Människans hem är emellertid inte bostaden; människans hem är staden. Inte så att staden är ett av människans hem. Staden är människans hem, det mänskligas hem; den är kulturens vagga och dess fulländning.  Staden – det urbana –  är en process som i djupaste mening inte producerar ting utan människor. Denna produktion och reproduktion av mänskliga varelser genom mänskliga varelser, förutsätter emellertid praktiska påtagliga handlingar: byggande av hus, gator, torg och parker. I denna process kan det förflutna, det närvarande och det möjliga inte åtskiljas.

Av den anledningen får staden aldrig uppfattas som en produkt. Den är en socio-kulturell process, ett konstverk som stadsborna tillsammans ständigt måste arbeta på. Staden får inte påtvingas dem som ett system: som en redan avslutad bok. Den expertstyrda samhällsplaneringen är därför i alla avseenden ett förfallsfenomén.

Jag har sagt att arkitekturens framtid inte finns i arkitekturen utan i det mellanmänskliga  – i det urbana. Nu är det emellertid så att vår tids kris är det mellanmänskligas kris och i denna kris har vi förlorat det urbana. Vi har förlorat konsten att bygga städer och konsten att leva i dem och i och med detta har generationer av arkitekter gått vilse eller förskansat sig i estetiska elfenbenstorn från vilka de nya trenderna utropas som bönetimmarna från minareterna.

Vår uppfattning om verkligheten styr vårt handlande. Den världsbild som fortfarande dominerar vårt tänkande har sina rötter i Descartes filosofi och i de lagar Newton utvecklade för mekaniken. Enligt denna är kosmos likt ett urverk där delarna är mekaniskt förbundna med varandra. Så har vi byggt våra städer som man bygger maskiner och inte förstått av vi samtidigt skapat och omskapat oss själva. Vi har utvecklat stadsbyggnadsmetoder som i sina tillämpningar gjort oss till främlingar i den värld vi själva producerat. Platslösa grips vi av världsvånda och livsångest.

Våra gamla föreställningar måste ge plats för nya insikter. Världen är inte ett urverk, den är förveckling, en helhetsrörelse där allt sammanhänger med allt och allting och där individen får värde endast i relationen och där relationernas mångfald bestämmer livskvaliteten. Vi kan därför inte längre förlita oss på Newton. Vi måste söka svaren hos den nya biologin och fysiken – framför allt hos detta mikrokosmos som kallas människa.

Jag hävdar att staden inte kan planeras som man planerar en maskin. Men inte desto mindre har det urbana en form. Denna form är den formerande princip som gör att ett samhälle blir en stad på samma sätt som en ek växer fram enligt de principer som finns inskrivna i ett ekollon. Den urbana formen är SAMTIDIGHET, MÖTE, SAMLING: genomskinlighet mellan skikten i tidrummet, täta massor som möjliggör beröringar och kontakter. Den förutsätter mångstämmighet, jämlikhet-olikhet och fria energiflöden och den förutsätter vidare komplexa strukturer och kvalificerade simultanrum: platser för möte verk och lek, platser där utbytet inte är beroende av varan, kommersen eller profiten.

Här och endast här finns näring för arkitekturen.