ARKITEKTURPOLITISKA PROGRAM – ARBETSREDSKAP FÖR DEN OFFENTLIGA SEKTORN
FORUM 4
KONKURRENSKRAFT OCH IDENTITET – BETYDELSEN AV GOD PLANERING
Roger Wingren, ordförande

Under sessionen framhölls att arkitekterna bör finnas med i beslutsprocesserna som gäller byggande, att medborgarinflytandet bör öka, att spelplanen där planerings- och byggnadsprocesserna äger rum, skall synliggöras och spelreglerna definieras. Vidare framkom att ekonomiska intressen i allt högre grad styr utvecklingen mot ett tillstånd där hela världen för många blir en enda stor supermarket.

Jag vill ytterligare fästa uppmärksamheten vid följande:

Låt oss anta att arkitekturpolitiska program kan utvecklas till verksamma redskap för den offentliga sektorn. Låt oss anta att arkitekturpolitiska program främjar polyfon planering och konsoliderar samhället. Låt oss anta att arkitekturpolitiska program bidrar till att gynna kvalitet. Låt oss anta att god arkitektur förstärker samhällets identitet.

Våra antaganden är kanske sanna, men de förutsätter insikter och måste sättas in i sina sammanhang.

Låt oss börja med att inse, att vår tid – som Marshall Berman (1940-) säger det – är faustisk, att den kännetecknas av andlös fart, vibrerande energi och drastiska förändringar, men samtidigt av ett grunt och tillplattat perspektiv, en förenklad, banaliserad skaparkraft och tafatta försök att skapa en helhetssyn och ansvar. Den moderna människan personifieras enligt Berman i Faust-gestalten, som i omättat hunger hela tiden jagar bilder i ständig förvandling. Faust är handlingsmänniska, de stora idéernas man, som befriad från alla moraliska bojor säljer sin själ och beträder själförverkligandets öppna väg, där allt är tillåtet. I dag skulle man benämna honom psykopat. Naturen, den bebyggda miljön behandlar han som han behandlar människorna, även Gretchen, som han inbillar sig älska. Han bemöter allt och alla på samma sätt: åt honom har givits makt att härska och njuta. Han är förslavad av tre fenomén: fart sex och pengar, framför allt farten. ”Sag nie zu der Stunde: verbleibe doch, Du bist so schön” (säg aldrig åt stunden: bliv du hos mig, du är så ljuvlig)

Den ryske filosofen, Nikolaj Berdjajev (1874-1948) beskriver vår tid så här: ”en total och exkluderande dynamik, en hektisk aktivitet som river sönder människan i bitar, eller förvandlar henne till en maskin. Här är vår tids förskräcklighet förborgad”. Utvecklingen har enligt Georg Henrik von Wright (1916-2003) lett till att ”i extrema fall uppfattas människan som en sämre sorts dator. Detta förknippas med den konsekventa avhumaniseringsprocess som pågår i samhället”.

När jag talar om samhället avser jag dess främsta exponent, staden. Staden är huvudbäraren av civilisationens alla form- och värdesystem. Världens kulturella och sociala utveckling eller avveckling är intimt förbunden med stadsutvecklingen, eller stadsavvecklingen, det som von Wright kallar ”avhumaniseringsprocessen”. Världen med sin mångfald finns i varje stad och varje stad med sin speciella form av mångfald finns i världen.

Staden har i enlighet med Descartes filosofi och Newtons upptäckter sedan länge uppfattats som en maskin, där delarna ytligt sett är kopplade till varandra. Endast ytligt och därför utbytbara. I takt med att det mekaniska och fragmentariska sättet att tänka alltmer utgör grund för civilisationen, triumferar tekniken över anden. Kulturen, inkluderande byggnadskonsten, förlorar sin livsbärande funktion och blir en dekoration till det organiserade livet.  Idéerna ersätter livet. Estetiken tappar kontakten med etiken och blir endast yta. Varje djup har ju sin yta, men varje yta har inte nödvändigtvis djup. Den heliga osäkerheten i en innerlig sanning, detta som karakteriserar etiken,  ersätts av objektivitet, normer och trender.

Den sanna staden är ingen maskin. Den är levande organism, en tät massa av förmänskligad substans. Organism är förveckling, livsprocesser i rörelse mot ständigt rikare former. Det finns ingen andlig utveckling som inte är beroende av materiella förutsättningar. Stadsliv kräver stadsbyggande. Ett högre stadsliv förutsätter ett rikare sammansatt stadsbygge.

Varje process kräver energi, men vad är då energi? Energi är rätt och slätt förmågan att utföra ett arbete, en verksam kraft. Enligt fysikern David Bohm (1917-1992) har all energi sitt utflöde ur mening (meaning) och meningen har sin källa i den verksamma kraft som vi kallar kärlek. Detta gäller enligt Bohm, hela universum, samhället och den enskilda människan. Där mening saknas uppstår meningslöshet. Meningslösheten åstadkommer likgiltighet och likgiltigheten destruktivitet. Bohm talar därför om två rörelser: en kontinuerlig skapande rörelse och en destruktiv rörelse, en rörelse mot förintelse.

Helt klart är att de rationella planeringsmetoder som vi omhuldat och förfinat sedan renässansens dagar har haft en destruktiv inverkan på stadsutvecklingen. Världen är mer än logik,  eller som Martin Buber (1878-1965) uttrycker saken: ”En ordnad värld är inte världsordningen”. Ett på funktionalism baserat stadsbyggande åstadkommer ingen verklig stad. Det är hög tid nu att ge plats för ett tänkande som samverkar med jordens organiska processer: de biologiska men framför allt med de sociala, med livsprocesserna – de kreativa processerna. En väsentlig fråga i detta sammanhang är därför huruvida arkitekturpolitiska program kan främja dessa processer.

Låt oss konstatera att byggnadskonstens framtid inte finns i själva byggnadskonsten, lika litet som konstens framtid finns i konsten. Konstens framtid är uteslutande beroende av människans speciella förmåga att ge gestalt åt det hon möter: att gestalta själva mötet, dvs materialisera det levande väsen som uppstår mellan henne och tingen. Konsten är främmande för iakttagelser och åhörande – konstnären är en som varit delaktig i den händelse han skall beskriva – som en som mött det andra och fått kunskap om det andra. Det hebreiska ordet för kunskap betyder inte teoretisk kunskap utan en ömsesidig kännedom om den andra, en kännedom som växer fram i ett dynamiskt flöde mellan två subjekt. Som när Abraham kände Sara.

Byggnadskonsten – den som de arkitekturpolitiska programmen skall befordra – är aldrig fri från sina betingelser, aldrig fri från ekonomi och teknik. Framför allt får den inte negligera den primära uppgiften att främja ett sant mänskligt liv. Den är därför beroende av att stadsplanerarna går in i en ny roll, en barnmorskeroll för att, som Henri Lefebvre (1901-1991) uttrycker saken, ”förlösa vid det möjligas barnsäng” och att arkitekterna uppövar förmåga att ge gestalt åt det mellanmänskliga: att gestalta det som finns mellan människor, att ge synlig form åt de krafter som håller samhället samman. (Jag vill med skärpa inflika att ingen annan yrkesgrupp äger eller kan äga denna förmåga). På samma sätt som energiflödena mellan partiklarna i en sten ger stenen soliditet och identitet, uppstår soliditet och identitet i staden endast i den mån det förekommer energiflöden mellan människor som individer och i sina sammanslutningar – genom det gemensamma arbete, som Lefebvre kallar ”med det mänskliga som verk”. På samma sätt som den materiella verkligheten (enligt fysikerna) endast är en liten krusning på ytan av ett ofantligt hav, är den verklighet som vi uttrycker i byggnader, lagar och system – explicit i våra städer – väsentligt beroende av den bakomliggande energi som finns i meningsfullheten: i gemenskapen, ansvaret och kreativiteten – ytterst i kärleken. Vi måste därför tro på det specifikt mänskliga: på människans längtan efter att förenas med andra mänskliga varelser. ”Liksom jagets uppgift” enligt Sören Kierkegaard (1813-1855), ”inte är att forma sig själv utan att verka, och dock på samma gång formar sig själv” , är stadens uppgift inte att forma sig själv, utan att förverkligas genom ett skapande arbete som inbegriper alla stadsbor. Kreativiteten är enligt Nikolaj Berdjajev starkt förbunden med individens personlighetsdaning – med de processer som utbildar personen och håller den samman. Skapandet är enligt honom ingen mänsklig rättighet, snarare en skyldighet. I likhet med Kierkegaard och Buber säger han att när människan skapar förvandlas hon. Endast den som skapar blir skapad.

Jag hävdar alltså att arkitekturens framtid  finns i det mellanmänskliga  – i det urbana. Nu är det emellertid så att vår tids kris är det mellanmänskligas kris och i denna kris har vi förlorat det urbana. Den sociala världen kännetecknas nu av individualism och kollektivism. Individualismen förstår endast en del av människan, kollektivismen förstår människan endast som en del. Buber menar att individualismen och kollektivismen är uttryck för en och samma mänskliga betingelse, endast olika stadier. Detta tillstånd, säger han, kännetecknas av en förening av kosmisk och social hemlöshet, skräck för universum och fruktan för livet. Resultatet är ett tillstånd av oändlig ensamhet.

I det mellanmänskligas  kris har vi förlorat konsten att bygga städer och konsten att leva i dem och i och med detta har generationer av arkitekter gått vilse eller förskansat sig i estetiska elfenbenstorn från vilka de nya trenderna utropas som bönetimmarna från minareterna.

Vår stora utmaning som arkitekter är därför att åter träda in i de processer där den mänskliga gemenskapen gestaltas, där människan hem (staden) utformas, konsolideras och får sin identitet. Lefebvre är tydlig på denna punkt. Allt stadsbyggande måste utgå från det sant mänskliga, från människans specifika behov. ”För om människan är död, vem skall vi då bygga för. Om meningen och ändamålet försvinner, om vi inte kan uttrycka dem i praxis längre, då är ingenting vare sig av betydelse eller intresse”.  Lefebvre är inte speciellt välvilligt inställd till oss arkitekter. Han menar att vi ständigt tenderar att missförstå vår uppgift.  ”Nya samhällsformer skapas inte genom planer eller system. Det har hänt att någon briljant hjärna försökt göra det; uppfattat sig själv som världens arkitekt, som en mänsklig bild av skapelsens gud. Le Corbusier försökte det i en ungdomlig tro på tekniken. Ebenezer Howard försökte det i en av socialt patos präglad faderlig omsorg. Slutresultatet detsamma som för Frankenstein: monstret”

Bohm menar att en verklig förändring endast kan ske genom en kreativ process, där vi ser på oss själva som socio-kulturella och kosmiska varelser och där vi på nytt söker vägarna till livskällorna. Han menar att människan är en omistlig del av den ständigt fortgående process som pågår i världsalltet. Det som sker i kosmos, sker i människan. Människan är väsentligt ett mikrokosmos. I henne finns hela skapelsen som relationer och värden. Vi kan som människor veta allt eftersom allt finns i oss som möjligheter. Han säger vidare att det funnits perioder i mänsklighetens historia, vilka mer än andra karakteriserats av kreativitet. En utmärkande egenskap för dessa sammanhang är att människan där sökt hemligheten i sitt förhållande till medmänniskan, naturen och till varats mysterium.

Staden – det urbana – är en process som i djupaste mening inte producerar ting utan människor. Staden är produktion och reproduktion av mänskliga varelser genom mänskliga varelser. I denna process kan det förflutna, det närvarande och det möjliga inte åtskiljas.

Av den anledningen får staden aldrig uppfattas som en produkt. Den är en socio-kulturell process, ett konstverk som stadsborna tillsammans ständigt måste arbeta på. Staden får inte påtvingas dem som ett system: som en redan avslutad bok. Den expertstyrda samhällsplaneringen är därför i alla avseenden ett förfallsfenomén.

Stadsplanerarna har varit fogliga redskap för de faustiska krafter som fragmenterat och atomiserat samhället. Och arkitekterna har blivit upptäckare i effekter, i exponeringar, i skyltningskonst; virtuosa alltigenom med hemliga tillgångar till allt som förför, lockar tvingar, kullkastar; lystna efter det främmande, det exotiska, det vidunderliga.

Vi lever i en tid i vilken skådespelare – alla slag av skådespelare (politiker, journalister, lärare, jurister, tjänsteinnehavare inom stat och kommun…) – innehar den reella makten. Även arkitekten blir en skådespelare, vars konst alltmer utvecklar sig som en talang att ljuga. I stället för att finnas med i de processer, där den fragmenterade mänskliga gemenskapen helas – där människans hem repareras och ges ny form – tenderar han att isolera sig i sin egen disciplin.

Människans hem är slaget i spillror, eller som Lewis Mumford (1895-1990) skulle uttrycka saken: staden har exploderat och fragmenten av den ligger utsprängda i terrängen. Effekten av detta är förödande. Den svenske sociologen Johan Asplund hävdar att processen lett till att människan blivit platslös – inte rotlös eller hemlös – utan just platslös. Han säger att ”platslöshet” är olust därför att man inte kan lära känna sin miljö i djupare bemärkelse. Det är en stum värld som man varken kan lära sig känna eller känna igen. En äkta plats är en plats är där man känner igen sig själv, blir igenkänd och bekräftad. Den djupa platskänslan är därför alltid mellanmänsklig. När miljön talar, så talar den med kollektiv stämma. En äkta plats måste ha en viss permanens; den måste vara tillgänglig flera på varandra följande generationer. Därför finns inga ”instant-platser”, sådana hör till ”liksom-världen”. En platslös person, säger Asplund i Martin Bubers anda, är inte bara hem- och rotlös; han saknar del i livet, saknar empatisk förmåga och han ersätter behovet av en responsiv milö med surrogat: passiv konsumtion av ljud och bilder, levererade av nöjesindustrin; ständigt nya varufetisher, och det stummaste av alla surrogat, TV:n. I en tragisk landsflykt från livet har han gjort sig livegen under skenbildernas herravälde.  I hans spegelrum  försvinner syn, hörsel, smak, beröringskänsla och förmågan att känna dofter; försvunnen är estetisk och etisk känslighet, värderingar, känslor, intentioner, själ och ande.

Jag hävdar att staden inte kan planeras som man planerar en maskin. Den är inte att förlikna vid en produkt; den är enligt Lefebvre snarlik konstverket, där varje handling blir anledning till andra handlingar, beslut och tankar och där allt som sker oskiljaktigt knyts samman med allt som kommer att ske. Staden kan inte planeras, men inte desto mindre har det urbana en form. Denna form är den formerande princip som gör att ett samhälle blir en stad på samma sätt som en ek växer fram enligt de principer som finns inskrivna i ett ekollon. Den urbana formen, eller om vi vill, stadens DNA, är enligt Lefebvre  SAMTIDIGHET, MÖTE, SAMLING: genomskinlighet mellan skikten i tid-rummet, täta massor som möjliggör beröringar och kontakter. Den innebär polyfoni, jämlikhet-olikhet och fria energiflöden,  och den förutsätter vidare komplexa strukturer och kvalificerade simultanrum: platser för möte verk och lek, platser där utbytet inte är beroende av varan, kommersen eller profiten. Den yttre strukturella komplexiteten – stadsbygget med dess gator och torg och dess manifestationer i byggnadsverk kan bli uttryck för och bärare av andlig energi. Rummet, som är uppfyllt av tallösa enheter förblir under inga omständigheter en passiv behållare. Det påverkar allt som ett aktivt riktnings- och transportmedium i vilket stadens mångfald organiserar sig.

Ifall staden är ett konstverk krävs, enligt Erich Fromm (1900-1980), det som gäller för all konstutövning: För det första behövs disciplin. Utan disciplin förblir livet utan sammanhang, förvirrat och splittrat. För det andra krävs koncentration, en inre samling som kanske kan förliknas vid kontemplation (”med tempel”). För det tredje krävs tålamod och uthållighet. Vill man ha omedelbara resultat, kommer man ingen vart.

Lewis Mumford efterlyser en rekapitulering (”med huvudet före”)  av den implosion ur vilken staden föddes ur byn. En ny implosion skulle enligt honom vara motgiftet mot den förödande explosion som slagit staden i spillror. Nikolaj Berdjajev efterlyser i samma anda en ny medeltid då krafterna på nytt sammanförs och konsolideras.

Historien kan lära oss mycket. Bland annat att allt tar sin tid; att äkta platser – riktiga gator och torg – inte kan byggas i ett huj; att det behövs goda arkitekter för att åstadkomma god arkitektur och att god arkitektur kräver tid: att entydiga rum skapar enfald och att mångtydiga rum förlöser kreativitet. Historien kan berätta att god arkitektur och god stadsbyggnadskonst är beroende av samfund som hyllar principen att glömma det privata och sörja för det gemensamma. Historien berättar för oss att byggnadskonstens framtid är beroende av vår förmåga att ge gestalt åt det mellanmänskliga, att gestalta det som finns mellan människor. Historien berättar att det som finns mellan människor, detta ”väsensfyllda vi”  bygger på kontrakt.  På basen av överenskommelser byggs gudshus och människohus och förbinds med gator och torg – stadsrum där visheten låter höra sin röst – och processen där detta sker föder känslor och själva verket utlöser känslor. Historien berättar att ingen samhällsbyggnadsidé ännu lyckats överträffa den sanna staden med dess gator och torg; att torget en gång var platsen för allt mänskligt och att det fortfarande kan vara så; att gatan en gång var rummet där alla ekonomiska, sociala och andliga krafter möttes, konfronterades och blandade sina definitiva innebörder och öden, och att det alltjämt kan vara så.  Låt oss alltså tro på det specifikt mänskliga: på människans längtan efter att förenas med andra mänskliga varelser.

Låt oss hoppas på att de arkitekturpolitiska programmen kan bidra att något av förmänskligande börjar äga rum.