Publicerat i Mst april 2006

1999 översatte jag Höga Visan till svenska utgående från Bubers tyska översättning. Enligt vedertagen uppfattning inom judendomen är ”sångernas sång” den mest andliga av alla böcker i gamla testamentet.

Under arbetet lärde jag mig att bibeln måste läsas som en bok. Ingen av delarna får förbli sluten; varje del måste hållas öppen mot alla andra delar. För att genomskinligheten skall äga bestånd får ingen bok förvisas till en viss sfär: till det religiösa, det estetiska, det historiska eller det filosofiska. Bibeln handlar om det mänskliga livet – människornas samliv – och hur Gud i historien och genom historien uppenbarar sig själv och meningen med detta liv. Sångernas sång får därför inte läsas isolerat. Den är inte enbart en sanslöst vacker kärleksdikt. Den korresponderar med alla andra böcker i Bibeln, inte bara med de gammaltestamentliga, utan även med böckerna i det Nya Testamentet.

Förhållandet mellan man och kvinna är ett centralt tema i Bibeln. Vi finner det för första gången i berättelsen om hur allting började, och temat återkommer ständigt, ända till Bibelns sista blad. Hur kunde det annat vara. Sammanvävda är man och kvinna Guds bild och likhet.

På samma sätt som man och kvinna är ett, är Gud och världen ett – eller borde vara det. Liksom det inte var gott för mannen att vara allena, vill Gud inte vara allena. Han söker sin ”hjälp” i människan, som i likhet med kvinnan i ”Sångernas sång” förlöser honom. På samma sätt som mannen behöver ett motstycke, kvinnan, behöver således Gud sitt motstycke, människan och hennes verk, för att skapelsen skall fullbordas.

Därför utmålar Bibeln konsekvent förhållandet mellan Gud och det mänskliga i bilder av man och kvinna. Det judiska folket i dess socio-kulturella sammansättningar och manifestationer, beskrivs som Guds hustru; den heliga staden, det nya Jerusalem, skönhetens fullkomning, som Kristi brud. I dessa metaforer framträder alltid renhetens och trohetens motbild: Hoseas liderliga hustru Gomer, Den promiskuösa Oholiba ( Jerusalem) hos Hesekiel, och den prostituerade, det stora Babylon hos Johannes.

Sångernas sång visar på kärleken som just genom sinnligheten blir fattbar. Kärleken behöver könsligheten för att kunna förkroppsligas, och könsligheten behöver kärleken för att förandligas.

I ”Sångernas sång” finns två ord för kärlek. Kärleken som vi känner den, men även ett ord som beskriver ett kärleksfullt förhållningssätt: en förärande, hyllande, tjänande kärlek med stark erotisk prägel. Den som äger detta förhållningssätt dyrkar, älskar hyllar, tjänar sin älskade samtidigt som hon förlöser honom.

”Sångernas sång” handlar om djup och innerlig samlevnad mellan man och kvinna, men även om ett innerligt förhållande mellan Gud och det mänskliga.

I evangelierna berättas om hur Jesus förhåller sig till utsatta kvinnor som tilltufsats av livet.

Vid brunnen invid Sykar ser vi kvinnan som avverkat fem män och nu levde ihop med en som inte var hennes egen. Jesus bejakar hennes törst, men säger till henne att det vatten hon försöker släcka den med inte duger. Han erbjuder henne ett vatten som gör att hon aldrig någonsin skall törsta.

När de religiösa ledarna förde fram en gift kvinna, som under själva akten ertappats med en annan man, vände Jesus strålkastarljuset mot dem själva och uppmanade den som är utan synd att kasta första stenen. Ingen vågade detta. Inte heller Jesus fördömde henne, men han uppmanade henne att inte göra om det. Rättegångsprotokollet skrev han i sanden för att plånas ut av vind och regn.

Maria från Magdala var ett offer för självförintelsens och icke-varats ande, dessa demoner som inifrån fräter sönder personligheten. I sin trasighet längtade hon efter befrielse och satte sin tillit till Jesus. I Simons hus vätte hon Jesu fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår. Hon kysste hans fötter och smörjde hans huvud med balsam. Jesus förlät hennes synder och befriade henne.

Kvinnan vid brunnen återfick människovärdet, äktenskapsbryterskan undslapp att bli stenad och Maria från Magdala befriades från fördärvsmakterna i tillvaron

På samma sätt förhåller sig Gud till världen, den värld som han älskade så högt att han offrade sin enfödde son på världens slaktplats, för att var och en som sätter sin tillit till honom inte skall försvinna i intet likt agnar som vinden blåser bort, utan leva för evigt. På samma sätt som Jesus inte dömde människor i trångmål, dömer Gud inte världen, hur hemsk och hur söndersliten av passioner och nedsölad av laster den än är.

Gud dyrkar, älskar hyllar, tjänar sin älskade värld samtidigt som den förlöser honom. Förunderligt.

Människans framtid finns i Jahweh Shammah, det nya Jerusalem. Denna nya värld är inte bara himmelsk utan också en transformerad jordisk verklighet. Denna värld är en kvinna, Jesu älskade, hans syster och brud. Tillsammans är de ett. Ja, vi ser henne redo som en brud, nardusdoftande, smyckad för sin man. Bedårande är hennes kedjehängen, hennes hals i flätverk av pärlor.  ”Hon bryter fram som morgonrodnadens glans, skön såsom månen, klar såsom glödklotet”. Och hon säger:

”Jag är min älskades, till mig står hans åtrå.